Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.

2. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.

3. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.

4. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.

5. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.

6. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.

7. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)

8. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.

9. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Augustin: Ett meddelande från andra sidan

Äntligen borstade den bastanta damen vintern ur kläderna. Hon ställde sig bredvid mig i receptionen till Bonnierförlagens högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Kanske var hon i femtioårsåldern, jag har för mig att hon hade en mörk pälsmössa på sig, men jag kanske såg fel. Hon ställde ner sin väska på den klädda stolen mittemot min och drog upp blixtlåset till väskan.

Jag är numera vad som kallas en framgånsrik författare, men det känns inte så. På väggen i mitt skrivrum har jag satt upp en recension från den läsare på boktipset.se som skrev att hon älskade min bok från den första sidan till den sista. Min roman var en kritikerframgång. Den vann till och med ett pris.

Min nästa bok kom ut i höstas och är en försäljningsframgång. Inte bara journalister och journaliststudenter har köpt den. Tydligen har min ambition att den skulle vara en hjälp för alla människor som skriver och bloggar lyckats ta sig igenom mediebruset. Det verkar som om många gett ‘Så blir du en bättre journalist (och gladare)‘ i julklapp till skrivande människor.  Det hade jag inte väntat mig och det gör mig glad. Men det får mig inte att känna mig som författare.

I entrén till finrummet för författare väntar jag på att få träffa min förläggare som kommer att säga uppmuntrande ord om det utkast som kanske blir min nästa roman. Jag är tidig, neurotiskt tidig, så jag kommer sitta i entrén i en halvtimme med tjocka vinterkängor på. Damen som delar några av minuter av min väntan drömmer om författarskapet. Hon säger det inte högt, men ur sin väska tar hon ett av tre bruna kuvert som har den välbekanta manustjockleken. Jag ser på sättet hon håller bunten att det inte är en fackbok. Det här är en roman, en berättelse om något personligt som hon lämnar i okända händer.

Det har gått två år sedan jag var med och startade Debutantbloggen, och drygt ett år sedan jag debuterade och det glädjer mig att se hur bra det har gått för er att fortsätta med bloggen. Många människor läser debutantbloggen, många får sin tröst i att inte vara ensamma i sin längtan efter att förstå sig på sitt eget skrivande.

Jag känner mig inte längre lika löjlig när jag säger att jag behöver skriva, men jag har fortfarande svårt att presentera mig som författare. Oftast säger jag att jag är byråkrat på Sveriges Radio.

Jag visste, intellektuellt så visste jag, att jag skulle vara samma person på andra sidan publiceringen. Men det är samma upptäckt som jag gör när jag rest bort ett längre tag. När förtjusningen över de nya omgivningarna lagt sig, så inser jag att resesällskapet är samma gamla Augustin som hemma i Sverige.

Kvinnan lyfte upp det gula, tjocka kuvertet och räckte fram det till sekreteraren som satt med headset bakom en rundad disk.

‘Det är ett manus’, sa hon.

Det hördes att hon visste att Bonniers får över tusen manus varje år.

‘Tack’, sa sekreteraren och tog emot det.

Damen stängde sin väska och virade in sig för att möta snömodden utanför. Jag vill säga någonting, för jag har själv varit i samma situation som hon, jag har själv lämnat över mitt manus till en obekant receptionist och gått hem till en evighetslång väntan.

‘Lycka till’, slank det ur mig.

Hon tittade på mig, först förvånat, men sen nickade hon ett tack tillbaka.

Jag vet inte vilken berättelse som gömmer sig i det tjocka kuvertet, men gissar att hon har skrivit länge, för det var tjockt. Jag gissar att det har kostat henne tid och kraft att skriva. Ni vet allesammans att romaner inte skriver sig själva. Kanske kommer hon, som jag, upptäcka att personen som väntar på andra sidan publiceringen är hon själv.

Och kanske är det alldeles tillräckligt.

/Augustin

Augustin säger farväl

Året då Ensamhetens broar kom ut ett av de mest påfrestande jag haft. Det hade varit ännu tyngre om jag inte fått så mycket stöd och uppmuntran från er som varit på Debutantbloggen.

Tack Kalle och Kevin för att vi bildade en första mur mot allt som en debutant översköljs av. Jag har försökt vara ett stöd åt er också, kanske räckte det inte hela vägen, men jag gjorde vad jag förmådde.

Tack fru Frato och min egen fru, för att ni obarmhärtigt blottlade oss när ni gästade bloggen och fick mig att förstå vilka hopplösa krav vi, i vår strävan efter författarskap, ställt på er.

Tack Marika King. Du har naket och prestigelöst bjudit oss på glädje och ilska mot recensenter och försett åratal av debutanter med ett föredöme om hur ett följebrev ska skrivas.

Jag vill också tacka Simona Ahrnstedt, Kalle Lind, Emma Ångström, Anders Sundin, Sara Paborn, Erik Helmerson, Johan Erlandsson, Paola Gemma Francesca, Kristina Hård, Sofia Bager-Charleson och alla andra som delat med sig i inlägg och kommentarer.

Vi som debuterade ’09 kommer alltid höra ihop. Ni kommer aldrig vara främlingar och vill ni höra av er så uppdateras mina kontaktuppgifter regelbundet på min ordinarie webbplats www.augustinerba.com.

Med detta inlägg avslutar jag mitt bloggande. Tack för sällskapet.

/Augustin, debutant ’09

Augustin bakom bokmässans kulisser

Jag är som en inbrottstjuv i den övergivna mässhallen.

Klockan är 08.15 på lördagsmorgonen; om fyrtifem minuter öppnar mässan. Om några timmar kommer kanske tjugotusen människor trängas här. Jag hör ljudet av steg och ett lågmält samtal och går mot rösterna. Är det nattens barn som dröjt kvar?

Jag vaknade tidigt trots att vi kom i säng sent i natt. Erik sov och jag duschade tyst för att inte väcka honom, åt en snabb frukost och skyndade till mässan för att få nytta av min namnskylt.

För första gången i livet hade jag en graverad namnskylt. Den gav mig tillträde till mässområdet dygnet om och det tänkte jag utnyttja.

Det avlägsna sorlet får mig att fortsätta; jag går mot ljudet. På vägen möter jag Fredrik Strage iklädd T-shirt med texten Strage. Hans ögon glittrar när han berättar att vakterna på hotellet försökte fösa in folk i hissarna för att utrymma stökiga svitfester. När de äntligen fått iväg den ena hissen så öppnas den andra hissen och nya gäster väller in i de korridorer som ska vara tysta om natten.

Några meter bort, det är därifrån ljudet kommer. Jag upptäcker att jag befinner mig i mitt eget förlags monter. Här springer, ja springer, femton rödklädda människor och packar ner, packar upp, flyttar och anpassar montern till dagens författarframträdanden. Flera hundra författare och tiotusentals böcker finns hos förlaget under de här dagarna. Om de som lyssnat till en författare snabbt ska kunna hitta det de letar efter måste uppställningen anpassas.

Samarbetet påminner om när ett team intar kontrollrummet inför direktsändning. Alla vet vad de ska göra, alla tar ansvar och jag blir stående.

Jag hinner inte stå mer än någon minut förrän någon kommer fram till mig och frågar hur jag har det.

Medan vi pratar inser jag att han naturligtvis har mycket att göra, att han naturligtvis inte gått upp klockan fem för att prata med mig, men att han i detta ögonblick väljer att prioritera författaren Augustin Erba. Jag avlägsnar mig snabbt ifrån montern för att inte störa arbetet och jag tänker på Linda Skugge som, om hon fick bestämma, vill ge hälften av de här människorna sparken för, som hon verkar tycka, att de inte gör nytta.

Något säger mig att Skugge inte varit på bokmässan före nio.

Jag njuter av de tomma gångarna och kan titta på böcker i lugn och ro på ett sätt jag aldrig upplevt på bokmässan.  Jag traskar iväg mot Sekwa förlags monter som de delar med Elisabeth Grate förlag. Här märks den intellektuella nivån inte bara på att de ger ut underbara franska romaner utan också på att de anländer en akademisk kvart efter mässans öppnande. Jag fantiserar om att de förstår att njuta av stunden och äter chokladöverdragna croissanter på hotellet i god parisisk stil.

När de kommer får jag ett antal rekommendationer och går iväg med fler böcker än jag tänkt. Sekwa/Grate har den inverkan på mig, ända sedan jag slutade kräva av mig själv att jag borde läsa deras böcker på originalspråk.

Jag kan inte låta bli att åter gå förbi mitt förlags monter – nu laddar de för signering med Katarina Wennstam. Flera rödklädda frågar hur jag har det, om jag är nöjd.

Ja, visst är jag nöjd, för jag är på bokmässan, jag har en bok som människor verkar förstå och jag står någon meter ifrån den. Min bok står i hyllan med framsidan vänd mot mig i en horisontell trave.

En tant ställer sig mellan mig och min bok och beskådar den stora bokhyllan. Hon talar i telefon samtidigt och säger något i stil med att nej, den finns inte någonstans.

Hon skenar iväg och återvänder med en rödklädd kvinna i släptåg.

”Ser du, här står den”, säger den rödklädda förlagskvinnan och pekar på en tjock bok som står i tredubbla travar i ögonhöjd. Nu ser jag att namnet på boken är likadant som namnet på tantens skylt – jag känner inte till henne och har inte läst hennes böcker.

”Den borde stå här också”, säger tanten. Hon pekar på ett bord mitt i montern där flera bästsäljare är staplade i stora högar.

Med ett vänligt leende hämtar den rödklädda böcker.

Jag plockar åt mig Lotta Lotass och Steve Sem-Sandbergs senaste. Båda utsökt formgivna. Ytterligare någon i rött stannar till bredvid mig och frågar om jag har det bra.

Säcken med böcker jag släpar hem väger många kilo, men det är en lätt börda.

/Augustin

Augustin möter ett spöke

Bondegatan hade under några magiska timmar förvandlats till en gata i Kairo. ”Bondens loppis” lockade folk till de annars ödsliga gatorna och det tummades och prutades på tyger, taklampor och TV-spel.

Jag hade köpt ett Guitar Hero för 250:- till sonens födelsedag i oktober; jag hade fingrat på en golvlampa och jag hade köpt ett tummat exemplar av Kicki & Lasse.

Då såg jag gengångaren.

På träbordet framför mig, bland tygerna och bråten, stod en grön skrivmaskin av märket Halda. Det var just en sådan Halda på vilken jag för tjugo år sedan skrev min första roman. Jag bor i innerstaden, där varje extra rum kostar en miljon eller mer; jag har inte råd att ha plats, så för flera år sedan bar jag ner min skrivmaskin till återvinningen.

Den kändes tyngre än vanligt och jag visste att med den försvann ytterligare en länk till min personliga historia.

På Bondegatan, medan människorna myllrade omkring mig, kom de över mig; de tiotusentals timmar av skrivande som jag lagt bakom mig sedan jag skrev på Haldan.

Nu har du kommit ut med din första bok, Kevin, liksom jag redan gjort och från och med nu är vi inte längre vad vi var, när vi startade den här bloggen. Vi är alla utgivna och åtminstone i andras ögon är vi författare.

Nuet har obarmhärtigt blivit det förflutna. När jag om tjugo år går förbi en loppis och får syn på ett grånat exemplar av Ensamhetens broar, kommer jag förlora mig i ögonblicket och minnas att det var en storslagen tid att ha evigheter av skrivande framför sig.

/Augustin

Framme.

I en bokaffär nära mig. De gör, liksom vi, sällskap.

Augustin: Ordjägare schmordjägare

Hej Kevin,

Jag får också frågan: Hur många sidor är den på?

Och när jag svarar att jag inte minns, men något över 200 sidor, så finns det folk som tror att jag låtsas.

Likadant är det med antalet ord. Somliga frågar mig hur många ord det är i boken, eller hur många tecken det blev just idag.

Jag förstår inte vad folk tror sig kunna mäta genom antalet ord eller sidor.

Det vet väl varenda kotte att den enda relevanta siffran är bokens vikt. Ensamhetens broar väger 393 gram.

/Augustin

Men hur många sidor är den på?

Flera har de senaste dagarna frågat hur många sidor min bok är på. ”Ja men hur ska jag veta det? Jag har väl inte läst den!” har jag velat svara. Eller rättare sagt: Jag har inte kollat så noga. Strax under tvåhundra, kanske? Såsom manuset? Handskrivet var berättelsen på ungefär hundra sidor, men slutsiffran?

Folk vill veta vad den handlar om och om den går att köpa. Ja, på nätet har jag sett att den har släppts, men inte att den finns i boklådorna än. Men å andra hand har jag inte kollat. Inte sedan förra veckan. Då fanns den inte på hyllan, men däremot hade Bokiabutiken nära mitt jobb två exemplar av Ensamhetens broar. Några veckor innan hade det funnits tre. (Det finns alltså livslevande människor därute som köper böcker!)

Augustin, har du läst din bok? Jag har ställt frågan till andra författare: Nej, brukar de svara. Och nu tror jag att jag förstår. Vi är nog rädda för att hitta korrfel, eller saker som vi skulle vilja skriva om. Det är jag. Jag har bläddrat lite i den, men det känns fortfarande absurt att min text ska stå därinne. Att helt okända människor ska köpa eller låna den – och dessa ord ska stå där. Och inte bara i skrivblocket eller datorn eller högen med korrektur-manus på hyllan under radion i köket.

Hur många sidor är den på? Strax under tvåhundra, tror jag. Men den är på två språk. Räknas det?

Augustin på spaning efter den som flytt

Solen sken över Djurgårdens lummiga träd när jag gick på det krasande gruset upp mot Villan. Jag hörde ljuden från ett band med blåsinstrument. I ett tält utanför entrén lämnade jag min jacka. En tavla med vad som såg ut att vara över femhundra namnlappar mötte mig. Där, långt ner vid bokstaven E, var den lilla klisterbiten med mitt namn på.

Det är för många människor som väntar för att jag ska hinna se om lappen med Ernst Brunners namn är borta; han kanske redan har kommit.

De stora salarna pryds av porträtt på Fröding, Lagerlöf och Strindberg.

Makarna Kepler lyste ikapp; det här var deras kväll. Där stod Åsa Linderborg och såg inte alls ut som om hon just nu deltog i en internationell diplomatisk kris.

Där stod min förläggare och såg så glad ut när hon fick syn på mig att jag blev alldeles varm.

Det serveras skagenröra, paj, paté, ostbricka, jordgubbar och kolatårta. Någon berättar för mig att menyn är en tradition.

Diskussionerna kring DN:s litterära manifest uteblir; de som pratar om det konstaterar att det är sorgligt att unga författare lovar att inte pröva något nytt. Jag pratar med Aase Berg och Peter Fröberg Idling som båda skrivit under en manifestprotest som publiceras idag.

Vid borden där vinet serveras ser jag heller inte Ernst Brunner. De flesta männen jag möter har jeans och kavaj. David Lagercrantz har knäppt upp skjortan nästan lika långt som Björn Ranelid brukar göra.

Intill porträttet av Fröding möter jag en lycklig man. Ni som var med på debutbaren minns honom; poeten Linus Gårdfeldt läste med slutna ögon en debutdikt om rävbarnet.  Mitt i detta överdåd av mat, vin och konst står Linus.

-Det är inte så mycket pengar, säger han om det stipendium han nu lever på. Men jag behöver inte så mycket.  Så nu gör jag inget annat än skriver. Jag behöver inte så mycket.

Han rycker på axlarna och de kryckor han stöttade sig mot under debutbaren har han slängt. Han måste lära sig gå igen, säger han.

Han måste lära sig att gå som oss andra.  Jag tänker att jag behöver lära mig av Linus, poeten, lära mig att inte behöva så mycket.  

Jag spanar i ögonvrån, men jag ser inte Ernst Brunner någonstans. Jag funderar på om jag ska söka upp vår gamla mötesplats, men fastnar framför en vägg av böcker; de böcker som kommit ut i år.

Där, längst ut till höger står min roman; dess omslag av återvunnet papper bryter av mot de blanka storsäljarna. Jag struntar i att det är pinsamt; jag plockar fram min telefon och tar ett foto av den där den står. Det blir suddigt.

På gräsmattan står tre bokhoror; Johanna Ögren har sin faster Signes blommiga femtiotalsklänning, turkosa strumpor och rosa skor; hon ser ut som den bästa sortens engelsk konfekt. Vi pratar om bokmässan, och det känns som att denna sommarkväll är början på en spännande bokhöst. För samma människor som finns här ikväll, finns om en månad i baren på Park Avenue i Göteborg. Där kommer jag stöta på Ernst Brunner igen. Det känner jag på mig.

På en fest med över femhundra personer, där du skulle vilja tillbringa en livstid med hälften av dem, för att du vill veta vad de tycker om semikolon, vad de har att säga om postmodernismens död och för att du vill ha tid att vara tyst tillsammans med dem; på en sådan fest är du dömd att känna att den är för kort; att det går för fort; att du knappt hinner börja ditt samtal innan nästa tar vid.

Men jag satte mig och skrev ner detta och på det sättet fick jag festen att leva lite, lite längre.

/Augustin

Augustin blir berörd av Ernst Brunner

Inbjudan till Nedre Manilla

Varje år bjuder mitt förlag några av sina författare och en utvald skara branschmänniskor på höstfest i familjens mäktiga villa på Djurgården i Stockholm. I kuvertet med min inbjudan fanns en gästlista.

Det här är en bal på slottet.

Där ska jag sippa på min välkomstdrink, äta från en dignande buffé och – om jag vågar – prata med några av de literati som jag har djupast respekt för.

Tänk om jag pratade med Björn Ranelid och han sa något som jag kommer minnas hela livet. Vad storslaget det vore att hamna i gräl med Ernst Brunner och Klas Östergren om riskerna med att åratal senare skriva uppföljare på sina genombrottsromaner. Tänk att få diskutera deckare med Kerstin Ekman, litteratur med Fru Kepler och litterära manifest med Carina Burman.

För de kommer att stå där på tisdag, dessa litterära giganter, på mingelavstånd. Allt jag behöver göra är promenera tvärs över golvet, sträcka fram handen och presentera mig.

”Vem sa du att du var?” säger de antagligen. Och så ska jag säga något om Ensamhetens broar och de kommer att le artigt, och sen måste jag bestämma mig om jag ska stå kvar.

I våras höll förlaget en mindre middag och jag pratade inte med någon av de ovannämnda.

Jag tröstar mig med att jag fick kontakt med Ernst Brunner. Kanske var han inspirerad av allt han skrivit om Prideparaden i nyutkomna Hornsgatan; jag stod i en av de fina portalerna när jag kände två starka händer gripa om mina smala höfter. Jag såg mig om och där trängde sig Ernst förbi mig, så nära, så nära.

Men ändå så långt borta.

/Augustin

”Alltför kort är sommarns nådatid”*

De första tio åren skrev jag på kvällar, nätter, helger, sommarlov, vinterlov, semestrar, lunchraster och – ibland – i smyg på jobbet. Jag satt vid mina bärbara datorer, mina anteckningsblock och mina skrivböcker och skrev dikter, noveller och romanutkast. Jag ville skriva, så det var inte svårt att prioritera bort annat.

Ju mer jag skrev, desto längre tid tog det att skriva.

Min första bok skrev jag böjd över en grön skrivmaskin av märket Halda där stålarmarna som stämplade bokstäverna på det vita pappret ofta fastnade i varandra. Det tog fjorton dagar. Sen tyckte jag att jag var klar. Jag tyckte att omarbetning var för mesar. Resultatet blev därefter.

Norman Mailer skrev att man bör skriva halv miljon ord innan man kan skriva vettigt. En vän till mig sa att det krävs tiotusen timmar innan man blir bra på något. Det är två timmar om dagen i ungefär tio år.

Mitt första provkapitel till Ensamhetens broar skrev jag julen 2001. Det är åtta år sedan. Och det är ungefär lika länge sedan som jag blev pappa och då hade jag redan ändrat mitt liv. Jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll hur fattig jag blev, eller hur det gick med karriären, för jag och mitt skrivande behövde tid.

Jag tycker inte att jag är en tillräckligt bra förälder; jag fräser åt mina barn för ofta, jag skäller på dem när jag är stressad och jag tycker att jag leker för sällan med min dotter. Långt innan jag fått uppleva mina tillkortakommanden som pappa visste jag att om jag försökte skriva med den ambition med skrivandet som jag har, samtidigt försökte ha ett stimulerande heltidsjobb och dessutom vara en närvarande pappa, skulle jag misslyckas med allt.

Därför arbetar jag sedan snart tio år sällan mer än halvtid med mitt ”vanliga” jobb. Andra halvan skriver jag. De första åren jag skrev på halvtid fortsatte jag att skriva på kvällar, nätter, helger, sommarlov, vinterlov, semestrar, lunchraster och – ibland – i smyg på jobbet. Jag betraktade den halvtid som jag skrev som semester, och det tog tid för mig att förstå att jag levde i förnekelse. Jag jobbade inte halvtid. Jag jobbade heltid. En halvan var ett avlönat arbete. Andra halvan var oftast oavlönat. Likväl var båda arbeten.

Då införde jag mitt sommaruppehåll. Sedan några år skriver jag inte längre på somrarna. Ni som känner mig vet att detta är en lögn, eftersom jag skriver dagböcker, dikter och anteckningar ändå. Och ibland så måste jag skriva en novell som dyker upp i huvudet, men den stora skillnaden är att jag aktivt undviker skrivande. Jag planerar inget skrivande. Jag vill slippa kraven på mig själv under åtminstone några veckor varje år.

Jag hoppas att ni inte tycker att jag sviker er nu, Kalle och Kevin, men jag behöver min ledighet även denna sommar. På torsdag börjar jag min årliga skrivpaus och jag kommer inte att skriva på bloggen förrän den 10:e augusti.

Kära debutantkolleger – ni har hjälpt mig under en tung period i mitt liv då det kändes som min tillvaro stod på spel och för det kommer jag vara er evigt tacksam. Den här våren har debutantbloggen skrivit in sig i det litterära samtalet i Sverige och jag är stolt och glad över att ha fått vara med.

Ha en skön sommar och jag ser fram emot en spännande höst som rivstartar med Kevins debut. /Augustin

* Citatet hämtat ur Lena R. Nilssons översättning; ”Sonetter” (2006)

Foton från Debutbaren

Kära debutantkolleger,

De gånger jag varit på debutbaren har debutanterna ofta känts som öar i en gles skärgård. Utan annat sammanhang än kanske en samling ordnad av respektive förlag, har de gått upp en och en och sedan satt sig. Ensamma.

Igår var min känsla den motsatta; flera av oss är bekanta med varandra tack vare den här bloggen och åtminstone jag kände det som att  vi var en grupp – debutanterna ’09 – som tillsammans, och med varandras stöd, mötte publiken.  Det var tryggt.

/Augustin

Sara Paborn intervjuas av Magnus Utvik

Kalle Dixelius lyssnar (och fryser en smula)

Augustin Erba läser högt ur Ensamhetens broar

Festen är över

Kära vänner och kollegor;

Det sägs att författarskapet är ett ensamt yrke. Nu vet jag att det är osant.

För om författarskapet vore så ensamt hade jag stått själv i regnet igår. Jag hade ätit av smörgåsarna, druckit av vinet och sedan, hukande under det bräckliga skydd mot skyfallet som tälten gav, ensam klappat takten när Hjorten framförde sitt magnifika stycke noise-musik. Det var inte så det blev.

Igår, när jag satt och skrev i ditt exemplar av min bok, och försökte formulera min tacksamhet och det som för oss samman i en dedikation, så fick jag anledning att minnas din och min historia. Och nu på morgonen, nu när jag vaknar till min första officiella dag som författare, nu har de minnena blivit en skirt bildspel i mitt huvud.

Igår, när ni stod i det kalla regnet, med stora leenden på era blåa läppar, så fick ni mig att känna mig älskad. Tack.

/Augustin

Inför festen: en blurb till Ensamhetens broar

Hej Augustin!

Inför festen vill jag tacka dig för blurben du skrev till min roman, genom att skriva en om Ensamhetens broar. Hur ska en blurb låta? Jag tror att den ska vara ärlig, lite finurlig, och hjälpa eventuella läsare på traven. Här kommer blurben:

”Ensamhetens broar visar att det största hotet mot Sverige är inte Ryssland utan Försvaret själv. Diskussionen kommer att fara lika långt som den ödesdigra kulan i Augustin Erbas starka debutroman.”

Augustin! På fredag kommer du vakna som en fullständigt utgiven författare. Se till att njut!

Väderprognos inför festen

Kära debutantkolleger,

När jag bar den stora konservburken med varmkorv till barnen som kommer på releasefesten regnade det.

Det finns författare som reser bort under den sortens vecka som nu ligger framför mig. De väljer bort recensionsdag och släppfest.

Att byta miljö kan säkert vara ett bra sätt att markera ett avslut på den första fasen av en boks liv. Under en begränsad tid tillhörde varje bokstav mig. I nästa fas, när boken ska leva sitt eget liv, förvandlas jag till en betraktare.

Jag är rädd för tomheten som ni som redan utgivna pratar om.

Mitt val är att vara närvarande. De glada tillropen i min mejlbox och det sätt som gästlistan på Facebook fylldes gav mig en klump i halsen. Mina kära, kära vänner, som under så lång tid sett mig arbeta med boken, och ni kära nyfunna kolleger på debutantbloggen, gör mig sällskap vid slutpunkten av denna första fas.

Jag läser i undersökningar om lycka att forskarna grälar om religion gör en lycklig eller om kloka föräldrar ger lyckliga människor. Men en sak enas de om, de som försöker hitta nyckeln till harmoni: vänskap gör en lycklig.

Något säger mig att det blir solsken på torsdag kväll.

/Augustin