Vad är din författarbensin?

jenny

Foto: Henrik Berglund

Om en dryg vecka är jag tillbaka i arbetslivet igen. Det har varit en minikort ledighet, men jag ska inte klaga. De flesta ”månskens-författare” skriver jämt på sin lediga tid. Själv klarar jag inte det. Jag måste pausa och återhämta mig. Hänga med min familj.

Men en sak slutar jag aldrig jobba med och det är intrycken som lagras i min hjärna. De är min författarbensin. Det som blir nya idéer. De är mitt guld.

Som kreatör och copywriter har jag samlat intryck professionellt i 20 år. Jag ser nåt i ett sammanhang och kopplar ihop det med något annat. Och så blir det trendspaningar och kampanjer. Jag har märkt att samma arbetsmetod fungerar bra även som författare och manusförfattare. Det ger mig story.

Just nu har jag en spaning från en bardisk i våras som jag vill göra något av. En för mig främmande person berättade en detalj ur sitt liv. Den lilla grejen sa så mycket om vår tid. Då skulle jag också för första gången ha en man i huvudrollen, en medelålders. Bara en sån sak känns spännande! Och jag skulle vilja skriva berättelsen ur ett feministiskt perspektiv.

Jag gör även intervjuer när jag hittat ett ämne som jag vill dyka ner i. Och så skapar jag mappar på Pinterest, Instagram och på datorn med bilder och artiklar som inspirerar eller rör ämnet. För ljudboksserien Kämpa tjejer! har jag hur mycket som helst och det kommer hela tiden mera. De teman jag tar upp är hyperaktuella. Jag skriver om utmattning, framgångshets, hälsotrender och vår tids journalistik. Men också om vänskap, stora drömmar och längtan efter tillhörighet.

Nu kör jag snart sista rycket med Kämpa tjejer. Redaktören har sagt sitt: ”Funkar utmärkt!” och ”Underhållande!” (Hurra!) Inspirationsmapparna fortsätter att fyllas på, men i så fall till en eventuell säsong 2. Nu ska jag släppa den här serien. Ska bara dubbelkolla… Ska bara putsa lite på dialogen… Ska bara…

Lycka till med ditt skrivprojekt i sommar och hoppas du tankar massor med författarbensin!

Göra hästen?

Stockholm har haft Medelhavsvärme senaste veckan, en sån där värme som du knappt upplever en vanlig svensk sommar. Ett man-ur-huse-väder och ta-ledigt-från-allt-väder. Lustigt nog är det ett sammanträffande med något jag skrivit om i min ljudboksserie. Jag hämtade på förskolan och tog en bild för att det skulle se ut som jag varit ute i det vackra vädret... 😆Precis som praktikanten Jossan i Kämpa tjejer! har jag istället för att få solsken på näsan suttit inomhus och jobbat 24/7 i brakhettan! Lunchen har ätits stående på fem minuter vid datorn. Inget jag rekommenderar i längden. Är så att säga ”i karaktär” även om jag inte råkat ut för de sjuka grejerna som Jossan råkar ut för. Inte ännu iallafall… Jag har skrivit om en storyline för ett tv-manus och under helgen har jag försökt jobba med min något eftersatta skoluppgift på tv-seriekursen på StDH som ska vara klar imorgon. Därför blir det inget långt inlägg, utan istället lånar jag en kul bild från min klasskompis Jonas:

Om du känner dig minsta stressad inför en deadline, det går alltid att göra hästen!

Ha en fin vecka!

Den galopperande skrivångesten

yann-bervas-400058

Foto: Yann Bertas

Visste du att det finns något som heter dead butt syndrome? Det är typiskt för kontorsmänniskor, såna som sitter på rumpan framför en dator hela dagarna. Jag kan lova att jag har det. Plus gamnacke och ont i handlederna. Under de senaste dagarna har jag även fått en rejäl släng av vinterkräksjukan.

Men det är inte det värsta. Det värsta är prestationsångesten och stressen att bli klar. Just nu är jag i sluttampen av mitt manus till ljudbokserien Kämpa tjejer! Tvivlen blandas med skam. Hur ska jag ta mig upp för berget – författarnas Himalaya?

När jag gick kvällskurs i skrivande för några år sen sa min skrivlärare att han sett många stupa på målsnöret. Författaraspiranter som lagt av strax innan de hade ett färdigt manus.

Nu sitter jag här med ångesten galopperande i bröstet och jag förstår precis varför de som gick kursen la av. Jag har hört om det. Jag har läst om det. När du som författare känner dig helt värdelös. Jag är exakt där. Jag vill lägga ner alltihop och stilla frysa fast vid berget.

Det är en barndomsdröm att bli författare. Kanske just därför det är så laddat nu. Jag har jobbat hårt för att komma hit och jag är nästan framme. Men jag står framför ett skyhögt berg med massor av undertext. De två sista avsnitten i min berättelse.

Håll tummarna att jag klarar mig över krönet!

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

 

Vad alla författare behöver

32B89618-E2FE-4CC4-B6FF-EC277391E41FVeckan före jul träffade jag en grupp manusförfattare och regissörer. Vi samlades för att läsa högt ur varandras manus och diskutera dem.

Jag läste karaktären K, en erfaren kvinna på 45, som klubbade med en ung hipstersnubbe och hans flickvän i ett främmande land. En ovanlig scen för det är inte vad en medelålders kvinna förväntas göra. Leva life. Umgås med youngsters. Och samtidigt vara en kompetent krigsfotograf.

Jag vill så gärna se den filmen.

I år fyller jag 45. Jag blir lika gammal som rollkaraktären jag läste om i manusgruppen. Det svindlar! Nu är jag i Patsy & Edinas ålder när serien visades första gången. Nu är jag lika gammal som Samantha i Sex and The City (Inte 30+ som Carrie utan äldst som Samantha). OMG!

Sen jag började skriva på allvar igen, när jag fyllde 40, märker jag att jag är alla mina åldrar. Plötsligt har jag lätt att relatera till 16-åringen. Till 23-åringen. Till 30-åringen. Hur jag kände mig och vad jag längtade efter. Upplevelser som jag sällan tänkte på förut.

Det var en dröm att börja skriva igen. Och samtidigt kände jag en stor sorg. En sorg över att jag inte skrev litterärt alls under nära 20 år. Varför hade jag kastat bort så många år?

Men jag hade inget litterärt sammanhang då.

Det var under en skrivarkurs jag fick sammanhang som 40-åring. Och min skrivlärare sa: ”Äsch, vad skulle du ha skrivit om som 20-åring? Alla författare behöver livserfarenhet.”

Så hej här är jag. Patsy och Edina! Samantha! Ni vet hur det är att leva life. Nu kör vi!

Kim-as-Samantha-Jones-kim-cattrall-24117139-500-368

Scenen är ur SATC när Carrie fyller 35 och Miranda ska fylla i en deklaration med en ruta för vilken ålder hon är i. Samantha svarar: ”Welcome to my box”. Bild lånad från Pinterest.

God Jul & Gott Nytt År … och hej då!

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Det är söndag. Julafton. Lugnet har lagt sig i huset efter att gästerna åkt hem och jag sitter i soffan under en filt med mannen och hunden bredvid mig och jag försöker att hitta orden till att skriva detta inlägg.

Mitt sista som en av bloggarna på debutantbloggen.

Nästa måndag är det en ny person som ni kommer att få lära känna.

Jag har funderat länge på hur jag ska kunna sammanfatta det här året. Detta fantastiska, kämpiga, roliga, prövande, händelserika, omtumlande år som inte alls blev något likt det jag hade föreställt mig 🙂

Och jag har kommit fram till att det är omöjligt.

Det går inte att sammanfatta ett år som detta i bara några få rader 🙂

Så istället tänkte jag bara säga TACK.

Tack för detta galna, underbara år. Tack för att ni följt med på resan, för att ni läst mina (ibland ganska svamliga) inlägg, för att ni peppat i kommentarerna när det känts tufft och för att ni delat min glädje.

Nu ligger ett helt nytt år snart framför mig med nya äventyr och utmaningar. Min andra bok (helt galet 🙂 ) kommer att släppas och den tredje ska skrivas (Herregud hur ska jag klara av det?). Jag har under året som gått lyckats beta av några av mina mål på listan och under 2018 ska jag fortsätta att ta mig an de som är kvar. För att utvecklas och nå ännu längre.

Jag hoppas att vi kommer att höras igen, men om inte så lämnar jag er med orden:

Mer Romance Åt Folket

 

Om ni vill fortsätta att följa min författarresa så hittar ni mig på min egen blogg www.christinaschiller.com eller på min Instagram @c_schiller

Hur gick det sen? Ida Schill (fd. Tidman) var debutantbloggare förra året då hon debuterade med ”Forsdansen”

IMG_8660

Fotograf Josefine Eklid

Hej på er!

Så roligt och nostalgiskt att vara tillbaka i detta författarvärldens kuddrum.
Så, vad har hänt sedan sist då? Det var nästan ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg som fast bloggare här, och redan då hade jag mina aningar om hur livet skulle arta sig.

Har jag gett ut några rykande färska böcker?

Nej, det har jag faktiskt inte.
För ett år sedan funderade jag en hel del på vad författandet betydde för mig. Att det betydde mycket stod klart, men på vilket sätt? Var det något jag ville satsa primärt på, och skaffa mig ett trevligt vid-sidan-om-jobb för att få råd med mitt dagliga bröd, eller var det något som jag ville ha som hobby och rekreation medan jag jagade andra drömmar?

Jag kom fram till det sistnämnda.

Jag är inte bra på att vara kreativ under stress. Deadlines och prestation dödar min musa. Att skriva böcker är något jag vill göra för min egen skull, och att andra läser dem är en synnerligen trevlig bonus.

Så till de andra drömmarna som skulle jagas. Jag har nämligen inte bara barndomsdrömt om att ge ut böcker. I somras blev jag antagen till läkarprogrammet, och har nu nästan avklarat min första termin. Mina studier tar väldigt mycket tid och energi, och den lilla fritid jag har får jag ägna åt den överambitiösa renovering vi dragit igång här hemma. När det kommer till skrivande så handlar det alltså just nu mest om hur hypotalamus utsöndrar TRH till adenohypofysen, och de histologiska skillnaderna mellan duodenum och ileum.

I våras uppnådde jag dock ett skrivmål som länge legat och väntat på mig – jag skrev färdigt trilogin! Den sista och avslutande delen har nu ett prima råmanus som bara väntar på att få redigeras. Men vad gäller trilogin har jag också fastnat lite i tankar.
Idén kom ju som jag berättat i de tidiga tonåren, och planerna började formas på allvar några år senare. Det var drygt tio år sedan, och mycket har hänt på tio år. Forsdansen kommer alltså ursprungligen ur en sextonårings hjärna, och med en sextonårings lite knepiga och svartvita synsätt på saker och ting. Jag är fortfarande helt kär i mitt koncept, men hade jag gjort allt från början idag, så hade det sett annorlunda ut. Det har ju självklart väckt funderingar på om jag rent av ska göra om allt från början igen. Ta med mig alla mina lärdomar och skapa något fantastiskt. Lite kreativt återbruk så att säga.
När saker och ting lugnar ner sig i mitt liv, då ska jag sätta mig framför min dator igen,
förmodligen med en plan.

Jag har också så smått börjat ändra riktning på mitt skrivande. Det är fortfarande det
övernaturliga som står i fokus, men med åren har jag svängt skarpare mot det obehagliga. Jag vill skriva skräck. Gärna i kombination med övrig fantastik, psykologi och möten mellan väsen och människor, men jag vill inrikta mig mer på det mörka, än på omöjliga kärlekshistorier (vilket var vad som tog mest plats i mitt sextonåriga huvud). Jag älskar att utforska den tunna linjen mellan passion och hat, så den kommer nog få fortsätta förekomma. Men jag vill gå djupare in på obehag. Skriva feel-bad och ge läsaren kalla kårar. Skriva sådant som gör att man måste titta på animerad, enkel humor efteråt för att rensa känslorna.
Kommer jag någonsin kunna det? Det vet jag inte riktigt. Det är nämligen väldigt svårt.

Det jag vet är att historierna hopar sig i mitt huvud, och jag kommer aldrig sluta öva. Dels är jag sugen på att vidareutveckla trilogin, och dels är jag sugen på att fly fältet ett tag och skriva något helt annat.

Oavsett vad det blir så är min absoluta avsikt att producera mer, och nästa år, när huset börjar bli färdigt, kommer de där små luckorna i vardagen kunna utnyttjas igen. Innan ni vet ordet av så ses vi på en bokmässa eller ute i vimlet, där jag spatserar omkring med en nyskriven bok i handen!

Tills dess så säger jag god jul och gott nytt år till er alla där ute!

För uppdateringar, se min författar-instagram idatidmanforfattare!

Romanceförfattare bekänner

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Oj, oj, oj. Det är mitt näst sista inlägg på Debutantbloggen innan ett nytt gäng tar över. Känns så konstigt. Och lite sorgligt 😦 Kommer verkligen att sakna att blogga här varje måndag men nya äventyr och utmaningar väntar för mig 🙂

Så jag tänkte att mitt näst sista inlägg skulle få bli ett med glimten i ögat 😉

Med hjälp av några av mina författarkollegor som också skriver romance så kommer här en liten lista på bekännelser 🙂

  • Under intensiva skrivperioder blandar jag ihop namnen på mina barn och mina karaktärer. I texten blir det allt som oftast rätt, men barnen kan vara ganska förvirrade en period.
  • Jag har konversationer med mina karaktärer, ut högt och inte enbart när jag är ensam.
  • Instagramkonton som @menandcoffee, @badboysofinsta mfl. hänvisas alltid till som research … ALLTID
  • Jag brukar googla bilder på barbröstade vältränade män när skrivandet går segt. För inspiration. Ni vet.
  • Med undantag för min äkta hälft föredrar jag män i bokform.
  • Jag har drömt att jag har flirtat med en av mina manliga karaktärer och blivit nobbad. Jag önskar att drömmen tog slut där, men nej… Istället hade en lång utläggning om hur jag skapat honom och att han inte kan hitta någon som förstår honom bättre än jag. Han lät sig dessvärre inte övertalas.
  • Jag brukar öva på föredrag, intervjuer osv. i mitt huvud när jag kör bil, duschar mm. Ni vet, så att jag är förberedd inför när jag slår igenom stort och får hålla alla dessa saker.
  • Egentligen önskar jag att det fanns en subgenre för konfliktfri romance, för när mina karaktärer är olyckliga är jag också olycklig.
  • Innan intervjuer och författarframträdanden lyssnar jag alltid på samma sång. Den får mig på bra humör och sätter mig i rätt stämning för att vara utåtriktad och lättillgänglig/välkomnande.
  • Trots att jag har läst ett manus så många gånger att jag tappat räkningen kan jag fortfarande gråta av lycka när problemen skingras och kärleken vinner på slutet.
  • Jag fulgrät så ögonen svullnade igen medan jag skrev en sorglig scen och jag gråter varje gång jag läser den.
  • Nej, sexscenerna som jag skriver är inte hämtat från personliga erfarenheter … i alla fall inte allt.
  • Ja, jag är lite småkär i mina manliga huvudkaraktärer.
  • Så här vill jag göra ibland när någon säger: ”Jaha, du skriver sån där tantsnusk!”
    80026110903f18bda8b460839c7aab43

Och med det så vill jag passa på att önska er en underbar Jul med era nära och kära. Ta det lugnt, försök att inte stressa och …

Ha en riktigt GOD JUL!!!!

Ps. Om ni vill fortsätta följa mig och min påbörjade författarkarriär även efter mitt sista inlägg nästa måndag så kika in på min blogg www.christinaschiller.com eller min instagram @c_schiller

Livet regisserat av Jonas Åkerlund

Minns ni Ally McBeal? En populär tv-serie i slutet på nittiotalet om en ung vimsig advokat med ständiga kärleksproblem som spelades av Calista Flockhart. Jag kollade givetvis på den. Inte för att jag själv vid tiden var en ung förvirrad juridikstuderande, utan på grund av seriens soundtrack. Varje avsnitt innehöll musik i någon form och karaktärerna hade ofta en sång som ledsagade dem och satte stämningen. Som den tredimensionella ”oogachakka-ungen” som dök upp och dansade till Hooked on a feeling varje gång Allys biologiska klocka gjorde sig påmind. Just ”The Cha-cha Baby” tycker jag är lite obehaglig men idén att ha ett ledmotiv för en period i livet gillar jag.

Min senaste vecka har också fått en rytm. Inte en naken knubbig 3D-bebis som vrålar som Björn Skifs förstås. Nä, min signaturmelodi började som ett riff klockan 09:03 i onsdagsmorse när jag efter en hel natts arbete klickade på sänd. I takt med att manuset flög iväg började blodet pulsera och förvandlades till ett varmt dansvänligt elektroniskt beat som nådde huvudet. En mjuk röst började sjunga. Zephyr in the sky at night I wonder do my tears of morning zink beneath the sun…

Madonnas Ray of light bubblade fram som en psykedelisk underström och ackompanjerade mig under resten av arbetsdagen. Efter en timmes sömn rusade jag iväg mot ett maraton av julfester, avslutningar, bokläsningar, after work, middagsbjudningar, manusläxor, möten och en mycket spännande hemlig litterär aktivitet (som ännu inte är officiell). Dygnet övergick i en vecka, och veckan i ett koncentrat av alla händelser som inträffat det senaste året. Men det var inte förrän jag hörde melodin jag insåg att min tillvaro faktiskt är precis som musikvideon. Kommer ni ihåg den?

Inspelningen är gjord av Jonas Åkerlund och plåtad i flera olika städer, bl.a. Stockholm. Solen går sakta upp över staden och sen river dagen igång. Bilar forsar fram, människor myllrar över gatukors, varukorgar fylls och bilderna bläddrar. Fortare och fortare. Jag tror videon symboliserar livet som rusar mot sitt slut i full fart, snabbare än ljusets hastighet. Madonna beskrev sången som ”helt ur kontroll”. Just nu är den min.

Faster than the speeding light she´s flying. Trying to remember where it all began.

Jag har alltid älskat låten för det härliga rastlösa drivet men aldrig förstått innebörden och känslan. Innan jag började skriva tyckte jag allt gick för långsamt. Tiden stod still. Jag var dödligt uttråkad, understimulerad och levde i en ständig dagdröm och förhoppning om att något skulle hända. Något nytt, något roligt, något galet. Jag ville bli knockande. Och helst hela tiden. Ni vet som en manet. Jag har hört att maneter bara har ett enda känsloläge medan de färdas runt i haven helt utan styrning. Ständig förväntan.

Mitt skrivår har varit motsatsen till manetens. Varje sekund har det inträffat något fantastiskt roligt som jag aldrig vågat drömma om. She´s got herself a little piece of heaven, helt enkelt. Ett aldrig sinande flöde av nya möten, nya sysslor och nya erfarenheter.

I veckan ska jag spela in ett radioprogram med tre fantastiska människor, ha en manusdag med en supertrevlig samling begåvade serieskapare, fixa en hemlig presentation och kanske få kommentarer på mitt manus av två asbra förläggare. Längre än så vågar jag inte ens tänka för jag är rädd att någon ska nypa mig i armen. Och jag vill inte vakna. Helt plötsligt kan det vara över, quicker than the ray of light.

Sekunderna fladdrar förbi och det är omöjligt att stanna upp och bara vara i det. Ta in hur det känns när tillvaron på riktigt är den rastlösa febriga dagdrömmen. Så min förhoppning nu är att även en mental musikvideo går att pausa och spela om. I så fall är det vad jag ska göra under årets sista veckor.

Och då vet jag vad Ally Mcbeal skulle ha sagt. ”Think back and replay your year. If it doesn’t bring you tears of either joy or sadness, consider it wasted.”

Låt det vara kul!

Bild Marica Kallner2017
Tjo!

Skrivövningar är en stor del av mitt liv. De har hjälpt mig in i skrivandet, de har hjälp mig att utveckla skrivandet, de har varit grund för flera noveller och reflektioner. I min pedagogiska verksamhet tar jag dessutom fram övningar. Bygger övningar till kurser och workshops.

Övningar är bra.

Bra för att pröva nya skrivsätt och textuttryck: Beskriv hur du tog dig till jobbet eller skolan. Skriv utan att använda något skiljetecken. Skriv istället och där du vanligtvis skulle sätta ett skiljetecken.

Bra för att utmana skrivandet: Beskriv en trädgård utan att använda bokstaven Ä.

Bra för att tömma huvudet: Räkna till tio och skriv sedan ned det första du kommer att tänka på.

Bra för att skriva sig på plats och komma in i skrivpasset: Fortsätt på meningen Jag är här nu och jag …

För typ tio år sedan började jag ta mitt skrivande på fullaste allvar och satte igång att skriva min första novellsamling. Då var skrivövningar oerhört viktiga. Jag kunde inte arbeta med novellerna om jag inte först gjorde en övning. Jag behövde komma in i skrivläge och övningar var steget dit.

Övningar är fortfarande viktiga, men kanske inte lika avgörande. Jag behöver dem inte till varje skrivpass. Men när jag har varit borta från skrivandet länge behöver jag dem för att hitta tillbaka till orden.

Då och då frågar människor (bland andra jag själv) vad en ska göra med alla texter som kommer ur övningarna. Kanske känns det som om en skriver och skriver och har hårddisken full av texter som bara ligger där. Jag tänker att det kan vara så, och att det är okej. Allt skrivande är bra skrivande, tänker jag. Även om texterna inte blir mer än filer på hårddisken har de gjort nytta. Och ibland blir de små texterna mer. I Det som får plats finns novellen Lövet. Den blev till genom en övning på Sörängens folkhögskola. Med novellen kom essän Att hitta rätt. Två texter i min bok som inte hade blivit skrivna utan en specifik övning.

Jag tänker ändå att vi inte ska lägga för mycket vikt vid nyttan. Som jag tjatat om i detta inlägg är övningar bra för skrivandet. De gör att vi skriver och när vi skriver skriver vi mer. Men det absolut viktigaste med övningar: Det är kul. Det är kravlöst och lustfyllt och utmanande och enkelt. Låt det vara kul. Lägg tanken på nyttan åt sidan. En liten stund.

p.s Brukar du göra skrivövningar? d.s

p.p.s Om du gjorde någon av övningarna i det här inlägget vill jag gärna läsa! 🙂 d.d.s

What’s in a kiss?

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Något av det roligaste och svåraste att skriva är kyss scener tycker jag. Det är de som alltid brukar kännas lite platta och mekaniska för mig innan jag verkligen lärt känna mina karaktärer in på djupet. Innan jag vet hur de kommer att reagera och känna.

Jag sitter just nu med en kyss scen i Brutna små regler som inte känns riktigt helt hundra än. Något fattas.

Kyssar i böcker är betydande av en eller annan anledning. För oavsett om det är en första kyss, en försonings kyss, en ”skit-vi-borde-inte-ha-gjort-så-men-vi-ville-verkligen” kyss, en kärleksförklarande kyss etc. så tenderar kyssar att vara ganska stora vändpunkter för karaktärerna.

Att skriva riktigt bra kyss scener är svårt. De scener som jag älskar är de där känslorna får ta den största platsen. Där man får veta vad just den här kyssen betyder för ens karaktärer, speciellt den som har POV.
Om din karaktär kysser några slumpmässiga främlingar på en fest och då tänker att vilken dålig kyssare partnern är, så är det lika viktigt att notera som en kärleksförklarande låt-oss-vara-ensamma-tillsammans kyss. Även om karaktärerna inte vet vad den här kyssen betyder, bara att de kysser varandra och att de gillar det (eller inte), så är det viktigt att förmedla det till läsarna.

Det är detta som, enligt mig, gör kyssar roliga att skriva och läsa.

Följderna som kyssen får.

Men det betyder ju inte att karaktärerna aldrig kan kyssas bara för att visa tillgivenhet eller för att de inte kan hålla sina läppar ifrån varandra. Båda är giltiga orsaker till att skriva kyssar tycker jag 🙂

Men som regler är det de kyssar som verkligen betyder något, som har en djupare mening, som är signifikanta av en eller annan anledning där man som författare ska lägga mest krut. För det är där du verkligen kan lyfta scenen ett snäpp.

Har ni några favorit kyss scener i böcker eller filmer?

 

 

 

Filmmaraton

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Ni vet när man kommer till det där stadiet i skrivprocessen där man är så trött på sitt manus, på sin egen text, att man kan kräkas på det?

Där befinner jag mig just nu.

Och jag får nästan tvinga mig själv att öppna dokumentet för att redigera.

Jag är så trött på det.

På mina egna ord och meningar.

Men jag vet att det kommer att gå över (hoppas jag) även denna gång. Det gjorde det med Hemligheter små i alla fall. Där hade jag också en period efter att allt fallit på plats i manuset som jag blev så sjukt trött på det att jag inte ville läsa det något mer. Där jag bara ville att det skulle vara färdigt någon gång.

Precis som då, så försöker jag bota denna trötthet med filmer och böcker. Romantiska sådana. En av mina favorit filer att titta på när jag behöver inspiration är Notting Hill. Den har jag sett fler gånger än jag har fingrar. Även Stolthet och fördom är en favorit. The Lucky One hamnar också högt upp på listan.

Så i helgen har jag haft filmmaraton och kollat på alla mina favoriter 🙂 Varvat med redigering förstås. Jag studerar gester, ansiktsuttryck, hur de bygger upp scenerna känslomässigt, vilka känslor som väcks hos mig som tittare osv. och sedan tar jag med mig detta in i redigeringen.

Prokrastinering skulle vissa kanske kalla det, men jag säger fördjupning i konsten att skriva romance 🙂
Det är sånt här man kan ägna sig åt när mannen tar med yngsta sonen till farmor och tonåringen sköter sig själv 🙂

Idag blir det till  att bita ihop och fortsätta redigera. Och kanske kolla på en film eller två mellan varven 🙂

 

Hallå? Vart tog du vägen? Ah, där är du ju!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

För någon vecka sedan slogs jag av tanken att det jag skriver inte duger.

Att mina böcker inte tacklar tillräckligt viktiga ämnen som ligger i tiden och inte är banbrytande inom sin genre, utan att mina böcker istället uppfattas som ytliga och en i mängden i jämförelse med andra författares böcker.

Och det är just det där ordet, jämförelse, som får mig att bli irriterad på mig själv.

För när jag blir stressad över skrivandet, när jag tvivlar på mig själv och när jag känner mig osäker på vad jag vill med texten så börjar jag att jämföra mig med andra författare.

Problemet var att den här gången tappade jag bort mig själv för en stund.
En ganska lång stund.

Tills min man frågade mig (antagligen för att han tröttnat på att lyssna på mitt ältande): Vem är du?

Jag stirrade bara på honom som om han vore helt bakom flötet.

Du är Christina Schiller. Ingen annan, sa min man efter en stund och fortsatte sedan, det finns redan en Simona*, eller vad hon nu heter, så det behövs inte en till av henne. Det behövs en Christina Schiller som skriver sina berättelser på sitt sätt. Så gör det.

Orden sjönk sakta in medan min man fortsatte med disken och jag stirrade på datorskärmen med manuset och alla kommentarer från min redaktör.

Mina böcker kommer inte vinna några litteraturpriser eller recenseras på kultursidorna för sitt samhällskritiska innehåll. De är kanske inte originella eller banbrytande inom sin genre, men vet ni vad? Det är faktiskt helt okej med mig. För vem är det som säger att alla böcker måste vara djupa och insiktsfulla och viktiga och originella?

Anledningen till att jag skriver har inte med varken litteraturpriser eller kultursidor eller att vara banbrytande att göra, utan för att jag älskar att skriva precis det jag skriver och med en förhoppning om att mina böcker erbjuder läsaren en verklighetsflykt, en mysig stund, en möjlighet till att koppla bort vardagens alla måsten och krav.

Det är verkligen lätt att tappa bort sig själv när man börjar tvivla och osäkerheten sätter in (jag kommer säkerligen att gå vilse igen) men jag är glad att jag hittade tillbaka. För jag älskar mina böcker. Jag älskar mitt sätt att skriva och hur jag berättar mina historier. Viktiga eller ej.

Jag är Christina Schiller och jag skriver smarta, varma och charmiga böcker med lite sälta, där huvudkaraktärerna får sina lyckliga slut.

Så de så!

* Simona är den enda svenska romanceförfattare som min man känner till, ja förutom mig då 🙂 Han är mer av en Tom Clancy läsare.

Gästbloggare: Magic Frigren

MOV_2406_000000_1

Många beskriver läsning (och särskilt läsning av fantasy) som en slags verklighetsflykt. Men är det verkligen det det handlar om? Vem vill på riktigt flytta in i Harry Potters farofyllda värld?
Utforskandet av fiktiva världar tror jag sällan bottnar i att vi har en önskan om att byta ut vår egen verklighet mot den vi läser om. Nej, fiktiva världar med sina faror och problem hjälper oss att bearbeta och hantera vår riktiga värld.

Suzanne Collins dystopiska ”Hungergames”-böcker tar upp förtryck och revolution,
Partrick Ness fantasybok ”A Monster Calls” använder sig av det monstruösa för att
utforska psykologi, sorg och motstridiga känslor. Mangan ”Deathnote” med sina
dödsgudar analyserar teman kring makt, moral och dödstraff. Man kan alltid hitta bitar och skärvor av det verkliga i dessa böckers overkliga världar och det är det som griper tag, berör och påverkar. Det är då fantastikgenren är som bäst.

Världen i min fantasyroman Transformationen är en spegel av vår men med sina egna
städer och krig för att jag lättare skulle kunna berätta exakt den historia jag ville.
Det tema jag framför allt ville utforska är tro. Personlig andlighet i kontrast till religiös
fundamentalism. Sökande efter förståelse både för vår yttre värld och vårt eget inre. Hur stark och självklar en gudstro är för vissa medan andra inte tror på något som vetenskapen inte kan bevisa. Detta fascinerar mig. Tro både för samman människor och sliter oss isär. Tro kan leda till glädje och tröst men också till ångest och förtryck. Jag ville skriva en bok som fokuserade på trosfrågor, personlig utveckling och relationer mellan människor. Såväl kärleksrelationer som vänskapsrelationer.

Bokens viktigaste karaktärer är kvinnor. Jag har skrivit om olika kvinnor. De har sina
styrkor och svagheter, bättre och sämre sidor, olika sexuella läggningar och sätt att se på livet. Huvudkaraktären Melly är väldigt svag och intolerant vad det gäller tro i historiens början. Men genom boken stöter hon på många karaktärer som har sitt eget förhållningssätt till tillvarons mystik och hon utvecklas till en mer öppen person. Jag ville inte skriva en bok som lär ut eller förspråkar någon viss slags andlighet. Jag ville skriva en bok om hur människor förhåller sig till tillvarons ovisshet. Att ingen tro är rätt eller fel, bara man respekterar varandra. Det är en bok om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron och det större ogripbara. Boken tar också upp hur kvinnors liv ofta har raderats ur vår gemensamma historiebeskrivning. Den är också ett mysterium om sökandet efter en ockult formel.

Jag har gjort research om mysticism och alkemi i många år. Det var fascinerande att
upptäcka att alkemi inte bara var en föregångare till kemin utan ett andligt system med sitt eget symbolspråk. Alkemisterna ville finna sig själva, ta fram sitt sanna jag och på det sättet omvandla sig själva till ett metaforiskt guldlikt tillstånd. Många ser alkemisterna som de första psykologerna då de försökte behandla känslor av sorg, oro och depression med psykiska inre processer. Denna sida av alkemin glöms oftast bort inom fiktionens värld. För mig kändes det perfekt att använda alkemin som grund för både mysteriet och mina karaktärers utveckling. Men jag ville också göra alkemin rättvisa. Jag insåg ju mer jag läste på att verklighetens alkemi var intressant nog utan att jag fantiserade vidare, omformade eller la till eget.

Mitt researcharbete började med ett gäng bokinköp. Alla som har börjat forska om ett
ämne känner nog igen sig i att det första man lär sig är hur mycket man inte vet. Alkemi uppkom i gamla Egypten och har utvecklats och spridit sig till olika länder genom tiden fram till idag. Det innebär mycket uppblandning med olika trosystem. Det räckte inte med att bara läsa om alkemi. Religion, filosofi och esoterism rent allmänt var precis lika viktigt för att få sammanhang och djupare förståelse. Förutom böcker bad jag min kompis mamma, som är bibliotekarie, att ta fram alla univesitetsavhandlingar som anknöt till alkemi. Jag upptäckte Den Alkemiska Akademin i Stockholm och gick ett antal kurser, sökte upp olika experter för intervjuer.

Mina råd för andra som gör research för sina böcker är att:
1. Skaffa många källor. Nöj er inte med att bara plugga igenom en bok. Få olika vinklar.
2. Sök upp experter du kan träffa och prata med. Det är bra att kunna fråga specifika frågor och diskutera med en riktig person.
3. Var källkritisk.
4. Brett kunnande tillåter en att ge en bra komprimerad bild av ett stort ämne. När
researcharbetet är färdigt gäller det att välja ut och plocka bort.
5. Det är lätt att bli för påläst och tycka att saker är självklara. Be dina oinsatta testläsare att särskilt fokusera på framställandet av ämnet (i mitt fall alkemin) och säga om det känns tungt, obegripligt eller otydligt.

Samtidigt som mina kunskaper om alkemi ökade tog min roman och dess karaktärer form. I slutänden är min roman en väv av både verkligt och overkligt. Vårt förflutnas alkemi blandad med fiktiva historiska händelser. Karaktärer som är lapptäcken av mig, min fantasi och av folk jag mött. En plats av både det finaste och det fulaste från vår egen … Inte en perfekt värld att fly till. Men förhoppningsvis en lustigahusetspegel att både känna igen sig och hitta något nytt i.

transformationen 2
Magic Frigrens bok Transformationen finns att köpa på Adblibris.
Hon är också skapare till serien Magikonsult / Magic Advisor som finns att läsa på
webben, i albumform och i tidningen Zenith News. Hon driver också den övernaturliga bloggen MissMagicGirl.

We have take off

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har landat efter bokmässan och tröttheten, eller boksmällan som det också kan kallas, har sakta försvunnit. Vardagen är tillbaka och med den redigeringen av Brutna små regler.

Det blir mycket tjat om redigering just nu får mig, men får jag anförtro er en sak?

Jag har verkligen börjat gillar redigeringen. Jag ser verkligen hur manuset lyfter lite mer för varje gång det nagelfars. Det är en ganska häftig känsla. Med Hemligheter små tyckte jag mest att redigeringen var stressig och jobbig, även om slutresultatet blev jättebra. Denna gång kan jag nog uppskatta redigeringen mer.

Denna omgång har jag dessutom testat på ett nytt sätt att ta mig an redigeringen och det verkar fungera. Jag känner inte alls lika mycket panik denna gång.

Om ca 1 vecka ska jag skicka in manuset till redaktören igen och just nu känns det som sagt ganska lugnt. Som att jag har koll på läget 🙂 Jag har skyndat långsamt denna gång. Verkligen tagit mig tid med varje kapitel.

Jag går igenom kapitel för kapitel. Jämför mina egna tankar och idéer som jag skrivit ner med feedbacken från redaktören och sedan ser jag var jag kan göra med det. Jag jobbar mycket med sub-ploten denna omgång eftersom vi bestämt att vi ska skruva upp den ett snäpp så det ställer till med mer problem för mina huvudkaraktärer. Att det blir ytterligare ett hinder som de måste ta sig över för att få varandra. Jag gillar den verkligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att den inte tar över för mycket. Det ska ju trots att vara en sub-plot 🙂 och i dessa nya situationer som uppstår då vi tvistar till det lite extra så finns det möjligheter att visa ännu mer av mina karaktärers olika sidor. Plocka fram delar som annars kanske inte kommit fram. Och det är också en utmaning.

En annan sak som jag fokuserar på denna runda av redigering är att rätt känsla finns i varje kapitel. Att det speglas genom karaktärernas handlande och sinnesstämning. Och att det finns en förändring. Om kapitlet börjar med att min hjältinna är irriterad så ska hon helst inte vara det i slutet av kapitlet, utan det ska ha skett en förändring. Inte så lätt alla gånger men jag försöker 🙂

Jag tittar också på att varje kapitel har en tydlig konflikt som för handlingen framåt.

På onsdag är planen att vara klar så att jag kan skriva ut manuset och läsa igenom det på papper. Det blir en helt annan känsla att läsa det på papper än på en skärm och jag har mycket lättare att få ett för i läsningen när jag läser det på papper. Jag ser lättare var det inte fungerar osv.

Om jag hinner med fem kapitel om dagen så borde det inte vara några problem att skriva ut manuset på onsdag kväll 🙂 och det borde jag klara. Eller rättare sagt, det ska jag klara 🙂

Kram på er och ha en underbar start på veckan ❤

Debutant på stora bokmässan

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det är en trött författare som sitter här och ska försöka sammanfatta upplevelsen på bokmässan i ord.

Omtumlande är nog det ord som beskriver upplevelsen bäst.

 

Bara att komma dit, inte som besökare utan som författare, var verkligen en speciell upplevelse. Att dessutom få se sin egen bok där i förlagets monter och att se hur folk klämde och kände på den och i de flesta fall också köpte den :-), såpass mycket att förlaget faktiskt fick beställa fler böcker till lördagen :-), var smått galet. Jag hade lite svårt att greppa det först och stod lite handfallen när jag skulle signera första boken. Huvudet blev helt tomt. Vad skulle jag skriva? Tänk om jag stavar fel? Ni vet, varje katastroftanke som kunde dyka upp gjorde det. Men det gick bra. Jag skrev något klämkäckt om att Romance gör livet mycket bättra (vilket är så sant) och jag stavade inte fel 🙂
Att få signera sin bok är både roligt och skrämmande på samma gång. Men mest roligt. Frågan är bara om man någonsin kommer att vänja sig vid det 🙂 Jag tänker på dessa stora författare som signerar hundratals om inte tusentals böcker under en mässa, blir de trötta på det vid någon punkt? Kommer jag att någon gång känna att fasiken vad jobbigt det är att behöva signera min bok?

Jag tror inte det va 🙂 Jag skulle ha kunnat signera tills fingrarna blöder. Att någon vill köpa och läsa boken du skrivit och dessutom vill att du ska skriva ditt namn i den tillsammans med en hälsning till personen som köpt den är en sådan kick att jag tror att jag är smått beroende 🙂 och just nu kan jag bara tänka på hur jag ska göra för att få min nästa fix. Måste helt enkelt boka in lite fler signeringar här under hösten!

Förutom att hänga i montern med de underbara människorna från förlaget (och de fantastiska författarna som ligger vid samma förlag som mig) så har jag passat på att prata med läsare, träffa andra författare (som man lärt känna via sociala medier och nu äntligen fick träffa IRL). Jag åt lunch och pratade romance tillsammans med Sara och Veronica. Så himla roligt. Det är verkligen en ynnest att få sitta ner och prata tillsammans med andra som brinner för genren lika mycket som en själv gör.

Och givetvis handlat ett helt gäng med böcker 🙂 så nu har jag nog köpstopp på böcker ett tag framöver.

 

Min bokmässa avslutades med en förlagsmiddag i lördagskväll. Ett perfekt avslut på mässan om jag får säga det. Det var min första, men förhoppningsvis inte sista, förlagsmiddag och det var så roligt att få sitta och prata och umgås med både de andra författarna och de som arbetar på förlaget. Att vi dessutom fick gudomligt god mat gjorde ju inte saken sämre. Jag måste dock erkänna att jag blev lite starstruck när jag hamnade snett emot Emelie Schepp och mittemot hennes man Henrik vid middagsbordet. Min första tanke var: vad pratar en debuterande författare som lilla mig om med en bästsäljande författare som Emelie? Men sen insåg jag ju att hon faktiskt också befunnit sig där jag är nu en gång i tiden. Ja, för fyra år sedan för att vara mer exakt och då försvann tunghäftan lite 🙂

20170930_200927

Förrätten .-) Det var den enda jag fick bild på 🙂

Nästa år ska jag vara med alla fyra dagar 🙂 Eller i alla fall tre. Då kommer jag att ha med två böcker (fatta peppen på det) i förlagets monter och jag har efter dessa två dagar på mässan i år satt upp lite mål som jag ska nå under detta år som är kvar till nästa bokmässa 🙂

Jag är så peppad, även om jag är helt slutkörd i kropp och knopp efter dessa intensiva dagar (vilket inte är ovanligt för en introvert person). Jag har så många ideér, så många tankar på hur jag ska förvalta mitt författarskap på bästa sätt och jag har fått en liten nytändning kan man säga efter att ha tappat gnistan lite då sommaren och den tilltänkta marknadsföringen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig på grund av en rygg som inte ville sammarbeta. Dessutom känns det inte fullt så jobbigt att ta tag i det sista som ska redigeras på manus två nu efter den helg 🙂

Nu kör vi järnet mot nästa år!!

Kram på er!

20170930_150057

Trött, men lycklig, författare som signerade böcker på lördag eftermiddag 🙂

PS. Jag vill tacka alla fina läsare som kom och sa hej, alla som köpte min bok och alla underbara människor från förlaget som verkligen fick mig att känna mig väl omhändertagen ❤
Ni är alla guld värda!