När orden försvinner

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂


På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

17807471_10154660157502620_422133845069228720_o

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!

Våga drömma

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

I mitt förra inlägg så nämnde jag att jag inte tänkte låta min introverta och blyga personlighet stå vägen för mina drömmar och idag tänkte jag att vi skulle prata lite mer om just det. Drömmar.

Jag har så länge jag kan minnas drömt om att skriva en bok. Från början till slut.

Det har jag gjort. I början av 2015 bestämde jag mig och 6 månader senare var första utkastet till Hemligheter små färdigt.

Drömmen flyttades till att få boken antagen av ett förlag och att den skulle bli utgiven.

5 september 2016 skrev jag på kontraktet med HarperCollins Nordic och den 11 maj släpps Hemligheter små.

Så vad drömmer jag om nu när de första gått i uppfyllelse?

En hel del kan jag säga.

När jag skickade in Hemligheter små till förlagen så skrev jag en lista. På saker som jag vill uppnå. Mina drömmar.

Det är en lista med små och stora drömmar. Vissa kommer att ta lång tid att uppnå, om de någonsin ens kommer att uppnås, men det är inte det som är grejen. För mig handlar det om att våga. Att våga drömma stort. Att ha något som sporrar mig och får mig att fortsätta kämpa när allt känns meningslöst.

Listan sitter på väggen ovanför mitt skrivbord i min lilla skrivhörna. Den sitter där för att påminna mig om vart det är jag vill nå.

  • Skriva färdigt manuset och skicka till förlag.
  • Bli antagen av ett förlag.
  • Få signera min bok till en främling.
  • Bli recenserad.
  • Bli signad hos en agent.
  • Få stå på Bokmässan i Göteborg och signera min bok.
  • Att min bok blir utgiven i andra länder.
  • Få bokkontrakt på mitt andra, tredje, fjärde, ja alla mina nästkommande manus.
  • Få möjligheten att prata om Romance och dela med mig av min passion för genren.
  • Sitta i en TV-soffa och prata om mitt författarskap och boken/böckerna.
  • Åka till RWA (Romance Writers of America) konferensen.
  • Bli utgiven i USA och England.
  • Hamna på New York Times bestseller lista.
  • Bli ombedd att hålla föredrag/tal på RWA konferensen.

Som ni kan läsa så är det ganska så blandat. Små. STORA. Ouppnåeliga? Kanske det. Men det är inget fel i att drömma om dem ändå 🙂 För vem vet, en dag kanske de ändå slår in. Precis som de första drömmarna gjorde!

Vad drömmer ni om?

(Just nu befinner jag mig i Romancelandet nummer 1 och på min personliga blogg och på Instagram (c_schiller) kan ni hänga med både på denna resa och i mitt skrivande vardagsliv.)

Är ni redo?

Vi läser det sista ordet på sidan och stänger sedan långsamt igen boken. Den är lite naggad i kanterna efter året som gått sedan vi läste första sidan. Men vad gör det när innehållet fått oss att nicka igenkännande, skratta, gråta och inse att vi inte varit ensamma i vår dröm.

Vissa sidor är mer lästa än andra och på vissa finns även små anteckningar i marginalerna. Därför är det med blandade känslor vi ställer in den i bokhyllan och plockar fram en ny bok. Vår bok.

Kan denna bli lika bra?

Det är en nervös och lite läskig känsla att sakta börja plita ner de första bokstäverna på de tomma bladen i den nya boken. Förväntningarna är högt ställda, kostymen vi ska försöka klä på oss känns stor och skräddarsydd, samtidigt som vi vet att vi kommer klä denna berättelse i andra färger. Handlingen, bokens tema är satt, men innehållet kommer inte att bli det samma.

Men som det brukar vara med böcker – alla gillar inte samma. Därför är det bra att den här boken har fem olika perspektiv och berättarröster. Varje vardag vänder vi blad och bjuder på det jobbigaste, roligaste och bästa vår bok tar oss igenom. Och förhoppningsvis inspirerar vi till andra böcker, andra berättelser. Kanske just din?

Och vi som skriver den nya boken är:

Christina som bloggar på måndagar

christinasFödd: 1981

Debuterar med: Hemligheter små, en nutida småstads romance som ges ut av Harlequin (HarperCollins Nordic) i slutet av våren.

I Hemligheter små får vi följa Alexandra och Daniel, två barndomsvänner som drevs isär efter en tragisk olycka som förändrade båda deras liv. Tio år senare återvänder Alexandra hem till det lilla värmländska samhället Forsberga och när ödet, eller kanske bara en helt vanlig hare, för Alexandra och Daniel tillsammans igen räknade ingen av dem med den passion som flammade upp mellan dem. Trots deras försök att ignorera känslorna så dras de till varandra och snart befinner de sig i ett hett men komplicerat förhållande. Men vad händer när hemlighet efter hemlighet från det förflutna sakta gör sin väg ut i ljuset? När det man trodde att man visste inte ens är hälften av vad som är sanningen?

Bidrag till Debutantbloggen: Det är med mig ni kommer att prata UST, hur man skriver sexscener utan att de känns pinsamma, hur det är att skriva i en genre som man ständigt måste förklara och försvara och om romance i största allmänhet. Ni får även följa med in i min skrivande vardag med ångest, hybris och diverse knasigheter jag har för mig för att hålla drömmen vid liv, för att nå ut med boken till så många som möjligt när den väl kommer ut i handeln. Jag vet vad jag vill med mitt skrivande och jag kommer ge allt för att nå dit. Så räkna med en hel del jäklar anamma och pepp från mig J

När jag inte skriver: Driver jag ett eget företag inom sömnad och annat pyssel. Där får jag utlopp för en del av all den kreativitet som bubblar inom mig. Jag syr, målar, stickar, virkar, tillverkar egna smycken, grejar med lera osv. Jag är en skapande person helt enkelt. När jag inte pysslar med allt detta umgås jag gärna med familjen (en man, två barn och en galen chinese crested). Älskar även att läsa böcker, laga mat och träna.

Anna som bloggar på tisdagar

img_6998Född: 1977

Debuterar med: Stockholm Psycho – en ljudboksserie i tio delar på Storytel (Storytel Original). Stockholm Psycho är en skruvad samtidsthriller som driver med livet i innerstadens finare kretsar. Det är också en berättelse om ojämställda relationer och bristande moral i ett samhälle där skilda världar samexisterar. I det perfekta livet bland folk som bär röda framgångsbyxor och spenderar kvällarna på Riche får en styckning i ett mosaikkaklat badrum i Sjöstan plötsligt tillvaron att fullständigt vändas upp och ner. Stockholm Psycho är en genreglidning där humor blandas med spänning, sarkasm och lätt ångest.

Bidrag till Debutantbloggen: Jag kommer blogga om mina erfarenheter från att skriva exklusivt för ljud i en bokbransch under förändring. Ljudboksserie, som Stockholm Psycho tillhör, är ett nytt format med ett lite speciellt dramaturgiskt grepp. Boken är uppdelad i avsnitt och utgår från ett rakt berättande med tydliga cliffhangers. Jag hoppas kunna inspirera till fler möjligheter och idéer än den traditionella tryckta boken. Vad är att tillgängliggöra en berättelse? Hur ser framtiden i bokbranschen ut och hur kan man tänka kring ”böcker” och utgivning? Vilka val och kval finns? Mitt bloggande kommer också handla om hur det är att vända på allt man lärt sig och börja skriva på ett helt annat sätt som man måste göra när man har en yrkesbakgrund som jurist i en politiskt styrd statlig organisation där arbetsspråket och förutsättningarna är helt andra. Går det att komma ut som författare trots att man saknar kontakter i branschen eller adekvat utbildning?

När jag inte skriver: Umgås jag med min familj (är gift och har tre barn) och mina vänner, tränar (gillar kampsport och hård träning som gör en ordentligt slutkörd), går på bio (älskar David Lynch, Pedro Almodovar, Nicolas Winding Refn, Martin Scorsese, Wes Anderson och tusen till), målar stora tavlor med läskiga motiv eller studerar/försöker stifta bekantskap med djurvärlden. Min senaste bekantskap är en getfamilj. Och just det, jobbar som jurist vid Sveriges riksdag (som tjänsteman, inte politiskt).

Michaela som bloggar på onsdagar

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Född: 1986

Debuterar med: Vad heter ångest på spanska? (arbetstitel) ges ut av finlandssvenska Förlaget. Boken handlar om 25-åriga Erika som är nyutexaminerad jurist. Hon har allt hon någonsin önskat sig, men är ändå inte nöjd.

När Erikas långa förhållande tar slut förändras allt. Hon flyr till Ecuador och lämnar hela det liv som hon byggt upp bakom sig. Snart inser hon att det bara är hon själv som kan reda upp sin tillvaro. Och att hon måste sluta låta alla andra styra över hennes val.

Boken riktar sig till unga vuxna – och till alla som vill fly till varmare breddgrader för ett tag.

Bidrag till Debutantbloggen: Du som läsare får ta del av min resa – alla vändor jag varit med om de fyra (!) senaste åren samt hur processen kring debuten ser ut. Dessutom blir det kortkurser i finlandssvenska ord och fenomen. Jag vill också försöka jämföra hur det är att bli utgiven på svenska i Finland jämfört med på svenska i Sverige.

När jag inte skriver: Jobbar jag som journalist och företagare. Och så läser jag gärna, springer efter en boll på handbollsplan eller dricker vin tillsammans med mina kompisar. Gillar att laga mat men tycker det är tråkigt att bara kocka för mig själv. Bra på att baka bröd!

Jag finns på Instagram som kuggekugge, på Facebook och har en egen blogg!

Marica som bloggar på torsdagar

bildmaricakallner16Född: 1989

Debuterar med: Det som får plats – en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk. En bok som reflekterar om textuttryck, kreativitet, miljöer och personerna som skapar berättelserna. Bokens noveller handlar bland annat om kärlek, familj, uppbrott, refuseringar och skrivande

Bidrag till Debutantbloggen: : Jag vill skriva om livet med text, om att skriva och om att lära ut skrivande. Om förlossningsångesten när manuset lämnar mig. Om releasefesten. Om min älskade lilla bok. Om nya manus. Om skrivglädje och skrivvånda.

När jag inte skriver: Lyssnar jag på trallpunk och lagar vegetarisk mat och dricker alkoholfritt öl och när det är fint väder rullar jag rullskridskor. Jag läser och spelar tv-spel och fotograferar och går på punkspelningar. Jag har det riktigt trevligt – både när jag skriver och när jag inte skriver.  

Johan som bloggar på fredagar

image001Född: 1967

Debuterar med: Down under en självbiografisk roman för ungdomar och vuxna, på Gilla Böcker/Lilla Pirat. Den handlar om att söka efter sig själv på andra sidan jordklotet. Det är sent 1980-tal och den 19-åriga Jim har ställt till ett kaos i Stockholm, både för sig själv och sina närmaste. Han flyr så långt det bara går: till Nya Zeeland. Där ska han börja om på nytt och bli en ”bättre version av sig själv”.

Bidrag till Debutantbloggen: Eftersom jag tidigare skrivit pjäser så kommer jag nog skriva en del om övergången från dramatik till prosa. I båda fallen handlar det ju om att förmedla känslor och beröra, men på helt olika sätt. Jag kommer att också att berätta om hur jag gjort självbiografiskt material till fiktion. Musik är en viktig del av Jims (och mitt eget) liv, och boken är full av referenser från ABBA till The Smiths, så ett gäng nostalgiska videoklipp kan nog dyka upp.

När jag inte skriver: Umgås jag med vänner, läser, lyssnar på musik, sjunger,  lagar vegetarisk mat och bakar tårtor, jag reser runt i landet och turnerar med Teater Barbara, jag är gift med författaren Mats Strandberg.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Nytt coachingprogram för ungdomar med författardrömmar

Mitt år som debutant och skribent på www.Debutantbloggen.se snart över. Det jag tar med mig, det som betyder allra mest är de kommentarer jag fått om att jag har inspirerat andra till att ta tag i sina drömmar. Detta har vuxit inom mig den senaste tiden och tagit formen av en konkret idé: Jag vill coacha ungdomar med författardrömmar!

Jag har själv haft mentorer i mitt yrkesliv och vet värdet av att ha någon äldre, mer erfaren bakom ryggen. Jag vill vara den personen för någon eller några. Du får min tid, mitt engagemang och mitt kontaktnät.

Jag får lära mig på vägen vad som behövs, se vad jag själv kan bidra med och inse när jag behöver ta in någon annan. För jag vill hitta sponsorer; författare, lektörer, förlag och företag som sponsrar projektet på olika sätt.

Någon gång ska vi träffas, kanske på en kursgård, men mest kontakt kommer vi ha över nätet. Det betyder också att mycket är öppet för andra att se (och lära sig av).

Allt handlar om att uppmuntra, sprida glädje och utvecklas tillsammans i en liten grupp på kanske fem till femton personer. Hur många det blir beror på hur många som vill vara med.

Jag vill nu be om er hjälp att sprida det här till ungdomar och sponsorer. Dela gärna på Facebook. Vi drar igång i januari 2013.

Sök en plats om du:
Älskar att läsa
Älskar att skriva
Är duktig i svenska
Drömmer om att bli författare
Är mellan 16 – 19 år (på ett ungefär)
Inte har något emot att andra får läsa dina texter och ge feedback på dem (för du förstår att det hjälper dig att utvecklas)
Själv tycker det är roligt att läsa andras texter och berätta vad du tycker om dem (för du förstår att det hjälper dig att utvecklas)

Om projektet:
Du behöver inte betala något, det är gratis
Du bidrar så mycket du hinner och kan
Du binder dig inte till något utan kan hoppa av när som helst
Extra varmt välkommen är du som inte har råd att åka på skrivarläger eller själv betala för kurser

Projektets mål:
Målet är att ge ut en antologi med deltagarnas noveller i slutet av året

Så söker du:
Berätta varför du vill vara med senast den 10/12-12.
Skicka din ansökan till sofia.hallberg@friendshipcalendar.com
Döp mejlet till: Författardrömmar

För sponsorer:
Om du vill sponsra projektet på något sätt är du välkommen att höra av dig. Jag söker lektörer, skrivarhandböcker, coacher och kanske datorer som ändå ska bytas ut hos företag och som kan lånas ut till den som eventuellt behöver det. Vi ska bygga upp en egen hemsida också. Kan du hjälpa till med det mot exponering?

Förslag eller tips som kan gynna projektet tas också emot med tacksamhet och glädje.

Kontaktuppgifter:
sofia.hallberg@friendshipcalendar.com

Jag kommer hålla er uppdaterade om projektet på min hemsida www.sofiahallberg.se

Tycker du att det är tummen upp för ett sådant här initiativ, visa det på Facebook så att ungdomarna och jag hittar varandra.

Nu kör vi!

Vänligen,
Sofia

Ps. Jag kommer självklart inte tjäna några pengar på coachingprogrammet.

Bör vi skämmas?

 

Jag har alltid upplevt det som att det är lite pinsamt att ha författardrömmar. Då jag jämför mig med min man som är musiker* och som drömmer om att få skivkontrakt inser jag att det inte alls är lika pinsamt för honom att avslöja sina musikerdrömmar. Det är istället ganska coolt att vilja bli rockstjärna, men att säga att man vill bli storsäljande författare och att man sitter hemma och skriver böcker låter bara pretentiöst. Varför är det så? Beror det kanske på att det är lättare att bevisa att man är (duktig) musiker? Det är ju trots allt ganska lätt att lyssna på och ta till sig en låt, men att läsa ett manus innebär ju en betydligt större tidsinvestering.

Att som musiker ge ut egen musik är också helt okej och många av dagens stora artister har ju börjat genom att producera egna skivor (t.ex. Marit Bergman) eller lägga ut sina låtar på Internet. Då jag själv funderat på att trycka mina egna böcker har jag dock hört från flera håll att man inte är ”någon riktig författare” om man ger ut sina manus själv. Detta tycker jag är en idiotisk ståndpunkt. Vi vet ju alla att det inte räcker med att skriva ett jättebra manus för att bli utgiven (t.o.m. storsäljare som Stieg Larsson, Stephen King och J.K. Rowling refuserades ju – och tänk vad tråkigt om världen hade gått miste om dem), varför skulle det då vara fel att själv ge ut sina böcker? Varför måste man ha en förläggares ”godkännande” för att få chansen att bli författare?

Vad säger alla ni andra som skriver? Är det bara jag som tycker att det känns lite pinsamt att erkänna att man sitter hemma och skriver böcker som man hoppas ska bli utgivna? Och när bli man egentligen författare: när man planerar sitt första manus, skriver färdigt sin första bok, blir antagen, blir läst, blir tryckt, blir recenserad eller då man gett ut mer än en bok?

* spelar man ett instrument och skriver egen musik kan man absolut kalla sig för musiker, men det räcker däremot inte med att ”bara” skriva manus för att kalla sig för författare

Bekännelse

Med hänvisning till Nenes inlägg Framåtrörelse, måste jag bekänna att även jag, utan coach, suttit och visualiserat mig en framtid med allt det där, och att jag, ända sedan liten, ända sedan mycket liten, därtill velat se mina böcker bli filmer.

Ni vet, det där med att inte prata om pengar i samband med något så kulturellt som författarskap och skrivande, har gjort att jag skämts en smula för den delen av mina visioner. Känns lite pompöst, lite egenkärt sådär. Men det är likförbannat sant; jag vill att mina böcker ska bli filmer. Jag tänker stort om dem, och det är väl inte lönt att hymla med. Det kan rentav bli en fars att jag, som inte alls hör hemma här på Debutantbloggen, som inte har ett förlagskontrakt, ska slå på stora trumman. Jag, som inte lyckats med någonting särskilt mer än att färdigställa, ja, vad blir det nu? Cirkus 13 manus i olika genrer, sedan jag själv var 13 år, de flesta säkerligen skräp. Jag, lilla skrivarkurspluttiga jag, vill se mina karaktärer gestaltas av skådespelare.

POM POM POM POMMM!

Varje gång jag skriver på ett manus har jag temalåtar, de flesta har. Till dessa temalåtar föreställer jag mig trailers för min bok/film, scener i min bok/film, och så vidare. Böcker, eller filmer, tillhör enligt mig samma forum, antingen vi ser det för vårt inre eller vårt yttre. Ett spel. En bit liv i fiktion. Och syftet är detsamma, med all form av konst; att bilda. Om det så är tillfälliga intryck, bestående intryck, tankar och känslor. Konst bildar, och genom den utvecklas vi.

Jag ser mina böcker som filmer för mitt inre, skriver ner dem, och hoppas att jag en dag ska få se dem för mitt yttre.

Det var min pinsamma bekännelse om världsherravälde.

Nästa vecka skriver jag om alla mina misslyckanden, för att väga upp detta.