Hur gick det sen? Ida Schill (fd. Tidman) var debutantbloggare förra året då hon debuterade med ”Forsdansen”

IMG_8660

Fotograf Josefine Eklid

Hej på er!

Så roligt och nostalgiskt att vara tillbaka i detta författarvärldens kuddrum.
Så, vad har hänt sedan sist då? Det var nästan ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg som fast bloggare här, och redan då hade jag mina aningar om hur livet skulle arta sig.

Har jag gett ut några rykande färska böcker?

Nej, det har jag faktiskt inte.
För ett år sedan funderade jag en hel del på vad författandet betydde för mig. Att det betydde mycket stod klart, men på vilket sätt? Var det något jag ville satsa primärt på, och skaffa mig ett trevligt vid-sidan-om-jobb för att få råd med mitt dagliga bröd, eller var det något som jag ville ha som hobby och rekreation medan jag jagade andra drömmar?

Jag kom fram till det sistnämnda.

Jag är inte bra på att vara kreativ under stress. Deadlines och prestation dödar min musa. Att skriva böcker är något jag vill göra för min egen skull, och att andra läser dem är en synnerligen trevlig bonus.

Så till de andra drömmarna som skulle jagas. Jag har nämligen inte bara barndomsdrömt om att ge ut böcker. I somras blev jag antagen till läkarprogrammet, och har nu nästan avklarat min första termin. Mina studier tar väldigt mycket tid och energi, och den lilla fritid jag har får jag ägna åt den överambitiösa renovering vi dragit igång här hemma. När det kommer till skrivande så handlar det alltså just nu mest om hur hypotalamus utsöndrar TRH till adenohypofysen, och de histologiska skillnaderna mellan duodenum och ileum.

I våras uppnådde jag dock ett skrivmål som länge legat och väntat på mig – jag skrev färdigt trilogin! Den sista och avslutande delen har nu ett prima råmanus som bara väntar på att få redigeras. Men vad gäller trilogin har jag också fastnat lite i tankar.
Idén kom ju som jag berättat i de tidiga tonåren, och planerna började formas på allvar några år senare. Det var drygt tio år sedan, och mycket har hänt på tio år. Forsdansen kommer alltså ursprungligen ur en sextonårings hjärna, och med en sextonårings lite knepiga och svartvita synsätt på saker och ting. Jag är fortfarande helt kär i mitt koncept, men hade jag gjort allt från början idag, så hade det sett annorlunda ut. Det har ju självklart väckt funderingar på om jag rent av ska göra om allt från början igen. Ta med mig alla mina lärdomar och skapa något fantastiskt. Lite kreativt återbruk så att säga.
När saker och ting lugnar ner sig i mitt liv, då ska jag sätta mig framför min dator igen,
förmodligen med en plan.

Jag har också så smått börjat ändra riktning på mitt skrivande. Det är fortfarande det
övernaturliga som står i fokus, men med åren har jag svängt skarpare mot det obehagliga. Jag vill skriva skräck. Gärna i kombination med övrig fantastik, psykologi och möten mellan väsen och människor, men jag vill inrikta mig mer på det mörka, än på omöjliga kärlekshistorier (vilket var vad som tog mest plats i mitt sextonåriga huvud). Jag älskar att utforska den tunna linjen mellan passion och hat, så den kommer nog få fortsätta förekomma. Men jag vill gå djupare in på obehag. Skriva feel-bad och ge läsaren kalla kårar. Skriva sådant som gör att man måste titta på animerad, enkel humor efteråt för att rensa känslorna.
Kommer jag någonsin kunna det? Det vet jag inte riktigt. Det är nämligen väldigt svårt.

Det jag vet är att historierna hopar sig i mitt huvud, och jag kommer aldrig sluta öva. Dels är jag sugen på att vidareutveckla trilogin, och dels är jag sugen på att fly fältet ett tag och skriva något helt annat.

Oavsett vad det blir så är min absoluta avsikt att producera mer, och nästa år, när huset börjar bli färdigt, kommer de där små luckorna i vardagen kunna utnyttjas igen. Innan ni vet ordet av så ses vi på en bokmässa eller ute i vimlet, där jag spatserar omkring med en nyskriven bok i handen!

Tills dess så säger jag god jul och gott nytt år till er alla där ute!

För uppdateringar, se min författar-instagram idatidmanforfattare!

Gästbloggare: Magic Frigren

MOV_2406_000000_1

Många beskriver läsning (och särskilt läsning av fantasy) som en slags verklighetsflykt. Men är det verkligen det det handlar om? Vem vill på riktigt flytta in i Harry Potters farofyllda värld?
Utforskandet av fiktiva världar tror jag sällan bottnar i att vi har en önskan om att byta ut vår egen verklighet mot den vi läser om. Nej, fiktiva världar med sina faror och problem hjälper oss att bearbeta och hantera vår riktiga värld.

Suzanne Collins dystopiska ”Hungergames”-böcker tar upp förtryck och revolution,
Partrick Ness fantasybok ”A Monster Calls” använder sig av det monstruösa för att
utforska psykologi, sorg och motstridiga känslor. Mangan ”Deathnote” med sina
dödsgudar analyserar teman kring makt, moral och dödstraff. Man kan alltid hitta bitar och skärvor av det verkliga i dessa böckers overkliga världar och det är det som griper tag, berör och påverkar. Det är då fantastikgenren är som bäst.

Världen i min fantasyroman Transformationen är en spegel av vår men med sina egna
städer och krig för att jag lättare skulle kunna berätta exakt den historia jag ville.
Det tema jag framför allt ville utforska är tro. Personlig andlighet i kontrast till religiös
fundamentalism. Sökande efter förståelse både för vår yttre värld och vårt eget inre. Hur stark och självklar en gudstro är för vissa medan andra inte tror på något som vetenskapen inte kan bevisa. Detta fascinerar mig. Tro både för samman människor och sliter oss isär. Tro kan leda till glädje och tröst men också till ångest och förtryck. Jag ville skriva en bok som fokuserade på trosfrågor, personlig utveckling och relationer mellan människor. Såväl kärleksrelationer som vänskapsrelationer.

Bokens viktigaste karaktärer är kvinnor. Jag har skrivit om olika kvinnor. De har sina
styrkor och svagheter, bättre och sämre sidor, olika sexuella läggningar och sätt att se på livet. Huvudkaraktären Melly är väldigt svag och intolerant vad det gäller tro i historiens början. Men genom boken stöter hon på många karaktärer som har sitt eget förhållningssätt till tillvarons mystik och hon utvecklas till en mer öppen person. Jag ville inte skriva en bok som lär ut eller förspråkar någon viss slags andlighet. Jag ville skriva en bok om hur människor förhåller sig till tillvarons ovisshet. Att ingen tro är rätt eller fel, bara man respekterar varandra. Det är en bok om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron och det större ogripbara. Boken tar också upp hur kvinnors liv ofta har raderats ur vår gemensamma historiebeskrivning. Den är också ett mysterium om sökandet efter en ockult formel.

Jag har gjort research om mysticism och alkemi i många år. Det var fascinerande att
upptäcka att alkemi inte bara var en föregångare till kemin utan ett andligt system med sitt eget symbolspråk. Alkemisterna ville finna sig själva, ta fram sitt sanna jag och på det sättet omvandla sig själva till ett metaforiskt guldlikt tillstånd. Många ser alkemisterna som de första psykologerna då de försökte behandla känslor av sorg, oro och depression med psykiska inre processer. Denna sida av alkemin glöms oftast bort inom fiktionens värld. För mig kändes det perfekt att använda alkemin som grund för både mysteriet och mina karaktärers utveckling. Men jag ville också göra alkemin rättvisa. Jag insåg ju mer jag läste på att verklighetens alkemi var intressant nog utan att jag fantiserade vidare, omformade eller la till eget.

Mitt researcharbete började med ett gäng bokinköp. Alla som har börjat forska om ett
ämne känner nog igen sig i att det första man lär sig är hur mycket man inte vet. Alkemi uppkom i gamla Egypten och har utvecklats och spridit sig till olika länder genom tiden fram till idag. Det innebär mycket uppblandning med olika trosystem. Det räckte inte med att bara läsa om alkemi. Religion, filosofi och esoterism rent allmänt var precis lika viktigt för att få sammanhang och djupare förståelse. Förutom böcker bad jag min kompis mamma, som är bibliotekarie, att ta fram alla univesitetsavhandlingar som anknöt till alkemi. Jag upptäckte Den Alkemiska Akademin i Stockholm och gick ett antal kurser, sökte upp olika experter för intervjuer.

Mina råd för andra som gör research för sina böcker är att:
1. Skaffa många källor. Nöj er inte med att bara plugga igenom en bok. Få olika vinklar.
2. Sök upp experter du kan träffa och prata med. Det är bra att kunna fråga specifika frågor och diskutera med en riktig person.
3. Var källkritisk.
4. Brett kunnande tillåter en att ge en bra komprimerad bild av ett stort ämne. När
researcharbetet är färdigt gäller det att välja ut och plocka bort.
5. Det är lätt att bli för påläst och tycka att saker är självklara. Be dina oinsatta testläsare att särskilt fokusera på framställandet av ämnet (i mitt fall alkemin) och säga om det känns tungt, obegripligt eller otydligt.

Samtidigt som mina kunskaper om alkemi ökade tog min roman och dess karaktärer form. I slutänden är min roman en väv av både verkligt och overkligt. Vårt förflutnas alkemi blandad med fiktiva historiska händelser. Karaktärer som är lapptäcken av mig, min fantasi och av folk jag mött. En plats av både det finaste och det fulaste från vår egen … Inte en perfekt värld att fly till. Men förhoppningsvis en lustigahusetspegel att både känna igen sig och hitta något nytt i.

transformationen 2
Magic Frigrens bok Transformationen finns att köpa på Adblibris.
Hon är också skapare till serien Magikonsult / Magic Advisor som finns att läsa på
webben, i albumform och i tidningen Zenith News. Hon driver också den övernaturliga bloggen MissMagicGirl.

Being ConFused

ThomasUnder helgen som gick var jag på ConFuse2015, årets upplaga av svenska fantastikkongressen SweCon. I år var det alltså Linköpings tur att ordna. Fredag till söndag fyllda av intressanta, inspirerande och/eller roliga programpunkter.

Dessutom fanns ett antal förlag och självutgivande författare representerade. Så massor att ta in – alla intressanta möten oräknat.

För det är ända runt programpunkterna och utställarna som det magiska händer. Första gångerna man är på ett ”con” är det framförallt paneler och föreläsningar man går på. Men ganska snart börjar man hinna med färre och färre per besök. Man fastnar ofta i spännande samtal i korridorerna eller i baren. Samtal med andra författare, samtal med läsare, eller ja vem tusan som helst som är där.

I år hade jag dessutom ett mycket mer späckat program än någonsin tidigare. 4 egna punkter på lördagen och en på söndagen.

Bland annat satt jag med i en presentation av nya svenska författare, diskuterade olika medias för- och nackdelar, och hur man arbetar med namngivning.

Jag kan säga som så att efter tre paneldebatter och ett eget föredrag samma dag (med starttider kl 11, 13, 14 och 16) så är man rätt mycket grönsak i hjärnan, så jag missade ett par intressanta samtal och föredrag av den enkla anledningen att min hjärna inte kunde ta in något mer.

Men det var det värt.

Det var en helt fantastisk helg. Det går inte på något sätt att återge vad som hände, men en kortfattad ”best of” i punktform kan jag kosta mig på…

  • Jag träffade flera personer jag bara ”pratat” med skriftledes förut
  • Jag höll ett föredrag om hur man kan jobba för att ta sig bakom pannbenet på folk ”förr i tiden”.
  • Vi hade en skrivgruppsträff i miniatyr. Första gången vi var samlade allihop på ett SweCon sedan 2012
  • Jag hade ett kul samtal med en författarkollega, där vi först efter en bra stund kom på att vi faktiskt var utgivna i samma antologi.
  • Paneldebatten om svenska troll i litteraturen som började med att det utbröt spontan allsång i samband med mikrofontestning (”När trollmor har lagt sina elva små troll …”)
  • Att jag mer eller mindre av en händelse råkade få en ung skribent att våga erkänna sina författardrömmar och testa sina vingar i en manuspitch… Go for it!!!
  • Flera personer blev nyfikna på min bok och kom fram för att prata en massa.

Att jag sen hade en begynnande halsinfektion och därför idag knappt kan mer än viska stör inte heller det upplevelsen. ConFuse 2015 var mitt första SweCon som publicerad författare, och det var precis lika kul som att vara på dem som läsare och aspirerande författare. Och hemligheten ligger nog däri – att fantastikkongresser inte gör någon större skillnad på författare och läsare. Alla är där på lika villkor – och alla har kul tillsammans.

Nu skall jag kurera mig, och sedan kanalisera all inspiration till mina pågående och kommande skrivprojekt!

Vi hörs!

(eller ja, jag hörs knappt alls just nu, men ni förstår vad jag menar…)

Reklamdags

ThomasIdag tänkte jag passa på att göra lite reklam. Nej, inte för min bok, och inte för någon annan heller. Utan för läsare. Framförallt den skara som ofta inom genrekrestar kallas för ”fandom”. (Uttalas med fördel på engelska. Bara som förtydligande…)

Alltså, vi har säkert alla hört talas om Bokmässan i Göteborg. Den har fått en del lokala efterföljare som är jättecharmiga. Deckarförfattarna har nu äntligen fått till ett Crime Time på Gotland. Bra så.

Men för den som är intresserad av lite annan litteratur finns det sedan länge ett helt annat forum också. Ett forum som både är nationellt och internationellt. Ofta båda samtidigt. Och som jag tycker övertumfar bokmässan på en del sätt.

Alla som har varit på Bokmässan måste ha slagits av den enorma kommersialism som denna präglas av. Det är kanske inte så konstigt. Men för mig som först kom i kontakt med litteraturkongresser av ett helt annat slag var det en enorm, om inte överraskning så i alla fall skillnad.

Det jag pratar om är de svenska rikskongresserna för Science Fiction och Fantasy (egentligen för alla former av litteratur som på något sätt kan sorteras in under paraplynamnet Fantastik). De som går under namnet SweCon. Det är en kongress som turnerar runt i Sverige, och den har sina motsvarigheter i andra länder.

I år är det ConFuse i Linköping som är årets rikskongress. Den hålls den 7-9:e augusti. Spännande hedersgäster, mängder med intressanta paneldebatter,  allt som oftast bra diskussioner även vid fikat/baren/middagen. Proffsigt allt som oftast men samtidigt personligt och trevligt.

Det här har alltså pågått sedan 1998 (i Sverige) och ordnas helt på ideell basis. Och det är helt fantastiskt bra. Visst, en del saker kanske inte alltid klaffar när det baseras på frivilligarbete, men det mesta är bara så bra!

Det är medlemmarna tillsammans som gör kongressen. Man betalar inte inträde, men betalar medlemskap. Medlemmar är alla som är med, författare och läsare. Och ibland är gränsen rätt så suddig mellan de två.

För vem är detta då? – ”Är det något för mig verkligen?”  kanske du tänker…

Tja, om du kan sortera in dig själv i minst en av nedanstående så skulle jag varmt rekommendera det:

  • Gillar att läsa något som innehåller fantastiska inslag
  • Har funderat på att läsa något med någon form av fantastiska inslag
  • Gillar att skriva, och vill höra hur andra arbetar med skrivande i olika former
  • Är nyfiken på litteraturformer du inte provat tidigare
  • Gillar att prata om läsande och/eller skrivande med människor som också gör det…

Programpunkterna brukar vara många och varierade. I år till exempel:

  • Intervjuer med hedersgäster
  • Paneldiskussion: Betydelsen av berättarsynvinkeln.
  • Paneldiskussion: Hur skapar man namn på sina karaktärer.
  • Paneldiskussion: Starka tjejer; en diskussion om könsrollerna i fantastiken.
  • Rethinking James Bond. Föredrag av David Nickle

Och massor annat, till exempel kommer det att finnas en programpunkt för dem som inte har gått på fantastikkongresser förut.

Prova! Jag tror inte du kommer bli besviken. Årets SweCon blir mitt fjärde, och jag har hittills haft väldigt kul varje gång!

Confuse läser du mer om här

Programpunkterna hittar du här

En intressant artikel i Hufvudstadsbladet om den finska motsvarigheten (och även om årets Åländska Archipelacon) hittar du här.

Vi ses väl i augusti?

Vilken genre skriver du i?

Thomas

Genre är ju egentligen ett filter man lägger ovanpå litteraturen för att enklare kunna diskutera den. Samtidigt är det ju någon form av ramar att förhålla sig till som författare. Det skapar en trygghet, ett ”regelverk” att förhålla sig till, att följa och att bryta utifrån vad man vill uppnå för effekt.

En annan sida av genren är att det skapar en gemenskap. En möjlighet att hitta likasinnade som man kan diskutera med och känna sig hemma hos. Efter att ha umgåtts huvudsakligen i fantastikkretsar, vad gäller skrivande – även om jag språkat en hel del med andra typer av författare också – så ser jag mig själv väldigt mycket som en ”fantastikförfattare”.

Men ändå. Är det verkligen det jag har skrivit? Nej inte egentligen. Och samtidigt ja. Det är den ”skolningen jag har”. Det är den genrens ”regler” jag förhåller mig till. Och visst går det att läsa Incidenten som en klassisk fantastikroman, om man vill.

Samtidigt när man funderar över sin ”elevator pitch” så får man problem. För frågan ”Vad för slags bok är det du har skrivit?” blir ju svårare än vanligt. Hur tusan svarar man på den? I alla fall till en början tyckte jag det var löjligt svårt. Det är svårt nog att sälja sig själv. Och då är jag ändå rätt van att ”sälja” saker med text och ord. Det är ännu svårare – tycker jag – att sälja sin egen bok. Varför då krångla till det för sig genom att lägga sig i gränslandet mellan genrer?

Dessutom är det en fråga du måste kunna svara på direkt. Annars har den som frågar tappat intresset. Och det är inte bra. För oavsett om det är en potentiell köpare, eller någon som bara var nyfiken så är det ju ett misslyckade att göra personen ointresserad. Ju fler intresserade desto bättre. Eller hur?

Så varför komplicera för sig då? Varför inte bara skriva en klassisk episk fantasy med svärd, magiker och drakar – eller en deckare med en livskrisande poliskommissarie i någon liten idyllisk semesterort? Det skulle ju vara enklare, eller hur? Svaret är nog lika enkelt som det är besvärligt. För att man skriver det man kan. För att man skriver det som ens hjärna får för sig att den vill skriva. Jag valde visserligen att skriva det jag gjorde. Men samtidigt gjorde jag det därför att det var där jag hade något att berätta. Just då. Sedan fick min hjärna för sig att den skulle skriva en bok om en kanin och en ekorre. Men det är en helt annan historia.

Så vad är det då för genre? Ja frågar du en expert så finns det säkert ett namn på den. Men jag beskriver den som en spänningsroman i historisk miljö – med antydan till övernaturliga inslag. Jag har skrivit flera noveller i den typen av miljö, och det var genom dem som jag ”hittade hit”. För ”den vanliga människan” före upplysningstiden levde i en värld där det övernaturliga var närvarande. Där folk dömdes som häxor. Där djävulens verk var högst verkliga. Varför inte skriva just där – på gränsen?

Andra har beskrivit den som en ”modern gotisk roman”, eller ”en blandning av Frankenstein, Rosens namn och Sleepy Hollow”. Jag vet inte vilket som är bäst. Jag vet bara att jag kan svara om någon frågar nu, vilket gör att intresset inte dör på en gång. (I alla fall om inte den förklaringen är det tristaste den andre personen kan tänka sig, men det är ju en annan sak).

Min elevator Pitch då? Ja den kanske vi kan återkomma till. Det där med att ”sälja sitt manus” är värt ett blogginlägg eller tre i sig självt…

Det svenska fantasyundret?

Det känns som att det är något på gång. Det är svårt att riktigt sätta fingret på var och hur. Ändå inbillar jag mig att pulsen finns där, att den är regelbunden och växer i styrka.

Kanske är det bara jag som varit blind. Kanske har det alltid funnits en massa intressanta svenska fantastikförfattare. Kanske har det gjorts massor av svensk fantasy, science fiction, skräck och magisk realism men jag har varit för insnöad i min anglosaxiska bokvärld för att se?

Fast varför känns det då som att det kommer så mycket nytt? Nya författare, nya titlar och nya förlag. De gamla ulvarna finns självklart kvar. Och det är jag tacksam för. Vi som tillhör en ny generation författare behöver er som gått före. Men vart jag än tittar så bubblar det av aktivitet.

Det är många som menar att vi i norden har en egen röst. Att vi har något unikt att bidra med till den världsomspännande fantastiken. Att det finns något dynamiskt här som, om det bara får mogna, har all möjlighet att fullkomligt explodera.

Det har talats om det svenska deckarundret. Kanske är det snart dags för det svenska fantastikundret?

Just nu pågår en fantastisk intervjuserie (pun intended) på bokbloggen Spektakulärt. De har som mål att täcka in allt som händer inom nordisk fantastik, såväl litteratur som film och andra konstformer.

Det fascinerande är hur många författare de fått ihop till intervjuserien. Redan nu har tjugo författare intervjuats och ytterligare tjugotre väntar på sin tur. Med en publiceringshastighet av fem författare i veckan blir det nio veckor av författarintervjuer!

Titta gärna in på Spektakulärt. Intervjuerna är intressant läsning och ger en känsla för bredden och djupet inom den svenska fantastiken. Jag tror att det finns en drivkraft i den här skaran till framtida mästerverk. Vem vet … Undret kanske väntar runt hörnet.