Det sista av mig

Peter Jihde lämnar ”Idol”. TV4-programmet, alltså. Ni vet det den där fredagsunderhållningen som i stor utsträckning går ut på att arroganta skitstövlar krossar förhoppningsfulla ungdomars drömmar. Man ska gå hem från festen när det är som roligast, säger Jihde, och kanske har han en poäng i det. Även om han inte har sett ut att ha så kul på sistone.

De som åker ur ”Idol” brukar inte säga att man ska gå hem när man är på topp. De brukar istället säga:

Ni har inte sett det sista av mig.

Fast det är klart, för det mesta har vi det. Det är förstås en annan historia. Jag skriver om den just nu, kampen för Femton minuter till för någon som har hookat på rampljus och inte klarar av sin avgiftning, min nästa roman ska handla om det och nu när nyårsklockan ringer ut mitt debutantår och ringer in nya tider är det lätt hänt att jag börjar tänka på framtiden.

Det har varit ett oerhört spännande år. Två egna releasefester och två fester för författarkollegor, förläggarmöten och planer på världsherravälde, omslagspepp och skrivkrampsångest, andra-romanen-nojor, bra recensioner och roliga recensioner, brottningsmatcher mellan egot och martyren… ja, ni har ju följt alltihop här. Jag är nog fortfarande lite för uppe i det för att göra en nykter analys av mitt debutantår – trots allt var det bara tre veckor sedan En käftsmäll är också beröring släpptes – men redan såhär på halvlyset kan jag säga så mycket som att det var en fantastisk resa. Tack så mycket, bloggkollegor, gästskribenter, läsare och kommentatorer för att ni har delat debutantupplevelsen med mig.

Nu ska nya krafter ta över här. Precis som Augustin och Kevin en gång lämnade över bloggen till mig (med flera), har det blivit min tur att passa budkavlen vidare. Oskar och Annelie heter era nya debutanter. De kommer att presentera sig mycket snart, och jag är helt säker på att ni kommer att ha en fantastisk tid tillsammans med dem. De verkar sjukt lovande och spännande.

Jag då? Ja, vad ska jag säga för egen del?

Ni har inte sett det sista av mig!

Såklart.

Tack så mycket, allihop, och Gott Nytt År!

/Marcus

Hemligheter

Jag har just avslutat läsningen av Jan Guillous skrivarmemoarer Ordets makt och vanmakt. Mycket intressant – säga vad man vill om Guillou, men utan honom skulle såväl journalistiken som litteraturen i Sverige ha sett helt annorlunda (och mycket tråkigare).

Det finns mycket att säga om Ordets makt och vanmakt. I likhet med Expressens avslöjarredaktion ska jag koncentrera mig på en perifer detalj – om än en helt annan perifer detalj.

Så här snyggt tar Guillou livet av en av mina egna principer:

Det finns författare som alltid går omkring och ser hemlighetsfulla ut när de håller på med, eller planerar, en roman. En förvånansvärt vanlig yrkeskonvention säger att om man talar med någon annan om sin idé så ”dör” den. Det är en föreställning på samma intellektuella höjd som förvissningen att om man ser en kärring på väg ut på jakt är det lika bra att vända och gå hem, för då är all jaktlycka förstörd. (s. 434)

Guillou fortsätter med att berätta att det för honom är precis tvärtom. Att han får fler idéer ju mer han pratar om sin roman. Att exempelvis Arn aldrig skulle ha tagit konkret form utan Guillous dryckeskamrater på krogen. Och det är naturligtvis rationellt: i alla andra jobbsammanhang är samarbete bättre än konsekvent ensamvargism, och av en lyckad roman ställs uttryckligen kravet att man ska vara kapabel att berätta om saker ur olika perspektiv.

Valet mellan rationalitet och vidskepelse borde vara enkelt. Jag vågar gå på A-brunnar, och jag kastar inte bort min idé vid första kritiska frågan. Alltså borde jag göra som Guillou, och prata på för fullt om idén med alla som plägar lyssna. Alltid får jag nåt värdefullt tillbaka!

Ändå är jag hemlighetsfull. Varför?

I fallet Gå på djupet var hemligheterna försvarbara. Där handlade det trots allt om att skriva något originellt, en berättelse och en vinkel som ingen haft på länge. Det fanns något speciellt med Gå på djupet, och det var viktigt att vara först på banan med detta speciella. Men en vuxen berättelse i fotbollsproffsmiljö är inte så svår att skriva. Särskilt inte om man har koll på fotboll. Det kan gå rätt fort dessutom. Om man dessutom är känd för att ha koll på fotboll, till exempel om man är en av Aftonbladets miljoner betalda fotbollsskribenter, har man inte heller några svårigheter att ge ut bokjäveln ännu fortare.

Jag skyddade alltså Gå på djupet som en uppfinnare skyddar sina uppfinningar innan patentansökan. Eller som en skvallerjournalist skyddar sin story. Inte för att idén skulle självdö om jag trampade på en A-brunn, utan för att typ Robert Laul skulle hinna före och kväva min idé med sin egen.

(I teorin kanske detsamma gällde Guillou. Men vem fan kan sno Guillous idé och komma före honom, mannen som går från idé till bestseller på mindre än ett år, och dessutom få uppmärksamhet stor nog att få honom att se ut som bajtaren?)

Men hemlighetsinstinkten sitter kvar, trots att Femton minuter till-storyn inte alls behöver skyddas på samma sätt. Jag borde kunna prata om idén med fler än mina researchobjekt och mina närmaste vänner. Jag borde inte behöva slå på stora hemlighetstrumman inför mina särskilt invigda. Jag borde rentav kunna be er som läser bloggen om idéer. Det är ju nya idéer och uppslag jag behöver, inte sant?

Det tar emot som fan. Borde jag gå i terapi för att få det att lossna? För jag fattar ju att Guillou har rätt och att jag kommer att ha mer och mer fel för varje romanprospekt jag hanterar på det här sättet… Ni som skriver, hur gör ni med era idéer? Hemlighet eller offentlighet? Och har ni några förslag på hur jag borde göra istället?

/Marcus

Man får tacka! (Eller?)

Det har blivit allt vanligare att se en tacklista längst bak i en roman. En liten, ofta slarvigt skriven i jämförelse med själva romanen, där författaren tackar alla han eller hon anser sig skyldiga tack. Oftast brukar det handla om personer som författaren använt för research, personer som har läst och haft åsikter om utkast till romanen, förlagspersoner som jobbat med att snitsa till boken, sådana som har lånat ut skrivarstuga eller något annat nödvändigt, och sådana som har skött den löpande markservicen under tiden man varit förlorad i skrivarvärlden. Samt vänner och familj för att de pallat stå ut med något så antisocialt som en författare mitt uppe i råtextarbetet.

I Sverige förknippas tacklistorna oftast med kriminalromaner och annan underhållningslitteratur – möjligen även med viss facklitteratur (till exempel alla doktorsavhandlingar). I England och USA är det lite annorlunda – den med rätta hyllade och prisvinnande författaren Zadie Smith, till exempel, brukar flitigt tacklistor.

Men nu är vi i Sverige, och här har Fin litteratur ytterst sällan en tacklista. Jag har tänkt att det hänger ihop med tradition. Och förstås med idén om Författaren som den oberoende, självständigt skapande Konstnären – en bild som onekligen skulle grumlas av ett ”sist men inte minst, tack till min fru som tog hand om barnen medan jag kedjerökte och filade på karaktärsbeskrivningar”.

Men i Upsala Nya Tidning träffar jag på en krönika som gör en helt annan observation: tacklistan är ett utmärkt sätt för författaren att positionera sig! Det är i tacklistan, ingen annanstans, som författaren visar vilket stort nätverk och vilka häftiga kompisar hon eller han har.

Det är en intressant vinkel som jag måste erkänna att jag inte har tänkt på förr. Jag använder tacklista, och det har inte i min vildaste fantasi föresvävat mig att nån kan tro att jag har skrivit den för att visa att jag är polare med Bojan Djordjic. (Vilket vore en väldigt rolig tanke på nästan alla sätt som går.)

Det är en snygg spaning, måste jag säga. Det är klart att tacklistor utmärkt låter sig användas i sådana syften. Min egen tacklista i Gå på djupet kan till exempel ses som bevis för att jag minsann gjort research bland riktiga fotbollsspelare – alltså som en slags kvalitetsstämpel. Intervjun med Bojan Djordjic gav mig ju flera schyssta uppslag som gjorde berättelsen både mustigare och mer realistisk.

Men spaningen är också en aning överdriven. Om man ska racka ner på tackandet av förlagspersoner, med motiveringen att dessa får lön för sitt arbete, borde man också göra detsamma med omnämnandet av allehanda produktionspersonal i eftertexterna till filmer. Och vari ligger egentligen det konstiga i att en berömd författare känner en annan berömd författare? Det är väl inte konstigare än att vi kämpande smådebutanter känner varandra?

Jag kommer att fortsätta använda tacklista i mina romaner. För att jag tror att Magdalena Ribbing hade gillat det. Möjligen kommer min nästa tacklista att innehålla en löjlig positionering också, bara för sakens skull. Och för att jag inte kan låta bli att älska tanken på berömmelsetörstiga författare som medvetet positionerar sig i kändisdjungeln på det sättet.

/Marcus

PS. Tack till krönikören Anna Ehn för inspiration till det här blogginlägget!

Nä, det blev Bromma

Förra veckan berättade jag lite om NaNoWriMo, och spekulerade i huruvida jag skulle vara med där. Kommentarforumet översköljdes av uppmuntran: ”Klart att du ska!” Endast en person var negativ, vilket var tur: hade det bara varit happy happy joy joy hade jag omedelbart blivit misstänksam.

Nu är det november, och jag har inte reggat något konto på den officiella sajten. Jag har inte heller börjat skriva. Trots all uppmuntran bestämde jag mig för att lämna trettio dagars skrivfrenzy därhän även i år.

Varför?

Jo, för att jag insett att jag behöver låta hetsen vila för ett ögonblick. Och för att min egen beskrivning av mitt skrivande som ett slags produktionshämmat, påställetstampande prokrastineringsmästerskap antagligen bara är något som ett tillfälligt dåligt självförtroende har ljugit ihop.

Ser jag det i backspegeln har jag faktiskt gjort en del i år. Gett ut debutromanen. Producerat en diktsamling. Gjort en synopsis till roman nummer två. Samt utvecklat mitt spokenwordande och scenpoetande så långt att jag faktiskt får en och annan betald bokning nuförtiden. Det är väl inte så förskräckligt improduktivt?

Jag gjorde ju ett försök att börja skriva råtext till roman nummer två i augusti. Det gick till en början jättebra – på det här NaNoWriMo-mässiga sättet att bara skriva utan eftertanke och självcensur. Sen läste jag eländet, och var tvungen att kasta alltihop. Skrivfrenzyn var inte någon medicin mot fastkörningen – den var själva sjukdomsorsaken.

Nu tror jag att jag behöver nåt helt annat än ohämmad flödesskrivning. Jag tror att jag behöver dess motsats, tillika mest förbjudna i dessa effektiva dagar: ROMANTIKEN.

Ja. Jag behöver cafésittandet. Dagdrömmandet. Det planlösa flanerandet i Lundells fotspår genom ett höstdimmigt Stockholm. Det konstnärliga filandet. Väntan på inspirationen. Allt det där som en gång var ett ideal, men som moderna, professionellt arbetande författare tävlar om att ta avstånd från.

Någon av kommentarerna på mitt NaNo-inlägg förra veckan strukturerade upp sitt skrivande som ett bankkonto. Jag förstod inte riktigt, bokföring skrämmer mig en smula, men jag har en egen bankkontoliknelse att kontra med och den gäller själva kreativiteten: När man skriver gör man uttag. När skrivandet krampar kan det vara för att man inte har täckning på kontot. Då måste man göra en insättning – alltså se till att inspirera sig.

Det har blivit hög tid för mig att göra några insättningar.

/Marcus

PS. Till alla er som deltar i NaNoWriMo i år önskar jag givetvis all lycka och produktivitet! You go girl!

NaNoWriMo: Bra eller Bromma?

Den imbecilla förkortningen i rubriken ovan är naturligtvis amerikansk. NaNoWriMo står för ”National Novel Writing Month” och är ett amerikanskt initiativ som går ut på att få folk att skriva en roman på 30 dagar. Närmare bestämt i november. Spektaklet har funnits sedan 1999 och tokväxer visst för varje år som går.

NaNoWriMo är en tävling där man bara tävlar mot sig själv. Målet är att under november månad skriva en roman på minst 50 000 ord. (Det är 1667 ord om dagen, det!) I övrigt finns inga bestämmelser alls. Ingenting om vad som räknas som en roman (”tycker du att det är en roman så tycker vi också det”), inga förbud mot långa citat från andra författares verk, och självfallet inte skuggan av ett kvalitetskrav. Det enda som är förbjudet är att börja för tidigt. Råtexten måste börja skrivas senast den 1 november. Och den får inte innehålla något som man skrivit innan heller. Utom om det är nån annan som skrivit det, förstås.

Det finns flera element i NaNoWriMo som kan förefalla provokativa. Framför allt det där med att premiera kvantitet framför kvalitet. ”Man kan i princip skriva av ett avsnitt av Simpsons och integrera det i sin dialog”, skriver en häcklare, och ja, det kan man förvisso. Att kalla resultatet av en ”skriv så många ord du kan på en månad utan att bry dig om vad du skriver”-bonanza för en roman är kanske också lite övermaga. NaNoWriMo-folket säger med ett leende att ”det viktiga är inte vad du skriver, utan att du skriver”. Jag är inte helt säker på att Björn Ranelid skulle hålla med. Om han ens skulle kalla det för en roman. 50 000 ord… det är inte ens 175 sidor! (Gå på djupet är på drygt 144 500 ord.)

Genom åren har drygt 600 000 NaNos (som verken kallas; det betyder dvärg på grekiska vilket jag tycker är loligt). I genomsnitt en sjättedel av dessa NaNos har slutförts, det vill säga nått längden 50 000 ord. Knappt 60 stycken har getts ut – sannolikt efter kraftig omarbetning, och det är dessutom oklart i hur många fall ”getts ut” betyder egenpublicering. Det ger en utgivningskvot på mindre än 0,01 procent. Mig veterligt har aldrig någon ”etablerad” (alltså tidigare utgiven) författare deltagit officiellt i ”tävlingen”.

NaNoWriMo har genom åren också utsatts för en lång rad häcklare – varav flera skriver både skarpare och mer underhållande än någonsin NaNoWriMo-folket själva. (Det här är min favorit. Läs på egen risk, du som själv skriver. Han vill att du ska sluta, och han kan vara övertygande!) Men det går ändå inte att bortse från att det finns en poäng med eländet: det kan vara en utmärkt medicin mot skrivkramp att tvinga sig själv att bara skriva loss, utan att bry sig om hur bra det blir.

Vad har det här i Debutantbloggen att göra då? Borde inte upplysningen passa bättre hos nån författarcoach, eller i nåns bokskrivardagboksblogg? Jo, frågan är naturligtvis: ska jag delta i 2010 års NaNoWriMo?

Jag har ju, som jag berättat tidigare, kört fast i mitt arbete med Femton minuter till. Faktum är att jag har kastat precis all råtext i papperskorgen och arbetat om hela idén till romanen. Den dåliga nyheten är att jag har förlorat en massa tid och kastat bort en massa arbete…. men det finns en god nyhet också, och det är att jag återigen känner för berättelsen. Och jag är redo att börja om. Som av en slump precis just nu, när november står för dörren…

På min ena axel sitter ett litet fyllo och skriker rakt ut i luften, han berättar allt vad han tänker utan någon som helst urskillning. På den andra axeln sitter en gammaldags skollärare med pekpinne och rättar mig, han är expert på att kritisera det som är dåligt och fena på att hitta fel överallt. Min uppgift som författare är att lyssna på båda. Att släppa fram båda – men i tur och ordning.

Den senaste tiden har dominerats alltför mycket av skolläraren. Jag behöver släppa fram fyllot. Är NaNoWriMo, trots alla sina brister och den larviga förkortningen (för att inte tala om den sektliknande stämningen på de officiella forumen dit NaNo-deltagare går för att prokrastinera), rätt sätt för mig att göra det?

Bra eller Bromma? Rösta i kommentarfältet!

/Marcus

Halvtomma glas

Jag prenumererar på ett veckobrev från en amerikansk optimistkonsult. Varje måndag (av alla dagar!) kommer feltolkade Konfuciuscitat, konfusoriska Ayn Rand-citat och långrandiga managmentkonsultpredikningar ner i min mailbox. Nej, jag har inte blivit besatt av dansande demoner. Ja, det är frivilligt, och ja, det är naturligtvis i researchsyfte. För ett kommande projekt som jag vid det här laget inte ens vet om det blir av.

Är det bara jag som blir deprimerad av ohämmad optimism? Bara jag som blir innerligt trött – med en krydda av prestations- och existentiell ångest – på alla predikningar om att välja glädje, att lyckan kommer till den som är tillräckligt enveten och att universum liksom likriktar sig för ens skull om man bara själv tror tillräckligt mycket på sin sak? Bara jag som cyniskt muttrar dagismantrat ”Tänk på barnen i Afrika” eller syrligt anmärker att det är märkligt att Sakineh inte är mer engagerad i sitt liv?

Man ska vara Optimist. Annars är man en Dålig Människa, och då får man skylla sig själv. Och det är mycket enkelt att på två sekunder avgöra om någon är en Optimist eller en Dålig Människa: man frågar bara om glaset är halvtomt eller halvfullt.

Testet anses illustrera att det finns flera sätt att se på en situation. Men när Optimisterna får bestämma, finns det bara ett svar som är ”rätt”. Vilket poeten i mig inte kan acceptera. För fastän jag känner till det ”rätta” svaret, kan jag inte låta bli att komma på nya, litterärt intressantare varianter:

  • Det beror på om man håller på att fylla eller tömma det (”Har du inte läst differentialkalkyl!?”)
  • Det beror på om det är ditt eget glas eller grannens
  • Glaset är felbyggt och överdimensionerat
  • Det är innehållet i ett halvpintglas som har hällts över i ett pintglas
  • Den ena halvan är full av en vätska, den andra halvan av en gas (luft)
  • Det kan inte vara halvtomt, för hälften av ingenting är fortfarande ingenting, alltså är det tomt
  • Det spelar för fan ingen roll, det viktiga är om det är ÖL i glaset! (Och inte t.ex. diskvatten)

Alla dessa varianter har direkt bäring på verkligheten. Alla kan handla om mitt författande och hur jag ser på det ”på flera olika sätt”. Men det triviala, ”rätta”  svaret har ingenting med en komplex verklighet att göra. Det är en fyrkantig kloss, en tom klyscha – eller i värsta fall en vissen härskarteknik. Eller ett patetiskt självrättfärdigande av ett privilegium.

Rätt har blivit halvfel. Fel har blivit halvt rätt. The first will be last, och så vidare. Och däri finns väl också en slags visdom.

/Marcus

One step forward, two steps back

Det är då själve fan att man ska vara så klyschig.

Jodå, det är ”andra-boken-skrivkrampen” som har kickat in. Precis som för Nene, och jag undrar om jag inte ligger ännu sämre till än hon. (Eller också har jag bara en större talang för självömkan. Det är också plausibelt.)

Låt mig förklara: Jag kickstartade arbetet med Femton minuter till. Det gick svinbra. Jag skrev ungefär hundra boksidor råtext (vilket efter råtextcentrifugering borde landa ungefär på sjuttio-åttio sidor färdig bok). Det gick fort, det flöt på, det blev bra. Jag tog en vecka off för att göra annat…

…och när jag återvände till texten insåg jag katastrofen: det jag hade skrivit var näst intill identiskt med Gå på djupet. Skådebanan är inte längre en fotbollsplan utan en musikscen, men i övrigt är det ta mig fan samma bok. Samma personlighet, samma typ av händelser, samma reaktionsmönster inför händelserna. Vad har jag egentligen hållit på med?

Jag har försökt fler gånger. Men det är som om det har gått troll: så fort jag börjar skriva på Femton minuter till blir det Gå på djupet istället. Missförstå mig inte nu – jag gillar förstås min debutroman skarpt… men jag hade liksom hoppats på att det skulle bli nåt nytt den här gången. Men det blir nittiofem procent upprepning så fort jag sätter mig ner.

Har jag bara en historia i huvudet?
Skyndar jag mig för mycket?
Borde jag klippa mig och skaffa ett jobb?

Jag vet inte. Allt jag vet är att hundra boksidor råtext antagligen måste kastas bort. Kanske måste hela manusplaneringen åka ner i komposten. Hur många veckors arbete? Tja… rätt många.

Bara att börja om från ruta ett. Och väl där, pockar ytterligare en fråga på uppmärksamhet: borde jag alls försöka berätta den här historien?

Ni vet var ni ska posta de uppmuntrande tillropen. Fortsättning följer.

/Marcus

 

PS. Tack för svaren på efterlysningen! Nu behöver jag bara en person till i gruppen. Helst en man, eftersom jag ju skriver om ”manliga” saker. Finns det nån sån därute?