Vad hände med den sjuka författaren?

img_2209

Fotograf: Henrik Berglund

Ni som följer mig vet att jag varit riktigt sjuk och det startade i somras. Först kom värken smygande. Jag trodde länge att jag hade drabbats av kontorssjukan med det roliga namnet dead butt syndrome. Att jag jobbat mig sjuk med för många timmar framför datorn under våren och att det var därför jag hade ont i baken och i handlederna.

Att jag jobbat för hårt med att försöka nå min dröm att bli författare.

Sen rasade sjukdomen. Jag låg sammanlagt tre veckor på sjukhus med feber, värk i hela kroppen och en galopperande sänka. Den var så hög att till och med min luttrade bror som är en mycket rutinerad akutläkare höjde på ögonbrynen.

Jag kunde inte gå. Och ingen läkare visste vad det var. Var det sviterna efter yersinia? SLE? Chrons sjukdom? Sjukdomsnamn jag aldrig tidigare hade hört och blev livrädd av att googla. Att vara i limbo och inte veta är jobbigt.

Men nu har jag äntligen fått en preliminär diagnos. Det verkar vara en inflammatorisk reumatisk sjukdom. Även om det gör ont att vara sjuk vet jag att det inte är livsfarligt nu. Hoppet är tillbaka! Jag har fått medicin och jag har så smått börjat arbeta som författare igen. Jag ger inte upp.

I slutet av veckan kommer jag att träffa de andra debutantbloggarna Veronica, Mia, Helena och Emelie på Bokmässan i Göteborg. Det ska bli jättetrevligt. Och om du ser en haltande debutant på mässan, då är det jag! Kom gärna fram och säg hej.

Ha en fin vecka!

Vägen till utgivning – del 1

Likt många andra med författardrömmar började jag tidigt att skriva historier och producera mina egna böcker. Jag vill minnas några riktiga pärlor som skrevs i 6-årsåldern och ofta handlade dessa om olika djur.

Att börja skolan och få ägna sig åt kreativt skrivande var en ren dröm och kanske är det de positiva upplevelserna som gjort att jag valt att bli lärare. Jag minns särskilt hur fantastiskt spännande det var att få läsa upp mina alster inför klassen och se andra engagera sig i min fantasivärld och jag insåg tidigt att en ”författare” inte är någonting utan sin publik. Av den anledningen började jag någon gång i 10-årsåldern att smuggla in mina böcker på det lokala biblioteket i hopp om att någon annan skulle låna dem och jag minns att jag vid ett tillfälle, efter mycket tjat, fick göra en lite utställning med några av de historier jag skrivit.

Mitt mål var solklart, jag ville arbeta med det skrivna ordet, antingen som författare eller som journalist. Som för många andra hann verkligheten dock till slut ifatt mig. Jag tog studenten och flyttade till London där jag arbetade hårt för att överleva. Den fritid jag hade tillbringade jag hellre med att uppleva saker än att skriva om dem och tanken på att kunna försörja mig på skrivandet kändes avlägsen.

Väl tillbaka i Sverige läste jag till gymnasielärare och även om litteraturstudierna vid Språk- och litteraturcentrum i Lund var fantastiskt inspirerande, fann jag inte tillräckligt med ro för att själv skriva. Då jag var färdig med utbildningen arbetade jag mina första, intensiva lärarår. Författardrömmen låg fortfarande där och gnagde, men jag visste inte var eller hur jag skulle börja. Inte förrän jag, en kulen höstdag, låg nerbäddad i sängen med feber och tittade på filmatiseringen av Camilla Läckbergs Isprinsessan gick det för första gången upp för mig hur en kriminalhistoria var konstruerad.

Inspirerad av att ha ”knäckt koden” började jag att skriva igen. Efter ett par enträgna försök att producera ”vanliga romaner” som, ärligt talat blev sådär, vågade jag mig till slut på att skriva en deckare och fastnade genast för formatet. Plötsligt såg jag en naturlig början och ett slut på min historia. Min hjältinna, Fredrika Storm, blev ett alter ego som gjorde och sa allting jag inte vågade, tog konflikter jag undvek och var precis så tuff och modig som jag själv önskade att jag var.

Under våren skrev jag färdigt mitt första deckarmanus, Stormnatt, samtidigt som jag slaviskt följde Camilla Läckbergs blogg, metodisk gick igenom hennes ”deckarskola” och läste allt som hon och andra svenska deckarförfattare någonsin skrivit.  Man skulle kunna slänga sig med ord som smått besatt, men jag vill hellre kalla mig för målinriktad. Jag hade siktet inställt på att bli utgiven, trots att jag insåg hur minimal chansen var.