Dagens gästbloggare heter Stefan Hagel och är journalist från Udevalla. Drömmen om att en dag skriva en berättelse i fantastikens tecken hade legat i mångårig slummer, men återuppväcktes när Stefan kom hem med tio tusen intryck från ett fältarbete i Shanghai, Kina. Den 21 september debuterade han med Fred så gyllene som är den första delen i romansviten En saga om sorg. Genren är fantasy och boken är utgiven av Undrentide Förlag.
Att våga är att skriva
Skulle vilja skriva ett inlägg om mod. Hendom, mod och morske hen? Hm. Vågar inte riktigt – än. Måste ut och springa en stund. Amanda på fiket sa att hennes löpturer varar i 1,5-2 timmar. Det gör inte mina. Når jag 40 minuter är jag nöjd. Och helt slut.
Så vi ses om en stund.

Nu är jag tillbaka igen. Löprundan tog 45 minuter, med New Spring, ”prologen” till hela Wheel of Time-serien av Robert Jordan (och Brandon Sanderson), i hörlurarna.
Mod, ja. Krävs det mod att skriva en bok ensam framför datorn inlåst i ett rum månader, ja, år i sträck utan social kontakt? Nej. Det är först när soloarbetet övergår i något slags lagarbete som modet behövs, tycker jag.
Nu har jag en viss vana av både texter och lagarbete, kritik och ändringar, men ändå. Att få höra andras åsikter om det jag lagt ner tusentals timmar på, det som är mitt hjärtebarn, kan ibland te sig smärtsamt.
Visst, jag hade säkert kunnat ge ut boken själv, men hur vet jag då ifall boken verkligen håller för den så kallade marknaden? Hur vet jag om kvaliteten är tillfredsställande, att den inte innehåller logiska luckor eller konstigheter som bara andra kan se när man själv har stirrat sig blind på texten? Fast … varför bry sig om det? Kan inte en egenutgiven roman vara fantastisk? Självklart kan den det, jag tänker aldrig påstå något annat. Hade just min bok blivit så bra som den är ifall jag låtit ge ut den själv? Nej, det hade den inte. För i så fall hade jag aldrig fått förslaget att skriva om sista kapitlet eller ändrat benämningen på vissa typer av magiker, de jag numera kallar kharismater. Ett utmärkt namn som har sin inbyggda etymologi i berättelsen. Nej, ibland behövs det någon annans ögon och insikter för att förbättra saker och ting. Det gäller att inte vara för stolt, för rädd att stryka, ändra eller döda älsklingar.
Hela berättelsens tillblivelse tog sin början för ganska precis sex år sedan. I oktober, just efter att jag lämnat in en skön version av min magisteruppsats/Sida-rapport, Daughters of Shanghai – Family and Life of Women from the First One-Child Generation, till min handledare Claes Corlin, docent i socialantropologi vid Göteborgs universitet. Jag hade gjort fältarbetet i Shanghai, Kina, där jag försökte få reda på hur den kinesiska ettbarnspolitiken påverkade synen på flickan om hon var det enda barnet i en shanghainesisk familj. Spännande månader, tro mig, och många intressanta, tragiska, roliga, givande människoöden att lyssna till under de många intervjuerna jag genomförde.
Väl hemma visste jag att jag inte ville se åt faktaböcker, journaler, statistik, siffror, verklighet och tunga intervjutranskriptioner. Istället ville jag läsa ”hitte på”, nämligen fantasy, som jag läst mycket som ung/yngre och fram till mitten av 1990-talet. En av mina första aha-upplevelser inom fantastiken måste ha varit Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, som jag tog mig igenom helt själv, från pärm till pärm, med stor behållning. Efter det blev det C S Lewis och Narniaböckerna, rollspel som Drakar och Demoner, Stephen Donaldsons Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne med flera. Det första jag läste av J R R Tolkien var Bilbo. Jag låg på sjukhuset i väntan på att få ett plaströr inopererat i ett öra och läste ut den boken samma dag jag började. Men före jag kom igång med det skönlitterära läsandet igen hade jag enorm motivation att plita ihop en fantasynovell i jag-form, lämplig för skrivbordslådan. Formatet svällde emellertid till en roman som blev fyra som blev … Ja, en serie kallad En saga om sorg, helt enkelt. I september kom första delen ut på Undrentide Förlag: Fred så gyllene.

Jag har delat upp serien i fyra tematiska sektioner, där del 1-2 utgör ett tema, 3-4 ett och så vidare. Varje tema är till för min egen disciplins skull, så att jag inte irrar iväg till platser där berättelsen inte hör hemma. Som tur är vet jag sedan sommaren 2007 exakt hur allting ska sluta, ända till den allra sista meningen. Det känns tryggt, på något vis. Givetvis vet jag inte allt som ska hända mellan början och slutet, men att just ha något att sikta mot hjälper åtminstone mig i den här mycket stora sagan som har ganska så många trådar och ett synnerligen omfattande galleri med namngivna karaktärer.
Av de karaktärerna skildras hela berättelsen från ett lagom antal protagonister, exempelvis Célenne Teraphen, moder superia på ön Valx, och Geral Tarel, kapten i Semariens falkgarde. Dessa båda lever i ett kungadöme beläget på den norra delen av kontinenten Elatara, en region som för sextio år sedan och drygt fem hundra år bakåt i tiden var ett kejsardöme. Men efter att imperiet kollapsade sprack storprovinserna upp i sina nygamla kungariken igen, och det är ett av dem, Semarien, som är den dominerande spelplanen för intriger och händelser i Fred så gyllene. Jag har fått frågan ”Hur kan du komma på alla namn?” av mina arbetskollegor på tidningen där jag jobbar som journalist. Tid är det enkla svaret på den gåtan. Det har tagit tid att komma på alla namn, alla intrigtrådar och allting som ska med.
Så här långt har jag väl tillämpat något slags omvänd lökteknik i mitt skrivande. Först har grunden tillkommit, utan några större detaljer som måste slås upp i en bok eller sökas reda på ute på nätet. Sedan har jag lagt på ett lager, bearbetat det, lagt till ett nytt och hållit på så – tills löken är hel och fin igen, så att säga. Länge var mitt mål att skriva fem sidor per skrivtillfälle, alltså på kvällarna efter jobbet eller när som helst under dagen/natten på helgerna, men det målet har jag reviderat lika många gånger som jag suttit vid datorn för att skriva. Men får jag ihop två sidor på skrivtillfälle är det utmärkt, tycker jag. Alltså två sidor med textstorlek 12 och radavstånd 1,5. Inga konstigheter. Och kommer jag bara igång är det oftast inga problem att få ihop 2-5 sidor per skrivtillfälle. Någon eller några gånger har jag skrivit 14 sidor eller mer, men då har jag varit i ”the zone” och timmarna har bara försvunnit in i mörk natt. Plötsligt inser jag att magen skriker efter mat och: ”Ojdå, är klockan 03.34?”
Inspirationskällorna är oändliga. Från de stora som Livet och Möten Med Människor till en doft eller en bild. Givetvis har jag sökt mer aktivt genom att, en god bit in i mitt eget skrivande av debutromanen, läsa fantastiska alster som serierna A Song of Ice and Fire (George R R Martin) och trilogin The First Law (Joe Abercrombie) och superba böcker som Ellen Kushners Swordspoint och dussintals böcker ytterligare. Filmer går inte att undvika. De utgör stora inspirationskickar, inte minst sådana av favoritfilmskapare som Zhang Yimou och Wong Kar-wai.
Ni märker att det går att lära sig av allt, att hämta stoff till texter ur verkligheten. Ord, meningar, stycken och kapitel växer fram ur allt det där. Alla delar finns där, men det är bara ni som kan sätta ihop pusselbitarna till ert eget unika pussel, er helhet – er berättelse. I mitt fall är det en fantasystory som berättar om det hårda livet i en påhittad, gråmelerad värld där det där med gott eller ont är synnerligen subjektiva och rent filosofiska spörsmål.
Som tur är lyckas jag i berättelsen uppfylla Alison Bechdels test, ni vet det som går upp att besvara tre frågor:
1. Har jag minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer?
2. … som pratar med varandra?
3. … om något annat än män?
Svaren är att jag har med visshet har fler än två kvinnliga protagonister, exempelvis nämnda Célenne och Khaena …
… som definitivt pratar med varandra …
… om annat än män.
Bara så att ni vet det.
Och kom ihåg: I Semarien kan ingen höra dig skrika. Eller kan de det?
Stefan Hagels hemsida: http://verkligenstefan.wordpress.com/hem/
Undrentide förlags hemsida: http://undrentide.wordpress.com/