Lördagsenkät: Tips för ett lyckat följebrev

Vi tänker att det är många av er läsare som snart är på väg att skicka in ett manus till förlag. Därför vill vi dela med oss av våra bästa tips på hur man skriver ett så bra följebrev som möjligt. Lycka till!

Ina

Foto: Kajsa Göransson

Skriv kort! Håll dig till max en halv A4. Välj dina ord med omsorg, visa redan i följebrevet att du kan skriva. Lägg ner tid på ditt följebrev, det är det enda du med säkerhet vet att förlaget kommer att läsa. Kan låta krasst men så är det, långt ifrån alla manus förlagen får in blir ens lästa.

Ha med en mycket kort beskrivning över vad ditt manus handlar om. Se till att allt i följebrevet är relevant och har med manuset att göra. Till exempel valde jag att skriva att jag arbetar som bibliotekarie och har skrivkurser för barn och unga. Detta för att visa att jag arbetar med målgruppen för mitt manus och med skrivande. Ha med personlig info om den är relevant. Till exempel valde jag att inte ta med hur gamla mina barn är eller om jag har husdjur då det inte hade något med mitt manus att göra. Så till sist: Glöm inte kontaktuppgifter! Lycka till!


Anna


Jag är förmodligen inte någon expert på detta, men jag tänker att det är bra att hålla det kort. Max en sida. Och jag tänker att man inte ska försöka trycka in så mycket information som det bara går, utan försöka lyfta fram det viktiga. Alltså det som är viktigt i det här sammanhanget. Börja med en kort presentation om vem man är, vad man göra och om man skrivit något tidigare. Därefter några meningar om vad manuset handlar om och vad det är för genre. Eventuellt målgrupp. Jag brukar avsluta med att skriva att jag gärna skulle vilja jobba vidare med mitt manus tillsammans med dem. För det är liksom mitt mål, att hitta ett förlag som ser potential i manuset och vill arbeta med mig. Så att manuset i slutändan blir en bok.

Pia

Att skriva följebrev är stort! Det är nu du ska fånga det där allra första fröet av intresse hos förlaget och du vill mer än något annat göra ett p-e-r-f-e-k-t intryck, helst redan med första meningen. Och du vill att de ska veta vem du är, i stort och smått. Full av både ambition och nervositet sätter du igång. Vad vill förlaget veta? Vad behöver de veta? Om mig och manuset?

Jag tror personligen att har man aldrig ens för en minut drabbats av skrivkramp under tiden man skrivit manuset så är det nu det kommer att inträffa. Många vill säga så mycket på det pyttelilla utrymmet, för även om jag inte är professor på följebrev så är jag säker på att de allra flesta förlag har en önskan gemensam; håll det kort och relevant.

Vem du är, vad som ledde till att du började skriva, en manuspitch på 1-2 meningar, genre, målgrupp och kontaktuppgifter. Vill förlaget ha ett synopsis, bifoga det i en separat fil. Och glöm inte att det är ditt manus som ska bli en bok, inte ditt följebrev.

Det fruktade följebrevet

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Du har skrivit klart ditt manus. Redigerat, filat och putsat på det och du känner dig äntligen klar. Det är dags att ta steget att skicka in din ögonsten till förlagen och förhoppningsvis ta dig igenom nålsögat. Men du har en sak kvar att göra innan du kan trycka på skicka knappen, nämligen skriva det där fruktade följebrevet.

Det värsta du kan göra i detta läge är att börja googla på följebrev och förvänta dig att hitta exempel på hur de kan vara utformade, tro mig för jag har själv gjort det misstaget. Om du hade lite lätt ångest innan du googlade så kommer du att sitta likt Goldie Hawn i filmen Tjejen som föll överbord efter att ha läst hur otroligt viktigt följebrevet är för att förlaget ens ska ta en titt på ditt manus.

Visst är följebrevet viktigt, det är där du ska presentera dig själv och ditt manus så lockande att personen som läser det blir nyfiken på vad du skrivit för något. Men mer än så är det egentligen inte. Resten är upp till manuset.

När jag skrev mina följebrev, efter att jag slutat mumla osammanhängande, så försökte jag göra dem personliga och visa vem jag är utan att skriva det rakt ut. Jag hade med en kort beskrivning av manuset och även ett litet stycke där jag tog upp vad jag vill med mitt författarskap. Krångligare än så behöver det inte vara.

Så, ta ett djupt andetag och skriv de där följebreven. Bara gör det. För om du har ett tillräckligt bra manus så kommer du att få ett ja, med eller utan det perfekta följebrevet. För i ärlighetens namn, blir vi författare någonsin helt hundra procent nöjda med något vi skriver?

Och för att öka chansen att den som ändå ger sig på att googla följebrev faktiskt ska få upp ett exempel på hur ett kan se ut och inte bara en massa tips och råd och ord som påpekar hur otroligt viktigt det är att ha ett riktigt bra följebrev, så tänkte jag dela med mig av det som jag bifogade mitt manus Hemligheter små när jag skickade det till HarperCollins Nordic.

Så här kommer det, mitt ena följebrev, i sin helhet!

Hej!

Mitt manus som jag skickar in till er har ni redan läst delar av då jag var med och tävlade i Författartävlingen 2015 som ni anordnade. Jag fick skicka in hela mitt manus till er men sen tog det stop. Jag lät det inte stoppa mig utan jag har fortsatt att jobba på manuset då jag tror på det, det har en bra story och karaktärerna griper tag i en. Efter några vändor hos testläsare och lektör så har jag redigerat, skrivit om och skrivit nytt och manuset har genomgått en totalrenovering.

Hemligheter små (ja manuset har även fått ett nytt namn) är en nutida Romance och är den första fristående delen i en planerad trilogi. Del två är påbörjad och går under namnet Penseldrag.

Svensk Romance är på frammarsch just nu och det är en genre jag älskar och brinner för. Mitt mål med skrivandet är att dela med mig av mina berättelser, ge läsarna en upplevelse och få dem att förälska sig i mina karaktärer. Med hårt arbete är allt möjligt och jag tar mitt skrivande på största allvar. Jag är öppen för feedback och villig att lägga ner det arbete som krävs för att manuset ska bli så bra det bara går.

Här kommer en kort beskrivning av manuset:
Alexandra Kristensen lever för att fotografera och har lyckats skapa sig ett namn inom konstvärlden med sina nakna och utlämnande fotografier. Men själv har hon fler hemligheter än Area 51 och hon vaktar dem lika väl. Med kameran i händerna kan hon fly verkligheten för en stund och glömma det som lämnat så många ärr på hennes hjärta och kropp. Ett telefonsamtal förändrar allt och utan förvarning kastas hon rakt in i det hon försökt att glömma och mannen som hon svurit på att hålla sig undan kommer kraschande in i hennes liv igen, på fler sätt än ett.

Efter broderns tragiska olycka och familjens långsamma sönderfall har Daniel Bergnér bara fokus på en enda sak: Handelsträdgården han äger och driver ska bli den största och bästa i hela Värmland. Men när det förflutna knackar på dörren vänds livet upp och ner och han tvingas ta i tu med allt det som han försökt att glömma. Framförallt flickan med de blåa ögonen. Flickan som han älskade men som inte älskade honom, utan hans bror.

När ödet, eller kanske bara en helt vanlig hare, för Alexandra och Daniel tillsammans igen räknade ingen av dem med den passion som skulle flamma upp. Trots deras försök att ignorera känslorna dras de till varandra och snart befinner de sig i ett hett men komplicerat förhållande. Men vad händer när hemlighet efter hemlighet sakta gör sin väg ut i ljuset? När det man trodde att man visste inte ens är hälften av vad som är sanningen?

I sann Romance anda så får de varandra till slut men vägen ditt kantas av hemligheter, skuldkänslor, ärrade hjärtan och rädslan för att bli sårad eller att såra.
Att gå vidare betyder inte att glömma. Det betyder att acceptera det som hände och fortsätta leva.

Vem är då jag som skrivit manuset som jag nu hoppas att ni känner att ni bara måste läsa.

Här kommer en liten faktaruta om mig:

Namn: Christina Schiller

Ålder: 34

Stjärntecken: Skorpion

Familj: 2 barn, en äkta man och en tokig kinesisk nakenhund

Yrke: Sömmerska

Motto: ”You have to work for it”

Har ni några frågor är det bara att höra av er.

Med vänlig hälsning Christina Schiller

 

Nu ska jag bara ta till mig mina egna råd och inte noja så mycket över om mitt brev jag sitter och filar på just nu är tillräckligt bra, tillräckligt perfekt, för att ta mig igenom ett ännu mindre nålsöga.
Vi får hålla tummarna för varandra helt enkelt!

Från frö till bok

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Någon gång under de närmsta dagarna ska mitt manus sättas. Jag lade sista handen vid det förra veckan och nu är det nästan klart. Jag kan inte ändra, skriva om eller ta bort något. Det som står där i dokumentet är det som kommer att tryckas. En tre år lång resa är på väg att ta slut och en ny tar sin början, men det tänker jag spara till ett annat blogginlägg för idag tänkte jag se tillbaka lite och dela med mig av hur vägen sett ut från första frö till det efterlängtade ordet ja.

När den första idén, det som kom att bli delar av backstoryn, kom till mig var jag mitt uppe i ett annat manus. En övernaturlig YA som bara inte ville samarbeta med mig. Hur mycket jag än försökte att få ner orden så gick det inte (manuset är fortfarande inte färdigskrivet men jag hoppas kunna ta tag i det en dag för idén är riktigt bra). Jag skrev ner det lilla fröet i min anteckningsbok och fortsatte kämpa med YA manuset.

När jag såg att Harlequin utlyste en författartävling 2014 så blev jag sugen på att testa lyckan och skicka in ett första kapitel, men de efterlyste Feelgood och mitt YA manus var allt annat än det, så det där lilla fröet som fått gro började pocka på uppmärksamhet och jag tänkte va fasen jag ger det ett försök.

Mitt första kapitel tog sig inte vidare i tävlingen. Och jag förstår varför. Det var verkligen inte särskilt bra. På något sätt.

Efter det så hamnade skrivandet ganska långt ner på prioriteringslistan då mycket skedde i familjen och i arbetslivet. Jag skrev på YA manuset när jag fick ett ryck, vilket hände ganska sällan, men varje gång var känslan att jag önskade att jag hann skriva oftare. I februari 2015 bestämde jag mig. Det var nu eller aldrig. Antingen satsar jag helhjärtat på skrivandet och verkligen tar mig tid att skriva, varje dag, eller så lägger jag drömmen om att skriva en bok på hyllan.

Jag hade även insett att YA manuset inte fungerade för mig just då och att jag behövde skriva något annat. Mitt lilla frö hade växt till sig till ett skott och fått grenar och blad och rötter.

I nästan 6 månader skrev jag på vad som skulle bli Hemligheter små. Historien om Daniel, Alexandra och Adam vecklade upp sig en liten bit i taget, allt efter jag skrev. När jag inte satt vid datorn spelades scener upp för mitt inre, jag hörde dialogerna mellan mina karaktärer och jag vred och vände på hur jag skulle komma vidare när jag körde fast.

Jag har nog aldrig haft så roligt när jag skrivit (jo när jag skrev råmanuset till nummer 2 i serien). Det fanns inga krav, bara kreativitet. Jag skrev bara för mig själv och ingen annan. Något jag försöker hålla fast vid när tvivlet slår till och jag undrar om jag ens kan skriva, om någon ens kommer vilja läsa det jag skrivit.

I augusti 2015 skickade jag in mitt första kapitel ännu en gång till Harlequins författartävling och denna gång gick jag vidare till att få skicka in hela mitt manus, vilket jag gjorde men sen tog det stopp. Det var då jag bestämde mig för att anlita en lektör. Jag redigerade manuset några vändor till innan jag tog kontakt med en lektör och skickade iväg det.

Gestaltning.
Min svaga punkt.

Vissa av kommentarerna från lektören var inte roliga att läsa men efter att ha brutit ihop en liten stund så tog jag fasta på de bra sakerna hen nämnt i sitt utlåtande och bestämde mig för att jag skulle minsann inte ge upp utan kämpa vidare. Jag redigerade ytterligare några vändor och skickade sedan manuset till fyra testläsare.

Jag redigerade ytterligare två vändor med deras kommentarer i bakhuvudet och sedan en dag kände jag mig klar. Eller så klar jag kunde bli.

Det var dags att skriva det där fruktade följebrevet (som jag tänkte att jag skulle återkomma till i ett eget inlägg) och skicka in manuset till de nio förlag som jag trodde kunde vara intresserade av att ge ut det.

Sedan kom väntan. En olidlig väntan.

Efter fyra veckor kom den första refuseringen. En standard refusering.

Det kändes stort.

Jag hade skrivit något som de kunde refusera.

Under de nästkommande veckorna trillade det in ytterligare refuseringar men några förlag dröjde med sina svar, så jag mejlade dem och frågade lite försynt hur det gick, om de hunnit läsa mitt manus.

En av dem svarade att de hade haft manuset ute hos lektör men att de tyvärr var tvungna att tacka nej. Ett annat svarade att de hade manuset ute hos lektör och inväntade dennes utlåtande och bad mig avvakta. Två av dem hörde aldrig av sig (och har fortfarande inte gjort det).

img_20160907_110742I augusti 2016 så kom det. Ett efterlängtat ja. HarperCollins Nordic ville ge ut min bok i deras Silk serie (Harlequin).

Mitt första färdigställda manus, mitt första inskickade manus, skulle bli en bok.

Och nu är vi nästan där.

När jag får hålla den i min hand för första gången. Bläddra i den.

Under hela denna resa, från första frö till ett manus som snart ska sättas, korras och tryckas har jag aldrig slutat tro på min story, på Alexandra och Daniel och Adam. Visst har jag tvivlat på mig själv, men aldrig på dem. Att deras berättelse är värd att få läsas och upplevas, av andra än mig.

Så om du tror på din story, på vad du har att berätta, ge aldrig upp. Kämpa vidare. Ta hjälp av andra och ta till dig feedbacken du får, vrid och vänd på den och få den att fungera på ditt sätt. Ge inte upp. Om ditt manus är meningen att bli en bok så kommer det att bli det, på ett eller annat sätt. Så länge som du inte slutar att tro på den.

Som Romeo och Julia fast inte

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

”Som Romeo och Julia fast i nutid, och det utspelar sig i ett somrigt Värmland istället för i Verona, och ingen dör på slutet utan de får varandra istället.”

Jag kunde riktigt se hur kugghjulen snurrade i min bekantes huvud när jag kortfattat försökt att ge ett svar på frågan: Vad handlad boken om?

För hur kokar man egentligen ner handlingen i ett manus som inrymmer så mycket, så många trådar och vändningar, till några få meningar? Meningar som helst ska locka till nyfikenhet och en känsla av att den boken vill jag läsa.

Hisspitch brukar det kallas.

Man ska kunna pitcha sin bok på inte mer tid än vad det tar att åka hissen i Gothia Towers.

Detta är något som jag funderat mycket på. Redan innan jag blev antagen kunde jag ligga och fundera på detta i sängen när jag skulle sova. Och särskilt när manuset började bli så färdigt att det var dags att skicka in det till förlagen. Hur skulle jag pitcha manuset i följebrevet så att de skulle vilja läsa det? Att komma fram till det var nästan svårare än att skriva själva manuset. Nästan.

Pitchen i följebrevet blev något längre än den här ovan. Mer som en baksidetext. Men tydligen gjorde den tricket som tur är 🙂

Än har jag inte hittat den perfekta hisspitchen utan jag fortsätter att klura ett tag till. Jag har ju som tur är några månader på mig innan den behöver sitta. Innan jag ska ge mig ut och förklara för folk vad den handlar om och varför de ska köpa den.

Har ni funderat på era hisspitchar? Kan ni koka ner manuset till bara några rader?
Testa och skriv dem gärna i kommentarerna 🙂

 

Säljtext

När ”Charlotte Hassel” blev en riktig bok och skulle säljas in var jag tvungen att skriva en mer utförlig beskrivning av handlingen. Alla som kämpat med följebrev vet att det inte är det lättaste att kortfattat beskriva sin bok, men att göra det utförligt är nästan svårare. När jag väl blev färdig insåg jag dock att den här typen av redogörelse hade varit jättebra i ett följebrev och därför delar jag nu med mig av den långa beskrivningen av ”Charlotte Hassel” (det som handlar om mig är skrivet av min förläggare).

Historisk kärleksroman i 1770-talets Stockholm

Charlotte Hassel är sexton år och hemligt förlovad med sin stora kärlek den unge adelsmannen Axel Gyllenstierna, men då hon en natt under dramatiska omständigheter tvingas fly och lämna landet skils de åt. Först tretton år senare, i april 1771, ses de igen på en bal på Stockholm slott. Charlotte, som numera är bosatt på ett gods i England, har nåtts av ett oroväckande bud och motvilligt begett sig tillbaka till Sverige. Väl där får hon åter bekanta sig med de människor hon en gång lämnat.

För Axel, som aldrig kunnat glömma sin första kärlek, ger det oväntade mötet upphov till en rad frågor. Varför försvann hans fästmö den där natten? Hur kommer det sig att hon nu uppträder under fingerat namn och varför har hon plötsligt återvänt hem? Sammanstötningen blir lika smärtsam för Charlotte som nu långsamt inser vad hon har gått miste om.

Från sitt nya hemland har Charlotte kunnat följa hur hennes familjs liv slagits i spillror, även om brevkontakten varit sparsam. Hennes far är död och modern och systern har avhysts från den gård som tillhört släkten i generationer. Dessutom pågår en maktkamp i Sverige då kung Adolf Fredrik avlidit och kronprins Gustav befinner sig i Paris. Charlotte beslutar sig för att försöka hjälpa sin familj att återfå Hasselgården, men hon upptäcker snart att det finns starka makter i Stockholms societet som motarbetar henne.

Charlotte Hassel är en begåvad, fängslande, kärleksroman om en ung kvinnas utveckling och väg till att finna kärleken.

Frida Skybäck har en unik berättarröst och förmågan att ge liv åt 1700-talets människor och miljöer så att de känns samtida. Hon debuterar med en fascinerande och spänningsfylld roman om en kvinna som möter svårigheter, gör sina egna val, bryter mot sin samtids konventioner och utforskar sin egen kropp och sexualitet.

Frida Skybäck (född 1980) är språk- och historielärare och arbetar på en internationell grundskola. Hon är bosatt med sin man i Lund. Frida Skybäck fick ett hedersomnämnande i Amelias kriminalmanustävling 2010 för sina texter. Hennes debutroman Charlotte Hassel utspelar sig på 1770-talet, en spännande tid som präglades av politisk oro, korruption och maktspel. Författaren attraheras av epoken eftersom den på många sätt är motsägelsefull. Å ena sidan kännetecknas den av strikta regler och hierarkier och ingenting var viktigare än en persons uppförande och anseende. Å andra sidan får 1700-talet många att tänka på vackra kläder, storslagen inredning, ett överflöd av lyxvaror och överklassens många gånger bekymmersfria leverne. Detta samtidigt som allmogen till stor del levde i fattigdom och misär.

En av grundstenarna i romanen är kärlekshistorien mellan Charlotte Hassel och Axel Gyllenstierna. Den börjar som en ganska oskyldig ungdomsförälskelse vilken, då paret på grund av olyckliga omständigheter skils åt, har hunnit utvecklas till djup och passionerad kärlek. På var sitt håll längtar Charlotte och Axel hett efter varandra, båda övertygade om att de övergivits av sin älskade. När de så möts igen kan de inte motstå den starka känsla som fortfarande finns dem emellan.

Under tiden de varit åtskilda har Charlotte förlovat sig och dessutom tagit sig en fransk älskare som gett henne ett sexuellt uppvaknande, men trots att hon redan är bortlovad har hon inte kunnat sluta tänka på Axel. Då de slutligen, regler och konvenans till trots, ger efter för det begär de har för varandra blir upplevelsen världsomvälvande. Dessvärre finns många hinder i deras väg och frågan är om kärleken verkligen kan övervinna allt?

En annan viktig grundsten i Charlotte Hassel är utmaningen att skriva om kvinnlig sexualitet på 1700-talet. Vad fanns det för upplysningar att tillgå när det gällde olika, sexuella preferenser och preventivmedel och vilka möjligheter hade en kvinna att tillfredsställa sina drifter? Under den här tidsperioden var det även brukligt med konvenansgiftermål som ofta var mycket svåra att upplösa, vilket naturligtvis inte betydde att kvinnor och män slutade att attraheras av varandra utanför äktenskapets ramar. Hur påverkade detta människors kärleksliv?

Trots att Charlotte Hassel är ett slags saga som erbjuder en viss verklighetsflykt innehåller den även en portion samhällskritik. Det var självklart för författaren att boken skulle ha en hjältinna som kunde representera dåtidens ledande kvinnor vilka på olika sätt nådde framgång, trots att de tvingades kämpa mot rådande sociala regler och nödgades använda de få medel som fanns tillgängliga för att skaffa makt och inflytande.

Charlotte Hassel är en fiktiv berättelse, löst baserad på verkliga händelser. Målet med romanen har varit att fånga den mycket speciella tidsandan samtidigt som författaren tagit sig vissa friheter för att kunna bygga upp en spännande historia.

Följebrevet som ledde till utgivning

Annelie presenterade i ett tidigare inlägg följebrevet hon skrev till det förlag som gav ut hennes debutbok och jag tänkte svara genom att göra samma sak.

Följebrevet kan skapa stora problem eftersom det ofta förstoras upp och ses som viktigare än det faktiskt är. Jag känner skribenter som väntar i månader med att skicka in ett manus just för att de har problem med att formulera följebrevet. Och visst, ett följebrev kan fånga en förläggares intresse, men det får inte din bok utgiven. Jag har självt tillbringat många svettiga timmar med att försöka skapa det perfekt följebrevet, bara för att komma fram till att det faktiskt inte spelar någon avgörande roll.

Ett följebrev bör innehålla en presentation av dig (om förläggaren inte redan vet vem du är) och ditt manus samt beskriva på vilket sätt ditt manus är unikt/varför det är intressant att ge ut. Naturligtvis är det bra om du kan få ditt manus att låta spännande och läsvärt, men mer än så krävs inte. Min poäng är: stressa inte upp dig för mycket över följebrevet!

Här kommer det mail jag skickade till min förläggare Eva Fallenius på Frank förlag som ledde till att mitt manus Charlotte Hassel blev antaget:

Hej Eva!

Jag har skrivit ett nytt manus i form av en historisk kärleksroman med arbetsnamnet Charlotte Hassel, som jag hoppas att du vill läsa!

Historiska kärleksromaner är mycket framgångsrika i många andra länder, men i Sverige verkar marknaden ännu inte ha kommit igång. Efter att min bloggvän Simona Ahrnstedt gjort stor succé med sin Romance-debut Överenskommelser blev jag inspirerad att själv utforska genren. Målet med Charlotte Hassel är att erbjuda ett stycke verklighetsflykt i form av en spännande och underhållande historia.

Charlotte Hassel utspelar sig på 1700-talet och innehåller allt en bra historia kräver; spänning, familjedrama, sex, kärlek, hämnd, korruption och maktkamper. Som historielärare är det viktigt för mig att allting är tidsenligt och jag har därför lagt ner mycket tid på att göra research och försökt skapa så realistiska miljöer som möjligt, även om jag naturligtvis också tagit mig vissa friheter för att kunna bygga upp en god historia.

Här följer en kort beskrivning av manuset:

Charlotte Hassel

Charlotte Hassel är sexton år och hemligt förlovad med den unge adelsmannen Axel Gyllenstierna, men då hon en natt under dramatiska omständigheter tvingas fly och lämna landet skils de åt. Det ska dröja tretton år innan de ses igen på en bal på Stockholm slott. För Axel, som aldrig kunnat glömma sin första kärlek, ger mötet upphov till en rad frågor. Varför försvann hans fästmö den där natten, hur kommer det sig att hon nu uppträder under fingerat namn och varför har hon plötsligt återvänt hem? Sammanstötningen blir lika smärtsam för Charlotte som långsamt inser vad hon har gått miste om och trots att det gått så lång tid plågas hon fortfarande av minnena från den där förfärliga natten. Då hon från oväntat håll får hjälp beslutar sig Charlotte för att försöka ställa allting till rätta igen, men har Axel verkligen förlåtit henne för det som skett och kan hon bara överge det nya liv som hon skapat för sig?

Jag är mycket öppen för konstruktiv feedback och arbetar gärna mer med manuset. Hör av dig om du har några frågor!

Vänligen Frida Plasencia Skybäck

Det här med följebrev

 Jag tänkte ta upp ämnet följebrev. Säkert är det redan gjort här och med all sannolikhet där, men frågan är ständigt på tapeten och väldigt intressant.

Mina första följebrev passar utmärkt i pannrummet tillsammans med veden. Kanske hade de duga för många år sedan då inte hela världen ville bli författare. Nu känns det ut som att följebrevet är rätt viktigt. Det är en del i om förlaget blir nyfikna på dig. Vissa tycker det här är dåligt. Hur kan ett brev vara så viktigt? Men vänd på det; kan man inte skriva följebrev, hur ska man då få ihop en säljande bok? Konkurrensen är stenhård, inget snack om saken. Jag förstår att det finns massor som skrivit ett supermanus och sänt med ett risigt följebrev och blivit antagna. Undantag finns alltid. Kan vi gå vidare så jag har ett måndagsinlägg?

Att jag har skrivit en hel del följebrev har nog snart hela Sverige förstått. I början påminde de om en dålig kontaktannons innehållande namn, ålder, bostadsort och familjeförhållanden. Dessutom har jag i efterhand noterat stavfel. Strängt förbjudet! Så där höll det på onödigt länge tills jag kom på tanken att vara mig själv. Säljande. Kaxig. Med andra ord; mina tidiga följebrev kan likställas med en prästfru fast jag egentligen är satans dotter.

Skriv på ett sätt som du tror fångar förlagets intresse. Tänk på vad som hade fått dig intresserad av ditt brev om dig och ditt manus om du suttit där på förlaget med ”nej-tack-stämpeln” i handen. Jag tror att mycket kan strykas, såsom intresset för korsstygnsbroderier, mysiga hemmakvällar och att din mamma älskar din bok. Jag har fallit i alla fällor. Värre nyttigt eftersom jag nu kan berätta om det.

Men hur ska det se ut då? Undrar ni. Ingen aning, svarar jag. Hur ska jag kunna veta det? Jag har ingen aning om just din personlighet, ditt manus, din genre. Fattar ni? Beskriv dig, din text och vad du vill. Min poesi är en rak höger, och det sa jag också.

Jag skulle vilja säga att en nyttig del i vägen mot författande är att bli refuserad och att lära sig att pr:a via följebrevet. Lätt att säga för mig som är dubbeldebutant, men det är dagens sanning (så här i efterhand då jag kan se saker och ting med andra ögon) tillsammans med att jag hatar måndagar.

Okej?

Förläggaren: Därför antog jag Marcus

Vi har ju pratat en del om att bli antagen – och refuserad – här på bloggen. Kanske trodde ni att vi hade tömt ut ämnet. Men icke – vi hittade ett perspektiv till att berätta ur! Här berättar Hans-Olov Öberg, förläggare på Kalla Kulor Förlag, om varför han antog Marcus Priftis debutroman.

”Så… varför antog vi Gå på djupet?

Alla som någon gång läst Kalla Kulors manusinskickarinstruktioner känner någonting. Vissa blir arga och tycker att vi är dryga. Andra blir avtända och vågar inte närma sig oss. Ytterligare några känner sig inspirerade. Sugna, rentav. Och sedan har vi Fallet Marcus.

Han säger själv att han lider av en ännu icke diagnostiserad bokstavskombination och nog fasen märktes det redan på följebrevet att han hade en särskild feeling för att få bokstäver att ligga i adekvata kombinationer. Men han formulerade sig inte bara snyggt, utan väl.

Vi säger ganska tydligt på hemsidan att vi inte är intresserade av a) debuterande män, b) allmän skönlitteratur, och så vidare. Många hade nog tolkat det vi skrev som ett rungande ”Marcus är inte välkommen här”. Men inte just den det angick.

Fallet Marcus inleddes därför med ett följebrev som på ett smart och säljande vis argumenterade kring varför vi trots att vi nog skrivit att vi inte ville ha honom och hans verk ändå verkligen ville det. Marcus hade läst på. Han visste vad vi gillade, vilka sorters författare vi ville ha och drog på som en litterär Beckham i syfte att skruva den över muren som vi så snyggt ställt upp.

Jag minns att jag tänkte något om ”självaste fan också” samt någonting annat om ”skriver han hälften så bra litteratur som han skriver följebrev, kanske vi har nåt här”. Sedan googlade jag honom. Insåg att han hade talanger utanför skrivandet och ett lagom stort behov av att synas. Han presenterar sig på nätet med en kaxighet som … känns igen från till exempel Kalla Kulor.

Så det var med andra ord med positiva förtecken som fas två i Fallet Marcus inleddes: läsningen av manus.  Efter det gick det ganska lätt. Manuset var ju bra. Bättre än bra. Återstod att ta reda på om Marcus var det även live. Han kom upp till redaktionen och tja… det funkade ganska snabbt.  Redigeringen av boken var enkel, trots omfånget, eftersom han – vilket är viktigt för alla författare – är precis lika intresserad som vi av att boken skall bli bra.

Och hur går det framöver med Fallet Marcus? Alla i vår närhet som läst boken är begeistrade. Även svurna fotbollshatare. Vi tror att det kommer att skrivas historia här. Vi tror att vi har någonting stort på gång.

För det är nästa puck. Det vi gör nu. Att vara ”antagen” är ju litet grand som att göra mål i en fotbollsmatch.  Det är fantastiskt bra och jublande trevligt, men vinner man garanterat matchen? Nix. Det är nu det börjar. Resten.

Semper Amens,

Hans-Olov Öberg
Förläggare, Kalla Kulor Förlag”

Marika avslöjar sitt följebrev

Sommaren då min roman blev antagen gick jag en skrivkurs på Biskops-Arnö. På den sa lärarna att man inte skulle skriva särskilt mycket i sitt följebrev. Att manuset skulle tala för sig själv och att man i princip bara skulle skriva hur gammal man var och om man hade några särskilda skriverfarenheter.

Hjälp, tänkte jag. Ekonom som jag är hade jag försökt formulera ett så säljande brev jag bara kunde. Jag hade till och med hade tagit hjälp av världens bästa Ulla för att inte bli för feg utan verkligen klämma i och framhäva det allra bästa med just mitt manus.

Så här i efterhand är jag glad att jag gjorde det. Jag är rätt säker på att det bidrog till att förlaget ägnade mer än tre sekunder åt mitt manus – och när jag senare följt diskussioner om följebrev på nätet så har jag förstått att det uppskattas mycket av förlagen.

Hursomhelst slog det mig när jag läste ditt inlägg, Augustin, att det kanske vore intressant för blivande debutanter att se exempel på följebrev som faktiskt har fungerat. Lite pinsamt är det att dela med sig att sitt eget skrytbrev, men vad sjutton. Värre saker har väl skett. Så här såg mitt följebrev ut:

Kvinnlig Wonderboy möter Marian Keyes

Hej!

Jag skickar mitt manus till dig därför att jag har hört att det är du på Norstedts som borde läsa det.

Supernova är en relationsroman i businessmiljö. Lisa är nyutexaminerad från Handels och får det mest åtråvärda jobbet av alla. Hon kommer från landet, är den första i sin släkt som pluggat på universitet och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

Lisa jobbar större delen av dygnet och tar för sig av både män och karriärmöjligheter. Hon är van vid att få det hon vill ha. Men så dyker det upp en man som hon vill ha mer än de andra. En man som verkar omöjlig att få.

Livet snurrar allt fortare och Lisa börjar långsamt förändras. Hon glömmer sina vänner och svimmar av utmattning i taxin på väg hem. Hon tappar tålamodet med kollegor medan hon stirrar på sin mobil och väntar på att HAN ska ringa.

Supernova är en roman om karriärhets i vår tid, om jakten på kärlek och om längtan efter att hitta sig själv. Romanen vänder sig framför allt till kvinnor, men också till män som vill få en inblick i en av de manligaste och hemligaste av världar. Den är underhållande, naken och kaxig på en och samma gång.

Jag heter Marika King och är trettiosex år. Jag har arbetat som managementkonsult på McKinsey & Company i sex år och senare som VD för en svensk arkitektbyrå. Det här är min första roman.

Hoppas ni gillar den.

Med vänlig hälsning

 

Sådär ja. Lycka till!
Marika

Augustin: Om följebrev

Flera har frågat om följebrev till manus, och jag är verkligen inte någon expert, men utifrån vad jag har förstått är det bra om följebrevet (längd 1A4) ser ut ungefär så här:

”Hej, Jag heter (namn) och har skrivit en (roman/chicklit/dicklit/deckare/SF/faktabok/harlekin/diktsamling) med arbetsnamnet (titel).

(titel) är berättelsen om (tema) (huvudperson/karaktärsutveckling) som efter (komplikation) (slutet).  Jag har (experimenterat/kämpat/lekt) med (språket/genren/mig själv).

Jag är (yrke/kändis/drabbad/sjutton år) och ni känner kanske redan till mina (texter/uppträdanden/doktorsavhandlingar i litteratur/nakenbilder) som synts i (tidning/blogg/antologi/Big Brother).

Jag har skickat den här boken (till enbart er/till alla jag kan tänka på ).

Ni når mig på (namn)(adress)(telefon)

Hälsningar

/(namn)

…Hoppas detta är till någon hjälp./Augustin

Augustin: Så blir du antagen (Inför bokmässan)

Inför vårt debutantseminarium:

Fem steg till att få din roman utgiven – så som jag har förstått det utifrån mina samtal med förläggare och utgivna författare.

1. Skriv en så bra bok som du kan.
Det här kan verka självklart. Det var det inte för mig. Jag skrev inte det bästa jag kunde under många år eftersom en del av mig var rädd för att skriva det bästa jag kunde och sedan upptäcka att jag inte var tillräckligt bra. Jag vågade heller inte titta på min egen text och uppriktigt säga till mig själv: det här stycket fungerar inte. Jag vågade inte ifrågasätta min text. Varför inte? Jag var rädd att jag inte skulle kunna lösa problemen jag hittade. Det här är bara två exempel på varför det dröjde innan jag skrev en så bra bok jag kunde.

2. Gör din research.
Nej, det är inte originellt att erbjuda redaktören pengar, sprit eller sex; nej, du bör inte skicka din roman om en svår separation till ett förlag som bara ger ut fotoböcker om Shetlandsfår.
Leta istället i bokhandeln efter liknande böcker som din. Ring förlaget och fråga vilken förläggare som gav ut boken som är i samma genre eller liknande stil som din. Skicka din bok till den förläggaren. Finns det instruktioner på förlagets hemsida: Följ dem. Om det står att det ska vara på vitt papper, med dubbelt radavstånd och Times Roman 12 punkter, så vill förlaget ha det så. Om du blir antagen så kommer du få tusen instruktioner av förlaget, och visar du redan i det här skedet att du inte kan följa ens de enklaste uppmaningar…

3. Skriv ett bra följebrev.
(Det är svårt att skriva ett följebrev – om det du ville säga gick att säga på en A4 hade du ju gjort det istället för att skriva en hel bok.) Men förläggaren kommer resonera så här: Om du inte ens kan skriva en engagerande A4 om vem du är och vad din bok handlar om, då är de 436 A4-sidorna som följer på ditt brev antagligen heller inget vidare. Följebrevets uppgift är att visa att du kan skriva, att din bok är intressant – sammanfatta den på fem rader, och – om du skickar till ett större förlag – en hjälp för förlaget att se vilken slags lektör som borde läsa din bok.

4. Förhandla med förläggaren.
Om förläggaren vill ändra titeln, har hon antagligen rätt; om hon säger att hon inte begriper slutet har hon antagligen rätt, om hon säger att en huvudperson saknar trovärdighet har hon antagligen rätt, om hon säger att den är för lång och spretig har hon garanterat rätt.
Hon har erfarenhet, det har inte du. Diskutera med din förläggare och var beredd att omarbeta din roman tills hon är nöjd och du är utgiven. Var tacksam för feedbacken, för den är den du längtat efter under hela manusarbetet.

(Och om du gör som jag sa åt dig i punkt 1 och skriver en bra roman så slipper du antagligen de flesta diskussionerna på punkt 4.)

5. Ge inte upp.
Och det här är den viktigaste regeln. Att bli utgiven handlar inte bara om din roman, det kan också handla om tidpunkt och trender. Men om du följer de här instruktionerna så har du sett till att när du väl har tur och ditt manus plockas upp av just rätt förläggare som letar efter just ett sådant manus som ditt, så kommer det inte falla på att du inte gjort din hemläxa.

Och när allt kommer omkring – du skriver ju för att du vill eller måste skriva; utgivning är en intressant bonus.

Brasklapp: Jag vet att det finns människor som blivit utgivna på andra sätt, folk som brutit mot alla möjliga regler och ändå blivit antagna. De hör till undantagen. ”Lars Kepler” är den största svenska succén i år. Paret bakom pseudonymen gjorde allting rätt. De visste vart de skulle vända sig (inte så konstigt eftersom de redan hörde till förlaget de kontaktade och därmed hade de gjort sin research), de skrev en bra bok (inte så konstigt eftersom de båda var etablerade författare) och de skrev ett makalöst följebrev (jag har inte läst det, men Bonniers litteräre chef satte omedelbart manuset i händerna på flera lektörer, och har berättat att det berodde på att följebrevet gav honom intrycket att ”Lars Kepler” visste vad han gjorde.)

Hoppas detta är till någon hjälp. Och om ni prövat allting ovan och misslyckats så kan ni försöka bli kändisar på något sätt, för då kommer förläggarna ringa er istället och be er om manus.

/Augustin