Jag älskar feelgood

Jag har alltid älskat att läsa feelgood-böcker. Även på den tiden när det inte hette feelgood. Inom feelgood-litteraturen finns det flera olika sorters inriktningar och jag uppskattar dem alla. Chick-lit, romcom, romance och de med lite tyngre innehåll. Men ofta föredrar jag de där lättsmälta med humor. De enkla böckerna utan ett brett persongalleri där det är svårt att hålla redan på alla. Mitt liv är, precis som för de flesta, fyllt med måsten och krav och tid är en bristvara. Det innebär att det kan gå flera dagar när jag inte hinner läsa. Ibland längre. Då är det en fördel med en bok som är lätt att plocka upp igen och bara fortsätta läsa i. Där man utan problem kan ta vid där man lämnade. Det är även sådana böcker jag själv skriver. Jag vill ge läsarna möjlighet till en stunds avkoppling från vardagen och låta dem komma in i en varm och trevlig miljö. Ge dem en välförtjänt paus och bjuda på lite skratt och kanske lite pirr.

Till min stora glädje är det många som beskriver ”Emmas nya liv” som härlig, rolig, mysig och lättläst. Jag har även fått glada tillrop från några som inte brukar läsa böcker och som var alldeles lyriska över att de faktiskt tagit sig igenom en hel bok. Det är ju så fantastiskt att jag blir alldeles tårögd. 

Livet kan onekligen vara kämpigt. Motigt. Många har gått igenom tuffa saker som har satt sina spår och som man alltid kommer att bära med sig. Vissa böcker får mig att minnas saker jag varit med om och då kan jag må riktigt dåligt. Jag får en klump i magen och känner rädslan krypa innanför mitt skinn. Hopp, värme, kärlek och humor får mig däremot att må bra. Fyller mig med en tro på mänskligheten och livet. Som ett lyckopiller bestående av ordfyllda sidor paketerade mellan hårda eller mjuka pärmar. Lite verklighetsflykt som ger en injektion av positivitet. Fyller på mina depåer med glädje och lyfter mig. Jag kan inte alls förstå varför feelgood ibland ses ner på. Varför den litteraturen inte anses fin. Att få någon att må bra är ju bland det finaste som finns ❤️

En fullspäckad helg

I lördags var det dags för Förlags- och Författarmässa på Lunds Stadsbibliotek. Jag hade ju varit på Bokmässan tidigare men nu skulle jag för första gången iväg helt själv, utan något förlag. I sociala medier hade jag sett bilder på hur andra författare arrangerade sina böcker så jag packade med mig ett gäng exemplar av ”Emmas nya liv” och ”Under misteln” samt duk (rosa – givetvis), displayställ, bokstöd, rollup, pennor, visitkort, reklammugg, godis och en liten ljusslinga.

Totalt trettio bord var uppställda och jag fick dela med en annan författare. Jag dukade upp allt jag hade med mig på min bordshalva och det blev, om jag får säga det själv, riktigt bra. Det var många som kom förbi och pratade. En hel del kände igen mig och/eller min bok från sociala medier och några hade läst om mig i tidningen. Så roligt! Försäljningsmässigt var dagen tyvärr ingen hit. Men det visade sig att ”Emmas nya liv” är beställd och kommer in till biblioteket nu i veckan. Och i skrivande stund finns det sexton reservationer på boken.

Jag fick fem minuter på scenen och jag tror jag skötte mig ganska hyfsat. Det var en liten publik vilket passade mig bra. En timmer senare var det dock fullt då Björn Ranelid pratade. Och här handlade det inte om enbart fem minuters taltid 😊

På söndagen var det så dags för ”Skriva Feelgood”-event i Stockholm. Och wow – vilken dag! Fantastiska feelgoodförfattare pratade om modiga hjältinnor och hjältar, miljön i feelgood, modern kärlek, svärtan under myset och på slutet delade förläggare från Printz Publishing, Forum och Storytel med sig av sina bästa råd. Jag är fylld av inspiration, beundran och värme.

Förutom att lyssna på intressanta samtal hängde jag med fina författare/feelgood-vänner och lärde känna några nya. Gemenskapen är helt fantastiskt! Jag fick även möjlighet att prata lite med några av feelgoodförfattarna som medverkade på scenen. Och, ivrigt påhejad av min syster via sms, gav jag bort ”Emmas nya liv” till  underbara Simona Ahrnstedt. Nu är jag mest rädd att hon skulle få för sig att läsa boken 🙈

1. Jag och Simona Ahrnstedt
2. Christoffer Holst i samtal med Marie-Louise Marc, Jenny Fagerlund och Camilla Davidsson.
3. Jag och Christoffer Holst
4. Christoffer Holst, Karin Janson och Annika Estassy.
5. Simona Ahrnstedt, Heléne Holmström och Åsa Hellberg.
6. Johan Häggblom i samtal med Simona Ahrnstedt, Heléne Holmström och Åsa Hellberg.
7. Jag och Frida Gråsjö.
8. Emma Hamberg, Anna Fredriksson, Carolina Säfstrand och Johanna Schreiber.
9. Jag och Anneli Olsson.

Ljudbok och kommande aktiviteter

”Emmas nya liv” finns idag ute som vanlig bok och som e-bok via mitt förlag Nicole Publishing. Men nästa år kommer den även som ljudbok. Och det hos ingen mindre än det fantastiska förlaget Lind & Co. Jag är så himla glad för detta. Inläsaren är redan bokad och kan ni tänka er – superduktiga Anja Lundqvist ska läsa in min bok. Vilken grej! Så hösten 2020 blir det som ett nysläpp av ”Emmas nya liv” som då kommer ha fått ett nytt omslag. Spännande!

I november händer det en hel del. Åtminstone känns det så för mig som inte brukar vara iväg så mycket. Jag är ändå något av en hemmakatt. Men nu blir det lite äventyr! På fredag (15/11) tar jag tåget till Stockholm för att gå på releasen för ”Under misteln” hos Ordberoende förlag. Mer info finns här: Välkommen på för-julfest och boksläpp för Under misteln. 

Helgen därpå, närmare bestämt lördagen den 23 november, är det Förlags- och Författarlördag på Lunds Stadsbibliotek. Mellan klockan 11 och 15 kan man komma och prata med mig och köpa ett signerat exemplar av ”Emmas nya liv”. Klockan 13:05 har jag fem minuter på scenen i Autriumgården – kom jättegärna och lyssna. Eller ni behöver inte lyssna, det räcker om ni ser glada ut och applåderar.

Samma lördag kommer jag sedan ta ett tåg till Stockholm – igen! Söndagen den 24 november är det nämligen dags för ”Skriva feelgood – en heldag med inspiration och handfasta råd från etablerade författare och förläggare”. En hel dag fylld med Feelgood! Visst låter det alldeles underbart? Jag var bara tvungen att anmäla mig. Förmodligen kommer jag vara som en urvriden trasa när jag kommer hem igen på söndagskvällen, men det kommer det vara värt.  

Gästbloggare: Sofia Ymén

Feelgoodgenren växer, men vad är det som krävs för att skriva en riktigt bra feelgoodroman och få den publicerad? Sofia Ymén, själv författare och lektör, driver gruppen Feelgoodfredag på Facebook. En plats där aspirerande och etablerade författare möter läsare, förläggare, bokhandlare, bibliotekarier och recensenter. 

Sofia Ymén. Forograf: Madeleine Wejlerud

Idag ser vi dem överallt, feelgoodromanerna som med konstfulla omslag och fantasieggande baksidestexter väcker nyfikenhet och läslust. I en feelgoodroman ligger fokus på människor och relationer, på hjältinnans resa från mörker till ljus, från svaghet till styrka. Längst med vägen kan allt hända, det enda som är riktigt säkert i en feelgoodroman, är det lyckliga slutet. 

I gruppen Feelgoodfredag på Facebook tipsas om mängder av litteratur inom genren, samtidigt som det pratas om vad som egentligen utgör en riktigt bra feelgood. Något som nämns om och om igen, är karaktärerna. I en relationsdriven roman behöver läsaren få lära känna huvudpersonerna på djupet. De behöver ha starka drivkrafter och väcka vårt engagemang och vår sympati när de möter motgångar. Vi behöver älska dem och heja på dem när de är på väg att ge upp. Och vi behöver muttra över, men förlåta dem för, deras snedsteg. Vi behöver få följa dem nära, inte bara genom återblickar kring deras bakgrund, utan också genom levandegörande gestaltning i situationer här och nu som visar vad de känner och vilka de är. 

Svärta och spänning
Vägen till det lyckliga slutet får inte vara för enkel, hindren inte för lätta att överkomma. Ämnen som berörs kan vara allt från skilsmässor, sjukdom, förluster och dödsfall. Men i en feelgoodroman stannar inte karaktärerna kvar i mörkret, de löser problemen och överkommer hindren för att nå sitt lyckliga slut. 

Samtidigt är karaktärerna inga superhjältar, de har styrkor och svagheter som gör dem både mänskliga och trovärdiga. De är sårbara i sorg och besvikelse men reser sig starkare ur dem och visar samtidigt prov på både humor och värme. Det handlar om karaktärer vi som läsare kan identifiera oss med, även om de behöver det där lilla extra som gör dem värda att läsa om.  

Miljöer som lockar
Miljöerna hjälper till att skapa den speciella stämningen i en feelgoodroman. Och även här vill vi som läsare komma nära. Vi vill känna att vi är på plats i skärgården där vi hör vågorna slå, vassen susa och havet dofta. Om boken utspelar sig i stadsmiljö vill vi drömma oss bort till mysiga kaféer i smala gränder i Paris, eller till soliga dagar sittandes på en parkbänk i Central Park. Författarens uppgift är att få oss att önska att vi var på plats där boken utspelar sig.  

Lyckliga i alla sina dagar
Det som alla feelgoodromaner har gemensamt är det lyckliga slutet, eller rättare sagt, det tillfredställande slutet. Målet för varje feelgoodförfattare är att läsaren ska känna sig varm i hjärtat när hon eller han lägger ifrån sig boken. Därmed inte sagt att alla hjältinnans drömmar måste ha slagit in, men där ska finnas hopp, hopp om att de kan komma att göra det längre fram. 

Att bli publicerad
Det är oerhört stor skillnad mellan att ha en idé till ett bra manus och att faktiskt skriva ett bra manus. Se till att inledningen sitter, att den väcker nyfikenhet och får förläggaren att fortsätta läsa. Se till att karaktärerna kliver ut från pappret och genast engagerar din läsare och att manuset slipats på så mycket som möjligt. Att anlita en duktig lektör som hjälper dig att vässa manuset tills det riktigt glänser är en god idé, precis som alla säger. Ju bättre manuset är när det landar på förläggarens skrivbord, desto större är chansen att förlaget ser utgivningspotentialen. Skicka inte in något halvfärdigt, skicka alltid in ditt allra bästa!  

Boktips för inspirerande feelgoodläsning: 

• ”Familjereceptet”, av Veronica Henry
• ”Välkommen till Flanagans”, av Åsa Hellberg
• ”Den glömda rosenträdgården”, av Marita Conlon-McKenna
• ”Det lilla simsällskapet vid havet”, av Katie May
• ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, av Lucy Dillon

Läs mer om Sofia Ymén på www.sofiaymen.se och häng gärna med i gänget i Facebookgruppen Feelgoodfredag. 

Lyckliga slut

Om jag läser en bok och den visar sig sluta olyckligt, så känns det som om jag har slösat bort min tid. Vad är vitsen om till exempel kärleksparet ändå inte får varandra? Varför ska jag då läsa om hur de våndas och kämpar? Jag vill följa deras resa genom motgångar för att sen lyckligt sucka (förmodligen med tårar i ögonen) när de äntligen faller i varandras armar.

En del kanske tycker att det är förutsägbart om man vet att boken slutar lyckligt, men för mig är det en trygghet. Man vet ändå inte exakt vad som kommer hända och precis hur slutet ser ut, så jag tycker inte att det på något sätt förstör läsupplevelsen. När man läser en deckare så förväntar man sig att gärningsmannen ska sättas fast på slutet och det gör inte boken tråkig. Det är resan dit som är spännande.

Visst kan man kan ta lärdom av en bok med olyckligt slut, men boken blir ändå ingen favorit hos mig. Det finns så mycket elände i världen, så jag känner att jag inte orkar med att även läsa om sånt. Kanske har det att göra med att jag är lite högkänslig av mig? Om någon mår dåligt, så mår jag också dåligt. Går det illa i boken jag så blir jag påverkad av det. Utöver själva bortslösandet med tid, så får jag en klump i magen. En olustkänsla. Blir rent av ledsen och nedstämd. Och så känner mig sviken av boken. Tittar bistert på den och undrar hur jag kunde låta den lura mig så. Lösningen, som jag nämnt tidigare, är att jag helt enkelt får skriva om slutet. Göra allt bra. 

Ett lyckligt slut kan innebära så mycket. Det behöver inte vara ”Sen levde de lyckliga i alla sina dagar” utan det kan vara att boken lämnar mig med en känsla av hopp. Allt kommer, på något sätt, bli bra och jag lägger ifrån mig boken med ett leende på läpparna. Med en varm känsla inombords. Så som det ska vara när man läst en riktigt härlig feelgoodbok. 

Feelgoodgenren är på frammarsch och det är helt underbart tycker jag. Att det verkar finnas en tendens till att se ner på denna genre förstår jag inte alls. Vad kan vara bättre än att få andra att må bra? Göra dem glada. Ge lite välbehövlig verklighetsflykt från alla måsten och krav. Skänka hopp.

PS. Om ni, precis som jag, älskar feelgood så finns det en helt underbar grupp på Facebook: Feelgoodfredag som drivs Sofia Ymén. Både läsare och författare hänger här och delar med sig av tips och råd.

När min bok blir film

Efter att jag hade fått några standardrefuseringar på mitt manus, gick jag kanske lite bananas när jag sen skickade in det till ytterligare några förlag. Jag hade ett personligt brev som jag använde mig av och som jag sedan justerade lite från förlag till förlag. Först presenterade jag mig själv och boken för att därefter beskriva hur jag skulle vilja gå vidare. Ja, och sen drämde jag helt enkelt till med följande:

”Såklart blir min bok en bästsäljare och filmatiseras (regi av Felix Herngren och med Måns Zelmerlöw i huvudrollen). Efter succén med Emmas nya liv blir uppföljaren (Emmas liv som kändis???*) givetvis enormt populär. Detta banar sen vägen för de andra böcker jag kommer att skriva och sen blir det såklart en tredje bok om Emma.”

Tja, varför inte tänkte jag. Man ska väl drömma stort? Jag hade liksom inte heller något att förlora. Och att skriva ett personligt brev med glimten i ögat tyckte jag, i det här fallet, passade bra ihop med mitt manus. Sen tror jag säkert att mitt författarnamn hjälpte mig att våga.

Och allvarligt talat så skulle boken göra sig jättebra som film. Och Måns Zelmerlöw är helt perfekt som min manliga huvudkaraktär Peter. Det skadar inte heller att han, precis som jag, kommer ifrån Lund. Som Emma hade jag först en duktig, kvinnlig skådespelare i åtanke, men efter att ha sett 2018-års Julkalender så insåg jag att Cissi Forss är Emma. Och helt ärligt, låter inte det som en alldeles fantastiskt film? Visst skulle ni gå och se den?

Så Felix Herngren – du är välkommen att höra av dig! Och Måns och Cissi – gör det ni också! Nu kör vi, 2021 års svenska, romantiska komedi: Emmas nya liv. Succé!

Hur gick det med följebrevet då? Fick jag någon reaktion på det? Ja, faktiskt: ”Jag älskar ditt härliga följebrev.” 😊

*Numera är arbetstiteln Emmas kändisliv

Jennys debutantår: jag vågade!

Jenny Gromark Wennberg

När jag började skriva på Debutantbloggen för snart ett år sen handlade det för mig om att våga. Jag skulle skriva klart en bok under året och tro på mig själv och min förmåga under processen. Samtidigt skulle jag plugga klart till manusförfattare och ta mina första steg in i film- och tv-branschen. Våga tro att jag som 40+ skulle kunna bli författare. Följa upp det skrivande jag höll på med som ung.

Jag tror att många författaraspiranter delat känslan av ”inte ska väl jag?” och ”vem tror jag att jag är?” Rädslan att misslyckas får en att inte ens försöka. Eller att ständigt gå med en klump i halsen, orolig för att inte duga. Min debutroman Storytel Original ljudboksserien Kämpa tjejer handlar om det. Att trots allt våga ge sig på sin innersta dröm.

Mina drömmar, att skriva en bok och manus för en tv-serie, har gått i uppfyllelse under det här året. Det finns till och med chans att Kämpa tjejer blir en tv-serie. Jag vågade! Jag arbetade hårt. Och jag fick en publik till min bok och fantastisk respons. Från ”jag skrattade högt”, ”jag kunde inte sluta lyssna” till ”stor igenkänning” och ”helt underbar”. Det betyder allt för mig som författare, att någon skrattar och kan känna igen sig.

Och till dig som tvivlar. Ge inte upp innan du ens försökt. Skriv!

Nu är debutantåret alldeles snart över. Tack alla som läst bloggen och lyssnat på Kämpa tjejer! Tack Linnea som tog över bloggandet på måndagar när jag blev sjuk. Tack Emelie, Helena, Mia och Veronica. God jul och gott nytt år!

Kram från  Jenny

Vill du fortsätta följa mig? Jag finns på Instagram, Facebook och på min hemsida.

Gästblogg: Karin Janson

Grötgate och att minnas en värld

Ibland när jag kör långt med min vinröda Ford och sjunger med i All by myself på Mix Megapol vill jag höja volymen just när Celine Dion trycker på med anymoooooore i näst sista refrängen. Ni vet, när hon låter så där avgrundsensam att man vill åka förbi med en kaffe och en låda munkar, om vi bara hade gjort sånt i Sverige.

Men, i stället för att köpa kaffe eller höja volymen slår jag på vindrutetorkarna av misstag.

Nej, det är inte så att jag bara råkar komma åt det reglaget, som sitter på motsatt sida av ratten från volymknappen, utan för att jag just då TROR att det är rätt reglage. Jag har haft bilen i lite över fyra år, kört tusentals mil och justerat volymen otaliga gånger. Det borde sitta i ryggraden. Ändå gör jag fel. Varför?

 

Ungefär samma fenomen uppstår när jag ”långskriver.” Jag skriver en serie som heter Byvalla på Storytel och är nu inne på nästa sista avsnittet i tredje säsongen. Om man läser kommentarerna på Byvalla i appen så finns det en kommentar på andra säsongens första avsnitt som lyder så här: ”Älskar den här serien men författaren kunde väl ha tagit reda på hur man gör mannagrynsgröt om hon aldrig gjort det själv. Pinsamt att göra misstag på en sån småsak.”

 

Om du läser det här, du grötkommentarskrivare, så vill jag nu ta tillfället i akt att svara: Jag vet inte varför jag skrev fel. När jag var barn älskade jag mannagrynsgröt och gjorde det till frukost varje morgon och ibland även till eftermiddagsfika efter skolan. Gröt, lite kanel, socker och mjölk. Jag vet att man kokar mannagrynsgröt på mjölk, inte på vatten. Men min hjärna tyckte, just då, annorlunda, och valde aktivt att inte veta något som den faktiskt vet. Episoden, som väl får påminna oss om att det alltid finns någon som ser alla misstag man gör som författare, kallar jag för #grötgate. På skoj alltså. Jag har valt att inte tycka att det är så himla pinsamt som kommentarsskrivaren menar. Alla gör väl fel ibland?

 

Ändå är jag nu, så här i sluttampen på Byvalla 3, livrädd för att göra misstag. Att skriva är som bekant att skapa egna världar. Men hur ska man komma ihåg dem?

Min värld är en liten by som befolkas av några hundra personer med en bensinmack, en frisörsalong, en matbutik och en skola. Hur ska jag minnas att Lennart snusar lössnus, att Mickes mamma heter Majt och att det finns en spång över diket bakom Hannas hus?

Ju mer jag skriver, desto fler detaljer tecknar jag på den från början helt vita kartan. En karta som bara existerar i min lynniga hjärna. En hjärna som, tre kapitel in i en säsong, plötsligt kan få för sig att ändra färgen på Lennarts flakmoppe från röd till blå.

 

I så gott som varje scen jag skriver nu finns saker som figurerat tidigare. En väg, ett hus, ett par jeans, ett trädslag, en trädgård, en äkta make i periferin. Till min hjälp har jag upprättat en karaktärsbibel där väsentligheter som hårfärg och släktskap står nedplitade. Men det är aldrig tillräckligt, för är det en ek eller en lönn utanför Hannas salong? Och var det en dörr eller en dubbeldörr in på lagret på Handlarn? Hur öppnar man den, har den ett vanligt handtag? Jag måste hela tiden söka igenom de tidigare avsnitten för att hitta facit. Det är tidsödande, inte minst på grund av den så kallade ställtiden det tar att hitta tillbaka till flowet. Och den ställtiden brukar ofta ta en omväg via en kreativ bermudatriangel där hörnen stavas Facebook – Gmail – Instagram.

 

För ett tag sedan träffade jag en tjej som jobbar som manusförfattare på BBC:s långkörare (den har sänts sedan 1972!), Emmerdale. Hem till gården på svenska. På BBC har de ett fantastiskt arkiv, berättade hon. Varje dag ringer hon arkivet fler gånger och ställer frågor som: ”När skiljde sig Moira och Caine?” eller ”Varför spred Adam ut att Aaron är gay?” De vet eller kan ta reda på allt!

 

Jag vill också ha ett arkiv. Inte ett defekt ”glömma bort saker efter hand”- arkiv och en ”oops ligger hårborsten i besticklådan igen?”-hjärna utan ett smart, strukturerat och korrekt arkiv. Men jag har inget komplett arkiv. Jag har bara mig själv. Jag är precis som Celine beskriver: All by myself.

Vad kan jag göra åt det? Äta mer omega 3? Träna IQ-gympa med Jola Sigmond från gamla kvällstidningsbilagor? Anställa en Byvalla-antikvarie som jag sedan glömmer bort att jag har anställt?

Hjärnan är troligen gjord för att minnas hela strukturer och inte detaljer. Det skulle bli för mycket information att lagra annars. Framför allt måste den städa då och då, kasta ut lite gammal bråte för att få in allt nytt. Och därför är det en ojämn kamp jag för, den mot minnet. Hjärnan vill hellre kludda lite fler detaljer på Byvallakartan än att minnas hårfärger och grusdimensioner på slingriga byvägar. Vara kreativ. Lennart, tänker den. Skulle det inte vara kul om han gillade salta fiskar?

 

Karin Janson (f 1982) är frilansjournalist och författare. 2016 debuterade hon med feelgoodserien Byvalla på Storytel. Byvalla 1 släpptes som pocket sommaren 2017 och i december kommer även Byvalla 2 ut som pocket. I februari nästa år blir det släpp samtidigt för den tredje delen av Byvalla på Storytel och en tredje pocketbok.