Gästbloggare: Arianna Bommarco

Arianna_bommarco

Steget över till andra sidan

Jag arbetade under flera år på ett medelstort svenskt förlag. Under den tiden betade jag av i princip alla förlagets avdelningar, men en sak förblev konstant. Oavsett tjänst satt jag i förlagets utgivningsgrupp som träffades varannan vecka. I regel var utgivningsmötena långdragna och manus och utländska böcker diskuterades ur alla perspektiv.

Mängden text som kom in till förlaget var överväldigande. Varje vecka fylldes nya blå postbackar med tjocka buntar. Jag undrade var folk fick tiden att skriva ifrån. Det fanns guldkorn i de där backarna, det visste alla, även om det allra mesta inte höll måttet för utgivning. Många parametrar ska stämma för att ett förlag ska säga ja.

Men så kom en dag då jag tog beslutet att säga upp mig från förlaget för att försöka skriva själv. En dröm jag, som så många andra burit på sedan jag var barn men vars styrka följt självförtroendets konjunktur. Tiden var nu mogen och all uppdämd fiktion som vistades i mitt huvud skulle plötsligt släppas ut. Min skrivlust var hejdlös. Dammen hade slutligen brustit.

Under lång tid skrev jag full av entusiasm och med tillförsikten om att bli publicerad – jag visste ju hur man resonerade kring en utgivning – innan jag slutligen satte punkt. Fastän jag innerst inne kände på mig att mitt manus inte var riktigt färdigt skickade jag det till ett antal förlag och agenter i hopp om att någon skulle nappa på min idé.

Ett halvår senare var katastrofen ett faktum. Jag hade blivit refuserad överallt. Paniken över den enorma mängd tid jag hade investerat i mitt skrivande var fullkomlig. Hur var det möjligt att efter alla år i utgivningsgrupp göra en så grov missbedömning? Skulle jag kasta manuset på tippen och aldrig skriva igen?

Jag satsade allt på ett kort och gav manuset till en vän och bestämde mig för att låta honom (fast det visste ju inte han om) fälla avgörandet om dess öde. Flip eller flopp? Han läste och ringde upp mig och sa: ”Jag förstår exakt vad du vill göra, men du behöver skriva om.” Jag antecknade alla hans synpunkter på baksidan av manuset tackade honom varmt och lade sedan bunten i byrålådan och tänkte att en dag när orken infinner sig ska jag skriva om. Därefter började jag jobba med annat och gled allt längre bort från både förlagsvärlden och mitt eget skrivande. Men snart behövde jag fatta beslut om vad nästa steg i mitt yrkesliv skulle bli.

Då fick jag tips om Storytel Original där man kunde pitcha in idéer och bli antagen utan att ha ett helt färdigt manus. Det räckte med ett pilotavsnitt och ett synopsis och uppdraget var väldigt tydligt. Det fanns en massa människor därute som ville ha fängslande berättelser att lyssna på. Formen var tio timmeslånga avsnitt. Jag bestämde mig för att den här gången skulle jag skriva något riktigt spännande utan omotiverade utsvävningar. Ingen skulle ju orka lyssna på tomt nonsens. Kärleken till mina egna ord blev därför inte riktigt lika otyglad som tidigare, formatet höll mig i schack. I slutet av november förra året släpptes resultatet; thrillern Mörkt arv på Storytel.

Folk därute har lyssnat på den, det vet jag för de ha hört av sig. Deras respons har lärt mig den oförglömliga läxan att det är dem jag skriver för i första hand och mig själv i andra hand. Jag har även förstått att skrivlust inte räcker för att få ihop en spänningsroman utan en väl konstruerad dramaturgisk struktur är trots allt en förutsättning.

Stärkt av insikterna skriver jag nu om det manus jag under lång tid trodde skulle bli min debut. Jag vet ännu inte om det blir publicerat, men under tiden jag skriver om kommer jag att påminna mig själv om några saker jag lärde mig på förlaget. Nålsögat är trångt. Men det existerar manus som ingen trott på, men som efter envetna dörrknackningar har hittat hem och till och med blivit succéer. Det finns även manus som väldigt många varit övertygade om skulle bli bestsellers men som floppat fullkomligt. Och så en tredje sort, manus som blivit refuserade överallt men då författaren återvänt till sin skrivkammare, skrivit om, skrivit rätt och tillslut blivit antagen. Alltid tröstar det någon som sitter och kämpar med sin text och sina refuser, det tröstar i alla fall mig.

/Arianna Bommarco

Arianna Bommarco är författare till Storytel Originalserien Mörkt arv. Hon frilansar inom kulturbranschen och har nyligen gjort en dokumentär för SVT om kvinnliga pressfotografer och är curator för en utställning på samma ämne. Arianna Bommarco är filmvetare med magisterexamen från Lunds universitet.

 

Lördagsenkät: Vad har du för skrivmål 2018?

Vi är nyfikna på dina mål! Posta gärna i kommentarsfältet. Och så bjuder vi Debutantbloggare på våra egna skrivmål:

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mellan

Jenny: Under våren är det att skriva färdigt Kämpa tjejer! Jag är precis i slutfasen av arbetet med att skriva de tre sista delarna av 10. Sen väntar feedback från min förläggare Emma och därefter ytterligare redigering. Under hösten är målet att börja skriva på något nytt!

 

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Helena: I dagsläget befinner sig min debutbok ”Det fina med Kerstin” hos min redaktör i sin helhet, och än så länge vet jag inte om jag behöver pilla med den mer eller inte innan utgivning i augusti. Just nu håller jag för fullt på med uppföljaren, den andra boken om Kerstin. Någon titel på den finns ännu inte. Jag sitter här och försöker få ihop de sista kapitlen för att sedan kunna lägga den att vila i några veckor medan jag skådisjobbar, för att sedan kolla igenom allt igen med fräscha ögon innan jag skickar in till förlaget. Och efter det väntar den tredje delen, och till den har jag bara börjat samla fragment än. Tre olika roliga faser med tre olika böcker om samma person. Mitt mål är att ha alla tre böcker klara innan året är slut!

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

Veronica: Min bok Sunt förnuft, vilt hjärta är redan tryckt så jag kan inte ändra något mer i den utan fokus kommer ligga på marknadsföring, att nå ut med min debutroman. Ett mål är självklart att få slut på första utgåvan. Jag har redan skrivit klart min andra bok Blått blod, rött hjärta som just nu letar förlag. Så ett av mina mål är att ha ett hem även för den innan året är slut. Ett annat mål är att få börja skriva på min tredje romance. 2018 kommer verkligen bli ett spännande skrivår!

 

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Emelie: Just nu putsar jag på de sista ändringarna på Vänd rätt upp och snart ska vi börja läsa korr. Därefter är mitt mål med 2018 att vara närvarande i allt det som händer inför och under boksläpp. Jag har så lätt för att starta upp något nytt och susa iväg i tanke och handling. Men den här våren vill jag vara bara här, bara nu. Självklart har jag massor med uppslag till nya romaner som gror i huvudet. När någon av dem tvingar mig att skriva dem kommer jag att göra det.

 

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Min debutbok (titeln är inte spikad) är färdigredigerad tillsammans med redaktör och förläggare, så den behöver jag inte jobba mer med.
Jag har alltid flera skrivprojekt på gång samtidigt. Just nu jobbar jag med ett par barnboksmanus och en novell. Men mitt stora skrivmål för 2018 är ett redigera klart manuset till min feelgoodroman. Manuset har nyligen varit hos en lektör och jag har fått tillbaka lektörsutlåtandet med en massa bra kommentarer att redigera utifrån.

florian-klauer_DB

Foto: Florian Klauer

Back to school

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

När jag var 20 sa jag kaxigt i en tidningsintervju att jag skulle skriva en roman och söka till Dramatiska Institutet (DI). Men jag gjorde tvärtom. Jag slutade skriva mitt i romanen och sökte aldrig utbildningen. Tills nu!

Idag börjar jag plugga en termins fördjupningskurs i att skriva TV-serier på Stockholms Dramatiska Högskola (det som tidigare hette DI) och jag är sjukt peppad. Det blir sista rejset innan jag tar steget fullt ut i arbetslivet igen.

Hösten 2016 sa jag upp mig från jobbet som copywriter och strateg för att börja plugga till manusförfattare. Jag sa upp mig för att visa inför mig själv och omgivningen att jag menade allvar med skrivandet. Väldigt nervöst, men jag hade stöd från min familj och jag gick på magkänslan. Den skrek: Vad som än händer sen vill jag gå den här utbildningen. Det är en once-in-a-lifetime-möjlighet!

Ett av ansökningsproverna till Alma manusutbildning var Kämpa tjejer! Från början var det som nu ska bli en Storytel Original ljudboksserie alltså en idé till en tv-serie. En idé som jag också har utvecklat och förfinat under utbildningen. Jag har lärt mig massor!

Visst låter det enkelt?

Det har det inte varit. Jag har skrivit som en gam i fyra år. Först på fritiden och sen heltid som student. Och det var först på tredje försöket jag kom in på Alma. Det är ett hårt arbete att skriva. Stel nacke och platt röv får du också.

Men hej, om du har en gammal skrivardröm. Jag rekommenderar dig varmt att söka en skrivarkurs. Det går att bocka av en kaxig bucket list, även 25 år senare!

manusbocker

 

 

Att följa sin dröm

Mia blogg större

Foto: Jini Sofia Lee

När livet ställs på sin spets börjar en omvärdera de prioriteringar och val en hittills har gjort. Ett sådant avgörande ögonblick för mig var när min mamma dog för 13 år sedan. Det som tidigare hade varit självklart var inte längre det och jag fick börja orientera mig fram i livet med en egen kompass.
Plötsligt insåg jag att mitt liv också kunde ta slut mycket tidigare än väntat. Borde jag då inte göra det jag verkligen ville göra? Skulle jag ägna resten av mitt liv åt att göra saker som andra förväntade sig att jag skulle göra?

Jag pluggade vid det tillfället på juristlinjen. Jag hade bra betyg och skulle säkert bli en alldeles utmärkt jurist. Språket är viktigt för en jurist och de skriver mycket, men var det tillräckligt? Var det detta jag ville ägna den största delen av min vakna tid åt de närmaste 40 åren? Inom mig skavde det. Vad var det egentligen JAG ville göra om jag tillät mig att känna efter?
Svaret var att jag inte visste, för jag hade aldrig känt efter ordentligt. Aldrig lyssnat på mitt hjärtas röst. Dock hade jag upptäckt att när jag egentligen borde ha pluggat till mina juridiktentor skrev jag istället hellre på barnboksmanus. Det var det som lockade och drog.

En månad efter min mammas bortgång anmälde jag mig därför till mitt livs första skrivarkurs. En kurs i att skriva för barn och ungdom på Skrivarakademin. Det minsta jag kunde göra var att ge skrivandet en chans. Det kanske var en impulshandling mitt i sorgen och dimman, men jag följde åtminstone mitt hjärta. Och sakta men säkert började jag inse att jag hade hittat rätt. Jag hade kommit underfund med vad jag verkligen ville göra.

Enligt en undersökning som gjorts om vad folk ångrar på dödsbädden visar det sig att det vanligaste  svaret var att de inte hade följt sina drömmar.

”De flesta hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar och var tvungna att dö med vetskapen att det berodde på val dom själva hade gjort, eller inte gjort.”

Jag vet i alla fall att det är någonting jag inte kommer att ångra. För jag följer min dröm just nu.

Sedan får en acceptera att det kan ta lång tid att uppfylla sin dröm. Men varje litet steg leder en framåt på vägen mot drömmen. Och uppnår en aldrig sin dröm har en i alla fall försökt.
Jag brukar tänka så här: Alla författare, oavsett hur framgångsrika de än är, har börjat med ett tomt dokument i datorn eller tomt pappersark.
Alla har börjat från noll.

Har du börjat? Jag hoppas det.

Vad alla författare behöver

32B89618-E2FE-4CC4-B6FF-EC277391E41FVeckan före jul träffade jag en grupp manusförfattare och regissörer. Vi samlades för att läsa högt ur varandras manus och diskutera dem.

Jag läste karaktären K, en erfaren kvinna på 45, som klubbade med en ung hipstersnubbe och hans flickvän i ett främmande land. En ovanlig scen för det är inte vad en medelålders kvinna förväntas göra. Leva life. Umgås med youngsters. Och samtidigt vara en kompetent krigsfotograf.

Jag vill så gärna se den filmen.

I år fyller jag 45. Jag blir lika gammal som rollkaraktären jag läste om i manusgruppen. Det svindlar! Nu är jag i Patsy & Edinas ålder när serien visades första gången. Nu är jag lika gammal som Samantha i Sex and The City (Inte 30+ som Carrie utan äldst som Samantha). OMG!

Sen jag började skriva på allvar igen, när jag fyllde 40, märker jag att jag är alla mina åldrar. Plötsligt har jag lätt att relatera till 16-åringen. Till 23-åringen. Till 30-åringen. Hur jag kände mig och vad jag längtade efter. Upplevelser som jag sällan tänkte på förut.

Det var en dröm att börja skriva igen. Och samtidigt kände jag en stor sorg. En sorg över att jag inte skrev litterärt alls under nära 20 år. Varför hade jag kastat bort så många år?

Men jag hade inget litterärt sammanhang då.

Det var under en skrivarkurs jag fick sammanhang som 40-åring. Och min skrivlärare sa: ”Äsch, vad skulle du ha skrivit om som 20-åring? Alla författare behöver livserfarenhet.”

Så hej här är jag. Patsy och Edina! Samantha! Ni vet hur det är att leva life. Nu kör vi!

Kim-as-Samantha-Jones-kim-cattrall-24117139-500-368

Scenen är ur SATC när Carrie fyller 35 och Miranda ska fylla i en deklaration med en ruta för vilken ålder hon är i. Samantha svarar: ”Welcome to my box”. Bild lånad från Pinterest.

Gästbloggare: Maria Vickberg

20170907_145115

Sjuk sjukare författare

Två saker har alltid varit oerhört påtagliga i mitt liv: skrivandet och sjukdomar. Jag skrev berättelser utan att ens kunna alfabetet. Det var uppenbart för mig vad de handlade om och jag läste gärna högt så då gjorde det ingenting om lärarna stod där och kliade sig i huvudet över krumelurerna på pappret. De gav mig extralektioner i skrivstil istället.

Sen kom smärtan och skrivandet blev det bästa sättet att fly alla kroppens krämpor och bli några helt andra. Trollkarlar, hyenor, drakar och en och annan människa. Där fanns roliga problem, skatter att hitta, monster att döda och snyggingar att knulla.

Jag var 24 när psyket fick nog av all smärta och brände ut mig totalt. Det var då jag förlorade förmågan att läsa koncentrerat. Jag har en masterexamen i historia så en kan lugnt säga att jag har läst mycket i mitt liv och älskat det. Efter 24 tog det slut. Jag blev utmattad innan jag ens öppnat en bok och efter fem minuter hade jag glömt bort vad jag precis hade läst. Under de bättre perioderna lyckades jag läsa någon bok men i efterhand kom jag knappt ihåg vad de handlade om.

Hur kunde jag ens skriva en egen bok under sådana omständigheter? Det fanns inget tidigare fall hos försäkringskassan där någon så väldokumenterat sjuk som jag var hade lyckats få ett bokkontrakt. När min psykiatriker kartlade de rehabiliteringsverktyg jag hade till hands stod skriva högt upp på listan. Det var en hobby jag kunde utföra även när jag hade så ont att jag inte kunde röra mig ur sängen. Till sist likställde försäkringskassan det med att vinna på lotto: ett godkänt sätt att få in extra pengar och något som kunde stärka min livsglädje och på sikt leda till bättre hälsa.

Att skriva är kul. Att hitta på är härligt. Att veta att andra läser det jag skriver och finner nöje i det är verkligen underbart.

Det var det enda som höll ihop mig när utmattningen slet hjärnan i tusen delar. Som en röd tråd sydde det tillbaka delarna och fick hjärnan att fungera igen. Inte lika bra som förut men tillräckligt bra för att kunna leva lite. För att kunna skapa.

Det hade inte varit möjligt om jag inte hade skrivit så otroligt mycket under hela mitt liv. När allting annat föll samman satt skrivandet i muskelminnet. När jag först fick uppdraget att skriva En ohelig allians åt Storytel kunde jag inte skriva några längre stunder; inte ens de fem timmar i veckan som det är tillåtet att ”jobba” när en är sjukskriven. Jag satsade på en storyline som jag kunde, karaktärer som liknade de jag kände till och scener jag testat tidigare. Ibland är det bra att tänja sina gränser och utforska nya element i sitt skrivande för att utvecklas. Men här var det att överhuvudtaget skriva en bok som var gränstänjningen.

Nu har boken varit ute i tre månader och jag mår bättre än jag har gjort på länge. Jag är på väg in i ett nytt bokprojekt, den här gången med lite fler gränstänjningar. Det känns tryggt att veta att jag faktiskt har klarat av att göra det en gång, under sämre förutsättningar.

Vägen tillbaka är fortfarande lång och krokig. Jag kan fortfarande inte läsa böcker och jag saknar det. Det enda jag vet är att utöver specialistläkarvård kommer skrivandet vara det som hjälper mig att läka. Ett ord i taget. Ett rött stygn till.

Maria Vickberg fick tack vare fanfiction kontakt med Storytel. En barndomsvän/fanfictionvän rekommenderade Maria till förlaget och efter några möten fick hon kontrakt på att skriva en politisk thriller i ljudboksformat. En ohelig allians släpptes i september 2017.

Jag kan skriva, jag är inte rädd

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Hej!

Jag heter Jenny och kommer att blogga på måndagar. Om skrivande och om att våga gå sin egen väg.

Redan innan jag lärde mig alfabetet ville jag bli författare. Som 17-åring skrev jag en novell, uppmuntrad av min lärare i svenska på Göteborgs Högre Samskola. Ett par år senare skickade jag in den till Vecko-Revyns stora novellpristävling. Och jag vann!

Sen gjorde jag det sämsta valet någonsin. Jag trodde inte på mig själv tillräckligt mycket för att fortsätta drömma om att bli författare. Efter ett par år slutade jag helt att skriva dikter och noveller. Trots att en förläggare i juryn ringt blev det aldrig en roman.

Jag ville ändå skriva. Så jag sökte och kom in på journalistutbildningen i Göteborg. Direkt efter det copylinjen på Berghs i Stockholm. Copylinjen var och är en drömutbildning. Fast jag var rädd att inte få jobb, att inte duga. Självkänslan var på avgrundslåg nivå. Det räckte inte att jag fick jobb innan utbildningen var klar.

Mina 20 år i reklambranschen har varit fyllda av kreativa utmaningar. Jag har gjort mitt bästa. Jobbat som en gam. Snuddat vid den berömda väggen. Jag är tacksam för allt jag har fått vara med om. Spelat in reklamfilm i London strax före IT-bubblan och bott på mytomspunna The Groucho Club. Jobbat med några av Sveriges (världens!) bästa regissörer, fotografer och konstnärer. Myntat uttrycket Knark är bajs. Jag har till och med hälsat på Kanye West under arbetstid.

Samtidigt har det skavt. Värst var tillfället när en vän från tonåren, en mycket framgångsrik konstnär som vågat gå sin egen väg, frågade hur det gick med skrivandet. Ingen hade frågat på flera år. Men vännen kom ihåg mina drömmar och uppmuntrade mig att börja skriva igen. Det var så fint och det gjorde så ont. Jag vågade inte. Hellre hyfsad copywriter än misslyckad författare.

Så gick det några år till och jag fyllde 40. Då fick jag den finaste present jag någonsin fått. En skrivarkurs! Min man Erik visste att det skavde. Trots att jag aldrig pratade om det. Och när dörren till det andra skrivandet öppnades igen efter 20 år gick den inte att stänga. Sedan dess har jag skrivit så fort det funnits tid. Skrivit så mycket att jag till och med sagt upp mig från jobbet för att bli manusförfattarstudent på heltid.

Jag har börjat en ny resa. Eller snarare fortsatt där jag hoppade av – i ren och skär skräck. Nu är jag Stig-Helmer från Sällskapsresan. Han som botade sin flygrädsla med en kurs och positiva affirmationer. Nu ska jag också ut och flyga. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

För snart ett år sen vann jag ännu en skrivtävling. Tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Ändå vågade jag inte riktigt tro när förläggaren på Storytel berättade att redaktionen skrattat högt åt min pilot. Jag var tvungen att dubbelkolla att de verkligen menade det och att det betydde att det skulle bli en hel serie.

Jag kommer att debutera som författare med komedin Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie 2018. Jag är sjukt stolt och glad. Det vore fantastiskt roligt om du vill lyssna på boken när den är klar!

Jag kan skriva, jag är inte rädd.

 

Gott nytt Debutantbloggenår!

Tack bästa Debutantbloggen för 2017! Nu tar vi fem nya debutanter över och startar Debutantbloggen 2018. Fem författare som står i startgroparna för ett år med skrivande och drömmar som vi vill dela med er. Vårt nyårslöfte är att göra vårt allra bästa. Gott nytt år skrivarvänner!

Här presenterar vi oss:

Jenny som bloggar på måndagar

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Född: 1973

Debuterar med: Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie. En komedi om 23-åriga Jossan Andersson, en journaliststudent som aldrig tidigare har tränat och fått en praktikplats på det storsäljande hälsomagasinet Fit. Det blir en rejäl utmaning för Jossan eftersom upplagan har börjat dala, redaktionen minimerats och hennes handledare ligger på sjukhus efter att ha gått in i väggen.

Kämpa tjejer! handlar om jakten på följare och det allra senaste inom hälsa och wellness. Om slirande journalistetik och att till varje pris försöka behålla jobbet utan att bli sjukskriven på kuppen.

Bidrag till Debutantbloggen: I september gästbloggade jag om hur du överlever att bli refuserad. Jag vill fortsätta skriva peppande inlägg, berätta om min resa tillbaka till ”det andra skrivandet” efter 20 år som copywriter i reklambranschen, och vägen till debuten. Fick chans att debutera via vinsten i tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling i januari 2017. Kommer blogga om hur det är att skriva direkt för ljud och något om att ta de första stegen in i film- och tv-branschen som manusförfattare.

När jag inte skriver: Skriver jag! Är copywriter och manusförfattare. Lever med Erik och våra två barn på Södermalm i Stockholm. Överdoserar gärna konst och popkultur.

Jag finns även på: Instagram, Facebook och min egen sida.

 

Veronica som bloggar på tisdagar

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

Född år: 1986

Debuterar med: Sunt förnuft, vilt hjärta som släpps på Visto Förlag den 8/1. Boken är en romance och handlar om Ella von Beijer och James Jensen som kommer från två väldigt skilda världar. Hon från fina Östermalm i Stockholm och han från tuffa Fosie i Malmö.

Ella och James har inget gemensamt, men när de träffas öppnas dörrar till deras förflutna som båda trodde var stängda för alltid. Kan kärleken sudda ut alla slags gränser människor emellan? Och vilken betydelse får pressen från omgivningen, när det väl gäller? Sunt förnuft, vilt hjärta är en berättelse om att mot alla odds våga följa sitt hjärta.

Bidrag till Debutantbloggen: Min bok släpps på ett hybridförlag och jag själv hade inte tidigare hört talas om detta nya sätt att ge ut böcker. Jag vill därför sprida kunskap om hur det är att vara debutant på just ett hybridförlag. Jag hoppas att med mina inlägg också kunna väcka en lust för skrivandet samt pepp för att orka ta sig igenom de svåra stunderna som ständigt uppstår i denna berg- och dalbana.

Dessutom skriver jag i den underbara, men emellanåt hårt kritiserade, genren romance. Jag vill gärna ta vid där Christina Schiller slutade och fortsätta sprida kärleken för romance vidare. Jag vill helt enkelt ge mer kärlek åt folket!

När jag inte skriver: Den här rubriken borde egentligen vara; undertiden jag skriver. Jag är nämligen föräldraledig (finns dock inget ”ledigt” i den här situationen) och samtidigt som jag skriver tar jag hand om mina två barn på ett och snart tre år gamla. Jag är också utbildad socionom men har nyligen sagt upp mig för att satsa helhjärtat på mitt skrivande… det var det sparkontot 😉

Jag driver även en egen blogg som ni kan hitta här, där missbrukar jag också smileys. Har haft Instagram sedan tidernas begynnelse och den kan ni nå genom den här länken.

 

Mia som bloggar på onsdagar

Mia blogg större

Foto: Jini Sofia Lee

Född: 1976

Debuterar med: En bilderbok för barn 3-6 år som kommer ut på Olika Förlag i augusti/september 2018. Det är en rolig och annorlunda ABC-bok med kluriga ord skriven på rimmad vers. Illustrationerna står Maria Källström för.

Jag medverkar även i novellantologin Kära mamma som kommer ut på Ordberoende förlag i mars 2018. I den medverkar även bl.a. Amelia Adamo, Suzanne Osten och Alexandra Charles.

Bidrag till Debutantbloggen: Genom att ni får följa mig under mitt debutår hoppas jag kunna peppa och motivera alla er som bär på en skrivardröm. Jag vill också gärna lyfta barnboken och vad man ska tänka på när man skriver en bilderbok. På vilket sätt skiljer det sig från att skriva för vuxna? Jag kommer också ge tips om hur man skriver noveller och hur jag tragglar mig igenom skrivandet av min första roman.

När jag inte skriver: Är jag med min familj (sambo och tre barn) eller jobbar. Däremellan försöker jag hinna med att träffa vänner, träna och läsa. Jag gillar också att gå på teater, opera, konserter och bio, men gör det alltför sällan. Eftersom det är skrivandet jag brinner för och tycker mest om att ägna mig åt blir det inte mycket tid över till annat. 

Jag finns på: Facebook och Instagram

 

Helena som bloggar på torsdagar

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Född: 1978

Bor: I Dyltabruk, utanför Örebro.

Debuterar med: ”Det fina med Kerstin” – en kapitelbok för barn 6-9 år. Boken utspelar sig i en liten by, bland ödehus och leriga åkrar, skvaller och säregna bybor. Där får vi följa Kerstin som går i förskoleklass. Kerstin har långt och trassligt guldhår och en bästa kompis som hon helst inte vill leka med. Hon har en guldsamling under sängen och tusen tankar i huvudet. Kerstin tycker om att tänka. Men inte att prata. En dag hittar hon en guldring på golvet i skolan. Hon tar hem den och lägger i sin samling. När hennes lärare Lotten frågar om någon har sett hennes vigselring så väntar Kerstin lite för länge med att svara. Och då blir det för sent.

Boken kommer ut i augusti på Natur&Kultur. Illustrerar gör Katarina Strömgård. Del ett i en triologi.

Bidrag till debutantbloggen: Då jag till vardags befinner mig i teaterns värld kan det hända att jag drar paralleller till teaterns sätt att förhålla sig till text, dialog och historieberättande. Kanske kommer jag att ställa fler frågor än vad jag kommer att ge svar? Jag tror att jag kommer att röra mig en del i barndomslandet – både i min egen barndom, mina barns barndom och i barnbokslitteraturen – då det är där jag finner störst lust och inspiration.

Bakgrund: Är utbildad skådespelerska och de senaste femton åren har jag främst arbetat på Teater Martin Mutter i Örebro där jag turnerar land och rike kring med barn och ungdomsteater. Vi spelar på skolor – i gympasalar och klassrum – och jag kan vara en av de nu levande som har ätit i flest skolmatsalar i Sverige!

Jag skriver också pjäser och några av dem finns förlagda här.

När jag inte skriver: Tycker jag mycket om att vara hemma med min man och våra tre söner i vårt ganska omoderna torp på landet. Där har vi några hönor och en tupp, en katt och mängder av vildsvin i skogen. Att bara drälla runt på gården är det bästa jag vet, men det är också roligt att odla, bygga och måla om saker. Och för att tänka bättre och bli trevligare springer jag gärna en mil i skogen då och då.

 

Emelie som bloggar på fredagar

Emelie Novotny katalog 2

Född: 1984

Debuterar med: ”Vänd rätt upp” en hästbok för unga vuxna som utspelar sig sommaren efter gymnasiet. Möjligheterna ligger vidöppna och alla Ylvas kompisar är redan på väg bort från den håla som de är uppvuxna i. Men Ylva vill ingenstans för allt hon vill ha finns redan här hemma: hästarna. Det är en bok om att drömmar inte alltid behöver vara storslagna, om att känna ansvar och lojalitet. Och så handlar det om kärlek, både den mellan människor och den till hästar. ”Vänd rätt upp” kommer på Bonnier Carlsen i maj.

Bidrag till debutantbloggen: Jag kommer att skriva om hästar och hästböcker. Om hur det är att skriva i en genre med lång tradition och låg status. Det kommer att handla om att ta tjejer och tjejers intressen på största allvar och om stallet som arena för systerskap. Klass och hierarkier är ytterligare teman som nästan är oundvikligt att inte beröra när det handlar om hästar. Självklart kommer även jag att dela med mig av min skrivande vardag mellan jobb och stall och förskolehämtningar.

När jag inte skriver: Tillbringar jag förstås gärna tid i stallet. Just nu har jag bara en ridkväll i veckan på ridskolan, men den prioriterar jag över allt annat. Jag jobbar på Akademibokhandeln, just nu på inköpsavdelningen med allt som inte är böcker, men har innan dess jobbat flera år i butik. Jag bor tillsammans med sambo och ett barn i Stockholm.

Bakgrund: Jag har läst flera skrivutbildningar, bla skrivarlinjen på Skurups Folkhögskola. Mellan 2008 och 2013 bloggade jag på dagensbok.com – redan då handlade det mycket om hästar, men mest om böcker.

 

Listornas återkomst

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Just nu är det mycket att hålla reda på.

Det är redigeringen av Brutna små Regler och alla idéer på förändringar och förbättringar som ploppar upp i tid och otid. Det är förberedelserna inför mässan på lördag och bokningar av signeringar och fler mässor + allt som ska fixas inför familjens resa om en vecka.

Så mina listor är tillbaka.

De bringar ordning i kaoset och får mig att slappna av.

Sen är det ju en otrolig tillfredställelse att kunna bocka av sak efter sak också 🙂

Bokmässan på lördag (Linköpings bok- och berättarmässa) är den första stora grejen jag gör med min bok där mitt förlag inte är med i bakgrunden och håller i trådarna så det är lite nervöst.

Kommer jag att ha tillräckligt med böcker med mig?
Vad behöver jag ha med mig förutom böcker?
Hur är lättast att ta betalt?
Tänk om jag inte säljer en endaste bok?
Vad ska jag ha på mig?

Okej, den sista skulle jag haft ångest för oavsett om mitt förlag höll i trådarna eller inte 🙂 Ständigt denna ångest för vad man ska ha på sig. Jag kan inte förstå det. Det är som att när man ska iväg på sådana här saker så ekar garderoben tom för att alla andra dagar vara så överfull att man knappt kan stänga dörren. Vad beror det på?

Även om nervositeten finns där så tycker jag att det ska bli fantastiskt roligt och efter att ha varit instängd i redigeringsbubblan i några veckor ska det bli kul att få komma ut och träffa läsare och andra författare.
Det har ju tyvärr inte blivit så många signeringar under sommaren och hösten eftersom min rygg beslutade sig för att gå sönder (diskbråck), men nu är jag på G. Och nu ska vi ut på äventyr, min bok och jag. Så många vi bara kan hitta 🙂

Och på detta äventyr åker jag som tur är inte ensam utan jag har med mig två författarkollegor som jag kan bolla mina funderingar med och som hjälper mig att fylla på listan över saker jag inte får glömma att ta med eller som ska fixas innan.

Som det jag ska göra idag.

Slå in några av böckerna som paket.
Perfekta att lägga under julgranen 🙂

Jag älskar att göra paket. Så jag har laddat upp med en rad olika inslagspapper, rosetter, lappar och snören.
Jag har redan på förhand bestämt hur många böcker jag ska slå in, annars finns risken att jag inte slutar förens alla är inslagna 🙂 och alla kanske inte vill ha inslagna böcker 🙂

Ja, jag är en pyssel missbrukare och måste ha tydliga gränser annars kan det sluta hur som helst. Glitter och snören och rosetter överallt.

Men för att inte helt tappa tråden i det här inlägget (som sagt, mitt fokus är inte på topp just nu) så tillbaka till listorna. Jag älskar verkligen mina listor när livet är lite rörigt och min fokusering inte alltid är så bra. De får mig alltid att göra det som jag måste.

Jag är en listmänniska helt enkelt.

 

Gästbloggare: Magic Frigren

MOV_2406_000000_1

Många beskriver läsning (och särskilt läsning av fantasy) som en slags verklighetsflykt. Men är det verkligen det det handlar om? Vem vill på riktigt flytta in i Harry Potters farofyllda värld?
Utforskandet av fiktiva världar tror jag sällan bottnar i att vi har en önskan om att byta ut vår egen verklighet mot den vi läser om. Nej, fiktiva världar med sina faror och problem hjälper oss att bearbeta och hantera vår riktiga värld.

Suzanne Collins dystopiska ”Hungergames”-böcker tar upp förtryck och revolution,
Partrick Ness fantasybok ”A Monster Calls” använder sig av det monstruösa för att
utforska psykologi, sorg och motstridiga känslor. Mangan ”Deathnote” med sina
dödsgudar analyserar teman kring makt, moral och dödstraff. Man kan alltid hitta bitar och skärvor av det verkliga i dessa böckers overkliga världar och det är det som griper tag, berör och påverkar. Det är då fantastikgenren är som bäst.

Världen i min fantasyroman Transformationen är en spegel av vår men med sina egna
städer och krig för att jag lättare skulle kunna berätta exakt den historia jag ville.
Det tema jag framför allt ville utforska är tro. Personlig andlighet i kontrast till religiös
fundamentalism. Sökande efter förståelse både för vår yttre värld och vårt eget inre. Hur stark och självklar en gudstro är för vissa medan andra inte tror på något som vetenskapen inte kan bevisa. Detta fascinerar mig. Tro både för samman människor och sliter oss isär. Tro kan leda till glädje och tröst men också till ångest och förtryck. Jag ville skriva en bok som fokuserade på trosfrågor, personlig utveckling och relationer mellan människor. Såväl kärleksrelationer som vänskapsrelationer.

Bokens viktigaste karaktärer är kvinnor. Jag har skrivit om olika kvinnor. De har sina
styrkor och svagheter, bättre och sämre sidor, olika sexuella läggningar och sätt att se på livet. Huvudkaraktären Melly är väldigt svag och intolerant vad det gäller tro i historiens början. Men genom boken stöter hon på många karaktärer som har sitt eget förhållningssätt till tillvarons mystik och hon utvecklas till en mer öppen person. Jag ville inte skriva en bok som lär ut eller förspråkar någon viss slags andlighet. Jag ville skriva en bok om hur människor förhåller sig till tillvarons ovisshet. Att ingen tro är rätt eller fel, bara man respekterar varandra. Det är en bok om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron och det större ogripbara. Boken tar också upp hur kvinnors liv ofta har raderats ur vår gemensamma historiebeskrivning. Den är också ett mysterium om sökandet efter en ockult formel.

Jag har gjort research om mysticism och alkemi i många år. Det var fascinerande att
upptäcka att alkemi inte bara var en föregångare till kemin utan ett andligt system med sitt eget symbolspråk. Alkemisterna ville finna sig själva, ta fram sitt sanna jag och på det sättet omvandla sig själva till ett metaforiskt guldlikt tillstånd. Många ser alkemisterna som de första psykologerna då de försökte behandla känslor av sorg, oro och depression med psykiska inre processer. Denna sida av alkemin glöms oftast bort inom fiktionens värld. För mig kändes det perfekt att använda alkemin som grund för både mysteriet och mina karaktärers utveckling. Men jag ville också göra alkemin rättvisa. Jag insåg ju mer jag läste på att verklighetens alkemi var intressant nog utan att jag fantiserade vidare, omformade eller la till eget.

Mitt researcharbete började med ett gäng bokinköp. Alla som har börjat forska om ett
ämne känner nog igen sig i att det första man lär sig är hur mycket man inte vet. Alkemi uppkom i gamla Egypten och har utvecklats och spridit sig till olika länder genom tiden fram till idag. Det innebär mycket uppblandning med olika trosystem. Det räckte inte med att bara läsa om alkemi. Religion, filosofi och esoterism rent allmänt var precis lika viktigt för att få sammanhang och djupare förståelse. Förutom böcker bad jag min kompis mamma, som är bibliotekarie, att ta fram alla univesitetsavhandlingar som anknöt till alkemi. Jag upptäckte Den Alkemiska Akademin i Stockholm och gick ett antal kurser, sökte upp olika experter för intervjuer.

Mina råd för andra som gör research för sina böcker är att:
1. Skaffa många källor. Nöj er inte med att bara plugga igenom en bok. Få olika vinklar.
2. Sök upp experter du kan träffa och prata med. Det är bra att kunna fråga specifika frågor och diskutera med en riktig person.
3. Var källkritisk.
4. Brett kunnande tillåter en att ge en bra komprimerad bild av ett stort ämne. När
researcharbetet är färdigt gäller det att välja ut och plocka bort.
5. Det är lätt att bli för påläst och tycka att saker är självklara. Be dina oinsatta testläsare att särskilt fokusera på framställandet av ämnet (i mitt fall alkemin) och säga om det känns tungt, obegripligt eller otydligt.

Samtidigt som mina kunskaper om alkemi ökade tog min roman och dess karaktärer form. I slutänden är min roman en väv av både verkligt och overkligt. Vårt förflutnas alkemi blandad med fiktiva historiska händelser. Karaktärer som är lapptäcken av mig, min fantasi och av folk jag mött. En plats av både det finaste och det fulaste från vår egen … Inte en perfekt värld att fly till. Men förhoppningsvis en lustigahusetspegel att både känna igen sig och hitta något nytt i.

transformationen 2
Magic Frigrens bok Transformationen finns att köpa på Adblibris.
Hon är också skapare till serien Magikonsult / Magic Advisor som finns att läsa på
webben, i albumform och i tidningen Zenith News. Hon driver också den övernaturliga bloggen MissMagicGirl.

We have take off

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har landat efter bokmässan och tröttheten, eller boksmällan som det också kan kallas, har sakta försvunnit. Vardagen är tillbaka och med den redigeringen av Brutna små regler.

Det blir mycket tjat om redigering just nu får mig, men får jag anförtro er en sak?

Jag har verkligen börjat gillar redigeringen. Jag ser verkligen hur manuset lyfter lite mer för varje gång det nagelfars. Det är en ganska häftig känsla. Med Hemligheter små tyckte jag mest att redigeringen var stressig och jobbig, även om slutresultatet blev jättebra. Denna gång kan jag nog uppskatta redigeringen mer.

Denna omgång har jag dessutom testat på ett nytt sätt att ta mig an redigeringen och det verkar fungera. Jag känner inte alls lika mycket panik denna gång.

Om ca 1 vecka ska jag skicka in manuset till redaktören igen och just nu känns det som sagt ganska lugnt. Som att jag har koll på läget 🙂 Jag har skyndat långsamt denna gång. Verkligen tagit mig tid med varje kapitel.

Jag går igenom kapitel för kapitel. Jämför mina egna tankar och idéer som jag skrivit ner med feedbacken från redaktören och sedan ser jag var jag kan göra med det. Jag jobbar mycket med sub-ploten denna omgång eftersom vi bestämt att vi ska skruva upp den ett snäpp så det ställer till med mer problem för mina huvudkaraktärer. Att det blir ytterligare ett hinder som de måste ta sig över för att få varandra. Jag gillar den verkligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att den inte tar över för mycket. Det ska ju trots att vara en sub-plot 🙂 och i dessa nya situationer som uppstår då vi tvistar till det lite extra så finns det möjligheter att visa ännu mer av mina karaktärers olika sidor. Plocka fram delar som annars kanske inte kommit fram. Och det är också en utmaning.

En annan sak som jag fokuserar på denna runda av redigering är att rätt känsla finns i varje kapitel. Att det speglas genom karaktärernas handlande och sinnesstämning. Och att det finns en förändring. Om kapitlet börjar med att min hjältinna är irriterad så ska hon helst inte vara det i slutet av kapitlet, utan det ska ha skett en förändring. Inte så lätt alla gånger men jag försöker 🙂

Jag tittar också på att varje kapitel har en tydlig konflikt som för handlingen framåt.

På onsdag är planen att vara klar så att jag kan skriva ut manuset och läsa igenom det på papper. Det blir en helt annan känsla att läsa det på papper än på en skärm och jag har mycket lättare att få ett för i läsningen när jag läser det på papper. Jag ser lättare var det inte fungerar osv.

Om jag hinner med fem kapitel om dagen så borde det inte vara några problem att skriva ut manuset på onsdag kväll 🙂 och det borde jag klara. Eller rättare sagt, det ska jag klara 🙂

Kram på er och ha en underbar start på veckan ❤

Att kombinera två yrken

I månadens nummer av tidningen Karriär, som går ut till alla Jusekmedlemmar, är jag intervjuad på temat att kombinera två yrken – jurist och deckarförfattare. I artikeln beskrivs bl.a. hur jag under våren varit tjänstledig varannan månad för att skriva. Ett upplägg jag valt och som för mig har fungerat bra. Det har möjliggjort att hålla kontakten med min arbetsplats under tiden jag varit borta och därför också kunna prestera fullt ut när jag kommit tillbaka. Perioderna av tjänstledighet däremellan har gett mig chansen att skriva utan stopp.

Men kan man vara tjänstledig hur som helst undrar du kanske nu? Jag har förmånen att ha en oerhört bra arbetsgivare som satsar långsiktigt och den formella grunden för min tjänstledighet har varit studier. Under tiden jag skrivit manus har jag också gått en godkänd manusbearbetningskurs som motsvarar heltidsstudier i nedlagd tid. Det är där min bok har formats och tröskats. Många arbetsgivare godtar tjänstledighet för studier av det slaget. En seriös utbildningsarrangör skriver ett kursintyg till arbetsgivaren där innehållet framgår om du funderar på denna lösning. Lösningen ger dessutom oftast möjlighet att planera tjänstledigheten och studierna så att det passar i tid både för egen del och för arbetsgivaren. Det är vad jag gjorde.

Manusbearbetningskursen var helt avgörande för boken. Jag hade aldrig fixat att skriva den utan en piska för att hålla tempot och den ovärderliga feedbacken på texterna. Min lärare, vars synpunkter jag värdesätter högt, kommer för övrigt att gästa Debutantbloggen inom kort och ge tips och råd.

Efter våren kan jag konstatera följande. Det finns jättemycket i mitt juristjobb som jag haft nytta av i arbetet som författare. I synnerhet när det gäller noggrannhet, struktur och inställningen till research. Jag har haft många roller som samordnare och projektledare och manusproduktion för mig har stora likheter med hur jag i andra sammanhang planerar och lägger upp ett projekt med leveranser och delmål. Om någon frågade min förläggare misstänker jag starkt att hon skulle beskriva mig som i och för sig lite galen men helt anal. Jag missar inte en deadline och ser helst att allt följer tidsplanen. Däremot är min ryggsäck efter femton år med rättsliga frågor att jag alltid måste ha både hängslen och livrem. ”Lägg till frasen ‘såvitt vi vet’, ‘i allt väsentligt’, ‘vid en sammantagen bedömning'” – ni fattar. Otroligt hämmande.

Som författare har jag lärt mig mycket om språkanvändning, gestaltning, analys men framförallt mer om mig själv. Jag kan pitcha en idé, jag kan oförberedd ställa mig på en scen och prata inför massor av människor jag inte känner, jag kan jättemycket om marknadsföring och jag har ett jävla driv. Jag vågar delge mina tankar utan att ha en aning om hur de kommer att tas emot och jag kan hitta på! Varje dag har jag som författare gjort något som jag aldrig testat tidigare och som juristen i mig egentligen är absolut livrädd inför. Kanske är detta den viktigaste lärdomen som jag tar med mig tillbaka efter sommaren – modet författarskapet innebär. Och jag tror att det är något som jag kommer att ha nytta av under resten av mitt yrkesliv även som jurist.

Dessa fördomar alltså!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Att få ge intervjuer i tidningar och radio är verkligen jätteroligt och något som jag helt klart kan vänja mig vid att göra, bara inte allt för ofta då jag måste hinna skriva också 🙂  Och även om jag tycker att det är skoj att få ge intervjuer så har det också fått mig att fundera, på alla dessa fördomar som finns om romance. Så jag tänkte i detta blogginlägg ta upp de tre vanligaste som jag fått höra (och fått svara på) om och om igen.

Harlequin (smörja) då eller?

Ja, i Sverige är Harlequin starkt förknippat med romance och ja, böckerna har inte alltid varit så jättebra men kom in i matchen liksom. Eller kliv in i detta årtionde åtminstone. Det har Harlequin gjort. (och det säger jag inte bara för att jag är utgiven av dem 🙂 ) Romance har, precis som samhället, förändrats enormt och en Harlequin bok idag är inte detsamma som en Harlequin bok för 30 år sedan så var snälla och sluta använda ordet Harlequin som ett förminskade ord för hela genren. Romance genren bjuder på ett minst lika brett spektrum som deckare. Så att dra alla romance böcker över samma kam är inte riktigt schyst.

Du menar som 50 shades of grey?

Newsflash: Böcker i samma stil som 50 shades of grey har funnits långt innan 50 nyanser slog igenom. För att inte tala om sex i böcker. Det är inget nytt liksom. Men ändå så verkar det som att folk tror att man kopierat eller inspirerats av 50 nyanser bara för att man har sexscener i sin bok. Så är alltså inte fallet.

Det är ju så förutsägbart!

Ärligt? Det enda man säkert kan veta innan man läst boken är att den kommer att handla om en kärleksrelation och att den kommer att sluta tillfredställande.
Precis som du vet att i en deckare kommer det handla om ett mord och i slutet får du veta vem som är mördaren, men jag hör ingen klaga på det. Eller?
I romance, deckare, fantasy, ja all genre litteratur så är det ju resan fram till målet som är det viktiga. Det är det som vi läsare är ute efter. Annars skulle vi inte fortsätta att sluka bok efter bok i den genre vi tycker om.

Har ni stött på några fördomar när ni berättar om vad ni skriver eller vad för typ av böcker ni läser? 

Då var det (äntligen) dags igen

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

20170710_205641

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Mina post-it lappar och jag

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Barnen har sommarlov.

Min redaktör har fortfarande mitt manus Brutna små regler.

Och jag har drabbats av ischias.

Så just nu står det faktiska skrivandet lite still.

Men även om jag inte kan sitta och skriva så mycket som jag hade hoppats på så passar jag på att planera istället.
Jag och mina färgglada post-it lappar har blivit bästa vänner under de senaste veckorna. Just nu håller jag på att strukturera upp manuset till trean (förtydligar den övergripande konflikten, vilka stora vändpunkter som ska finnas och vart de ska dyka upp, funderar på olika scenarion som kan passa osv.) så att när väl ischias värken ger med sig så kan jag sätta mig och ösa sand lite mer kontrollerat. Jag gör en grov skiss över hur sandslottet kan komma att se ut så att säga 🙂

Det är ett nytt sätt för mig att arbeta, visst har jag använt mig av post-it lappar på det här sättet tidigare men då har jag vänt mig till dem efter att råmanuset var skrivet, för att få en överblick. Jag har aldrig börjat med lapparna för att sedan skriva. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen och om jag kommer att tycka om att arbeta på det här sättet. Jag vill ju gärna vara mer strukturerad i mitt skrivande men samtidigt så är jag rädd för att det ska låsa mig för mycket och att de där spontana sakerna ska försvinna. Vi får se helt enkelt. Allt jag vet är att det ger mig en chans att arbeta med mitt manus även om jag inte kan skriva ner den just nu. Och om jag inte fick arbeta med mitt manus så skulle jag snart klättra på väggarna här hemma 🙂

Det är lustigt hur snabbt skrivandet kan bli en sådan viktig del av en själv utan att man ens märker det.

Nu ska den här trötta författaren krypa ner i sängen i förhoppning om att  i alla fall få några timmars sömn.

Ha en härlig måndag och en underbar start på denna nya månad alla fina bloggläsare ❤
Njut av sommaren, skrivandet och livet.

Kram på er!