Hur gick det sen? Ida Schill (fd. Tidman) var debutantbloggare förra året då hon debuterade med ”Forsdansen”

Fotograf Josefine Eklid

Hej på er!

Så roligt och nostalgiskt att vara tillbaka i detta författarvärldens kuddrum.
Så, vad har hänt sedan sist då? Det var nästan ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg som fast bloggare här, och redan då hade jag mina aningar om hur livet skulle arta sig.

Har jag gett ut några rykande färska böcker?

Nej, det har jag faktiskt inte.
För ett år sedan funderade jag en hel del på vad författandet betydde för mig. Att det betydde mycket stod klart, men på vilket sätt? Var det något jag ville satsa primärt på, och skaffa mig ett trevligt vid-sidan-om-jobb för att få råd med mitt dagliga bröd, eller var det något som jag ville ha som hobby och rekreation medan jag jagade andra drömmar?

Jag kom fram till det sistnämnda.

Jag är inte bra på att vara kreativ under stress. Deadlines och prestation dödar min musa. Att skriva böcker är något jag vill göra för min egen skull, och att andra läser dem är en synnerligen trevlig bonus.

Så till de andra drömmarna som skulle jagas. Jag har nämligen inte bara barndomsdrömt om att ge ut böcker. I somras blev jag antagen till läkarprogrammet, och har nu nästan avklarat min första termin. Mina studier tar väldigt mycket tid och energi, och den lilla fritid jag har får jag ägna åt den överambitiösa renovering vi dragit igång här hemma. När det kommer till skrivande så handlar det alltså just nu mest om hur hypotalamus utsöndrar TRH till adenohypofysen, och de histologiska skillnaderna mellan duodenum och ileum.

I våras uppnådde jag dock ett skrivmål som länge legat och väntat på mig – jag skrev färdigt trilogin! Den sista och avslutande delen har nu ett prima råmanus som bara väntar på att få redigeras. Men vad gäller trilogin har jag också fastnat lite i tankar.
Idén kom ju som jag berättat i de tidiga tonåren, och planerna började formas på allvar några år senare. Det var drygt tio år sedan, och mycket har hänt på tio år. Forsdansen kommer alltså ursprungligen ur en sextonårings hjärna, och med en sextonårings lite knepiga och svartvita synsätt på saker och ting. Jag är fortfarande helt kär i mitt koncept, men hade jag gjort allt från början idag, så hade det sett annorlunda ut. Det har ju självklart väckt funderingar på om jag rent av ska göra om allt från början igen. Ta med mig alla mina lärdomar och skapa något fantastiskt. Lite kreativt återbruk så att säga.
När saker och ting lugnar ner sig i mitt liv, då ska jag sätta mig framför min dator igen,
förmodligen med en plan.

Jag har också så smått börjat ändra riktning på mitt skrivande. Det är fortfarande det
övernaturliga som står i fokus, men med åren har jag svängt skarpare mot det obehagliga. Jag vill skriva skräck. Gärna i kombination med övrig fantastik, psykologi och möten mellan väsen och människor, men jag vill inrikta mig mer på det mörka, än på omöjliga kärlekshistorier (vilket var vad som tog mest plats i mitt sextonåriga huvud). Jag älskar att utforska den tunna linjen mellan passion och hat, så den kommer nog få fortsätta förekomma. Men jag vill gå djupare in på obehag. Skriva feel-bad och ge läsaren kalla kårar. Skriva sådant som gör att man måste titta på animerad, enkel humor efteråt för att rensa känslorna.
Kommer jag någonsin kunna det? Det vet jag inte riktigt. Det är nämligen väldigt svårt.

Det jag vet är att historierna hopar sig i mitt huvud, och jag kommer aldrig sluta öva. Dels är jag sugen på att vidareutveckla trilogin, och dels är jag sugen på att fly fältet ett tag och skriva något helt annat.

Oavsett vad det blir så är min absoluta avsikt att producera mer, och nästa år, när huset börjar bli färdigt, kommer de där små luckorna i vardagen kunna utnyttjas igen. Innan ni vet ordet av så ses vi på en bokmässa eller ute i vimlet, där jag spatserar omkring med en nyskriven bok i handen!

Tills dess så säger jag god jul och gott nytt år till er alla där ute!

För uppdateringar, se min författar-instagram idatidmanforfattare!

Gästbloggare: Magic Frigren

Många beskriver läsning (och särskilt läsning av fantasy) som en slags verklighetsflykt. Men är det verkligen det det handlar om? Vem vill på riktigt flytta in i Harry Potters farofyllda värld?
Utforskandet av fiktiva världar tror jag sällan bottnar i att vi har en önskan om att byta ut vår egen verklighet mot den vi läser om. Nej, fiktiva världar med sina faror och problem hjälper oss att bearbeta och hantera vår riktiga värld.

Suzanne Collins dystopiska ”Hungergames”-böcker tar upp förtryck och revolution,
Partrick Ness fantasybok ”A Monster Calls” använder sig av det monstruösa för att
utforska psykologi, sorg och motstridiga känslor. Mangan ”Deathnote” med sina
dödsgudar analyserar teman kring makt, moral och dödstraff. Man kan alltid hitta bitar och skärvor av det verkliga i dessa böckers overkliga världar och det är det som griper tag, berör och påverkar. Det är då fantastikgenren är som bäst.

Världen i min fantasyroman Transformationen är en spegel av vår men med sina egna
städer och krig för att jag lättare skulle kunna berätta exakt den historia jag ville.
Det tema jag framför allt ville utforska är tro. Personlig andlighet i kontrast till religiös
fundamentalism. Sökande efter förståelse både för vår yttre värld och vårt eget inre. Hur stark och självklar en gudstro är för vissa medan andra inte tror på något som vetenskapen inte kan bevisa. Detta fascinerar mig. Tro både för samman människor och sliter oss isär. Tro kan leda till glädje och tröst men också till ångest och förtryck. Jag ville skriva en bok som fokuserade på trosfrågor, personlig utveckling och relationer mellan människor. Såväl kärleksrelationer som vänskapsrelationer.

Bokens viktigaste karaktärer är kvinnor. Jag har skrivit om olika kvinnor. De har sina
styrkor och svagheter, bättre och sämre sidor, olika sexuella läggningar och sätt att se på livet. Huvudkaraktären Melly är väldigt svag och intolerant vad det gäller tro i historiens början. Men genom boken stöter hon på många karaktärer som har sitt eget förhållningssätt till tillvarons mystik och hon utvecklas till en mer öppen person. Jag ville inte skriva en bok som lär ut eller förspråkar någon viss slags andlighet. Jag ville skriva en bok om hur människor förhåller sig till tillvarons ovisshet. Att ingen tro är rätt eller fel, bara man respekterar varandra. Det är en bok om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron och det större ogripbara. Boken tar också upp hur kvinnors liv ofta har raderats ur vår gemensamma historiebeskrivning. Den är också ett mysterium om sökandet efter en ockult formel.

Jag har gjort research om mysticism och alkemi i många år. Det var fascinerande att
upptäcka att alkemi inte bara var en föregångare till kemin utan ett andligt system med sitt eget symbolspråk. Alkemisterna ville finna sig själva, ta fram sitt sanna jag och på det sättet omvandla sig själva till ett metaforiskt guldlikt tillstånd. Många ser alkemisterna som de första psykologerna då de försökte behandla känslor av sorg, oro och depression med psykiska inre processer. Denna sida av alkemin glöms oftast bort inom fiktionens värld. För mig kändes det perfekt att använda alkemin som grund för både mysteriet och mina karaktärers utveckling. Men jag ville också göra alkemin rättvisa. Jag insåg ju mer jag läste på att verklighetens alkemi var intressant nog utan att jag fantiserade vidare, omformade eller la till eget.

Mitt researcharbete började med ett gäng bokinköp. Alla som har börjat forska om ett
ämne känner nog igen sig i att det första man lär sig är hur mycket man inte vet. Alkemi uppkom i gamla Egypten och har utvecklats och spridit sig till olika länder genom tiden fram till idag. Det innebär mycket uppblandning med olika trosystem. Det räckte inte med att bara läsa om alkemi. Religion, filosofi och esoterism rent allmänt var precis lika viktigt för att få sammanhang och djupare förståelse. Förutom böcker bad jag min kompis mamma, som är bibliotekarie, att ta fram alla univesitetsavhandlingar som anknöt till alkemi. Jag upptäckte Den Alkemiska Akademin i Stockholm och gick ett antal kurser, sökte upp olika experter för intervjuer.

Mina råd för andra som gör research för sina böcker är att:
1. Skaffa många källor. Nöj er inte med att bara plugga igenom en bok. Få olika vinklar.
2. Sök upp experter du kan träffa och prata med. Det är bra att kunna fråga specifika frågor och diskutera med en riktig person.
3. Var källkritisk.
4. Brett kunnande tillåter en att ge en bra komprimerad bild av ett stort ämne. När
researcharbetet är färdigt gäller det att välja ut och plocka bort.
5. Det är lätt att bli för påläst och tycka att saker är självklara. Be dina oinsatta testläsare att särskilt fokusera på framställandet av ämnet (i mitt fall alkemin) och säga om det känns tungt, obegripligt eller otydligt.

Samtidigt som mina kunskaper om alkemi ökade tog min roman och dess karaktärer form. I slutänden är min roman en väv av både verkligt och overkligt. Vårt förflutnas alkemi blandad med fiktiva historiska händelser. Karaktärer som är lapptäcken av mig, min fantasi och av folk jag mött. En plats av både det finaste och det fulaste från vår egen … Inte en perfekt värld att fly till. Men förhoppningsvis en lustigahusetspegel att både känna igen sig och hitta något nytt i.

Magic Frigrens bok Transformationen finns att köpa på Adblibris.
Hon är också skapare till serien Magikonsult / Magic Advisor som finns att läsa på
webben, i albumform och i tidningen Zenith News. Hon driver också den övernaturliga bloggen MissMagicGirl.

Blodad tand – eller i alla fall trasig tand

Tänder har aldrig riktigt varit min grej. Rädd för Tandläkare liksom. Det, spårvagnar och vatten. De två sistnämnda gör faktiskt Göteborgsbesök till en ganska besvärlig upplevelse. Och som hamster på potatisen så har jag insett att jag efter bokmässan dessutom har problem med en tand. Trodde först att det var tandsten som blivit vasst. Men när jag kom hem från Göteborg och skulle ta tag i den där vassa tandstenen så insåg jag att det faktiskt inte alls var det som det handlade om.

Det vassa i kanten av tanden var själva tanden.

Eller snarare en del av den som hade spruckit. En spricka rakt igenom hörnet. Typ en femtedel av den synliga tanden går att flytta runt med bara fingrarna.

Har fått kommentaren ett par gånger att jag skriver ”rädsle-scener” så himla bra. Att paniken blir så påtaglig i just dem. Kan nog tacka min barndoms tandläkare för den inlevelseförmågan!

Men det är faktiskt sant. För den paniken kan jag plocka fram när jag skall beskriva något läskigt. Det behöver inte ens vara en tandläkare inblandad…

Det är en viktig grej tror jag när man skriver. Hitta en känsla du känner igen. Utgå från den. Beskriv den inifrån dig själv men extrapolera. Ta i så att den passar situationen. För oftast är ju det man försöker beskriva läskigare än verkligheten. (Bortsett från just tandläkarbesök då.)

Sedan har man ju en del andra upplevelser man kanske kan fundera ett varv till över. Jag har testat att vara helt övertygad om att jag skulle dö en gång. Under en häst. (Ingen tandläkare inblandad, så jag borde väl förstått att det skulle sluta lyckligt). Men den känslan/tankegången kanske inte gör sig så bra i en roman, för ingen skulle tycka det var trovärdigt. Men man vet aldrig. Någon gång kanske jag skriver något där någon i dödsögonblicket tänker något i stil med: ”Det var ju himla fånigt att det skulle sluta så här…”

Hursomhelst, tillbaka till tänderna. Eller tanden. En blodad sådan. Efter att i år ha avverkat Mariehamn, Linköping, Linköping igen och nu senast Göteborg har jag bestämt mig för att ge mig av än mer långväga. Jag fick för en tid sedan en inbjudan av en bekant, en väldigt vänlig dito, att haka på till FantasyCon i Nottingham.  Har vacklat lite fram och tillbaka på om jag kan motivera utläggen. Men i helgen tog jag tag i saken och bokade inte mindre än fyra olika flygresor för att få till detta äventyr. Den här gången blir det bara som besökare, vilket skall bli skönt. Men oerhört kul att stifta en (om än en liten, liten) första bekantskap med den brittiska bokvärlden.

Så nu har jag inga ursäkter att inte åka… Resorna redan betalda. Boende fixat. Återstår bara att boka ett akutbesök hos en tandläkare. Men som tur är så har jag haft så mycket att göra på jobbet, och med bloggen, och med redigering, och med resebokande, att jag inte har hunnit med det…

Being ConFused

Under helgen som gick var jag på ConFuse2015, årets upplaga av svenska fantastikkongressen SweCon. I år var det alltså Linköpings tur att ordna. Fredag till söndag fyllda av intressanta, inspirerande och/eller roliga programpunkter.

Dessutom fanns ett antal förlag och självutgivande författare representerade. Så massor att ta in – alla intressanta möten oräknat.

För det är ända runt programpunkterna och utställarna som det magiska händer. Första gångerna man är på ett ”con” är det framförallt paneler och föreläsningar man går på. Men ganska snart börjar man hinna med färre och färre per besök. Man fastnar ofta i spännande samtal i korridorerna eller i baren. Samtal med andra författare, samtal med läsare, eller ja vem tusan som helst som är där.

I år hade jag dessutom ett mycket mer späckat program än någonsin tidigare. 4 egna punkter på lördagen och en på söndagen.

Bland annat satt jag med i en presentation av nya svenska författare, diskuterade olika medias för- och nackdelar, och hur man arbetar med namngivning.

Jag kan säga som så att efter tre paneldebatter och ett eget föredrag samma dag (med starttider kl 11, 13, 14 och 16) så är man rätt mycket grönsak i hjärnan, så jag missade ett par intressanta samtal och föredrag av den enkla anledningen att min hjärna inte kunde ta in något mer.

Men det var det värt.

Det var en helt fantastisk helg. Det går inte på något sätt att återge vad som hände, men en kortfattad ”best of” i punktform kan jag kosta mig på…

• Jag träffade flera personer jag bara ”pratat” med skriftledes förut
• Jag höll ett föredrag om hur man kan jobba för att ta sig bakom pannbenet på folk ”förr i tiden”.
• Vi hade en skrivgruppsträff i miniatyr. Första gången vi var samlade allihop på ett SweCon sedan 2012
• Jag hade ett kul samtal med en författarkollega, där vi först efter en bra stund kom på att vi faktiskt var utgivna i samma antologi.
• Paneldebatten om svenska troll i litteraturen som började med att det utbröt spontan allsång i samband med mikrofontestning (”När trollmor har lagt sina elva små troll …”)
• Att jag mer eller mindre av en händelse råkade få en ung skribent att våga erkänna sina författardrömmar och testa sina vingar i en manuspitch… Go for it!!!
• Flera personer blev nyfikna på min bok och kom fram för att prata en massa.

Att jag sen hade en begynnande halsinfektion och därför idag knappt kan mer än viska stör inte heller det upplevelsen. ConFuse 2015 var mitt första SweCon som publicerad författare, och det var precis lika kul som att vara på dem som läsare och aspirerande författare. Och hemligheten ligger nog däri – att fantastikkongresser inte gör någon större skillnad på författare och läsare. Alla är där på lika villkor – och alla har kul tillsammans.

Nu skall jag kurera mig, och sedan kanalisera all inspiration till mina pågående och kommande skrivprojekt!

Vi hörs!

(eller ja, jag hörs knappt alls just nu, men ni förstår vad jag menar…)

Reklamdags

Idag tänkte jag passa på att göra lite reklam. Nej, inte för min bok, och inte för någon annan heller. Utan för läsare. Framförallt den skara som ofta inom genrekrestar kallas för ”fandom”. (Uttalas med fördel på engelska. Bara som förtydligande…)

Alltså, vi har säkert alla hört talas om Bokmässan i Göteborg. Den har fått en del lokala efterföljare som är jättecharmiga. Deckarförfattarna har nu äntligen fått till ett Crime Time på Gotland. Bra så.

Men för den som är intresserad av lite annan litteratur finns det sedan länge ett helt annat forum också. Ett forum som både är nationellt och internationellt. Ofta båda samtidigt. Och som jag tycker övertumfar bokmässan på en del sätt.

Alla som har varit på Bokmässan måste ha slagits av den enorma kommersialism som denna präglas av. Det är kanske inte så konstigt. Men för mig som först kom i kontakt med litteraturkongresser av ett helt annat slag var det en enorm, om inte överraskning så i alla fall skillnad.

Det jag pratar om är de svenska rikskongresserna för Science Fiction och Fantasy (egentligen för alla former av litteratur som på något sätt kan sorteras in under paraplynamnet Fantastik). De som går under namnet SweCon. Det är en kongress som turnerar runt i Sverige, och den har sina motsvarigheter i andra länder.

I år är det ConFuse i Linköping som är årets rikskongress. Den hålls den 7-9:e augusti. Spännande hedersgäster, mängder med intressanta paneldebatter,  allt som oftast bra diskussioner även vid fikat/baren/middagen. Proffsigt allt som oftast men samtidigt personligt och trevligt.

Det här har alltså pågått sedan 1998 (i Sverige) och ordnas helt på ideell basis. Och det är helt fantastiskt bra. Visst, en del saker kanske inte alltid klaffar när det baseras på frivilligarbete, men det mesta är bara så bra!

Det är medlemmarna tillsammans som gör kongressen. Man betalar inte inträde, men betalar medlemskap. Medlemmar är alla som är med, författare och läsare. Och ibland är gränsen rätt så suddig mellan de två.

För vem är detta då? – ”Är det något för mig verkligen?”  kanske du tänker…

Tja, om du kan sortera in dig själv i minst en av nedanstående så skulle jag varmt rekommendera det:

• Gillar att läsa något som innehåller fantastiska inslag
• Har funderat på att läsa något med någon form av fantastiska inslag
• Gillar att skriva, och vill höra hur andra arbetar med skrivande i olika former
• Är nyfiken på litteraturformer du inte provat tidigare
• Gillar att prata om läsande och/eller skrivande med människor som också gör det…

Programpunkterna brukar vara många och varierade. I år till exempel:

• Intervjuer med hedersgäster
• Paneldiskussion: Betydelsen av berättarsynvinkeln.
• Paneldiskussion: Hur skapar man namn på sina karaktärer.
• Paneldiskussion: Starka tjejer; en diskussion om könsrollerna i fantastiken.
• Rethinking James Bond. Föredrag av David Nickle

Och massor annat, till exempel kommer det att finnas en programpunkt för dem som inte har gått på fantastikkongresser förut.

Prova! Jag tror inte du kommer bli besviken. Årets SweCon blir mitt fjärde, och jag har hittills haft väldigt kul varje gång!

Confuse läser du mer om här

Programpunkterna hittar du här

En intressant artikel i Hufvudstadsbladet om den finska motsvarigheten (och även om årets Åländska Archipelacon) hittar du här.

Vi ses väl i augusti?

Gästbloggare: Stefan Hagel

Dagens gästbloggare heter Stefan Hagel och är journalist från Udevalla. Drömmen om att en dag skriva en berättelse i fantastikens tecken hade legat i mångårig slummer, men återuppväcktes när Stefan kom hem med tio tusen intryck från ett fältarbete i Shanghai, Kina. Den 21 september debuterade han med Fred så gyllene som är den första delen i romansviten En saga om sorg. Genren är fantasy och boken är utgiven av Undrentide Förlag.

Att våga är att skriva

Skulle vilja skriva ett inlägg om mod. Hendom, mod och morske hen? Hm. Vågar inte riktigt – än. Måste ut och springa en stund. Amanda på fiket sa att hennes löpturer varar i 1,5-2 timmar. Det gör inte mina. Når jag 40 minuter är jag nöjd. Och helt slut.

Så vi ses om en stund.

Nu är jag tillbaka igen. Löprundan tog 45 minuter, med New Spring, ”prologen” till hela Wheel of Time-serien av Robert Jordan (och Brandon Sanderson), i hörlurarna.

Mod, ja. Krävs det mod att skriva en bok ensam framför datorn inlåst i ett rum månader, ja, år i sträck utan social kontakt? Nej. Det är först när soloarbetet övergår i något slags lagarbete som modet behövs, tycker jag.

Nu har jag en viss vana av både texter och lagarbete, kritik och ändringar, men ändå. Att få höra andras åsikter om det jag lagt ner tusentals timmar på, det som är mitt hjärtebarn, kan ibland te sig smärtsamt.

Visst, jag hade säkert kunnat ge ut boken själv, men hur vet jag då ifall boken verkligen håller för den så kallade marknaden? Hur vet jag om kvaliteten är tillfredsställande, att den inte innehåller logiska luckor eller konstigheter som bara andra kan se när man själv har stirrat sig blind på texten? Fast … varför bry sig om det? Kan inte en egenutgiven roman vara fantastisk? Självklart kan den det, jag tänker aldrig påstå något annat. Hade just min bok blivit så bra som den är ifall jag låtit ge ut den själv? Nej, det hade den inte. För i så fall hade jag aldrig fått förslaget att skriva om sista kapitlet eller ändrat benämningen på vissa typer av magiker, de jag numera kallar kharismater. Ett utmärkt namn som har sin inbyggda etymologi i berättelsen. Nej, ibland behövs det någon annans ögon och insikter för att förbättra saker och ting. Det gäller att inte vara för stolt, för rädd att stryka, ändra eller döda älsklingar.

Hela berättelsens tillblivelse tog sin början för ganska precis sex år sedan. I oktober, just efter att jag lämnat in en skön version av min magisteruppsats/Sida-rapport, Daughters of Shanghai – Family and Life of Women from the First One-Child Generation, till min handledare Claes Corlin, docent i socialantropologi vid Göteborgs universitet. Jag hade gjort fältarbetet i Shanghai, Kina, där jag försökte få reda på hur den kinesiska ettbarnspolitiken påverkade synen på flickan om hon var det enda barnet i en shanghainesisk familj. Spännande månader, tro mig, och många intressanta, tragiska, roliga, givande människoöden att lyssna till under de många intervjuerna jag genomförde.

Väl hemma visste jag att jag inte ville se åt faktaböcker, journaler, statistik, siffror, verklighet och tunga intervjutranskriptioner. Istället ville jag läsa ”hitte på”, nämligen fantasy, som jag läst mycket som ung/yngre och fram till mitten av 1990-talet. En av mina första aha-upplevelser inom fantastiken måste ha varit Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, som jag tog mig igenom helt själv, från pärm till pärm, med stor behållning. Efter det blev det C S Lewis och Narniaböckerna, rollspel som Drakar och Demoner, Stephen Donaldsons Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne med flera. Det första jag läste av J R R Tolkien var Bilbo. Jag låg på sjukhuset i väntan på att få ett plaströr inopererat i ett öra och läste ut den boken samma dag jag började. Men före jag kom igång med det skönlitterära läsandet igen hade jag enorm motivation att plita ihop en fantasynovell i jag-form, lämplig för skrivbordslådan. Formatet svällde emellertid till en roman som blev fyra som blev … Ja, en serie kallad En saga om sorg, helt enkelt. I september kom första delen ut på Undrentide Förlag: Fred så gyllene.

Jag har delat upp serien i fyra tematiska sektioner, där del 1-2 utgör ett tema, 3-4 ett och så vidare. Varje tema är till för min egen disciplins skull, så att jag inte irrar iväg till platser där berättelsen inte hör hemma. Som tur är vet jag sedan sommaren 2007 exakt hur allting ska sluta, ända till den allra sista meningen. Det känns tryggt, på något vis. Givetvis vet jag inte allt som ska hända mellan början och slutet, men att just ha något att sikta mot hjälper åtminstone mig i den här mycket stora sagan som har ganska så många trådar och ett synnerligen omfattande galleri med namngivna karaktärer.

Av de karaktärerna skildras hela berättelsen från ett lagom antal protagonister, exempelvis Célenne Teraphen, moder superia på ön Valx, och Geral Tarel, kapten i Semariens falkgarde. Dessa båda lever i ett kungadöme beläget på den norra delen av kontinenten Elatara, en region som för sextio år sedan och drygt fem hundra år bakåt i tiden var ett kejsardöme. Men efter att imperiet kollapsade sprack storprovinserna upp i sina nygamla kungariken igen, och det är ett av dem, Semarien, som är den dominerande spelplanen för intriger och händelser i Fred så gyllene. Jag har fått frågan ”Hur kan du komma på alla namn?” av mina arbetskollegor på tidningen där jag jobbar som journalist. Tid är det enkla svaret på den gåtan. Det har tagit tid att komma på alla namn, alla intrigtrådar och allting som ska med.

Så här långt har jag väl tillämpat något slags omvänd lökteknik i mitt skrivande. Först har grunden tillkommit, utan några större detaljer som måste slås upp i en bok eller sökas reda på ute på nätet. Sedan har jag lagt på ett lager, bearbetat det, lagt till ett nytt och hållit på så – tills löken är hel och fin igen, så att säga. Länge var mitt mål att skriva fem sidor per skrivtillfälle, alltså på kvällarna efter jobbet eller när som helst under dagen/natten på helgerna, men det målet har jag reviderat lika många gånger som jag suttit vid datorn för att skriva. Men får jag ihop två sidor på skrivtillfälle är det utmärkt, tycker jag. Alltså två sidor med textstorlek 12 och radavstånd 1,5. Inga konstigheter. Och kommer jag bara igång är det oftast inga problem att få ihop 2-5 sidor per skrivtillfälle. Någon eller några gånger har jag skrivit 14 sidor eller mer, men då har jag varit i ”the zone” och timmarna har bara försvunnit in i mörk natt. Plötsligt inser jag att magen skriker efter mat och: ”Ojdå, är klockan 03.34?”

Inspirationskällorna är oändliga. Från de stora som Livet och Möten Med Människor till en doft eller en bild. Givetvis har jag sökt mer aktivt genom att, en god bit in i mitt eget skrivande av debutromanen, läsa fantastiska alster som serierna A Song of Ice and Fire (George R R Martin) och trilogin The First Law (Joe Abercrombie) och superba böcker som Ellen Kushners Swordspoint och dussintals böcker ytterligare. Filmer går inte att undvika. De utgör stora inspirationskickar, inte minst sådana av favoritfilmskapare som Zhang Yimou och Wong Kar-wai.

Ni märker att det går att lära sig av allt, att hämta stoff till texter ur verkligheten. Ord, meningar, stycken och kapitel växer fram ur allt det där. Alla delar finns där, men det är bara ni som kan sätta ihop pusselbitarna till ert eget unika pussel, er helhet – er berättelse. I mitt fall är det en fantasystory som berättar om det hårda livet i en påhittad, gråmelerad värld där det där med gott eller ont är synnerligen subjektiva och rent filosofiska spörsmål.

Som tur är lyckas jag i berättelsen uppfylla Alison Bechdels test, ni vet det som går upp att besvara tre frågor:

1. Har jag minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer?
2. … som pratar med varandra?
3. … om något annat än män?

Svaren är att jag har med visshet har fler än två kvinnliga protagonister, exempelvis nämnda Célenne och Khaena …

… som definitivt pratar med varandra …

… om annat än män.

Bara så att ni vet det.

Och kom ihåg: I Semarien kan ingen höra dig skrika. Eller kan de det?

Stefan Hagels hemsida: http://verkligenstefan.wordpress.com/hem/
Undrentide förlags hemsida: http://undrentide.wordpress.com/

Alla kapitel, inlästa och uppladdade

För bara någon minut sedan tankade jag upp det sista kapitlet av Drakhornets podcast. Det känns både väldigt skönt, men också märkligt tomt. Varje vecka i över tio månaders tid har jag spelat in ett kapitel av Drakhornet, och lagt upp gratis på internet. Varje fredag kl 01.00 på natten har de publicerats. Sista delen publiceras nu på fredag den 30:e.

Vad jag vet är jag först i Sverige med att lägga upp min bok som gratis podradio. Det finns andra som lagt upp ljudböcker gratis på nätet, men då är det ofta som mp3er som man måste gå in på en viss hemsida för att tanka ner. Det fantastiska med podradio är att vem som helst som har en podcastclient, som t.ex. iTunes superenkelt kan prenumerera på en podcast och få ner den i sin iPod, iPhone, mp3-spelare, etc.

Det började som ett experiment. Jag ville dela med mig av den värld och de karaktärer som doldes inuti Drakhornet. Jag ville se om det gick att få spridning genom podradioformatet. Förhoppningen var självklart också att folk skulle tycka att det var så spännande att de sedan gick och köpte böckerna.

Hittills har de 44 avsnitten haft ungefär 15 000 nedladdningar. Det innebär i snitt 360 personer per avsnitt. Men siffrorna är inte säkra. För det första kan det vara samma person som har tankat ner flera gånger, och för det andra är det inte säkert att folk verkligen lyssnar, bara för att de prenumererar. Enligt mer sansade beräkningar tror jag mig har ungefär 200 trofasta lyssnare som tankar ner det nya avsnittet varje vecka.

Detta inlägg är egentligen ett stort tack till ni 200. Tack för att ni vecka efter vecka följt med på äventyr till Kilsbergen, till dimhöljda skogar och trollens grottor. Det är för er jag regelbundet läst in ett nytt kapitel. En del av er har hört av sig med feedback. Det är jag oändligt glad över, för det har hjälpt mig att göra podcasten bättre. Men även ni som inte syns på något annat vis än att statistikmätaren tickar på ytterligare ett nummer har betytt mycket.

Det är flera som frågat om jag även kommer att läsa in Skogens hjärta som podradio. Svaret på det blir nog tyvärr nej. Jag har varken tid eller ork att läsa in en bok till. I alla fall inte för tillfället. Det är ett enormt arbete, många fler arbetstimmar än jag först anade. Och även om det samtidigt är roligt, så finns det för tillfället inte energi till det.

Men för de lyssnare som har lässvårigheter finns det en annan möjlighet. I förra veckan fick jag mail från TPB att de kommer att göra både talbok och punktskriftsbok även av Skogens hjärta. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, men det kommer antagligen vara klart någon gång under vårterminen.

Även om jag själv nu ska ta en liten paus så tror jag stenhårt på podradio som format. Jag hoppas verkligen att det kommer släppas många fler böcker som podradio. Det är ett väldigt smidigt format att arbeta med, och det vore jättekul om vi kunde få en explosion av gratis ljudböcker  i det här landet. Om du är nyfiken på hur du gör din egen podcast så har jag skrivit om det här.

Lycka till! Och allt gott.

Det svenska fantasyundret?

Det känns som att det är något på gång. Det är svårt att riktigt sätta fingret på var och hur. Ändå inbillar jag mig att pulsen finns där, att den är regelbunden och växer i styrka.

Kanske är det bara jag som varit blind. Kanske har det alltid funnits en massa intressanta svenska fantastikförfattare. Kanske har det gjorts massor av svensk fantasy, science fiction, skräck och magisk realism men jag har varit för insnöad i min anglosaxiska bokvärld för att se?

Fast varför känns det då som att det kommer så mycket nytt? Nya författare, nya titlar och nya förlag. De gamla ulvarna finns självklart kvar. Och det är jag tacksam för. Vi som tillhör en ny generation författare behöver er som gått före. Men vart jag än tittar så bubblar det av aktivitet.

Det är många som menar att vi i norden har en egen röst. Att vi har något unikt att bidra med till den världsomspännande fantastiken. Att det finns något dynamiskt här som, om det bara får mogna, har all möjlighet att fullkomligt explodera.

Det har talats om det svenska deckarundret. Kanske är det snart dags för det svenska fantastikundret?

Just nu pågår en fantastisk intervjuserie (pun intended) på bokbloggen Spektakulärt. De har som mål att täcka in allt som händer inom nordisk fantastik, såväl litteratur som film och andra konstformer.

Det fascinerande är hur många författare de fått ihop till intervjuserien. Redan nu har tjugo författare intervjuats och ytterligare tjugotre väntar på sin tur. Med en publiceringshastighet av fem författare i veckan blir det nio veckor av författarintervjuer!

Titta gärna in på Spektakulärt. Intervjuerna är intressant läsning och ger en känsla för bredden och djupet inom den svenska fantastiken. Jag tror att det finns en drivkraft i den här skaran till framtida mästerverk. Vem vet … Undret kanske väntar runt hörnet.

Idag släpps Skogens hjärta!

Det är knappt jag kan tro att det är sant. Efter så mycket pillande och fixande är dagen äntligen här. Idag släpps Skogens hjärta.

För ett år sedan satte jag upp två mål. Jag skulle ge ut min första bok, och den skulle gå ihop sig ekonomiskt. Det första uppfylldes i april då Drakhornet släpptes. Det andra målet nåddes efter sommaren då den hade sålt så pass bra att jag fått tillbaka alla utlagda pengar. Att nu dessutom kunna ge ut en andra bok känns nästan overkligt. Det är en grym bonus!

Samtidigt har det varit mycket arbete. Ni som regelbundet läser denna blogg har kunnat följa processen med revideringar av manus, alfaläsning, betaläsning och korrläsning. Sedan har vi inlagans design, omslagsillustration och grafisk design på det. Känns nästan konstigt att det är över.

Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Tack alla ni som agerat läsare och bollplank för mig under den här processen. Era tankar och reflektioner har varit ovärderliga och gjort boken så mycket bättre. Jag vill också rikta ett stort tack till alla de läsare som med ostoppbar läshunger varit på mig och undrat när tvåan kommer. Utan allt ert pepp hade jag inte orkat genomföra det här.

Nu ska jag ta det lite lugnare en tid framöver. I januari utökas vår familj med ytterligare en medlem, så jag ska spendera mindre tid framför datorn och istället lära känna denna nya lilla knodding. Men även om både författandet och förlagsarbetet kommer att gå på sparlåga för en tid, så har detta år lärt mig att man faktiskt kan sträcka sig efter sin dröm och fånga dem.

Jag kommer att skriva böcker resten av mitt liv. Nu är vägen vidöppen och där finns inte längre några hinder. Snart kommer säkert också mina tankar att återvända till Hanna och Erik. Jag är säker på att jag inte vandrat genom Kilsbergens skogar för sista gången. Tvärt om är det många idéer som ligger och pyr inför trean. Men kanske tar jag ett avbrott och skriver något helt annat emellan. Jag är lite sugen på att skriva en svensk steampunk. Det vore något!

Vilken genre ska jag välja?

För mig är skrivandet något gränslöst och dynamiskt. Jag vill fortsätta att utvecklas, prova nya former och idéer, bli bättre. Hittills har jag fått två böcker utgivna, båda bilderböcker. Det är jag stolt över. Men jag vill göra annat också. Ser en framtid som författare av många olika slags böcker. Under året har jag haft kontakt med ett läromedelsförlag angående en idé och fört diskussioner även med andra förlag.

En bokidé som jag burit på i många år är en fackbok. En bok som jag tycker behövs. Först nu känner jag dock att jag har tid och möjlighet att ta tag i den. Jag har börjat diskutera min idé med ett förlag och hittat en illustratör som kan tänka sig att göra ett provkapitel tillsammans med mig. Det känns jättekul.

En annan genre jag alltmer kommit att intressera mig för är fantasy. Från att knappt ha läst fantasy har jag slukat flera riktigt bra böcker. Det som slår mig är att jag själv faktiskt har ett manus som skulle kunna beskrivas som fantasy. För närvarande ligger just det manuset i träda, men min nyfunna fascination för genren har fått mig att bli lite sugen på att återuppta arbetet med det.

Dessutom vill jag givetvis skriva fler böcker för barn, både i den serie jag redan har påbörjat och helt andra böcker. I datorn finns ett manus för något större barn – en kapitelbok. Mitt mål var att redigera klart det under 2011 och få iväg det till förlag, men mycket annat har kommit i vägen och det är fortfarande en del arbete kvar. Jag tror dock starkt på min idé och dess möjligheter att erövra unga läsare, så förr eller senare måste jag ta mig tiden att faktiskt bli färdig. Det lutar åt att jag behöver komma iväg en helg och arbeta intensivt med det sista.

Liksom många andra drömmer även jag om att skriva romaner. Förra året deltog jag i NaNoWriMo och skrev en så kallad roman (dvs ett manus på 50 000 ord). Det var roligt, men jag vet inte om just den idén är den jag vill lägga ner så mycket arbete på. Romanen får gärna vänta,  ta tid. Och varför skulle jag forcera fram något sådant när det finns så många andra böcker som väntar på att bli skrivna?

Frågan är vilken genre jag ska satsa på härnäst…

Sov dig produktiv

Aengeln Englund, arbetar som CTO på Fortnox International, och debuterade i våras med fantasyboken “Gainea”. Den är en slags filosofisk äventyrsroman som behandlar en hel världs födelse och död. I dagens inlägg skriver Aengeln om drömmar som inspiration.

Det finns få saker som är så fascinerande som drömmar. De är ett mysterium, och har sedan urminnes tider gett upphov till studier och spekulationer. Själv hittar jag – i alla fall i perioder – enorma mängder inspiration i mina egna drömmar. Därför är det inte så konstigt att Gainea tog sin början i en dröm, och att drömmar är ett viktigt tema i boken.

Tyvärr är det ytterst sällan som drömmar ger en berättelse med en tydlig början och ett slut, och de gånger som de gör det så är det sällan långa historier. Visserligen kan man kanske tycka ett en bra berättelse ska ha potential att vara något större än vad man får ner på papper, vilket i sin tur kan ge läsaren egna möjligheter att drömma vidare, men rent dramaturgiskt är det en fördel med avgränsningar. Därför är säkerligen inte allt man drömmer användbart, men om man ska hitta godbitarna så gäller det att börja leta.

En anteckningsbok på nattygsbordet kan göra underverk, om man tar för vana att skriva i den varje morgon. Det är en vanesak att sätta ord till bilderna som skymtar i natten, men det är lätt att öva sig. De där två raderna som man lyckas skriva ner den första natten, kan lätt växa till flera sidor efter bara ett par veckor. Hjärnan är ett förunderligt redskap och bara genom att skriva så lockar man fram detaljer som man inte ens minns från första början. Det blir kanske inte en hel berättelse, men fragment. Pusselbitar.

För min del lyckades jag hitta flera markanta scener till Gainea i drömmar, och det finns mycket mer material till de kommande delarna. Men den dröm som jag minns tydligast är den som blev bokens upplösning. Jag vaknade på småtimmarna med en tydlig bild framför mig – den bild som blev Gaineas omslag – och det var rent adrenalin som väckte mig. Jag brydde mig inte om att använda min anteckningsbok, utan jag slog bara på datorn och skrev. Det kändes fantastiskt, och om det är någon del av skrivprocessen som jag minns så är det den delen, och den finns fortfarande kvar varenda gång jag håller upp boken framför mig.

Så nästa natt som du känner att du är för trött för att orka skriva vidare på din bok, var inte arg på dig själv. Kämpa inte i onödan med att hålla dig vaken och med att försöka elda på inspirationen med kaffe. Den viktigaste delen av din berättelse kanske väntar på dig någon annanstans. Den kanske finns i din nästa dröm.

Science fiction- och fantasydag i Uppsala

Igår, den 5:e november hade jag den stora glädjen att få gå på minikongress i Uppsala. Jag hade ju en väldigt positiv erfarenhet av Eurocon i somras, och såg fram mot att åter få träffa lite härligt fandom-folk och snacka sf & f. Dessvärre var jag sjuk på fredagen och trodde inte att jag skulle komma iväg. Men när jag vaknade på lördagen mådde jag tack och lov mycket bättre.

Mattias Lönnebo med sina böcker Amsalor och draken, samt Den gråtande madonnan på Monte Pino

Science fiction- och fantasydagen i Uppsala arrangerades av Upsala fandom. De är ett gäng litteraturintresserade människor med speciellt fokus på fantastik. Arrangemanget som hölls i Grand i Uppsala hade två olika delar. Dels fanns det ett större rum där man kunde köpa gott fika, eller gå runt och kolla på diverse utställare. Där fanns bokhandlare, ett studieförbund, en svärdssmed (!), serietecknare och författare. En härlig blandning med andra ord. Jag tycker själv att det roligaste i ett sånt här sammanhang är att gå runt och prata med allt skönt folk.

Bitvis var det nästan trångt nere bland montrarna

På övervåningen fanns ett stort rum för de olika seminarierna. Under dagen kunde man bl.a. lyssna på författarsamtal med Erik Granström och Anders Björkelid, eller på serietecknarna Jonas Anderson, Elin Fahstedt och Lisa Medin. En intressant programpunkt var Anna Gustafsson Chen som berättade om kinesiska utopier och dystopier. Slutligen fick jag själv, tillsammans med tre andra författare, Elin Holmerin, Anders Blixt och Mattias Lönnebo, sitta på en panel och tala om våra erfarenheter av att ge ut på eget förlag.

Samtal med fantasyförfattaren Erik Granström

Mitt första seminarium för dagen var ett samtal med fantasyförfattaren Erik Granström. Han släppte nyligen sin andra bok, Slaktare små, men är en av veteranerna i gänget då han har en gedigen bakgrund inom svenskt rollspelsskapande. Hans böcker utspelar sig i mångt och mycket i Trakorien. Som han själv uttryckte det (nu parafraserar jag vilt från minnet och hoppas att jag inte skriver fel) är Trakorien en nation som fått låna sina legender från gamal sumerisk mytologin, sin kultur från renässansens Italien, sitt stadsskick från republikens Rom, och sin hyperkapitalism från dagens Amerika. Det gör att man kan blanda impulser från hela den västerländska kulturhistorien, samtidigt som man kan skriva satir över företeelser i vår nutid.

En sak jag fann intressant var hans metaperspektiv på berättandet. I Trakoriens universum styrs världsordningen av gudarnas underliggande berättelse. Det är som en ritning av världen, ungefär som Platons idévärld, och om man ändrar i denna ritning ändrar man också i verkligheten. T.ex. skulle man kunna stryka ordet ”skor” från ritningen och plötsligt skulle alla sitta i strumplästen, utan att någon kommer ihåg att vi någonsin haft skor på fötterna. För de existerar inte längre.

I historien finns en kvinna som en bit in i historien får veta att hon en gång var en man. För gudarna ändrade i sin plan, och istället blev han en kvinna, utan att minnas något annat. Saken är den att karaktären i tidiga versioner av manus var en man, innan Erik ändrade kön på henne. På så sätt intar berättarna/gudarna i bokens historia och författaren samma position. I böckerna finns även en antagonist som vägrar vara en del av berättelsen. En person som gör uppror mot allt som berättarna gör. Så i princip försöker han egentligen göra uppror mot författaren själv,  men det ironiska i sammanhanget är så klart att han just därför blir en av huvudpersonerna i dramat.

Intervju med Ylva Spångberg

Nästa punkt var en underbar intervju med översättaren Ylva Spångberg. Hon blev tidigt aktiv inom Stockholms Tolkiensällskap och har under sin mycket omfattande gärning översatt bl.a. David Eddings, Stephen Donaldson, Robert Jordan  och Joe Abercrombie. Det var mycket intressant att lyssna till hennes berättelse om livet som översättare, med alla glädjeämnen och klurigheter.

Anders Blixt och hans böcker, Spiran och staven, samt Iskriget.

Författarsamtal med Andes Björkelid

Lite senare var det dags för författarsamtal med Anders Björkelid. Jag har precis börjat läsa lite i hans första bok, Ondvinter, och upptäckte att han börjar boken i ett mycket intressant berättarperspektiv. Han använder sig av första person plural (vi). Det är inte ofta man är med om det. 🙂

Anders berättade bl.a. om den värld han skapat. Hur han hämtat inspiration till miljöerna från sin uppväxt i Dalarna, och hur karaktärerna under sin res norrut hamnar i något som mest av allt liknar Norrland, där hans fru kommer från. Han berättade även om hur han gillar att leka med arketyperna på en metanivå. I hans historia finns, som så ofta inom fantasy, karaktärer som är kallade till stordåd av något slags öde. Men vad händer om karaktärerna säger blankt nej, och vägrar vara med mer.

Panelsamtal med Oskar Källner, Elin Holmerin, Mattias Lönnebo och Anders Blixt.

Slutligen fick jag själv den stora glädjen att sitta med i ett panelsamtal. Vi diskuterade våra olika erfarenheter av att starta eget förlag, gav tips och tankar kring grafisk formgivning, korrekturläsning, och alternativ när det kom till tryckning och distribution. Men det viktigaste, i alla fall för mig, var nog där samtalet landade på slutet, varför vi gör det här. För det är väldigt mycket arbete. Vad är det då som driver oss?

Johan Jönsson tackade alla som kommit och avslutade kvällen

Vi hade alla olika svar. Men om jag skulle försöka mig på en sammanfattning så skulle jag nog säga att vissa saker helt enkelt måste ut. Ibland finns det tankar, känslor och hela världar som måste ut på papper för att sluta slamra omkring i själen. Och sedan är skrivandet ett konstnärligt skapande, som i alla sina olika aspekter av research, strukturerande och själva skrivandet är en belöning i sig. Slutligen betyder återkopplingen från läsarna, väldigt mycket. När någon kommer fram och säger ”Jag älskade din bok”. Det finns knappt något bättre.

Sedan var dagen slut, och vissa drog mot puben, och andra drog hem till nattning och välling. Jag vill rikta ett stort tack till Upsala fandom och hela arrangemanget. Det var en jättekul dag.

Jag kan inte ens se texten längre

Under senaste veckorna har jag suttit med korrekturläsningen av Skogens Hjärta. Men jag tror att min hjärna börjar få nog nu. Det är som att jag sakta förlorar förmågan att läsa min egen text. Som om orden har slutat vara ord och blivit något annat, en flytande massa som sakta glider nedför pappret. Till slut kan jag inte ens se texten längre.

Hade det här skett i fasen av beta-läsning så hade jag blivit livrädd. Då hade jag varit tvungen att stoppa manuset i en byrålåda och låta det ligga där och jäsa i ytterligare ett halvår innan jag kunde läsa det igen. Men som tur är, är jag precis i slutet av korrläsningen, och den har jag inte gjort själv. Istället har jag några vackert rödmarkerade manus framför mig. Och det är inte så avancerat att åtgärda problemen. Jag behöver bara ändra en bokstav här, ta bort ett dubbelt ord där, korrigera en ändelse här. Till och med i mitt nuvarande tillstånd kan jag göra det ordentligt.

Jag har även upptäckt att jag inte längre kan avgöra huruvida en text är bra eller dålig. Vilket i vanliga fall hade gett mig panik och åter fått mig att slänga manuset i den där byrålådan. Men nu minns jag att jag tidigare tyckte att texten var bra, att hela manuset var bra. Och jag har fått god respons från mina alfa-, beta- och korrläsare, människor vars åsikter jag litar på. Så därför känner jag ändå att jag med gott samvete kan gå vidare.

Igår sände jag de sista filerna för inlaga och omslag till min grafiska designer Morten Ravnbo. Inom några dagar hoppas jag kunna sända hans filer vidare till tryckeriet. Sedan är det bara att beställa provtryck. Snart håller jag faktiskt Skogens hjärta i min hand. Känns så grymt skumt. Jag har liksom arbetat målmedvetet mot det här sedan ett halvår tillbaka då grovmanuset var klart. Och nu är det snart dags…

Men arbetet tar inte slut. Det finns alltid signeringar att arrangera och olika intressanta marknadsföringsidéer att implementera. Och sedan är det ju dags att ta tag i nästa bok.  Men först ska min stackars hjärna få vila. 😉

Nästa bok heter Skogens hjärta

Nu har jag pratat i över en månad om ”Drakhornets uppföljare”. Börjar tröttna på den formuleringen, så härmed avslöjar jag titeln på nästa del i Nornornas vävnad. Del två kommer att heta: Skogens hjärta.

Jag har tidigare skrivit om namnkonventioner inom fantasy. Skogens hjärta är, precis som Drakhornet, en titel som syftar direkt på ett viktigt ”magiskt” objekt i historien. Detta är något ganska vanligt inom fantasy och det har både sin styrka och svaghet. Styrkan är så klart den stora igenkänningsfaktorn. Vana fantasyläsare ser snabbt att detta är en fantasy. Å andra sidan får det inte bli alltför standardiserade titlar. Då tappar man nerven och spänningen.

Min förhoppning är att Skogens hjärta är lite lagom poetiskt, men att den samtidigt luktar fantasy. Och titeln passar väldigt bra med historien. Har faktiskt svårt att tänka mig ett annat namn i förhållande till berättelsen.

I Skogens hjärta gör Hanna slag i saken och försöker lämna Barkhammar. Men det går inte alls som hon tänkt sig och hennes utbrytarförsök slutar i katastrof och förnedring. Hon tvingas bestämma sig för hur långt hon egentligen är beredd att gå för att vinna sin frihet.

Erik har å sin sida inte en lugn stund. Najaden Afon, som gjorde livet surt för honom i första boken, har inte försvunnit utan lurar fortfarande i vattnen nära byn. Dessutom finns där något nytt i skogen, något som antyder återkomsten av uråldriga makter, något som till och med verkar skrämma Afon. När då älvorna lägger sig i spelet går allt snabbt överbord, och snart är Hanna och Erik indragna i ett äventyr som kommer att avgöra allas deras öde.

Nu ska jag bara pilla lite med slutkapitlen och få ut texten till betaläsarna. Illustratör är kontaktad och Morten Ravnbo kommer även denna gång att stå för den grafiska formgivningen, vilket känns väldigt tryggt. Förhoppningsvis kan jag släppa boken som planerat i november.

Tjohoo!  🙂

Rapport från Eurocon – dag 2

Vilken underbar dag.

Från tidig morgon, till sen kväll, har denna dag helt gått i Eurocons tecken. Jag har haft otroligt roligt. Det är tre ingredienser som verkligen gör denna kongress till något alldeles extra. För det första har vi alla sköna människor. Jag vet inte hur många författare, litterära kritiker, illustratörer, förläggare, och fan-folk jag har pratat med idag. Det är helt enkelt en väldigt god stämning och folk myllrar omkring och umgås och har trevligt.

Där finns ett rum fullt med bokbord och andra roliga saker att köpa. Här är Fredrik Lindblom som egenhändigt skrivit, designat och gett ut Röd Skymning. Det är inte illa! Han har verkligen skapat en mycket vacker bok.

För det andra besöks kongressen av ett antal internationellt mycket framgångsrika författare. Folk som faktiskt har böcker som är med och tävlar om Hugos och Nebulas! Vi har Ian McDonald och Elisabeth Bear som är hedersgäster. Men utöver dem har vi också Charles Stross, Hannu Rajaniemi, Amanda Downum och M. D. Lachlan. De har alla gjort intryck och delat med sig av sin erfarenhet och sina tankar på paneler och gruppdiskussioner.

Det tredje är just panelerna. Det är underbart att komma på en kongress där det varenda timme finns upp emot fem olika paneler, varav minst två är så intressanta att det är svårt att välja. Man måste verkligen planera sin tid, så man hinner gå och äta utan att man missar något.

Fantasy som genre, med M.D. Lachlan, Annika Johansson, Stefan Ekman, Merja Polvinen, Vesa Sisättö

Min första panel för dagen skulle handla om fantasy som genre. Hur man definierar fantasy och hur själva konceptet kring fantasy som genre uppstod. Medverkande gjorde bl.a. vår egen doktor i fantasy, Stefan Ekman. Ganska snabbt kom istället panelen att handla om hur den akademiska världen ser på fantasy, vilken typ av avhandlingar skrivs om fantasy, vilka litterära tekniker kan man använda för att skriva litterär kritik på fantasy, och hur har synen förändrats under de senaste femton åren. Trots att ämnet försköts en del så gjorde det ingenting. Det blev en bra diskussion där deltagarna under moderatorns tydliga ledning gjorde väldigt intressanta inlägg.

Efteråt började jag prata lite med en av paneldeltagarna, den brittiska författaren M. D. Lachlan. Det visade sig att vi båda delar en passion för fornnordisk mytologi. Han har nämligen skrivit en bok som heter Wolfangel, som är en fantasy satt på vikingatiden med hamnskiftare och bärsärkar. Fokus ligger bland annat på en karaktär som sakta förvandlas till varulv, men inte så som vi tänker idag med fullmåne och sönderslitna kläder, utan mer som det faktiskt presenteras i den fornnordiska mytologin, där hamnskiftare kunde dra en vargpäls över sig och förvandlas.

Oskar Källner och M.D. Lachlan på ett café i gamla stan.

Vi skulle båda två ner till SF-bokhandeln i gamla stan. Han skulle signera böcker tillsammans med Hannu Rajaniemi och jag hade tänkt köpa lite signerade böcker, så vi slog följe. På vägen åt vi lunch på ett café i gamla stan och pratade om fantasylitteratur, sydafrikansk politik och distanslösa amerikaner. Grymt kul! Alltså, hur ofta är det man får chansen att gå ut och äta med författare från Storbritannien.

M. D. Lachlan och Hannu Rajaniemi intervjuas och signerar böcker på SF-bokhandeln.

Eftermiddagen inleddes med en paneldebatt om feminism inom science fiction. Den var helt enkelt grymt bra! Science fiction har ju rent historiskt sätt ofta setts som en litteratur av män, för män. Men de hade många och fascinerande exempel på motsatsen, hela vägen tillbaka till Frankenstein. De tog också upp exempel på böcker och författare som varit banbrytande inom genren och hur feminismen idag ofta har blivit så integrerad i genren att det i princip blivit mainstream, även om det fortfarande finns mörka moln på himlen. Det var också intressant att diskutera vad feminism egentligen är.

Några favoritcitat: ”We all love women killing men with really big swords, but it’s not necessarily feminism.” eller ”Feminism is when women can be asholes too.”

Den mycket välbesökta feministpanelen med: John-Henri Holmberg, Amanda Downum, Maria Nilson, Anders Qvist, Klaus Æ. Mogensen och Elisabeth Bear.

En annan panel som gjorde mycket för mig var den där Charles Stross och Hannu Rajaniemi intervjuade varandra. De tillhör tydligen samma skrivargrupp hemma i Edinburgh, även om Stross är gammal i gamet, och Rajaniemi är debutant. Båda två gillar att skriva historier satt i en mycket avlägsen framtid, där människan genom genmodifiering och integrering med teknik blivit något annat än vår nutida männsiska. Det är post-människor som bebor samhällen vars grundläggande premisser helt förändrats, näst intill oigenkännlighet, ett så kallat post-singulärt samhälle.

Hannu Rahaniemi och Charles Stross intervjuade varandra.

Hannu Rajanieme har skrivit en bok som heter The Quantum Thief. Den utspelar sig i ett post-singulärt solsystem där man får följa en gentlemannatjuv som är känd för att kunna bryta sig in i de mest säkra datavalv för att stjäla tankar, information och kvanttillstånd. Men han åkte fast och hamnade i ett dilemafängelse, där han får spela logiska spel mot oändliga kopior av sig själv, tills dess han får hjälp att rymma, på villkoret att han hjälper till med en sista stöt.

Den sortens böcker ger mig rysningar. Av välbehag alltså. (Om nu någon trodde något annat.) Det bästa med deras samtal var den personliga feedback jag kände att jag fick. Jag har en outline till en sf-bok som ligger och skvalpar i bakhuvudet, och nästan för varje sak de sa kände jag ”JA! Det där skulle man kunna använda. Bara man kombinerar det så där … och det där också! Vilken grym idé!” Tyvärr glömde jag omedelbart hälften, men det gav mig verkligen en kick i rätt riktning.

Men där fanns gott om andra paneler: författarintervjuer, om att skriva fantastisk litteratur, om vampyrens ursprung och moderna metamorfos, och tusen andra spännande ämnen. Någon enstaka panel jag gick på var inte lika bra som resten, ofta beroende på att moderatorn inte lyckades hålla ihop och fokusera samtalet. Jag inser nu, mycket mer än tidigare, hur oerhört viktiga goda moderatorer är för goda samtal.

Nu börjar det här inlägget bli allt för långt, och jag måste sova. Men det var en underbar dag, och jag ser fram mot den sista dagen imorgon.