Dags att skicka in manuset igen…

Efter en ny omgång med manuset är det dags att skicka tillbaka det till förlaget igen. Boken kommer i september och vi har precis börjat komma in på versal- och kommatecken-nivån. Ni som har varit här förr, tar det någonsin slut? Kommer jag hela sommaren att drömma om röda korrekturtecken som regnar ner från himlen och blir till tatueringar på min hud?

Och en annan sak: jag vet när boken kommer, men när går den? Jag menar, när kommer den att gå vidare och lämna plats åt efterföljaren? Nya ideer virvlar runt i huvudet på mig precis som – precis som röda korrekturtecken i en tromb. Det kändes alltid lite självdestruktivt, men samtidigt så härligt befriande med refuseringar: jag stuvade undan manuset på en hylla och glömde fullständigt bort det. Adios amigos! Dags för något nytt.

Men inte den här gången. Att någon vill ens diskutera typografin med mig känns rysligt skönt. Men samtidigt alldeles nytt och ovant.

/Kevin

PS: Augustin, jag läser Ensamhetens broar just nu. Har svårt att lägga ifrån mig den!

Välkommen till förlossningen

Hej debutantkolleger,

När jag och min fru blev gravida tacklade jag den nya situationen genom att läsa allt jag kunde om ämnet. (Jag har skrivit om det i den här texten.) Genom kunskap så skapade jag en känsla av att ha kontroll.

Under vår första graviditet kunde jag bli väckt mitt i natten och ändå veta vilken dag i graviditeten vi var i. Under vår andra graviditet kunde jag knappt hålla reda på vilken månad vi var i.
Under den första graviditeten kändes det som om graviditeten var hela världen. Ett omfattande uppbyggnadsarbete inför förlossningen som var den naturliga slutpunkten.
Nu har jag förstått att graviditeten var en parentes, början på ett livslångt engagemang; uppvärmningen inför ett maratonlopp.

När jag om två veckor ska debutera är det flera som säger att det är som att föda barn. Din unge ska ut i världen och visas upp.
”Du kan inte längre ha kontroll på hur det går för ditt stackars barn”, sa en rutinerad författare till mig.

I natt, när jag inte kunde sova, låg jag och försökte intala mig att en debut är en graviditet. Den har en känsla av riktning, men det är bara början.

/Augustin

Augustin, min son

Snart är det din tur. Jag kanske inte känner dig bäst av alla människor i världen, men jag vet en sak: du är förberedd. Kanske mer förberedd än de flesta debutanter. Det verkar ligga i ditt DNA.

Men ändå är du inte det. För det går inte att förbereda sig på det som kommer nu. Du kan noja om din releasefest. Du kan oroa dig för recensionerna och försäljningen. Du kan mentalt preparera dig för tomhetskänslan efter släppdagen. Men ändå: det som väntar nu är en helt ny känsla. Som man inte kan erfara på annat sätt än att göra det du snart kommer att göra.

Och det spelar egentligen ingen roll vad jag säger, skriver eller gör. För snart, om bara sådär dryga två veckor, är du författare. Det blir du bara en gång i livet. Och ingen som inte blivit det vet hur det känns.

Nu blev jag pompös. Men vad fan. Vi är ju författare. That’s what we do.

/Kalle

Fem steg till en lyckad fest

Det finns människor som ohämmat firar sig själva. Vare sig det gäller födelsedagen, namnsdagen eller årsdagen av deras lyckade akvarieinköp, så har de inga problem med att kalla till fest.

Jag hör inte till dem. När jag fyllde trettio blev det ingen fest. Jag sköt på den så länge att jag hann fylla trettiofem.

Här är mina fem festfaser i kronologisk ordning.

1. Storhetsvansinnet: ”Jag ska bjuda hela jämrans planeten och alla ska flygas in med helikopter.” (Brukar inträffa ungefär fem år före festen)

2. Smitandet: ”Jag ska nog skjuta upp festen ett år – jag fyller visserligen jämt, men det gör inget om festen blir lite sen.”

3. Grälet med hustrun: ”Nej, jag försöker inte smita, det känns bara som att det inte gör något om jag har festen lite senare.”

4. Prestationsångesten: ”Om jag inte fixar att ABBA återförenas som överraskningsspelning på min fest så kommer alla bli besvikna.”

5. Självföraktet: ”Det verkar som ingen kommer.” (Brukar inträffa tio minuter före festen)

Bonusfas – Förnekelsen: (Brukar inträffa strax efter festens slut, när det har varit roligt och galet och allt har gått bra): ”Nej, jag har inga som helst problem med att ordna fester. Det gäller bara att slappna av och inte ta allt på blodigt allvar.”

I dagarna skickar jag ut inbjudan till min releasefest till er och dyker det inte upp någon inbjudan före onsdag så är det för att jag i blandningen mellan mejl och Facebook och Twitter trott att jag skickat på ena stället men tydligen inte skickat på någon adress alls – mejla mig och säg att du inte fått någon inbjudan.

Och tycker du att det är pinsamt så föreslår jag att du åter läser de fem faserna ovan.

Välkomna. /Augustin

Den kom till slut

Jag insåg igår att allting inte är som vanligt när mina tårar började rinna över DN:s hyllning av en brunch. Ett vegetariskt brunchställe i den utskällda förorten Fittja utklassade alla stjärnbeströdda innerstadskockars designade menyer; DN:s kafékommission skrev att det är den bästa brunchen i stan.

Det var då jag förstod att fredagens nyhet hade landat.

De spelade en låt från Annika Norlins senaste skiva i fikets högtalare när min förläggare ringde.

“Den har kommit”, sa hon. “Den finns här på förlaget om du vill komma och titta.”

Receptionen på Albert Bonniers förlag är respektingivande, där finns en hylla med inbundna åldrande böcker som vittnar om vilka litterära storheter vars andar fortfarande vankar i korridorerna på jakt efter en korrekturläsares öga eller ett förskott.

Och där stod min förläggare med min bok i handen. Det första exemplaret av ett provtryck – den riktiga upplagan kommer om några veckor.

Jag fick en luftig ljus känsla och tänkte: “Där är den ju.”

Som om den alltid legat och väntat på mig i just detta ögonblick i tiden – klockan 9.47 den 24:e april 2009. Själv har jag sprungit fram och tillbaka genom mitt liv och mina rum, men i ett annat universum har den legat där och väntat på att jag skulle komma fram.

/Augustin

Vad man säger till folk om sin bok

Hej debutantvänner,

Jag sprang på Olle Palmlöf i radiohusets bunkerliknande entré. Han såg sådär coolt oborstad ut som han alltid gör – lätt rufsig i håret, två meter längre än jag och jag vet att han inte bara är dödligt rolig utan också bättre på tennis än jag någonsin kommer bli.

Vi jobbade i samma korridor på P3 under några år när han körde Pippirull och jag var på Folkradion.

Olle (pratar med en kollega och tittar åt mitt håll): ”Tja.”

Augustin: ”Hej.”

Olle (pratar vidare med sin kollega – antagligen om sitt senaste succéprojekt, Augustin står kvar.)

(Augustin står kvar lite till)

Olle (till Augustin) : ”Värst vad du är brun”

A: ”Jag har psoriasis, så jag går på ljusbehandling två gånger i veckan.”

O: ”Jaha.”

A (med ansträngd röst): ”Jag debuterar i vår. Min första roman.”

O: ”Ja, just det.” (paus och sedan, med släpig röst) ”Det har ju alltid varit din stora dröm.”

(lång paus)

A (snubblar över orden): ”Jag och Ranelid blir de brunaste i branschen.”

O: ”Jaha. Men du måste använda läppglans också.”

A (skrattar för länge): ”Ja.” (paus) ”Ha det bra.”

En förmiddag på förlaget

”Jaha”, sa min förläggare vid elvatiden igår och la ihop pappren med synpunkterna på min text som hon och korrekturläsaren hade skrivit med blyerts i marginalen.
Jag tittade på mina egna ark där jag hade märkt ändringar i inlagan med olikfärgade post-it lappar. Det hade tagit oss två timmar att gå igenom våra båda utskrivna korrektur.

Och sedan skulle jag ställa mig upp, men kom inte ur stolen.

”Jag vill inte gå härifrån”, sa jag.

På min förläggares prydliga skrivbord låg ett av världslitteraturens främsta verk för bearbetning, ett verk som förtjänar varje sekund av min förläggares tid, till skillnad från mitt. Efter att vi hade gått igenom min bok skämdes jag över bortfallna ord, saknade ändelser och överflödiga skiljetecken.

På fredag går texten till tryckeriet.
Om jag reste mig skulle navelsträngen mellan mig och min text slutligen slitas sönder. Texten blir inte längre min.

”Jag vill inte gå härifrån”, sa jag.

”Oj då”, sa min förläggare och tittade på mig med den där varma, omtänksamma blicken hon får när jag bär mig åt som en debutant.
”Ska vi äta lunch?” sa hon.

Och vid horisonten tornar nästa bok upp sig.
/Augustin

Att rädda ett träd (III)

Hej Kalle och Kevin,

Utanför mitt storstadsfönster kvittrar vårfåglar. Citronträdet som för någon månad ut såg ut som en grå pinne, klibbig av sockrig sekret från sköldlössen, har skjutit skott som oanfrätta viker ut skirt gröna blad. Ur den stora krukan har jag plockat oräkneliga skrumpna blad, offren för lössens framfart, och nyss stoppade jag i den uppföljande dödliga dosen av insektsmedlet med det hjälteklingande namnet Provado.

Jag har avslutat arbetet med korret. Jag fylldes av ett lugn när jag la ihop sidorna. Ett lugn som jag tror kommer av känslan att jag har gjort vad jag kan. Varken mer eller mindre.

Och nu ska jag göra något som jag tycker är mycket svårare för mig än att publicera alla tillkortakommanden, än att berätta om mitt självhat, än att sörja min far offentligt.

Jag tänker ha förtröstan.

Trots att det inte går att veta något om framtiden, tänker jag tro att mitt citronträd kommer att överleva. Jag tror att vi får sällskap, att de sköra, ljusa bladen ska få den djupgröna färg som kommer av ålder.

/Augustin

Fem sätt att hata sig själv till framgång

Hej Kalle och Kevin,

Ett av mina problem som författare är mitt självhat. Jag arbetar med att försonas med det, för det har trots allt tagit mig till en utgivning.

Här är listan som jag skrev när jag försökte förstå vad jag gör mot mig själv:

Fem sätt att hata sig själv till framgång

#1. Om du gör minsta fel, angrip dig själv med grova generaliseringar i stil med: ”Det är inte ett stavfel – det är det slutgiltiga beviset på att du inte kan skriva.”

#2. Om du lyckas med något, skaffa dig genast nya mål som du garanterat inte kommer kunna lyckas med. Se sedan #1.

#3. Om du inte har något att hata dig själv för just idag bör du leta efter fel som du gjort i det förflutna och hata dig för dem.

#4. Fäst gärna din existens och dito berättigande på att du lyckas med din text. Då behöver du inte begränsa dig till att hata texten för ditt misslyckande utan kan hata hela din existens.

#5. Om någon inte hatar dig: Underkänn den personens kompetens. Ha inte såna vänner.

Bonusomgång: Tänk gärna på hur du i framtiden, när du är gammal och sjuk, kan hata dig själv för att du inte förstod hur bra du hade det just nu.

/Augustin

Hej kolleger, …om bokpriser…

Nu har internetbokhandlarna satt ett pris på min bok. Eller, rättare sagt, olika priser. 

Jag gladde mig åt de som hade satt ett lågt pris – då kommer fler ha råd att läsa den.

Jag gladde mig åt de som hade satt ett högt pris – här var några som förstod vilket hårt arbete jag lagt ner på min text.

Det finns mycket att vara glad åt när ens bok kommer ut.

/Augustin

Boken i brevlådan

Hej Kalle och Kevin…

…och så kom ett tjockt kuvert igenom brevlådan. Från förlaget. Korret på min text, eller, som jag fick lära mig att det heter, inlagan.

Min bok har förvandlats från 12 punkter Times New Roman på dubbelt radavstånd A4, till något annat.

Mina reaktioner?

– Det börjar kännas obehagligt definitivt. Jag skrev det första experimentkapitlet i december 2001, så jag har umgåtts längre med manuset än med min dotter. Och nu ska vi sluta prata med varandra.

– Typsnittet är snyggt, men jag tycker att kursiven (inte för att jag har använt kursiv mer än fyra, fem gånger i boken) är i rundaste laget. Jag ska höra om den finns i en vassare variant. (Visst är det typiskt att jag som författare genast ska ha synpunkter på någon annans expertområde än mitt eget. Jag kan tänka mig att layoutaren himlar med ögonen om hon läser detta och tycker att jag borde ägna mig att leta fel bland mina tusentals ord istället – och det har hon ju rätt i.)

De säger att en författare aldrig blir färdig, bara avbruten. Men jag har snart gjort mitt. Med den här boken.

/Augustin

Det dör nu och jag kan inte rädda det

Augustins citronträdHej Kevin och Kalle,

När jag var liten planterade min pappa en citronkärna i en liten kruka. Det blev en citronväxt och jag var så liten att jag inte ens kommer ihåg dess första år. När jag var tonåring växte vi oss jämnhöga varje sommar, tills det växte om mig. Jag flyttade hemifrån och fick så småningom med mig citronen – och nu var det ett träd, med stadig stam.

Jag vet att det finns familjer med en soffa som gammelfaster satt i vid husförhöret, med mattor som farföräldrarna har nött ner med hetsig gång och speglar som sett generationer åldras.

Jag har inte fått sådant, men jag fick med mig citronträdet.

En ensam växt i mina första vardagsrum; jag skrivit många texter sittande på golvet intill trädet.

Jag har inte alltid skött det; ibland har det gått veckor utan att jag vattnat det; dess blad har slokat. När jag har gått igenom mina största kriser har jag stirrat på trädets torkande blad och tänkt att jag struntar i det. Jag behöver inget grönt i mitt liv. Det kan lika gärna dö.

När jag kom ur min svartaste botten var trädet en kal, spretig pinne med ett fåtal blad. Jag kom ur katastrofen med kraft och vattnade, planterade om och beskar. Och trädet fick, mirakulöst, liv igen.

Sen har det gjort mig sällskap till min egna familj. Min pojke kröp fram till den enorma krukan och åt av jorden, dottern har ryckt bladen av det, men det har ändå frodats vid ett soligt fönster. Mycket av ”Ensamhetens broar” har jag skrivit intill trädet.

Det har slokat på sistone och idag, när jag tittade närmare på det, så upptäckte jag att den tappat blad. Jag skakade på trädet, som jag ibland gör för att de torra bladen, de torra blad som finns på alla träd, ska falla till marken. Det regnade blad.

Jag gick nära trädet, så nära att jag upptäckte att det längs den gedigna stammen, längs grenarna, på ovansidan av de breda bladen, på dess undersidor, fanns bruna skal. Jag petade på skalen och de lossnade.

Med oro i kroppen letade jag i mina böcker om växter, jag letade på nätet och fann en diagnos; sköldlöss.

Och det fanns ingen tröst i texterna: släng plantan; håll andra växter borta; svårt att göra något åt, för lössen gömmer sig i sina hårda skal och måste avlägsnas för hand.

Så nu har jag klippt bort, jag har tvättat och trädets taggar har stuckit och rivit mig över armar, händer och rygg. Jag har skrubbat hela trädet med såpa, men det är en förtvivlad och meningslös gest. Det kommer inte överleva; angreppet är för svårt.

Jag skriver till er, Kevin och Kalle, om mitt döende träd. Jag fantiserar att du Kevin, ska berätta om homeboys i Philly som kan komma och fixa problemet; att du Kalle ska ha en avlägsen släkting med så gröna fingrar att hon kan rädda trädet som min pappa planterade.

/Augustin

Om poliser och civilkurage

Hej Kalle och Kevin,

ett antal poliser har tydligen sett och hört kränkande uttryck: ”Oskar Neger”, ”Neger Niggerson” och ”apjävel”. Andra har hört hot om våld och övergrepp. Ingen sa något medan det hände. Någon säger sig ha protesterat i pausen på en föreläsning.  Det verkar som om någon efteråt skickade ett mejl. Eller möjligtvis ringde ett telefonsamtal.

Jag önskar att ”Ensamhetens broar” var ute redan nu, så jag kunde skicka den till hela jämrans poliskåren – för min bok handlar om de som håller tyst. Den handlar om de som förstår att det som händer är dåligt, men väljer att inte lägga sig i.

Jag tänker att de unga poliser, för jag tror att de är unga, som valde att knyta näven i byxfickan, skulle kunna få mod att protestera om de förstod vilket själsligt pris de kommer få betala för sin tystnad.

Den här gången var det människor som blev kränkta. Nästa gång är det någon som blir misshandlad eller dödad.

Jag undrar när den tysta majoriteten ska förstå att de är i majoritet. Och civilkurage gäller inte bara polisen. Det gäller också de som stillatigande ser på när stenar kastas mot polisbilar. Det gäller oss alla.

/Augustin

Vadå författare? Jag har inte ens ett omslag! Help! (utökat)

Okej Augustin, min första tanke när jag läser ditt inlägg är: Är Kerstin Ekman verkligen med i Svenska Akademien? Kolla själv, säger min hustru. Ja, där satt det. Eller hon. Stol nummer femton; hon deltar inte längre står det.

Men vem som kallat mig författare? Ärligt talat är det bara du som kallat mig det. I ditt inlägg, samt när du berättade om hur ett barn en gång frågade varför jag hade en blyertspenna bakom örat:”Därför att han är författare” svarade du — jag blev jättesmickrad!. Men hos mig är ”författare” är än så länge ytterligare ett f-word. Kalle är författare, han hade för katten boken på köksbordet (Toffs bok); och du — självaste KB intyger att Augustin Erba är författare till Ensamhetens broar! Du har till och med tilldelats ISBN-nummer!

Jag har telefonnummer och … omslagsångest.

Nu är det snart februari, säljmaterialet ska skickas in till tidningen Svensk Bokhandels höstkatalog om några månader och det börjar bli omslagsdags. Jag har lovat förlaget att skicka in idéer under helgen. Vad utgör ett effektivt omslag? Jag har kunnat utröna vissa trender: närbilder på händer, ansikten och urringningar. Landskapsmålningar, konstverk, kärnkraftverk.

Min bok handlar om en avhoppad amerikansk soldat som söker asyl i Sverige. Innehåller även inslag av hip-hop, hybris, och funderingar kring krig och samvete. Så — för första gången i Debutanbloggens korta historia ställer vi en direkt fråga till Eder. Till läsarna! To the people who read this stuff. På förlegad svenska: Hvad tycken I? Eller på Philly-engelska: ”Hey youz guys, what d’ya think should be on the cover, eh?” Den som bidrar med ett vinnande förslag får en rundguidning i Jordbro (släkt och bekanta till anställda hos Debutantbloggen.se AB Inc. Ltd. får ej delta i tävlingen)!

Oy! Boken heter förresten Numera negerkung. Av många skäl.

PS: Kalle och Augustin, hur gick omslagsprocessen till för era böcker? Hade ni något att säga till om?

PPS: Men varför jag valde att skriva? Jag har helt enkelt aldrig lyckats bli kvitt beroendet. Och när jag var sju, var böcker det bästa jag visste, jag lovade mig själv att en dag skriva för sjuåringar. När jag blev åtta lovade jag mig själv att i stället skriva för åttaåringar. Sedan fyllde jag nio….