Marika King: Apropå föräldrar

Apropå föräldrar
Hallå Kevin,
Jag läste ditt inlägg om din rädsla för att skriva om en mor. Jag förstår den. Det finns föräldrar även i min bok. Och visst har de likheter med mina egna föräldrar.
Till en början visste jag inte hur jag skulle hantera det. Jag tyckte överhuvudtaget att det var knepigt det här med fiktion och verklighet, men efter ett tag började det utkristallisera sig och jag fick ett förhållningssätt. Jag skriver en roman. Punkt slut. Vad som är ”sant” och inte vet bara jag – och det är inte ens särskilt relevant. (Och till slut vet knappt jag vad som är ”sant” för minnen ändras när man skriver. Dessutom är ”min” sanning bara min.)
Men det är klart. Om det är uppenbart för vissa personer, som t ex ens föräldrar, att det finns likheter mellan bok och verklighet så vill man prata med dem, ha en dialog. Och hur sjutton inleder man den?
Med min mor började jag i tid. På hennes födelsedag, knappt tre år innan boken skulle komma ut (vilket jag i och för sig inte visste då), gav jag henne de första kapitlen med ett långt försättsbrev där jag förklarade likheter och skillnader mellan roman och verklighet. Hur jag överdrivit och underdrivit vissa saker för att karaktärerna skulle bli tydligare, men hur det samtidigt fanns en tydlig vilja på den tiden, både hos mig och Lisa (huvudpersonen), att ta sig ifrån småstadsvärlden.
Min mamma blev jättestolt över boken. Till och med de avsnitt som jag trodde skulle bli känsliga var aldrig några problem och jag översvallades av känslor för min varma, trygga mamma. Däremot blev jag fundersam över pappa. Han ville inte läsa boken. Trots att kapitel efter kapitel strömmade in till min mor, visade han aldrig något intresse. Till slut tog jag mod till mig och frågade varför, men han svarade bara att han ville läsa den när den var klar. Jag kunde inte riktigt acceptera hans svar, kanske var han ändå lite rädd för vad som skulle stå i den? Så jag frågade igen. Och igen. Och till och med när boken kom ut dröjde han…
Men tre veckor efter att jag återvänt till Tanzania kom ett mejl. Från pappa. Och trots att jag trodde att jag hade slutat oroa mig för vad pappa skulle tycka drog jag en lättnadens suck. Han tyckte om boken. Han var stolt över mig.
Pappa var stolt över mig.
Pust.

Välkommen till förlossningen

Hej debutantkolleger,

När jag och min fru blev gravida tacklade jag den nya situationen genom att läsa allt jag kunde om ämnet. (Jag har skrivit om det i den här texten.) Genom kunskap så skapade jag en känsla av att ha kontroll.

Under vår första graviditet kunde jag bli väckt mitt i natten och ändå veta vilken dag i graviditeten vi var i. Under vår andra graviditet kunde jag knappt hålla reda på vilken månad vi var i.
Under den första graviditeten kändes det som om graviditeten var hela världen. Ett omfattande uppbyggnadsarbete inför förlossningen som var den naturliga slutpunkten.
Nu har jag förstått att graviditeten var en parentes, början på ett livslångt engagemang; uppvärmningen inför ett maratonlopp.

När jag om två veckor ska debutera är det flera som säger att det är som att föda barn. Din unge ska ut i världen och visas upp.
”Du kan inte längre ha kontroll på hur det går för ditt stackars barn”, sa en rutinerad författare till mig.

I natt, när jag inte kunde sova, låg jag och försökte intala mig att en debut är en graviditet. Den har en känsla av riktning, men det är bara början.

/Augustin

Augustins hustru om vad barnen tycker

På väg hem från skolan sa sjuåringen:

”Du mamma, du är bra på att läsa för oss, men pappa, han är bäst på att berätta sagor.”

Närhelst barnen ber om en saga eller berättelse så trycker dom rakt på pappas knapp – jag har alltid förundrats över hans ork och tålamod att hitta ännu en saga att berätta om. Jag inbillar mig att just sagor och berättelser är något som A känner att han aldrig får neka dom – han är ju trots allt författare.

Så jag tror (och hoppas) att detta oändliga flöde av berättelser och historier kommer att vara barnens uppfattning av vad en författande fader gjorde med deras barndom.

Hej Fru Frato… om hur våra barn har det…

Jag tror att nackdelarna överväger för barn till författare. Och de böcker som barn till författare skriver, som jag har läst, säger samma sak.

Jag skriver böcker för att jag inte överlever om jag måste befinna mig i nuet. Jag skriver för att jag behöver kunna fly till världen i mitt huvud och hämta kraft. Det är en ständig kamp för mig att vara närvarande och inte försvinna iväg. En kamp som jag för ofta förlorar. Och jag tycker att jag förråder min familj när jag är fysiskt närvarande, men inte själsligen.

 Barnen måste stå ut med mina humörsvängningar. På Sveriges Radio arbetar jag stadigt och stabilt; de timmar då jag skriver är jag harmonisk; men den andra tiden…den tiden då jag bearbetar och tänker…

Kreativitet kostar och jag vet ingen väg runt det. Och de som betalar är mina närmaste. Mest min fru, men också mina barn.

Mina barn måste stå ut med att bli omskrivna; de har inte samma privatliv som andra barn och de har inte fått välja; alla kan redan nu läsa om hur det var för min pojke när han var liten i min text i ”Uppdrag: Pappa”. Kanske kommer han avsky mig för det när han växt upp.

Jag kan inte säga att jag tror att mina barn skulle ha det bättre om jag hade ett annat yrke, för om jag inte skrev skulle jag inte längre vara Augustin.

Jag hoppas att mina barn, när de blir stora, kommer att förstå att jag upplevde att jag inte hade något val. /Augustin

Men alla gamla manus då?

…och så var det Lego över hela köksgolvet igen. Och en tvååring som höll på att slänga bestick och äppleskivor för brinnande livet; och en sjuåring som höll på att hota sin femårige bror med en knuten näve därför att han inte fick tända ljusen. Alltså en ganska typisk kväll hos oss.

Av någon anledning valde vi vuxna det ögonblicket att återuppta den Oändliga historien om Hur vi har för mycket grejer (”We’ve got too much stuff!”): barnkläder, leksaker, mjukisdjur, CD-skivor — och framför allt böcker. Biblioteket må vara världens bästa uppfinning, när jag besöker nya städer vill jag alltid till bibblan (Boston, Tammerfors, Montréal). Men ett grundfel med bibliotek är att de slumpar bort sina utrangerade böcker. Billigt alltså. Och vi köper dem. Det har jag alltid gjort, ända sedan jag var barn. Bokrean? Vi hade ingen bokhandel i min stad. I Ohio betydde bokrean bibliotekets årliga ”Friends of the Library Book Sale”. Mina föräldrar, som var rikare på barn än pengar, brukade avvakta till reans sista dag då en papperskasse makulerade böcker och tidskrifter (typ National Geographic från 1917) kostade en dollar. Alla vi fem barn i Ohiobyn fick var sin dollar. Sent in på nätterna läste vi under var sin sänglampa. Nu är vi alla utflyttade för länge sedan men böckerna finns kvar.

Men vill jag verkligen bli som mina föräldrar? I kväll samlade jag ihop en rejäl hög med böcker som ska till nya hem. Innan jag ångrar mig.

Men alla mina gamla manus då? Den amerikanska författaren Anthony Grooms har berättat för mig om en kista han har hemma hos sig. Fullt med gamla handskrivna manus. Även jag skriver utkast för hand, och handskrivet är svårare att makulera. Men har jag inte råd att rensa lite, nu när jag blir utgiven? Eller kanske jag ska spara dem tills jag fyllt 77, som Augustins morfar? Jag har i decennier haft den vilda föreställningen att om jag bara blev antagen skulle hela mitt liv ordna sig — men hittills har förlaget låtit bli att skicka hit någon för att plocka Lego. Och en vacker dag kommer min bok att hamna på bibliotekets 5-kronors bokrea. Det är bara att acceptera det. Men manusen, ska jag spara dem i evigheter?

Kanske jag borde sprida ut dem på köksgolvet, där allting hos oss verkar hamna ändå?

Att snickra eller bara såga

Kalle, tack för tapas igår (jag tyckte att det var lite underligt att varken du eller Augustin tog smör med tapenaden)!

Angående hur vi ska förhålla oss till eventuella sågningar: Min far lärde mig att snickra, ha sa alltid, ”Measure twice, cut once”. Varje sågning ska alltså vara noggrant förberedd. Och föra bygget vidare. Och använder man fel måttstock (t. ex. centimeter i stället för tum), gick det blyertspenna-rakt mot skogen. Det har Liza Marklund nu fått erfara när recensions-måttstocken bytts ut gällande Gömda.

Nu jobbar jag inte som recensent men betygsätter dussintals — ibland hundratals — texter  i veckan på skolan. I mina skrivarcirklar med gymnasieelever tillämpar vi — som du tog upp igår, Kalle — ett läsarperspektiv. Författaren sitter tyst, vi diskuterar hur stycket fungerar för oss som läsare, vad stycket egentligen är, hur det är uppbyggt språkligt och formmässigt o.s.v. Vi som läsare får aldrig föreslå ändringar (redaktörens jobb) eller göra värdebedömningar — vi har alla olika smak, trixet är bara att hitta rätt läsare.  Däremot får vi fundera på genren. 

När jag bodde i Philadelphia på 90-talet var det (som jag berättade för Augustin) teateruppror mot kritikerna. Teatrarna kände sig orättvist jämförda med New York, dit stadens främsta talanger brukade lockas. Teatrarna portade tidningarnas recensenter och klarade sig utan. Till slut försonades sidorna: om det skulle bli en sågning, bestämde de, skulle den åtminstone skrivas på ett sätt som bidrog till att bygga upp teatern och inte bara göra spån.

Jag är världssämst på att ta kritik, fråga bara min hustru. Men om det blir sågningar, hoppas jag att de har måttats noggrant. Jag älskar böcker; sågspån har jag däremot ingen användning för. 

PS: Kalle, jag instämmer. Toffs bok är snygg. Meta-texten på baksidan är perfekt! Kan inte du lägga upp omslaget här?

Augustin om sin pappa…

Min pappa jobbade i många år med sin doktorsavhandling. Han satt i sitt arbetsrum, bolmade på sin bruna pipa och jag fick springa och köpa tobak åt honom. Golden Blend i en metallburk. Växelpengarna räckte till ett grått tuggummi. Han satt uppe om nätterna och skrev och räknade och det kunde inte gå fortare, sa han, för datorkörningarna tog tid.

Jag kommer ihåg disputationen eller kanske var det en särskild föreläsning han höll; jag var tio år. Alla verkade glada och jag blev förvånad över att det var så många där, för jag var mest van vid att se pappa sitta ensam i sitt rum. Han hade kämpat lika länge med sin text som jag nu har gjort med min roman. När vi kom hem till Fisksätra och jag tog av min lilla fluga, visste jag att det återstod att få se avhandlingen i tryck. Jag minns när den kom. Det var inte många sidor; han forskade i experimentell fysik, och boken var grå med svart rygg och hans namn stod på utsidan.

”Pappa hade nog tyckt om att se den”, sa jag till mamma när jag vände på den och bläddrade bland formler och diagram.

Han dog i hjärtinfarkt, mitt i livet; strax efter disputationen, några veckor innan avhandlingen publicerades. Där stod jag och höll hans livsverk i handen och hans skrift kändes tunn.

När min debutroman kommer ut är jag för första gången i mitt liv äldre än min pappa någonsin blev och jag vet inte hur jag ska hantera det.

/Augustin