Samma problem i olika texter

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

 

I skrivandet måste vi jobba med texterna. Skriva och skriva om. Granska, läsa, omarbeta. Ofta stöter jag på samma problem i olika texter. I de jag har skrivit själv men också i de jag möter som skrivpedagog och lektör. Här följer några tankar om vanliga problem jag stöter på.

Viljan att berätta allt
När vi skriver tenderar vi att förklara allt. Precis allt. Den minsta rörelse, föremåls exakta placering i rummet, personers och objekts bakgrundshistorier. Typ: Hon lyfte koppen från bordet där hon ställt den bredvid högen av tidningar som hon inte läst än, och satte koppen till munnen.

Det blir onödigt mycket information. Meningen blir onödigt lång. Texten blir onödigt svår läst.

Meningar är för ordrika
Alltför långa och krångliga meningar kan bero på att de är ordrika. Många småord trycks in i en enda mening. Ord som: samtidigt, sedan, min, sin, hans, hennes, lite. Jag tycker inte att det är något fel med de här orden, men det kan bli för mycket. Exempelvis: Hon tog upp sin plånbok samtidigt som expediten sneglade lite på sin klocka. Kanske går det att förenkla meningen. Kanske: Hon tog upp plånboken och expediten sneglade på klockan.

Stycken börjar på samma sätt
I mina texter börjar ofta stycken på samma sätt. I den senaste novellen jag skrev börjar nästan alla stycken med en tidsangivelse. Som: På kvällen, nästa dag, när det blev morgon, klockan var redan nio när …

Det här blir enformigt. Jag vill gärna ha variation i texterna. Därför jobbar jag mycket i novellen med att ändra styckens inledningar.

Personers namn är för lika
Något jag ofta möter i manus jag lektörsläser är att personernas namn är alltför lika. Kanske heter någon Sara och kanske heter någon annan Saga. Läsaren kan blanda ihop dem

Även författaren själv kan bli förvirrad, har jag märkt. När två namn är så lika händer det ofta att det står fel. Sara när det ska stå Saga, Saga när det ska stå Sara.

Personer är för lika varandra
Tidigare skrev jag om samma person om och om igen. Alla var kvinnor, unga, kreativa, mörkhåriga och vegetarianer. Vet inte varför. Kanske för att jag själv är ung, mörkhårig, vegetarian och kvinna. Det blev tjatigt. Jag började rensa. Förändra. Nu har jag fått in vanan att inte skriva exakt samma person och jag känner själv att någonting händer i berättelserna. Det blir någonting nytt. Någonting annat.

Bilderna blir belastade
När jag började skriva ville jag skriva fint. Ville skriva smärtsamt. Ville skriva mycket. Använda De Stora Orden. Det var spårvagnar som körde över blödande hjärtan och det var nakna kroppar i snön och det var glitter och det var blod och det var maxat. Metaforer, Liknelser. Svulstigt. Det känns väldet avlägset. Ni som läst något av mig vet att min prosa är avskalad. Enkel. Där trivs jag bättre.

Nu vill jag absolut inte säga att en ska skriva som jag. Att mitt sätt att skriva, avskalat, är det bästa. Men jag upplever att det storslagna kan bli för mycket. De maxade bilderna kan belasta texten. Berättelsen, kärnan, personerna, kan försvinna bakom svulstigheten och läsaren kan tappa bort sig. Därför tror jag att det finns en poäng i att hålla tillbaka De Stora Orden ibland. Eller rensa bland dem i genomskrivningen.

Även jag får jobba med mitt uttryck. En vanlig respons på mina utkast till noveller är: Det blir för kalt. Jag känner mig utestängd. Alltså måste jag också hålla tillbaka ibland.

 

 

Jag hoppas att de här tankarna kan vara till hjälp i ditt skrivande!

 

p.s Har du något klurigt som du får jobba med i ditt skrivande? d.s

Nytt manus del 3: Alfaredigering

Detta ser ut att bli en liten artikelserie. Det var inte tänkt så från början. Men jag har märkt att många bloggläsare gillar de mer praktiska inläggen, så jag planerar skriva något om varje steg i processen. Jag har tidigare skrivit om min arbetsordning med ett nytt manus, och om vad jag lärde mig av mina alfaläsare.

Genom alfaläsarna har jag nu fått en känsla för var berättelsen brister. De har även gett mig sina manus, där de antecknat kommentarer om både stort och smått. Att sätta sig ner framför datorn med den där stora luntan och sakta gå igenom varje kommentar, varje påpekande, känns ibland övermäktigt. Manusluntan är så tjock, och ibland kommer man till saker som tar lång tid att rätta till. Det känns som att man aldrig kommer igenom papperna. Så jag har utarbetat en liten teknik för att snabba på arbetet.

När jag kommer till något som behöver åtgärdas använder jag ett enkelt sorteringskriterium. Kan jag lösa problemet på mindre än en minut? Om det går, så fixar jag problemet omedelbart. Det kanske bara är något ord som saknas, eller några tankar som är för övertydliga, eller några meningar som inte riktigt sitter ihop. Om jag däremot stöter på något som kommer att ta längre tid … Säg att jag måste skriva om en scen eller kanske riva ut ett kapitel, eller ändra perspektiv och tankemönster för en hel passage, då sätter jag tre stjärnor *** i arbetsdokumentet. Efter stjärnorna skriver jag en mening eller två om vilka förändringar jag tänker mig. Sedan går jag vidare.

Fördelen är att man mycket snabbare kommer igenom de där stora manusbuntarna. Plötsligt känns det inte lika tungt. Istället känner man sig så väldigt nöjd då man plöjt genom alla papperna och man kan lägga dem ifrån sig. Och det finns en annan fördel. När man samlat ändringar från alla alfaläsarna i sitt arbetsdokument får man en helt ny överblick. Tillsammans ger de mer än var för sig.

Sedan börjar arbetet med att radera stjärnor. Jag gör en enkel sökning i dokumentet på *** och anländer till varje punkt där något måste åtgärdas. Just nu har jag bara två punkter kvar. Men det är också de två största. Jag måste lägga in två helt nya kapitel. Ett i början av boken, och ett på slutet. Alla de små ändringarna som lägger an till dessa kapitel är redan gjorda. För jag vet vad som ska ske i dem. Nu är det bara att skriva dem också.

Hur brukar du göra?

Nytt manus del 1: Min arbetsprocess

Jag älskar att läsa om hur andra författare arbetar med sina texter. Det är något fascinerande att se hur lika och olika vi fungerar. Dessutom finns det alltid något man kan lära sig och jag är väldigt tacksam gentemot alla de som delat med sig av sina erfarenheter. Så i en anda av att dela med sig tänkte jag skriva något om min arbetsprocess med det nya manuset.

Det vore jättekul om fler ville dela med sig av hur ni brukar göra, antingen i kommentarfältet, eller på era egna bloggar och länka hit (så vi får en pingback.) På så sätt kan vi alla förhoppningsvis lära oss av varandra.

Min arbetsordning ser ut som följer:

  • Grovmanus

  • Grovredigering

  • Alfaläsning

  • Alfaredigering

  • Betaläsning

  • Betaredigering

  • Korrekturläsning

  • Sista korrigeringarna

Grovmanus

Det viktigaste när man skriver en bok är ju att faktiskt skriva. Det kanske låter lite väl simplistiskt, men det är inte alltid det enklaste. Det har skrivits hyllmeter om skrivkramp och hur man förlöser sin kreativitet. (Här på bloggen finns t.ex. dessa inlägg av Augustin och Annelie.) Min egen filosofi är att bara köra på. För att kväsa min inre kritiker så struntar jag medvetet i allt inte blir perfekt och bara skriver istället.

Jag har upptäckt att jag är en periodare. Jag kan skriva mycket i några veckor och sedan kanske jag inte skriver något alls på en månad. Men under de kreativa perioderna så kan texten bara rasa ut ur fingrarna. För att få det att fungera behöver jag hålla en hög hastighet. Och varje gång min inre kritiker börjar protestera så lyssnar jag med ett halv öra huruvida det är något vettigt, annars trycker jag ner honom och tänker: Det där fixar jag i redigeringen…

Grovredigering

Målet med det höga tempot är att skriva sig igenom hela boken. Först när jag kommit ut på andra sidan kan jag se boken i sin helhet och gå tillbaka och fixa alla de där problemen som min inre kritiker gastade om. Kanske är det några scener som behöver läggas till. Kanske är det karaktärer som ändrat personlighet från min första idé till hur de faktiskt blev på slutet. Kanske är det formuleringar som, när jag nu läser dem med lite distans, helt enkelt inte fungerar. Kanske är det detaljer som stavningen av vissa namn, eller att kontrollera att den där karaktärens ögonfärg är den samma genom hela boken. Man slätar helt enkelt ut groparna och försöker färdigställa manuset så långt det bara går.

Alfaläsning

När grovmanuset har fått sin första redigering, är det dags att skicka ut det till alfaläsarna. Alfaläsningen ligger ganska tidigt i processen. Så då fokuserar man på de stora dragen. Det handlar inte först och främst om stavfel eller grammatiska tveksamheter utan om själva berättelsens struktur.

Den feedback jag önskar från mina alfaläsare handar om:

  • Berättelsens övergripande struktur

    • Fungerar den? Blir det en spännande historia?

    • Logiska luckor?

    • Scener som ska tas bort, eller kanske någon som bör läggas till?

    • Finns det överraskningar som skulle behöva ges fler ”föraningar” så att avslöjandet inte blir allt för abrupt?

  • Tempo

    • Varieras det med långsammare och högre tempo på ett bra sätt?

    • Scener som förlorar fokus?

    • Fungerar berättelsens klimax?

  • Karaktärerna

    • Är deras röster konsekventa genom boken?

    • Går huvudkaraktärerna igenom en förändring?

    • Finns det scener, tankar eller dialog, som inte känns trovärdig?

  • Går det att finna ett tema?

    • I sådana fall, vad är det?

  • Och andra övergripande saker som de kommer att tänka på.

Just nu sitter jag mitt i alfaredigeringen. Jag lovar att återkomma och skriva om det, men för nu känns detta inlägg långt nog. Återigen, det vore jättekul om fler ville dela med sig om sina erfarenheter. Så skriv! 🙂

Allt gott!

Hur episkt kan det bli egentligen?

Jag har precis börjat skriva igen. Det känns oerhört skönt. Under nästan två månader har all min lediga tid gått åt till Drakhornets release och allt det praktiska kring det. Det har visserligen varit både kul och lärorikt, men jag har ändå saknat min skrivtid. Äntligen börjar jag få möjlighet att skriva igen.

När jag nu sitter här med manuset till tvåan, står jag plötsligt inför ett vägval. Jag skriver ur ett nära tredjepersonsperspektiv. Det innebär att jag rent tekniskt kan ha hur många huvudpersoner som helst. När jag skriver ”huvudperson” så menar jag personer ur vilkas synvinkel historien berättas. Här skiljer sig tredjepersonsperspektivet drastiskt från ett förstapersonsperspektiv där du bara kan ha en synvinkel, (eller möjligtvis två om du är en riktigt skicklig författare).

Detta är andra delen i en fantasyserie. Om man läser episk fantasy, som t.ex. serierna av Robert Jordan eller George R.R. Martin så har de nästan hur många huvudpersoner som helst. Men hur episk vill jag egentligen göra min serie? Bara för att man med tredjepersonsperspektivet kan ha hur många huvudpersoner som helst så innebär det inte att man ska ha det. Det blir lätt rörigt. Å andra sidan kan ett stort antal huvudpersoner ge historien en mångfald, textur och botten som inte går att göra med ett fåtal synvinklar.

I första boken har jag egentligen bara två huvudpersoner. Det är Hanna och Erik. Allt som sker ses ur deras perspektiv. Detta är roligt att leka med, t.ex. i hur de ser på varandra. Enda undantaget är prologen och epilogen då jag för bara någon sida hoppar ner i någon annans huvud. Men dessa är inte bärande röster för historien, utan bara glimtar som är till för att ge läsaren ledtrådar och en känsla för det främmande.

Jag hade först tänkt att jag skulle utvidga antalet huvudkaraktärer. Att jag skulle plocka in fler röster och synvinklar ju längre serien gick. Men nu är jag inte så säker längre. Till en början med så har jag förälskat mig i Eriks och Hannas röster. För det andra så blir hela bokserien mycket tajtare och stramare om jag bara håller mig i deras huvuden. Å andra sidan kan jag frambringa en mycket större målarduk och väva många fler trådar om jag får tillgång till några huvudpersoner till.

Vad säger ni? Har ni några tips och råd? Hur bör jag göra?

Första boken i en serie, hur gör man?

I fredags fick jag en fråga. Vilse undrade hur jag tänker kring skapandet av första boken i en serie. Vad bör man tänka på? För egen del handlar det mycket om bokens grundläggande struktur, hur den delar ut information och med vilket tempo den driver handlingen framåt. Så jag tänkte dela med mig av några funderingar.

1. Börja aldrig med en infodump. Det är enligt min mening det värsta man kan göra. Kasta istället in läsaren och huvudkaraktären rakt in i handlingen. Kan hända att det första kapitlet egentligen bara var det första för dig som författare. Det var där du byggde upp värld och karaktärer för dig själv. Men i den färdiga historien behövs det inte längre. Kanske kan läsaren komma in något kapitel senare, där berättelsen får mer fart?

2. Portionera ut informationen. Det är mycket som måste introduceras i första boken. Världen, karaktärerna, olika varelser, deras relationer med varandra, men även sådana saker som sociala och ekonomiska strukturer och hierarkier. Portionera ut allt i lagom takt, för att inte sänka tempot. Utse gärna någon sidekick som har bättre koll än huvudpersonen, så kan sidekicken bli lite av en guide som förklarar både för huvudkaraktären och läsaren samtidigt. Gör det inte för uppenbart bara.

3. Se till att karaktärerna är levande från första början. Ofta när man skriver första boken i en serie (eller en bok överhuvudtaget) så tar det ett tag, kanske hela boken, innan man riktigt lärt känna karaktärerna. Då måste man gå tillbaka och redigera hela boken så att karaktärens röst blir enhetlig genom hela historien. Om man inte gör det riskerar man att få ganska lama karaktärer i början, som mot slutet blivit helt förändrade. Visserligen ska ens huvudkaraktärer gå genom en viss förändring under sin karaktärsark, men det ska vara en förändring som du som författare kontrollerar, inte en förändring som beror på att du i början av boken ännu inte riktigt visste vem karaktären var.

4. Det gör inget om inte hela din värld syns i första boken. Man kanske har den mest fantastiska värld, med hur många intressanta berättelser, varelser och konflikter som helst. Men man kan inte visa allt samtidigt. Det var det största misstaget  jag gjorde med Drakhornet. Var tvungen att göra en väldig redigering och kapa bort stora mängder information. Nu är det sparat till bok två istället.

Den mest klassiska av alla berättarstrukturer. Men den fungerar ...

5. Ta kontroll över tempot. Man måste variera tempot i olika kapitel. Vissa måste vara långsammare, och andra snabbare. För många långsamma kapitel och man tråkar ut läsaren, för många med högt tempo och man tröttar ut dem. Det behöver vara en blandad kompott som går lite om vartannat. Ett enkelt tips är att kolla på kapitelindex och notera framför varje kapitel om det är ett långsamt eller snabbt kapitel. Om man vill kan man gradera på en skala 1-5. 🙂 Se sedan till att det finns en lagom puls av omväxlande snabba och långsamma kapitel. Börja gärna hela boken med ett eller två snabba, så är chansen större att kroka läsaren. Mot slutet när berättelsen närmar sig klimax är det också bra med fler snabba. Annars blir det liksom inte så mycket till klimax. 😉

6. Underskatta inte läsaren. De förstår mer än vad du tror.

7. Överskatta inte läsaren. Ibland förstår de inte, fast du tycker att du lagt dit alla möjliga anspelningar. Kolla av med dina betaläsare. Vid behov är det bara att trycka in fler ledtrådar eller förtydliga.

8. Ha kul.

För ytterligare diskussioner kring detta så måste du (Vilse) nog läsa Drakhornet, så kan vi snacka sedan. Hoppas det var intressant för alla andra också! 🙂 Kommentera gärna med era egna tankar. För det är ett fascinerande ämne. Ju fler som delar med sig, ju bättre.

Gör en outline – eller dö!

Jag har börjat skriva på manuset till Drakhornets uppföljare. ”Redan?” kanske någon tänker, men jag planerar att försöka släppa andra boken lagom till jul, och då måste manuset vara klart efter sommaren.

Det är inte riktigt lika brutalt som det låter. Faktum är att manuset redan är skrivet till 60%. Men mitt problem är att det inte riktigt hänger ihop längre. I höstas gjorde jag en stor redigering av Drakhornet. Jag strök en del, lyfte fram annat, ändrade liksom balansen i historien och skrev ett nytt slut. Mycket av det som kommer att komma i tvåan fanns redan innan jag gjorde dessa förändringar.

Frågan är, hur mycket av det kan materialet jag använda? Det finns en bra grundstruktur som jag fortfarande vill ha kvar. Där finns en berättelse med nerv och karaktärer som tvingas fatta desperata beslut. Det vore så synd att tvingas slänga det.

Samtidigt är jag mycket medveten om att allt inte går att rädda. Vissa saker fungerar helt enkelt inte längre under de nya förutsättningarna. Så hur ska jag då göra för att veta vad jag ska ta bort, och vad jag ska behålla. Enkelt. Jag gör en outline.

Olika författare fungerar på olika sätt. Vissa sätter sig bara ner och skriver. Orden ramlar ut på sidan. De vet inte nödvändigtvis själva vart de är på väg, men det är en del av tjusningen. Andra funderar ut hela berättelsen i förväg, gör en tydlig outline för varje kapitel och sedan sätter de igång. Då blir själva skrivandet mer av att fylla i mellanrummen, mer av att klä skelettet med muskler.

Personligen är jag lite mitt i mellan. Jag outlinar en del, men ofta inte mer än några punkter som jag vet att karaktärerna behöver träffa på vägen. Däremellan låter jag mig utforska. Det blir roligare så.

Men inför jobbet med uppföljaren inser jag att jag måste outlina hårdare. För här finns redan ett stort antal trådar. Nu måste de vävas ihop snyggt. Då kan jag inte bara sätta mig och utforska, jag måste veta vart jag är på väg. Jag måste rita en karta. Annars är risken stor att hamna i en återvändsgränd.

Hur brukar du göra när du skriver? Utforskar du historien och karaktärerna helt fritt, eller skriver du en tydlig outline? Kommentera gärna. Det är alltid lika intressant att höra hur andra brukar göra.