Lördagsenkät: Vad kämpar du mest med i ditt skrivande?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Att inte vara så självkritisk hela tiden. Jag är en perfektionist i allt jag tar mig för men med skrivandet så sätter det käppar i hjulen, särskilt då jag skriver råmanus. Då vill jag hela tiden gå tillbaka och ändra och peta i saker som gör att det går otroligt långsamt att skriva klart det där första utkastet. Jag jobbar stenhårt på att bli bättre på att släppa det som skaver och ta det i redigeringen istället

 

 

 

 

img_6998Anna: Jag tycker riktigt bra gestaltning är svårt. Måste också alltid gå igenom mina texter några hundra rundor och stryka. Jag jobbar snabbt och men det sitter inte direkt, jag omarbetar. Skissar ett ”skelett” först och sen bygger jag på. Utöver det är jag en extremt hård kritiker i förhållande till mina egna texter och tycker allt jag gör är skit.

 

 

 

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Michaela: Med mitt tålamod. Jag är ofta otålig och vill att saker ska ske fort fastän jag vet att det blir bäst om jag går igenom allt ett varv till. Jag jobbar också mycket med att gräva mig djupare in i mina karaktärer och ge berättelsen fler lager.

 

 

 

bildmaricakallner16Marica: Att inte skriva om samma person om och om igen. Att inte skriva samma berättelse om och om igen. Ofta hamnar jag hos samma person och i samma berättelse. Ofta märker jag det inte förrän långt in i novellen. Först känns det tryggt, hemvant och bekvämt. Sedan känns det som en återupprepning och som något tråkigt.

 

image001Johan: Att skala av och lita på att gestaltningen håller. Jag blir lätt ordig och tar om ett varv för mycket vilket leder till att jag istället kväver uttrycket. Jag har också väldigt svårt för att föreställa mig en ändring i huvudet. Om jag vill pröva hur det funkar om jag skriver i tredje person istället för från ett jag, så måste jag skriva igenom hela texten och ändra överallt. När jag sedan ångrar mig går det inte att gå tillbaka till en sparad version för då har det hänt så mycket nytt på vägen att jag är tvungen att skriva igenom allt igen … tur för mig att jag inte skriver på gammaldags skrivmaskin …

 

Våga drömma

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

I mitt förra inlägg så nämnde jag att jag inte tänkte låta min introverta och blyga personlighet stå vägen för mina drömmar och idag tänkte jag att vi skulle prata lite mer om just det. Drömmar.

Jag har så länge jag kan minnas drömt om att skriva en bok. Från början till slut.

Det har jag gjort. I början av 2015 bestämde jag mig och 6 månader senare var första utkastet till Hemligheter små färdigt.

Drömmen flyttades till att få boken antagen av ett förlag och att den skulle bli utgiven.

5 september 2016 skrev jag på kontraktet med HarperCollins Nordic och den 11 maj släpps Hemligheter små.

Så vad drömmer jag om nu när de första gått i uppfyllelse?

En hel del kan jag säga.

När jag skickade in Hemligheter små till förlagen så skrev jag en lista. På saker som jag vill uppnå. Mina drömmar.

Det är en lista med små och stora drömmar. Vissa kommer att ta lång tid att uppnå, om de någonsin ens kommer att uppnås, men det är inte det som är grejen. För mig handlar det om att våga. Att våga drömma stort. Att ha något som sporrar mig och får mig att fortsätta kämpa när allt känns meningslöst.

Listan sitter på väggen ovanför mitt skrivbord i min lilla skrivhörna. Den sitter där för att påminna mig om vart det är jag vill nå.

  • Skriva färdigt manuset och skicka till förlag.
  • Bli antagen av ett förlag.
  • Få signera min bok till en främling.
  • Bli recenserad.
  • Bli signad hos en agent.
  • Få stå på Bokmässan i Göteborg och signera min bok.
  • Att min bok blir utgiven i andra länder.
  • Få bokkontrakt på mitt andra, tredje, fjärde, ja alla mina nästkommande manus.
  • Få möjligheten att prata om Romance och dela med mig av min passion för genren.
  • Sitta i en TV-soffa och prata om mitt författarskap och boken/böckerna.
  • Åka till RWA (Romance Writers of America) konferensen.
  • Bli utgiven i USA och England.
  • Hamna på New York Times bestseller lista.
  • Bli ombedd att hålla föredrag/tal på RWA konferensen.

Som ni kan läsa så är det ganska så blandat. Små. STORA. Ouppnåeliga? Kanske det. Men det är inget fel i att drömma om dem ändå 🙂 För vem vet, en dag kanske de ändå slår in. Precis som de första drömmarna gjorde!

Vad drömmer ni om?

(Just nu befinner jag mig i Romancelandet nummer 1 och på min personliga blogg och på Instagram (c_schiller) kan ni hänga med både på denna resa och i mitt skrivande vardagsliv.)

I höst händer det

Plötsligt plingar det till i inkorgen. Förläggaren vill boka in ett möte! Semestersverige börjar vakna till liv igen. Jag vet att det officiellt är sommar i några veckor till, men jag kan inte låta bli att se fram emot hösten. En kittlande känsla i magen säger mig att den kommer att bli riktigt bra.

Till att börja med är det bokmässa snart. Förra året var jag där för första gången och älskade varje sekund. I år kanske jag kan verka världsvan när jag träffar bloggbekanta, förläggarfolk och andra jag lärt känna under det senaste året. Jag tror att det blir en rolig och givande mässa och kommer att rapportera här på bloggen om det.

Några veckor senare kommer min andra bok om Adam ut. Fortfarande återstår mycket arbete. Illustrationerna ska bli klara, texten kanske kommer att ändras ytterligare och boken ska sedan sättas, korrekturläsas, marknadsföras och tryckas. Nästan lika kul som att skriva den.

Jag ska även träffa läromedelsförlaget igen för att prata om min idé som blev ett provkapitel. Riktigt vad det kommer att mynna ut i vet jag inte, men jag har en bra känsla.

Nästa vecka börjar jag undervisa igen ett par dagar i veckan, som omväxling till det ensamma skrivandet. Ni som läste mitt inlägg Skrivardrömmen som blev en mardröm förstår varför.

Jag hoppas också bli klar med ett manus jag har jobbat med alldeles för länge och skicka iväg det till förlag. Det gäller att hela tiden ha manus i omlopp. Just nu väntar jag besked om två andra manus. Pricken över i skulle vara att få skriva ytterligare ett bokkontrakt innan året är över.

Som sagt, jag satsar på en intensiv, produktiv och rolig höst och hoppas att fler har samma känsla. Vilka mål och förhoppningar har du för det eget skrivande inför hösten? Ett bokkontrakt, månne?

Augustins hustru om vad barnen tycker

På väg hem från skolan sa sjuåringen:

”Du mamma, du är bra på att läsa för oss, men pappa, han är bäst på att berätta sagor.”

Närhelst barnen ber om en saga eller berättelse så trycker dom rakt på pappas knapp – jag har alltid förundrats över hans ork och tålamod att hitta ännu en saga att berätta om. Jag inbillar mig att just sagor och berättelser är något som A känner att han aldrig får neka dom – han är ju trots allt författare.

Så jag tror (och hoppas) att detta oändliga flöde av berättelser och historier kommer att vara barnens uppfattning av vad en författande fader gjorde med deras barndom.

Hej Fru Frato… om hur våra barn har det…

Jag tror att nackdelarna överväger för barn till författare. Och de böcker som barn till författare skriver, som jag har läst, säger samma sak.

Jag skriver böcker för att jag inte överlever om jag måste befinna mig i nuet. Jag skriver för att jag behöver kunna fly till världen i mitt huvud och hämta kraft. Det är en ständig kamp för mig att vara närvarande och inte försvinna iväg. En kamp som jag för ofta förlorar. Och jag tycker att jag förråder min familj när jag är fysiskt närvarande, men inte själsligen.

 Barnen måste stå ut med mina humörsvängningar. På Sveriges Radio arbetar jag stadigt och stabilt; de timmar då jag skriver är jag harmonisk; men den andra tiden…den tiden då jag bearbetar och tänker…

Kreativitet kostar och jag vet ingen väg runt det. Och de som betalar är mina närmaste. Mest min fru, men också mina barn.

Mina barn måste stå ut med att bli omskrivna; de har inte samma privatliv som andra barn och de har inte fått välja; alla kan redan nu läsa om hur det var för min pojke när han var liten i min text i ”Uppdrag: Pappa”. Kanske kommer han avsky mig för det när han växt upp.

Jag kan inte säga att jag tror att mina barn skulle ha det bättre om jag hade ett annat yrke, för om jag inte skrev skulle jag inte längre vara Augustin.

Jag hoppas att mina barn, när de blir stora, kommer att förstå att jag upplevde att jag inte hade något val. /Augustin