Grötgate och att minnas en värld
Ibland när jag kör långt med min vinröda Ford och sjunger med i All by myself på Mix Megapol vill jag höja volymen just när Celine Dion trycker på med anymoooooore i näst sista refrängen. Ni vet, när hon låter så där avgrundsensam att man vill åka förbi med en kaffe och en låda munkar, om vi bara hade gjort sånt i Sverige.
Men, i stället för att köpa kaffe eller höja volymen slår jag på vindrutetorkarna av misstag.
Nej, det är inte så att jag bara råkar komma åt det reglaget, som sitter på motsatt sida av ratten från volymknappen, utan för att jag just då TROR att det är rätt reglage. Jag har haft bilen i lite över fyra år, kört tusentals mil och justerat volymen otaliga gånger. Det borde sitta i ryggraden. Ändå gör jag fel. Varför?
Ungefär samma fenomen uppstår när jag ”långskriver.” Jag skriver en serie som heter Byvalla på Storytel och är nu inne på nästa sista avsnittet i tredje säsongen. Om man läser kommentarerna på Byvalla i appen så finns det en kommentar på andra säsongens första avsnitt som lyder så här: ”Älskar den här serien men författaren kunde väl ha tagit reda på hur man gör mannagrynsgröt om hon aldrig gjort det själv. Pinsamt att göra misstag på en sån småsak.”
Om du läser det här, du grötkommentarskrivare, så vill jag nu ta tillfället i akt att svara: Jag vet inte varför jag skrev fel. När jag var barn älskade jag mannagrynsgröt och gjorde det till frukost varje morgon och ibland även till eftermiddagsfika efter skolan. Gröt, lite kanel, socker och mjölk. Jag vet att man kokar mannagrynsgröt på mjölk, inte på vatten. Men min hjärna tyckte, just då, annorlunda, och valde aktivt att inte veta något som den faktiskt vet. Episoden, som väl får påminna oss om att det alltid finns någon som ser alla misstag man gör som författare, kallar jag för #grötgate. På skoj alltså. Jag har valt att inte tycka att det är så himla pinsamt som kommentarsskrivaren menar. Alla gör väl fel ibland?
Ändå är jag nu, så här i sluttampen på Byvalla 3, livrädd för att göra misstag. Att skriva är som bekant att skapa egna världar. Men hur ska man komma ihåg dem?
Min värld är en liten by som befolkas av några hundra personer med en bensinmack, en frisörsalong, en matbutik och en skola. Hur ska jag minnas att Lennart snusar lössnus, att Mickes mamma heter Majt och att det finns en spång över diket bakom Hannas hus?
Ju mer jag skriver, desto fler detaljer tecknar jag på den från början helt vita kartan. En karta som bara existerar i min lynniga hjärna. En hjärna som, tre kapitel in i en säsong, plötsligt kan få för sig att ändra färgen på Lennarts flakmoppe från röd till blå.
I så gott som varje scen jag skriver nu finns saker som figurerat tidigare. En väg, ett hus, ett par jeans, ett trädslag, en trädgård, en äkta make i periferin. Till min hjälp har jag upprättat en karaktärsbibel där väsentligheter som hårfärg och släktskap står nedplitade. Men det är aldrig tillräckligt, för är det en ek eller en lönn utanför Hannas salong? Och var det en dörr eller en dubbeldörr in på lagret på Handlarn? Hur öppnar man den, har den ett vanligt handtag? Jag måste hela tiden söka igenom de tidigare avsnitten för att hitta facit. Det är tidsödande, inte minst på grund av den så kallade ställtiden det tar att hitta tillbaka till flowet. Och den ställtiden brukar ofta ta en omväg via en kreativ bermudatriangel där hörnen stavas Facebook – Gmail – Instagram.
För ett tag sedan träffade jag en tjej som jobbar som manusförfattare på BBC:s långkörare (den har sänts sedan 1972!), Emmerdale. Hem till gården på svenska. På BBC har de ett fantastiskt arkiv, berättade hon. Varje dag ringer hon arkivet fler gånger och ställer frågor som: ”När skiljde sig Moira och Caine?” eller ”Varför spred Adam ut att Aaron är gay?” De vet eller kan ta reda på allt!
Jag vill också ha ett arkiv. Inte ett defekt ”glömma bort saker efter hand”- arkiv och en ”oops ligger hårborsten i besticklådan igen?”-hjärna utan ett smart, strukturerat och korrekt arkiv. Men jag har inget komplett arkiv. Jag har bara mig själv. Jag är precis som Celine beskriver: All by myself.
Vad kan jag göra åt det? Äta mer omega 3? Träna IQ-gympa med Jola Sigmond från gamla kvällstidningsbilagor? Anställa en Byvalla-antikvarie som jag sedan glömmer bort att jag har anställt?
Hjärnan är troligen gjord för att minnas hela strukturer och inte detaljer. Det skulle bli för mycket information att lagra annars. Framför allt måste den städa då och då, kasta ut lite gammal bråte för att få in allt nytt. Och därför är det en ojämn kamp jag för, den mot minnet. Hjärnan vill hellre kludda lite fler detaljer på Byvallakartan än att minnas hårfärger och grusdimensioner på slingriga byvägar. Vara kreativ. Lennart, tänker den. Skulle det inte vara kul om han gillade salta fiskar?
Karin Janson (f 1982) är frilansjournalist och författare. 2016 debuterade hon med feelgoodserien Byvalla på Storytel. Byvalla 1 släpptes som pocket sommaren 2017 och i december kommer även Byvalla 2 ut som pocket. I februari nästa år blir det släpp samtidigt för den tredje delen av Byvalla på Storytel och en tredje pocketbok.
