Att locka fram lite hybris

I mitt förra inlägg hoppades jag att nästa inlägg, alltså detta då, skulle innehålla lite hybris. Så jag tänkte helt enkelt försöka mig på det. Kanske lite svårt att göra på beställning, men vi testar.

Pia har tidigare bloggat lite om recensioner, men eftersom min kommande bok fortfarande är i stadiet snart-dags-för-redigering så har jag ännu inte kommit dit. Men, vi kan kanske istället köra lite feedback som jag fick på Emmas nya liv när manuset var ute och valsade hos förlagen? Det kan väl funka? För trots en del standardrefuseringar så trillade det även in lite trevliga omdömen:

”Det här är en person som skriver av lust. Hon har roligt när hon skriver och hon vill att vi andra ska ha det. Det är bra tempo och omärkvärdigt på många sätt, men ändå vill jag läsa vidare. Här läser jag inte av plikt utan jag blir lite nyfiken. Hon gör en lista som hon formulerar rätt kul. Enkla saker men hon får ändå till det.”

”Hon har något som känns lättsamt, underhållande och tillräckligt intressant för att gå vidare med på ett feelgood-förlag, tycker jag.” 

”Vi läste den med god behållning, en rolig berättelse.”

”Du har skrivit en läsvärd bok – rolig och intressant.”

”Du har även ett bra språk som flyter på”

”Det är välskrivet och bra.” 

” Jag skrattade högt flera gånger redan under första kapitlet” 

”… jag älskar faktiskt ditt annorlunda sätt med alla punkter och så, man får nästan lite Bridget Jones känsla över det i början”

Nu känner jag hur hybrisen kommer smygande! För om Emmas nya liv fick så fina ord som råmanus, så måste ju själva boken bli en riktig hit. Rent av en dundersuccé! En bestseller! Alla kommer att prata om Anna Alemo och undra när uppföljaren kommer. Förlagen kommer att fajtas om mig och sen kommer jag att kunna försörja mig som författare. Och boken blir, som ni ju redan vet, film. Ja, självklart filmatiseras även de två andra delarna. Själv kommer jag att fortsätta skriva böcker, åtminstone två per år, och de kommer alla att toppa bästsäljarlistorna runt om i världen. Underbart!

Men detta gick väl ändå ganska bra? Och en släng av hybris så här en onsdag är väl aldrig fel? 😉

En färdig manusförfattarstudent!

Så skrev vännen i min studentmössa.

Att skriva och vilja bli författare är en bergochdalbana. Jag har under våren kastats mellan hopp och förtvivlan, jobbat satan och haft min beskärda del av det som min regissörsvän kallar konstnärsångest. Men veckan som gått har varit proppen ur!

Min grymma tv-serie-klass på StDH och jag har ”firat studenten” – ja, det har känts så. Det är exakt 25 år sen jag sprang ut på Samskolans skolgård i Göteborg och festade hela natten på Marstrand, och det här har varit samma känsla. Vi har velat åka flak och skriva i varandras mössor!

Class of ´18! Från vänster längst upp: Jenny Gromark Wennberg, Jonas Felixon, Olivier Guerpillon, Karin Ernerot, Erik Liss, Yasmine Garbi, Björn Schagerström, Sofie Forsman, Tone Andersen och Alexandra Dahlström. Ett sånt gäng!

Sommaren efter min student var dock den sämsta i mannaminne vädermässigt, mitt hjärta krossades och jag jobbade i en deppig fiskaffär så ja, jo den här ”studenten” 25 år senare toppar den… Sommaren är vädermässigt den bästa sen typ 1750, jag är så jävra glad och jag jobbar som författare, det jag allra helst ville då!

Skolpitchen för SVT förra veckan gick jättebra, tv-serieavsnittet som jag skriver har passerat flera nålsögon och inte minst… jag har fått feedback från min förläggare! HURRA! Jodiladihiho! Och hon kallar mig stilist. Hur härligt är inte det? Vältrar mig i bekräftelse.

Jag har nu 10 avsnitt i Google Docs med massa peppiga kommentarer i kanten och input för att få berättelsen om journaliststudenten Jossan att bli ännu bättre. Det som återstår nu är en mindre redigering och sedan går manuset till en redaktör. Enligt min förläggare ska jag räkna med en veckas jobb efter att redaktören gått igenom manuset.

Det svindlar, det pirrar, det är med jordens största leende som jag skriver de här raderna: SEN ÄR DET KLART! Berusningen är total! Och jag vet också vem som kommer att läsa in Kämpa tjejer! En skådespelare som jag beundrar och som jag tror kommer att göra detta på ett helt fantastiskt sätt.

Full av tillförsikt och med ”studentens lyckliga dar” i öronen önskar jag er en fin, fin vecka och massor av skrivpepp! Att plugga, kämpa och jobba satan ger utdelning. Kör så att det ryker!

Ps. Kunde inte låta bli, rotade fram min gamla studentmössa med alla fina hälsningar. Får tår i ögat när jag läser vännerna som trodde att jag skulle fortsätta skriva och regissera och ”Vi ses i Hollywood!”

Att skriva en Storytel Original

Det är snart ett år sen jag fick mitt ljudbokskontrakt, och tidningen Skriva avslöjade att det blir en Storytel Original ljudboksserie av vinsten i pitchtävlingen, som de anordnat tillsammans med Storytel. Piloten till Kämpa tjejer! blev godkänd med ett enhälligt ja från redaktionen. Jag fick en enorm boost. Det är nu det händer! Jag ska bli författare.

Under året har jag haft en handfull möten med min förläggare, fått feedback ett par gånger under vägen och många peppande kommentarer i manuset. I höstas fick jag en preliminär releasedag och jag var eld och lågor. Nu var det bara den där lilla grejen att skriva klart resten. Jag hade kommit drygt hälften.

Stundtals har jag velat kräkas av prestationsångest. Stundtals har jag varit hög på bekräftelse från de som har läst mitt manus.

Jag har pluggat heltid till manusförfattare under tiden som jag har skrivit ljudboksserien. Alltså skrivit på andra projekt, läst och haft föreläsningar. Lärt mig ett helt nytt yrke, att skriva för film och tv. För att inte gå sönder har jag haft ”sommarlov” fyra veckor, pausat arbetet när jag praktiserat etc och tackat nej till nästan alla frilansuppdrag som copywriter.

Under julen skrev jag om ett avsnitt till två nya. Det var tungt att skriva om när resten av Sverige var lediga och familjen åkte skidor utan mig. Men som aspirerande författare gör du allt och lite till. Manuset var nummer ett och jag hade en deadline.

I januari och februari fick jag låna en skrivbordsplats på ett produktionsbolag (tack bästa!) för att skriva klart boken. Där fanns en maffig kaffemaskin och trevliga människor som frågade hur det gick. Så himla fint! Jag grymtade något obegripligt till svar, orolig att jag var en bluff och att manuset var skit. Skrev som en iller, satt som en märla vid datorn för att kunna dunka in texten i slutet av februari. Pang!

Min man fyllde 40 och vi åkte på semester med barnen ett par veckor. En toppenresa! Återhämtning de luxe. Sen sprang jag rakt in i studier på StDH och mitt första jobb som manusförfattare. Fram till siste maj rejsar jag med studier och mitt tv-avsnitt.

Men. Jag har sett att min förläggare har börjat läsa i manuset igen! Det händer grejer i vårt gemensamma Google Docs-dokument. Jag är nyfiken och skräckslagen på samma gång. Vad är det jag har skrivit, håller det alls?

Men mest av allt är jag nog otålig. Nu vill jag skriva klart, nu vill jag att den här bokbebisen ska födas! Jag hoppas att redigeringen av Kämpa tjejer! kommer igång i juni och att en skådespelare läser in manuset när sommaren går mot sitt slut.

Serien kommer att landa i Storytel-appen lagom till… datumet är inte spikat, men gissa om jag kommer skrika när jag får det! Äntligen ska du få höra om den otränade journalistpraktikanten Jossan och vad som hände henne på det nedbantade hälsomagasinet Fit.

Ps. Något du är nyfiken på och vill veta om processen att skriva ljudboksserie? Hojta!

Feedback varannan vecka

Foto: Henrik Berglund

För fyra år sen gick jag en kvällskurs i manusbearbetning tillsammans med flera andra aspirerande författare. Varannan måndag satt vi i en fönsterlös källare och hade väldigt kul. Vi gav och fick kritik under ledning av en författare som hjälpt och utvecklat talanger i 25 år. Ett riktigt proffs på att coacha och en av dem som startade Skrivarakademin på 90-talet.

När skrivandet var en hobby vid sidan av mitt vanliga jobb var det en ständig längtan att få skriva. Skrivandet var oerhört lustfullt då. Särskilt innan jag fick för mig att skicka in till ett förlag.

Det är ju så hobbys är. Lustfyllda. På lek hela tiden.

När skrivandet nu blivit allvar för mig kommer det härliga perioder av flow, men också mörka perioder av tvivel. Prestationsångesten jagar mig. Det vore så mycket enklare att inte bryta upp mitt i livet och försöka sig på en barndomsdröm.

Jag saknar tiden i källaren. Hobbypsykologen i mig säger att det beror på tryggheten som fanns där. Numera är jag som de flesta författare – ensam i mitt skrivande. Och så tänker jag på skrivlusten som blir så stor och kraftig när du delar den med andra. Hur du växer genom att läsa andras texter och utvecklas genom att ha trogna läsare som regelbundet ger feedback och diskuterar din text.

Förra veckan träffades ett helt gäng skrivarvänner från källaren och flera av dem har fortsatt att skriva i gruppen. På så vis har de skrivit sin första, andra och till och med tredje roman. Kursen har blivit ett sätt att utveckla manus även bland författare som har debuterat. Och jag förstår dem så väl nu när jag suttit ensam på kammaren med enstaka tillfällen av feedback. Tänk att få feedback varannan vecka under skrivprocessen. Vilken boost!

Jag måste nog ner i den där magiska källaren snart igen och ta ett djupt andetag gemenskap och skrivlust. Ha en fin vecka!

Jag har gjort det. Igen.

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har verkligen jobbat hårt med manuset till nästa bok och det har funnits gånger då jag verkligen undrat om det kommer att bli en bok till av textkaoset.

Men nu sitter jag här och snart, snart är min lilla två klar.

Ja, efter ytterligare någon redigeringsrunda, sättning och korrekturläsning vill säga, men jag känner ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag gjorde det.

Jag har skrivit en bok till med allt vad det innebär.

Hösten har i princip bestått av bara det. Skrivandet av tvåan. I min enfald trodde jag att tvåan skulle bli lättare än ettan att skriva. Och det stämde med råmanuset men redigeringen av Brutna små regler har varit 10 gånger jobbigare än med Hemligheter små. Och jag kan känna nu att det kanske blev lite för intensivt. Jag hann inte få en längre paus från manuset någon gång under hela redigeringen och det hade jag önskat. Att få lite distans till det. Låta ändringarna få smälta lite. Få längta efter det. 

Den senaste veckan har jag befunnit mig på lite varmare breddgrader tillsammans med familjen. En välbehövlig semester för oss alla och för mig har det inneburit inget Brutna små regler. Manuset är hos förlaget och redaktören där håller på att läsa det och jag väntar spänt på att få höra vad hen tycker. Men det viktigaste är just det att jag längtar. Jag längtar efter att få läsa det, pilla med orden och fixa det sista som fortfarande skaver. Jag längtar efter mina bångstyriga, viljestarka karaktärer som tror att de vet exakt vad de vill. Jag längtar efter världen jag skapat där allt ordnar sig, där kärleken övervinner allt. 

Jag längtar helt enkelt. 

Och det är en bra längtan. 

En som får huden att pirra. 

Kram på er! Vi hörs när jag är tillbaka i kalla Sverige igen 🙂 

Naturligtvis är det Romance böcker som läses på semestern 🙂 Denna av Tessa Dare var riktigt riktigt bra!

Vi har det ganska bra 🙂

We have take off

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har landat efter bokmässan och tröttheten, eller boksmällan som det också kan kallas, har sakta försvunnit. Vardagen är tillbaka och med den redigeringen av Brutna små regler.

Det blir mycket tjat om redigering just nu får mig, men får jag anförtro er en sak?

Jag har verkligen börjat gillar redigeringen. Jag ser verkligen hur manuset lyfter lite mer för varje gång det nagelfars. Det är en ganska häftig känsla. Med Hemligheter små tyckte jag mest att redigeringen var stressig och jobbig, även om slutresultatet blev jättebra. Denna gång kan jag nog uppskatta redigeringen mer.

Denna omgång har jag dessutom testat på ett nytt sätt att ta mig an redigeringen och det verkar fungera. Jag känner inte alls lika mycket panik denna gång.

Om ca 1 vecka ska jag skicka in manuset till redaktören igen och just nu känns det som sagt ganska lugnt. Som att jag har koll på läget 🙂 Jag har skyndat långsamt denna gång. Verkligen tagit mig tid med varje kapitel.

Jag går igenom kapitel för kapitel. Jämför mina egna tankar och idéer som jag skrivit ner med feedbacken från redaktören och sedan ser jag var jag kan göra med det. Jag jobbar mycket med sub-ploten denna omgång eftersom vi bestämt att vi ska skruva upp den ett snäpp så det ställer till med mer problem för mina huvudkaraktärer. Att det blir ytterligare ett hinder som de måste ta sig över för att få varandra. Jag gillar den verkligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att den inte tar över för mycket. Det ska ju trots att vara en sub-plot 🙂 och i dessa nya situationer som uppstår då vi tvistar till det lite extra så finns det möjligheter att visa ännu mer av mina karaktärers olika sidor. Plocka fram delar som annars kanske inte kommit fram. Och det är också en utmaning.

En annan sak som jag fokuserar på denna runda av redigering är att rätt känsla finns i varje kapitel. Att det speglas genom karaktärernas handlande och sinnesstämning. Och att det finns en förändring. Om kapitlet börjar med att min hjältinna är irriterad så ska hon helst inte vara det i slutet av kapitlet, utan det ska ha skett en förändring. Inte så lätt alla gånger men jag försöker 🙂

Jag tittar också på att varje kapitel har en tydlig konflikt som för handlingen framåt.

På onsdag är planen att vara klar så att jag kan skriva ut manuset och läsa igenom det på papper. Det blir en helt annan känsla att läsa det på papper än på en skärm och jag har mycket lättare att få ett för i läsningen när jag läser det på papper. Jag ser lättare var det inte fungerar osv.

Om jag hinner med fem kapitel om dagen så borde det inte vara några problem att skriva ut manuset på onsdag kväll 🙂 och det borde jag klara. Eller rättare sagt, det ska jag klara 🙂

Kram på er och ha en underbar start på veckan ❤

Då var det (äntligen) dags igen

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Kamera och anteckningsblock i högsta hugg

Fotograf: Jonas Schiller

I fredags firade jag och mannen tio år som gifta.
Yay för oss 🙂

Eftersom jag var höggravid med vårt andra barn när vi gifte oss så valde vi att åka till Stockholm på vår bröllopsresa, så nu tio år senare var det ganska självklart att vi skulle åka dit igen på en andra bröllopsresa och jag har därför spenderat helgen i huvudstaden.

Brutna små regler, andra delen i serien om Forsberga, utspelar sig till viss del i Stockholm där ett konstgalleri (ett påhittat sådant) och en restaurang spelar ganska stor roll. Så jag passade på att slå två flugor i en smäll den här helgen.

Med kameran och anteckningsblocket i högsta hugg har vi vandrat runt i gamla stan, ätit mat på en helt underbar restaurang som passade in perfekt i vad jag letade efter och personalen var så trevliga och hjälpsamma. Jag har hittat ett perfekt område för mitt fiktiva galleri. Jag vet hur det ser ut på restaurangen, hur maten och vinet smakar.

Jag tycker om att göra research. Jag gillar att lära mig mer om saker jag skriver om, att hitta de där detaljerna som lyfter storyn och som får läsaren att kliva in i världen jag skapat.
Med Hemligheter små intervjuade jag personer som ägde blomsteraffärer och handelsträdgårdar, jag ställde frågor till en läkare och en polis. Jag åt på restaurangen de besöker, vandrade utmed Klarälven och såg stadshotellet i solnedgången även om jag gjort alla dessa saker ett antal gånger tidigare, men denna gång gjorde jag det med en författares sinnen. För hur doftar det egentligen när älvens vatten och blommorna planterade längs med trottoaren möts?

Det enda som gör att det här med research blir lite jobbigt, ger mig hjärtklappning och svettiga handflator, är min osäkerhet inför att ta kontakt med personer jag inte känner. Det går lättare för varje gång och vid intervjuer ser jag till att vara väl förberedd. Jag läser på så att personen jag ska prata med ser att jag har ett genuint intresse av att lära mig mer. Jag har frågor som täcker all information jag behöver få reda på nedskrivna så att jag inte glömmer bort något. Jag ser till att vara på mötesplatsen i god tid så jag slipper komma med andan i halsen. Och som grädde på moset så brukar jag lyssna på en speciell låt som får mig att bli extra peppad och glad 🙂 Som ger mig det där extra studset i steget när jag går 😀

Jag har fortfarande en del saker kvar att researcha i Stockholm för Brutna små regler, så en resa till är planerad 🙂 och sedan har jag en rad intervjuer med spännande människor som jag behöver göra. Just nu ser jag verkligen fram emot det.

I torsdags fick jag nämligen tillbaka första återkopplingen från redaktören på Brutna små regler, så idag är det jag som kavlar upp ärmarna och drar igång med den första rundan av redigering. Först väntar en hel del omstrukturering av kapitel. Några ska flyttas, några ska strykas och delar av dem ska infogas i andra, några ska skrivas om och några kapitel ska skrivas till.
Så det verkar vara jag och mina post-it lappar återigen 🙂 och mellan varven gör jag mer research så att detaljerna kan börja fyllas på allt eftersom!

Gör ni mycket research för era manus? Tycker ni att det är lätt eller svårt att få rätt hjälp med er research? Och har ni några tips att dela med er av när det gäller att göra research?

Kram på er!

PS. Något som jag tycker är viktigt när det gäller research är att inte glömma bort att tacka personen/personerna som ställer upp. Jag brukar skicka ett mejl några dagar efteråt och tacka så mycket för deras tid och kunskap.

 

 

Jag laddar för fullt, eller min hjärna gör det i alla fall

Fotograf: Jonas Schiller

Lite mer än en vecka har gått sedan jag skickade Brutna små regler till förlaget och jag bestämde mig för att inte öppna manuset för ens jag får tillbaka deras kommentarer, men det hindrar ju inte min hjärna från att jobba på högvarv – nonstop hela dygnet verkar det som 🙂

Redan dagarna efter började det. Jag satt och åt frukost och plötsligt slog det mig att scenen på bröllopet skulle bli så mycket bättre om jag tvistade till det ännu mer. Medan jag stod och lagade middag samma dag så dök en dialog upp i huvudet som skulle passa perfekt på ett ställe i manuset där det känts lite blaha.

Eller som här om dagen då jag under en promenad i skogen kom på att om jag förflyttar hela sista halvan av manuset till en annan plats/miljö så skulle det kunna bli så mycket bättre.

Och så har det fortsatt.

Varje dag nya saker som ploppar upp som fyller i en lucka eller fixar ett problem.

Och allt skrivs ner i min anteckningsbok, som numera får följa med mig överallt.

Kan ni släppa ert manus medan det är iväg hos testläsare, lektör eller hos förlaget? Eller fortsätter er hjärna att vrida och vända och fundera, som min tycks göra 🙂

Dessutom verkar den redan vara på väg till nästa manus, del tre i serien, för även scener och dialoger till den tycks ploppa upp när jag minst anar det. Vilket är otroligt jobbigt då jag inte gärna arbetar med två manus samtidigt, men vad ska man göra 🙂

Så min hjärna är uppenbarligen redo att ta tag i monster texten när den kommer tillbaka, men frågan är om resten av mig är det?

Kan jag verkligen göra det en gång till? Förvandla textmonstret till en diamant?

Var det någon som sa andraboksångest?

Lördagsenkät: Använder du dig av testläsare?

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag använde testläsare i två olika omgångar när jag skrev Hemligheter små. Första omgången var efter att jag redigerat texten några gånger och kände att det var dags att få någon annans ögon på manuset. Andra omgången var efter att jag haft manuset hos lektör och började bli redo att skicka in. Då ville jag mest få veta om det fanns några logiska luckor kvar eller annat som kunde ha smugit sig in efter att jag redigerat efter lektörens synpunkter. Båda omgångarna har jag skickat med några utvalda frågor som testläsarna gärna fått hålla i bakhuvudet medan de läst.

Till manus två som jag redigerar just nu har jag också tänkt att använda testläsare. Tycker att det är ett bra sätt att få synpunkter på vad som fungerar och vad som kanske inte fungerar lika bra som man trodde, så länge som kritiken är konstruktiv. Man blir ju lätt lite hemmablind efter ett tag. 

Jag har också själv testläst andras manus. Något som gett mig väldigt mycket då jag fått många aha-upplevelser om mitt eget skrivande.

Anna: Ja, några nära vänner får testläsa (och min stackars make tvingas att läsa hela tiden). Jag ingår också i en “manusbearbetningsgrupp” tillsammans med åtta duktiga författare och skribenter. Vi träffas varannan vecka och läser varandras texter och kommer med synpunkter. Gruppen leds av en författare (som är rak, stenhård och vrålbra – jag är givetvis opartisk nu). Förutom att det är otroligt trevligt tycker det är och har varit enormt värdefullt att få återkoppling löpande under arbetets gång och det förändrar och förbättrar mina texter enormt. Väldigt tacksam att få vara i det sällskapet.

 

Foto: Jon Krogell

Michaela: Ja! Både mitt första och andra manus har lästs av testläsare. Med testläsarnas hjälp fångar jag upp eventuella problem snabbare och de ser också sånt jag inte ser. För bästa möjliga respons rekommenderar jag att en ställer några välvalda frågor som testläsarna ska ta ställning till, men det är också viktigt att inte försöka styra för mycket.

Jag har också själv testläst för andra och tycker att det varit väldigt värdefullt för mitt egen skrivande. Genom att upptäcka svagheter i andras texter lär sig en också mer om sitt eget skrivande.

Marica: Både ja och nej. Efter all respons under utbildningar har jag haft svårt att lämna ifrån mig texter. Manuset till Det som får plats har två personer läst: förläggaren och min snubbe.

 

 

 

Johan: Ja. Jag har haft läsare lite då och då under processen. Min man läste mycket i början och kom med väldigt bra feedback och uppmuntran. Mitt manus är till stor del baserat på mitt eget liv och ganska tidigt lät jag en person som finns med i boken läsa. Det är en person som är och har varit väldigt viktig i mitt liv och det kändes viktigt att få hennes reaktion på berättelsen, så som jag berättar den nu i fiktiv bokform. Nu mot slutet har jag haft flera testläsare eller betaläsare, några personer med specifik kännedom inom ett särskilt område som till exempel hjälpt mig att kolla upp tidsmarkörer eller detaljer om Stockholm på 80-talet. Sedan har jag väldigt bra samarbete med både min förläggare och redaktör, där vi tillsammans pratar om något en testläsare kommenterat. Klart att det kan bli förvirrande om det börjar komma en massa tyckanden, men jag har haft väldigt bra erfarenheter av testläsare.

 

Använder du dig av testläsare?
Vad har du för erfarenheter av att använda testläsare?

Om du söker testläsare till ditt manus så kan vi på Debutantbloggen varmt rekommendera Facebook-gruppen Författare söker testläsare.

Bör jag sluta läsa recensioner?

Det händer ganska ofta att man läser om författare/skådespelare/musiker som aldrig läser recensioner. Senast var det Noomi Rapace som i en intervju förklarade att hon inte vill veta vad som sägs om henne.

Tidigare har jag haft svårt att förstå den ståndpunkten, men nu blir det allt tydligare för mig vilken skada andras tyckande kan ge upphov till.

Jag har fått ett par recensioner, alla positiva och jättefina. Dock märker jag redan hur dessa har påverkat min skapandeprocess. När jag sitter och skriver börjar jag minnas omdömen jag läst och minsta kritik lägger sig likt ett gruskorn i skon och skaver. Jag vill inte att det ska vara så, jag önskar naturligtvis att jag kunde skaka av mig andras tyckande, men det går inte. I stället försöker jag anpassa mitt skrivande efter det jag läst. I vissa fall är detta bra eftersom en del feedback leder till utveckling, men för det mesta gör det bara skrivprocessen svårare. I slutändan måste jag ju ändå skriva min historia på mitt vis.

 

En klok författare sa till mig att en recension egentligen inte har något med mig eller min skapandeprocess att göra. När en bok är färdig tillhör den inte längre mig och då måste man lära sig att ”släppa taget” om den.

 

Jag tror att jag i framtiden ska försöka undvika att läsa regelrätta recensioner. Omdömen skrivna av vänner och bloggbekanta läser jag gärna. De är ju aldrig helt objektiva, men ger den energikick som kan behövas för att man ska orka skriva ett nytt manus. Även om man till mycket stor del skriver för sin egen skull får åtminstone jag även ut mycket av tanken på att dela min historia med andra och det sporrar att höra att andra underhållits av det jag skrivit.

Hur ser ni på recensioner? Det är ju trots allt bara ett subjektivt omdöme, så hur viktiga är de när ni köper böcker?

 

Tips under skrivprocessen del två

PRODUKTION DEL TVÅ

När jag (efter mycket slit) har en färdig historia brukar jag själv läsa igenom hela manuset i pappersform för att få en helhetsbild och rätta slarvfel och logiska luckor. Efter det ber jag min mamma att titta på manuset. För mig är det värdefullt att få feedback från någon som jag vet är kunnig och ärlig, men samtidigt försiktig med sin kritik. Min mamma är väldigt bra på att peppa och samtidigt ge konstruktiv feedback som kan göra historien/språket ännu bättre. Några av de saker hon påpekade efter sin första genomläsning av Charlotte Hassel var bl.a. att vissa ord inte kändes tidsenliga (t.ex. kallade jag kalescherna för droskor och perukmakerskans salong för skönhetssalong) och att jag hade tjänat på att utveckla sexscenerna mer. När min syster sedan läste manuset påpekade hon också att det hade varit lättare att följa historien om man i början av varje kapitel fick veta när och var man befann sig.

Efter att ha omarbetat manuset ytterligare en gång kändes det så pass färdigt att jag kunde skicka in det till förlagen och i och med att manuset lämnade min hand anser jag att själva produktionen av manuset är färdig.

Mina bästa tips för den här delen av processen:

• Skriv ut manuset och läs igenom det. Du får en mycket bättre helhetsbild om du läser det på papper. Dessutom är det lättare att göra anteckningar om saker som behöver förändras.
• Hitta minst en person som vill läsa igenom ditt manus innan du skickar in det till förlagen. Försök be någon som läser mycket eller som själv skriver. För mig är det viktigt att personerna som läser mina manus ger konstruktiv feedback och förstår hur viktigt det är att inte vara alltför negativ. (Ju fler som läser desto bättre, men känn inte att du måste lyssna till alla förslag du får, det är trots allt ditt manus).
• Anteckna alla ändringar du gör så att du håller koll på om du t.ex. bytt namn på en karaktär.

”Gudarnas skymning” – Kanon eller kalkon?

Jag har ett problem. I förra veckan berättade jag ju att min bok kommer att  heta Drakhornet. Men då det är första delen i en serie behöver jag också ett bra serienamn.

Ett serienamn, är mycket vanligt, ja nästan ett måste inom fantasy. Inom genren finns gott om exempel: C. S. Lewis ”Berättelsen om landet Narnia”, Stephen Donaldsons ”Kampen om Mordant”, Stephen Kings ”Det mörka tornet.” eller vår egen Henrik Larssons ”Blodsarvet.” Men serienamn är vanliga även inom andra genrér. Två kända svenska deckarserier är t.ex. ”Fjällbackaserien.” av Camilla Läckberg samt Stieg Larssons ”Millenniumtriologi.”

Vad ska då min serie heta? Jag har brytt min stackars hjärna. Det är inte lätt. Funderade ett tag på ”Berättelsen om Erik och Hanna.” Men det har inte alls samma spänst som ”Harry Potter och…” så den idén åkte i papperskorgen. Tänkte lite på ”De gamla gudarnas återkomst” eller ”Härskarnas återkomst.” men det vimlar av återkomster inom fantasy. Mest kända är väl Tolkiens ”Sagan om kungens återkomst” och Robert Jordans ”Sagan om drakens återkomst.” Nog för att jag gillar konventioner, men detta blir alldeles för kliché.

Nu funderar jag på ”Gudarnas skymning.” och kan inte riktigt bestämma mig. Är det kanon eller kalkon? Å ena sidan ger det sköna fornnordiska referenser till Ragnarök och sånt, å andra sidan kan jag höra tant Agda, med gäll röst utbrista: ”Gudars skymning!”

Ett annat alternativ är ”Hjärtats sång.” som jag gillar för att dess poetiska känsla och många tolkningsmöjligheter. Samtidigt känns det lite mer som en romantisk Harlequin än en fantasy med fornnordiska influenser.

Ett tredje alternativ är ”Nio världar.” Men jag är osäker på vilka bilder det manar upp. Ger det mer frågetecken än utropstecken? Ger det över huvudtaget någon slags emotionell reaktion?

Vad säger ni? Skulle verkligen uppskatta lite tankar och reaktioner?

EFTERLYSNING

Ursäkta versalerna. Det är så svårt ibland, det där med att sticka ut i bruset.

Jag har efter moget övervägande kommit fram till att min kära sambo förtjänar bättre än att behöva bli inblandad i, och avkrävd en åsikt om, varenda text jag producerar. Jag har också insett att arbetet som författare inte riktigt är det ensamjobb som romantikerna får en att tro, och att allt jag skriver faktiskt blir bättre om någon får tycka till om det.

Ett tag trodde jag att en mentor var lösningen. Men jag känner ingen som skulle vara lämpad för det jobbet. Och mentorer man inte känner tenderar, som Christin påpekade, att ta betalt. Det ska dom naturligtvis göra – alla andra konsulter tar ju betalt för sin erfarenhet, så varför skulle inte författarna göra det? – men kanske inte av mig. Min ekonomiska situation – jag saknar inkomst, eftersom jag skriver istället för att jobba, och nej, jag tar inte A-kassa eller nåt, så ingen idé att moralisera – gör att jag gärna vänder lite på de slantar som inte går till kaffe.

DÄRFÖR EFTERLYSER JAG EN SKRIV- OCH FEEDBACKGRUPP.

Principen är enkel: vi ger helt enkelt feedback på varandras texter. Tjänster och gentjänster – inga pengar och inget sånt, utan bara seriös läsning och tyckande om det vi producerar. Du får betalt genom att läsa och ge av dina tankar, och du betalar genom att få dina texter lästa och betyckta.

Du som är med i gruppen bör uppfylla följande villkor:

1. Du ska skriva skönlitteratur (prosa, poesi eller dramatik) på ett seriöst sätt.
2. Du ska antingen vara utgiven/antagen eller varit nära att bli det (minst +2 på Nenes skala)
3. Du ska vara van vid att ge och få kritik på det du skriver.

Irrelevanta egenskaper som kön, ålder, geografi och allt det där spelar självfallet ingen roll. Men det är alltid positivt för gruppen om dess medlemmar har lite olika bakgrund, skriver i olika genrer osv.

Låter det bra? Vill du vara med? Känner du någon som vill vara med? Droppa en kommentar här under, eller maila mig på kontakt [”a”] marcuspriftis [punkt] se!

/Marcus