Jaha, och nu då?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag är lite vilsen just nu när jag inte har något manus som behöver mig varenda lediga sekund jag har.

Kanske borde jag fila på synopsis för del tre? Eller göra research för Brutna små regler? Eller egentligen bara något som har med skrivandet av Brutna små regler att göra, men istället gör jag typ allt annat medan jag väntar på att feedbacken från min redaktör ska trilla in.

    1. Kollar Facebook – typ var femte minut eller så för att se om någon skrivit något intressant i gruppen Författare på Facebook.
    2. Fixar te – för man måste ju ha te, så är det bara.
    3. Kollar Instagram – där postas det alltid nya roliga saker från en massa författare jag följer 🙂
    4. Fixar nytt te eftersom det andra troligtvis blivit kallt.
    5. Plöjer romance böcker från min ”Att läsa”-hög – för jag menar man kan aldrig bli trött på romance böcker 🙂
    6. Går promenader med lilla hunden.
    7. Läser författarbloggar – det är roligt att se hur andra författare har det i sin författarvardag. Lite som Instagram men här får man mer.
    8. Tvättar och diskar – har man en tonåring och en pre-teen så … ja jag behöver nog inte säga mer.
    9. Fixar ännu mer te 🙂
    10. Syr lite – måste ju fixa en klänning (eller två) att ha på bokmässan.
    11. Bloggar lite – eller försöker i alla fall 🙂
    12. Youtub:ar (är det ens ett ord?) tal och paneldebatter med de riktigt stora romance författarna – fasiken vad bra de är. Jag vill också bli så bra när jag blir stor!
      Här är två av mina favoriter som jag verkligen tycker att ni ska kika på:

Önskar er en härlig måndag och en bra start på veckan. Nu ska jag gå och göra mig lite te 🙂

Kram kram ❤

Manuset är inlämnat

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Herregud vilken galen tid det varit.

Varje ledig stund har gått åt till skrivandet. Sena kvällar och tidiga morgnar. Ändå har det känts som att jag stått och stampat på samma ställe utan att röra mig framåt. Så många val, så många scener att ta ställning till om de ska vara kvar eller om de ska skrivas om eller om de helt enkelt inte får vara med längre. Det har blivit en hel del sand skyfflande, byggande av sandslott som rivits och byggts upp igen i andra konstellationer.

Men nu är det klart.

För denna gång.

Jag är nöjd med ändringarna jag gjort i manuset. Nu är det bara att vänta in domen från redaktören som ska nagelfara det och komma med kloka kommentarer. Jag ser så fram emot att få jobba med hen igen. Jag lärde mig otroligt mycket under arbetet med Hemligeter små och jag hoppas kunna lära mig ännu mer denna gång som jag kan ta med mig in i skrivandet av del tre.
Den här delen som kommer nu, när jag kan lägga energi på att hitta rätt känslor i scener, få dialogerna att lyfta och ge tyngd åt mina karaktärer är något som jag verkligen ser fram emot. Jag älskar mitt manus redan nu men jag vet att det kan bli ännu bättre med lite hårt arbete och vägledning från min fantastiska redaktör.

Nu ska jag försöka att släppa tankarna på manuset tills det kommer tillbaka. Det är svårare än det låter. Ja, ni som skriver vet ju hur det är.
Istället ska jag läsa alla böcker i min ”att läsa” – hög, eller jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag ska även fundera lite på del tre och slipa på storyn 🙂

Skriv på alla fina där ute!!

Kram på er ❤

Struktur is the way to go – I hope

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det blir ett kort inlägg från mig idag. Stressen över redigeringen börjar så sakta komma krypandes.

Det är 1,5 vecka kvar. Bara.

Jag är lite mer än halvvägs igenom manuset, igen. Jag fick gå tillbaka en bit och ändra en sak som gav stora ringar på vattnet, men det var en nödvändig ändring.

För att hinna ta mig igenom resten av manuset har jag idag gjort upp en detaljerad plan där jag angett hur långt jag behöver komma varje dag tills det är dags att skicka till redaktören. Jag har skrivit ner alla ändringar som ska göras i varje kapitel och skrivit korta synopsis över de nya scenerna som behöver skrivas.
Jag har aldrig skrivit så här strukturerat innan. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Om jag kommer att hinna (vilket jag måste, det finns inget annat alternativ). Om det kommer att bli bra (just nu känns det så där om jag ska vara ärlig).

Ni kan väl hålla tummarna för mig och skicka positiva tankar. Det skulle verkligen uppskattas 🙂 Behöver ni att jag håller tummarna eller skickar glada tankar tillbaka så är det bara att hojta till 🙂

 

Hej, från botten av redigeringsträsket

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Långt, långt, där nere på botten av redigeringsträsket befinner jag mig just nu och det enda som existerar i mitt huvud är mitt manus.

När jag inte sitter vid datorn och skriver går jag runt och har konversationer med mina karaktärer, ibland i mitt huvud och ibland ut högt.

”Mamma, du blir lite knasig när du skriver”, sa min yngsta son idag när vi satt vid köksbordet efter att vi ätit middag och jag precis bollat en idé till manuset med mannen.
”Jag vet”, svarade jag lite ursäktande.
”Det gör inget, mamma. Du är ganska rolig när du är sån.”

De känner igen den här fasen från när jag redigerade Hemligheter små och låter mig alltså hållas. De tittar inte längre på mig som om jag hade små gröna antenner på huvudet när jag plötsligt kan börja gräla med mina karaktärer för att de inte gör som jag vill eller när jag klappar händerna för mig själv och ler stort om jag lyckas få till en scen. Eller när det inte går att få kontakt med mig för att jag sitter försjunken i mina egna tankar, som 99 gånger av 100 handlar om mitt manus.

Jag har tur som har en stöttande familj, utan deras förståelse skulle allting kännas betydligt mycket tyngre och jag skulle antagligen även ha betydligt mycket mer ångest över att jag prioriterar skrivandet över allt annat under vissa perioder. Som nu.

Men de vet, precis som jag, att skrivandet får mig att må bra. Att jag njuter av varje sekund jag får hålla på med det trots att det inte alltid verkar så. Som när jag ligger lutad över tangenterna och stönar eller mumlar eller gråter en skvätt över hur dåligt allt känns och att jag aldrig kommer få ihop en bok till. (Vilket jag givetvis kommer att få, det vet jag ju egentligen)

Just nu ska jag precis ge mig in i en intensiv fas där jag ska reda ut hela sista tredjedelen av manuset. Nya scener ska skrivas och de scener som är kvar av det gamla ska flyttas om. Bara att tänka på det får mig att bli alldeles matt, men det är bara att köra på. Ända in i kaklet.

Och vem vet, kanske kan jag roa min son lite medan jag håller på 🙂

 

 

 

 

Dessa fördomar alltså!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Att få ge intervjuer i tidningar och radio är verkligen jätteroligt och något som jag helt klart kan vänja mig vid att göra, bara inte allt för ofta då jag måste hinna skriva också 🙂  Och även om jag tycker att det är skoj att få ge intervjuer så har det också fått mig att fundera, på alla dessa fördomar som finns om romance. Så jag tänkte i detta blogginlägg ta upp de tre vanligaste som jag fått höra (och fått svara på) om och om igen.

Harlequin (smörja) då eller?

Ja, i Sverige är Harlequin starkt förknippat med romance och ja, böckerna har inte alltid varit så jättebra men kom in i matchen liksom. Eller kliv in i detta årtionde åtminstone. Det har Harlequin gjort. (och det säger jag inte bara för att jag är utgiven av dem 🙂 ) Romance har, precis som samhället, förändrats enormt och en Harlequin bok idag är inte detsamma som en Harlequin bok för 30 år sedan så var snälla och sluta använda ordet Harlequin som ett förminskade ord för hela genren. Romance genren bjuder på ett minst lika brett spektrum som deckare. Så att dra alla romance böcker över samma kam är inte riktigt schyst.

Du menar som 50 shades of grey?

Newsflash: Böcker i samma stil som 50 shades of grey har funnits långt innan 50 nyanser slog igenom. För att inte tala om sex i böcker. Det är inget nytt liksom. Men ändå så verkar det som att folk tror att man kopierat eller inspirerats av 50 nyanser bara för att man har sexscener i sin bok. Så är alltså inte fallet.

Det är ju så förutsägbart!

Ärligt? Det enda man säkert kan veta innan man läst boken är att den kommer att handla om en kärleksrelation och att den kommer att sluta tillfredställande.
Precis som du vet att i en deckare kommer det handla om ett mord och i slutet får du veta vem som är mördaren, men jag hör ingen klaga på det. Eller?
I romance, deckare, fantasy, ja all genre litteratur så är det ju resan fram till målet som är det viktiga. Det är det som vi läsare är ute efter. Annars skulle vi inte fortsätta att sluka bok efter bok i den genre vi tycker om.

Har ni stött på några fördomar när ni berättar om vad ni skriver eller vad för typ av böcker ni läser? 

Då var det (äntligen) dags igen

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

20170710_205641

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Mina post-it lappar och jag

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Barnen har sommarlov.

Min redaktör har fortfarande mitt manus Brutna små regler.

Och jag har drabbats av ischias.

Så just nu står det faktiska skrivandet lite still.

Men även om jag inte kan sitta och skriva så mycket som jag hade hoppats på så passar jag på att planera istället.
Jag och mina färgglada post-it lappar har blivit bästa vänner under de senaste veckorna. Just nu håller jag på att strukturera upp manuset till trean (förtydligar den övergripande konflikten, vilka stora vändpunkter som ska finnas och vart de ska dyka upp, funderar på olika scenarion som kan passa osv.) så att när väl ischias värken ger med sig så kan jag sätta mig och ösa sand lite mer kontrollerat. Jag gör en grov skiss över hur sandslottet kan komma att se ut så att säga 🙂

Det är ett nytt sätt för mig att arbeta, visst har jag använt mig av post-it lappar på det här sättet tidigare men då har jag vänt mig till dem efter att råmanuset var skrivet, för att få en överblick. Jag har aldrig börjat med lapparna för att sedan skriva. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen och om jag kommer att tycka om att arbeta på det här sättet. Jag vill ju gärna vara mer strukturerad i mitt skrivande men samtidigt så är jag rädd för att det ska låsa mig för mycket och att de där spontana sakerna ska försvinna. Vi får se helt enkelt. Allt jag vet är att det ger mig en chans att arbeta med mitt manus även om jag inte kan skriva ner den just nu. Och om jag inte fick arbeta med mitt manus så skulle jag snart klättra på väggarna här hemma 🙂

Det är lustigt hur snabbt skrivandet kan bli en sådan viktig del av en själv utan att man ens märker det.

Nu ska den här trötta författaren krypa ner i sängen i förhoppning om att  i alla fall få några timmars sömn.

Ha en härlig måndag och en underbar start på denna nya månad alla fina bloggläsare ❤
Njut av sommaren, skrivandet och livet.

Kram på er!

Vad skulle hända om …?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

En idé till ett manus kan dyka upp när och hur som helst, en låt man hör på radion, en dikt, ett samtal man råkar höra på tåget, ett minne, en nyhetsartikel, ja listan kan göras lång. Men hur bygger man vidare på den där första idén?

Hemligheter små tog sin början med en dialog mellan Daniel och Alexandra som dök upp i mitt huvud medan jag var ute och promenerade. Eller rättare sagt, Daniel pratar och Alexandra får hjärnsläpp och slänger igen dörren i ansiktet på honom. Ni som läst boken vet vad jag menar 🙂 I alla fall så var det utifrån det fragmentet som deras berättelse växte fram genom att jag hela tiden ställde mig frågan: Vad skulle hända om …?

Samma sak när jag sedan skrev manuset till Brutna små regler. Där hade jag redan karaktären Agnes, Daniels rastlösa lillasyster, som grund och utifrån henne byggdes berättelsen med hjälp av samma fråga: Vad skulle hända om …?

Visst resultera det i en hel del sandösning, men jag gillar det. Att ösa sand och sedan bygga mitt sandslott.

Fast vad skulle hända om … jag inte gick till väga så när jag skriver nästa manus?

Ett, två, tre … sex!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Ofta brukar folk koppla ihop genren Romance med sex (och nu syftar jag inte på siffran). Jag tror att det är den vanligaste missuppfattningen om genren, att karaktärerna har sex på varenda sida. När jag berättar att jag skriver romance brukar den vanligaste reaktionen vara; jaha du skriver sån där tantsnusk! Detta trots att det finns mängder av romance böcker som inte innehåller en gnutta sex, eller något hångel eller ens att de tar i varandra. Titta bara på Jane Austens böcker som är älskad av så många och dessutom klassas som romance, men nu var det inte sexet vara eller icke vara jag skulle skriva om idag utan det var ju det här med att skriva dessa scener.
Ja, sexscener alltså.

Ni som läst Hemligheter små vet att det förekommer sex i den, men inte alls så mycket sex som det var i det utkastet förlagen fick ta emot. Vi bantade ner på sexet helt enkelt. Scenerna som plockades bort finns dock sparade i en mapp på datorn, kanske kan jag använda dem i något annat manus för även i mina nästkommande böcker kommer det att vara sex med.
Det är ju ett naturligt steg att ta i en relation så varför lämna läsaren utanför det? Dessutom så anser jag att en bra skriven sexscen kan skänka djup och förståelse för en karaktär. Där finns en möjlighet att visa upp andra sidor hos karaktärerna som läsaren annars kanske inte skulle ha fått se.

Men att skriva sexscener är inte lätt. Även om jag tycker att det går bättre nu än när jag skulle sätta mig och skriva den där första sexscenen jag någonsin skrivit. Jag rodnar bara jag tänker på det. Inte för att det jag skrev var särskilt snuskigt utan för att jag minns hur pinsamt jag tyckte att det var att någon annan skulle läsa det. Och det tror jag är en av nycklarna till att skriva bra sexscener … att koppla bort vad andra kommer att tycka. Vissa vill bara ha antydningar om vad som är på väg att hända medan andra vill ha mer detaljerat och du som författare kan inte göra dem alla nöjda. Så sluta fundera över vilka ord du ska använda, om det låter töntigt eller är fullt av klyschor. Skriv bara rakt upp och ner så som du ser scenen framför dig. Få ur dig den där laddningen som dina karaktärer byggt upp. Du kan alltid redigera för inget är skrivet i sten.

Sexscenerna jag skriver är av den mer detaljerade sorten, utan att bli pornografiskt, för att det är vad jag har insett att jag själv tycker om att läsa och då faller det sig ganska naturligt att jag skriver på det sättet i mina böcker, trots att jag är ganska pryd av mig. Men av någon anledning så är det lättare för mig att skriva sex än att prata om det. Och efter att jag skrivit den där första sexscenen, som fick mig att rodna så att jag såg ut som en tomat, så var det som att en damm öppnades och nu går det betydligt lättare. Jag rodnar dock fortfarande ibland när jag läser det jag skrivit 🙂

Tips: Om du vill testa att skriva en sexscen men inte vet hur du ska börja, så läs. Jag läste Simona Ahrnsteds böcker och även erotiska noveller för att se hur de författarna gjort, vilka ord de använder sig av och då hittade jag vad jag kände mig bekväm med.

Något som jag kämpar med när jag skriver sexscener, nu när fördämningen släppt och jag kommit över det där första hindret: pinsamheten, är det svenska språket. Det är så begränsat och vissa av våra ord så otroligt osexiga jämfört med tex. engelskan. Det är något jag ständigt jobbar med, att hitta ord och sedan följden på orden så att det inte låter konstlat och stelt och blir pinsamt av den anledningen.

Det börjar ju bli vanligare att ha med sexscener även i deckare, feelgood etc. men – och nu kommer ett stort MEN – om du ska ha med sexscener i ditt manus, oavsett vilken genre du skriver i, så se då till att de tillför något. Att scenen driver handlingen framåt, fördjupar karaktärerna etc. Ha inte med en sexscen bara för att.

Har ni någon/några sexscener med i era manus?

Om ja, tycker ni att det är lätt eller svårt att skriva sexscener? Och vad är det som gör det lätt eller svårt att skriva?

Jag laddar för fullt, eller min hjärna gör det i alla fall

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Lite mer än en vecka har gått sedan jag skickade Brutna små regler till förlaget och jag bestämde mig för att inte öppna manuset för ens jag får tillbaka deras kommentarer, men det hindrar ju inte min hjärna från att jobba på högvarv – nonstop hela dygnet verkar det som 🙂

Redan dagarna efter började det. Jag satt och åt frukost och plötsligt slog det mig att scenen på bröllopet skulle bli så mycket bättre om jag tvistade till det ännu mer. Medan jag stod och lagade middag samma dag så dök en dialog upp i huvudet som skulle passa perfekt på ett ställe i manuset där det känts lite blaha.

Eller som här om dagen då jag under en promenad i skogen kom på att om jag förflyttar hela sista halvan av manuset till en annan plats/miljö så skulle det kunna bli så mycket bättre.

Och så har det fortsatt.

Varje dag nya saker som ploppar upp som fyller i en lucka eller fixar ett problem.

Och allt skrivs ner i min anteckningsbok, som numera får följa med mig överallt.

Kan ni släppa ert manus medan det är iväg hos testläsare, lektör eller hos förlaget? Eller fortsätter er hjärna att vrida och vända och fundera, som min tycks göra 🙂

Dessutom verkar den redan vara på väg till nästa manus, del tre i serien, för även scener och dialoger till den tycks ploppa upp när jag minst anar det. Vilket är otroligt jobbigt då jag inte gärna arbetar med två manus samtidigt, men vad ska man göra 🙂

Så min hjärna är uppenbarligen redo att ta tag i monster texten när den kommer tillbaka, men frågan är om resten av mig är det?

Kan jag verkligen göra det en gång till? Förvandla textmonstret till en diamant?

Var det någon som sa andraboksångest?

Okoreograferad kycklingdans eller soffläge?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Låt oss prata om det här med recensioner.

Under nästan hela arbetet med Hemligheter små var det här med att bli recenserad något som jag funderade på. Som jag både längtade efter och bävade inför. Vad ska folk tycka?

Nu har Hemligheter små funnits ute i handeln i en månad och några recensioner har den fått. Något jag också lärt mig att man inte alls kan räkna med, att få recensioner alltså.
De flesta som jag läst har varit positiva och fått mig att dansa en liten glädjedans här hemma, tänk er kycklingdansen fast mindre koreograferat mer glädjeskutt 🙂
Sen finns det de där recensionerna som får en att lägga sig i soffan och stirra upp i taket i en timme. Det är så lång tid jag ger mig själv att bryta ihop, sen är det slut på att tycka synd om mig själv – eller att recensenten inte fattar någonting – och fortsätta jobba.

Det jobbigaste med att få en halvljummen eller iskall recension är att det är dem man fastnar i. Man hakar upp sig på det negativa och glömmer alla positiva ord man fått höra. Det näst jobbigaste är att man inte kan bemöta dem. Som en recension jag fick nyligen där en detalj ifrågasattes som dålig research av mig och det kliade i fingrarna att skriva och tala om att så inte var fallet. Att detaljen faktiskt finns på riktigt. Men man får snällt sitta på fingrarna 🙂

Alla kommer inte tycka om ens bok. Alla kommer inte att läsa den på samma sätt och förstå vad du är ute efter trots att du själv tycker att det är jätte tydligt. Och det är helt okej. Så länge som du tycker om din bok, ditt sätt att skriva och storyn du berättar, då spelar det egentligen ingen roll vad någon annan tycker.

Fast vem försöker jag lura, det är klart att det gör.

Annars skulle vi inte dansa glädjedanser eller ligga i soffan och stirra i taket när någon berättat vad de tycker om våra böcker. Det som är viktigt är hur vi hanterar informationen. Vad vi gör med den.

Man dansar eller bryter ihop och kommer igen. Man tar till sig kritiken, jobbar hårdare, blir bättre och  fortsätter att lära sig så att nästa bok blir ännu tajtare.

Själv ska jag göra just det och förhoppningsvis utveckla mitt skrivande. Jag har tagit till mig både de positiva orden och kritiken jag hittills fått för Hemligheter små, utvärderat dem och ska använda mig av det när det blir dags att redigera Brutna små regler efter att min förläggare och redaktör nagelfarit manuset en första gång.

Ja, jag skickade äntligen in det till förlaget i fredags 🙂
Heja mig!!

Queen of prokrastinering

20170505_145250Rumpan på stolen.

Det är så denna vecka och eventuellt också några dagar nästa vecka kommer att se ut för mig.

Förlaget vill nämligen läsa manus två.

Det manus som jag skrev kontrakt på i veckan som gått. Det känns fortfarande ganska overkligt att veta att två till böcker kommer att ges ut. Och att de kommer att vara skrivna av mig 🙂

Jag har en tredjedel kvar att gå igenom + att jag måste skriva ett nytt slut. Det som finns lite löst nedskriver nu känns inte längre helt rätt. Det slutet skrev jag innan jag ens skrivit klart halva råmanuset och så mycket har hänt med karaktärerna under resans gång att det känns lite platt och inte riktigt som dem. Jag vet vart sista kapitlet ska äga rum, eftersom jag planerat detta redan i första kapitlet, men det är händelserna som utspelar sig på platsen som känns lite sisådär.

Hur gör ni? Skriver ni från A till B till C eller skriver ni A och sedan C för att sedan gå tillbaka och fylla i B? Eller gör ni på något helt annat sätt?

Jag har oftast slutet klart för mig ganska tidigt i processen. Det ger mig ett riktmärke eftersom det som händer mellan starten och slutet inte alltid tar mig i ett spikrakt spår utan har en tendens att sicksacka fram och ibland göra några ofrivilliga loopar.

Det största problemet just nu för att få färdigt manuset är ändå att jag tydligen gått och blivit The Queen of prokrastinering. Ja, om jag inte hamnar i ett flow för då finns det nästan inget som kan få mig att sluta, inte ens om en tornado for genom huset skulle jag nog sluta. Men jag är inte i ett flow just nu och har inte varit på ett tag. Så jag prokrastinerar. Något som är en ny upplevelse för mig. Med Hemligheter små skrev och redigerade jag som besatt så fort tillfälle gavs men nu, nu kan det se ut så här hemma hos mig när jag har tid avsatt för att sätta mig och redigera:

Jag klickar upp dokumentet och letar fram stycket där jag var sist.
Å, jag ska bara hämta ett glas vatten innan jag börjar.
Jag hämtar vatten. Sätter mig och kommer på att jag glömt tvätta de där byxorna som sonen ville ha till skolan i morgon. Det tar ju inte så lång tid att starta en tvättmaskin så det kan jag fixa snabbt innan jag sätter mig och redigerar.
Går ner till tvättstugan och fyller tvättmaskinen med tvätt och startar den.
Kommer tillbaka upp och inser att hunden är kissnödig. Ut med vovven en snabbis för man vill ju inte torka kiss liksom.
Tillbaka vid datorn igen och börjar läsa igenom texten. Kommer på att jag är lite hungrig så jag ska bara fixa mig något att äta innan jag fortsätter, för man kan ju inte redigera medan magen kurrar, eller hur?
Och att redigera medan man äter går ju inte, så då passar man ju självklart på att surfa runt lite. Läser lite bloggar, kollar mejlen och Facebook osv.
Och vips så var de där två, tre timmarna man skulle sitta och redigera slut och barnen kommer indundrandes.

Om jag ska vara ärlig så ger det mig faktiskt lite ont i magen att jag inte tar vara på den tid jag har till att redigera för det är ju verkligen det här jag vill göra. Skriva böcker. Så varför gör jag inte det då? Varför prokrastinerar jag istället? Jag har faktiskt inget svar på det men jag vet att nu är det slut på det. Ingen mer prokrastinering för min del.

Jag har nämligen en plan.

Jag ska köra intervall redigering.

20 minuter intensiv redigering och 5 minuters paus. Detta upprepas tills tiden som man har tillgänglig är slut. Under de 20 minuterna som man redigerar får man inte kolla mobilen eller öppna andra internetsidor än synonymer.se. Under pausen får man göra vad man vill. Dansa lite kanske för att hålla igång blodcirkulationen.

I dag ska planen testas.

Önska mig lycka till!

Bubbel, mingel & pastellfärgade Macarons

20170505_145250

När jag bestämmer mig för att jag vill ha eller göra något på ett särskilt sätt så har jag väldigt svårt för att släppa det vilket ibland kan bli väldigt frustrerande … och kostsamt 🙂

Jag pratar om Macarons.

De där små söta kakorna som ser så enkla ut att baka men som är rena döden för ens nerver. Det hela började med att jag ville ha ett färgtema på releasefesten som matchande bokens omslag. Därför föll valet ganska enkelt på pastellfärger. Nästa fråga var vad som gick att baka som man kunde färga i pastellfärger? Jo, mini cupcakes och macarons. Och när jag som sagt väl bestämt mig för något så är det det jag ska ha. Trots att jag aldrig bakat macarons tidigare.

Ni har ingen aning om hur mycket jag har svurit över dessa macarons.

Eller hur många omgångar med kakor som jag fått slänga då de spruckit eller inte rest sig som de ska.
Mina barn har dock varit överlyckliga här hemma för de har fått äta kraschade macarons tills det stått dem ut genom öronen 🙂

Varför allt detta prat om macarons undrar ni säkert? Jo, i lördags var det nämligen dags för releasefesten för Hemligheter små och på kakfaten fanns faktiskt pastellfärgade macarons. Bakade av mig. (Reservplanen var att köpa)

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 11.42.18

Bild lånad av @romanceeverafter på Instagram. Ett Instagramkonto för alla som älskar romance!

Det blev en mysig och intim releasefest med familj, vänner och bekanta. Hann till och med prata romance, skrivande och böcker tillsammans med de härliga författarkollegerna Sara, Sofia och Nina.
Jag är supernöjd med hur det hela blev och ser redan fram emot nästa gång jag får ha releasefest. Om inte allt för länge hoppas jag 🙂

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 11.41.40

Bild lånad av Nina (@ordetarditt på Instagram)

På bilden ser ni en mycket stolt författare som fick signera en hel del böcker 🙂 Något som är en hel vetskap i sig. Jag menar, vad ska man skriva egentligen? Nu blev det lite personliga hälsningar blandat med en standard som jag varierade lite 🙂 Måste nog öva lite mer på det här med signeringar om jag ska ge mig ut på vägarna i sommar!

Något som jag lovade mig själv efter min egen releasefest är att försöka gå på fler releasefester. För det är så roligt att träffa likasinnade, att få prata skrivande med andra som förstår vad man går igenom. Så det är något jag vill tipsa om; att gå på releasefester, även om du inte känner någon annan så har ni ett gemensamt intresse; skrivandet.

20170513_172706

De fina blommorna och presenterna som jag fick ❤

Under sommaren tänkte jag försöka skriva lite mer om genren romance här på bloggen och undrar därför om det finns något särskilt ni vill att jag ska skriva om? Något ni alltid funderat över när det gäller romance genren? Lämna en kommentar eller skicka ett mejl med era frågor.

Hög på skrivandet

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fått uppleva en hel del nya första gången saker veckan som gått och det är så roligt. Jag går konstant runt med ett leende på läpparna känns det som. Jag är hög på min egen bok och på skrivandet. Bästa känslan någonsin!

I tisdags, den 2 maj, släpptes Hemligheter små. 1 ½ vecka innan det datum som jag fått av förlaget, så det blev verkligen en överraskning när min ena lillasyster skickade en bild på min fina bok i Harlequin hyllan hos Ica Maxi Karlstad. En mycket trevlig överraskning måste jag säga då jag inte hann stressa upp mig överhuvudtaget utan plötsligt så fanns den bara där. En ganska befriande känsla om jag ska vara ärlig. Och skräckinjagande.

Ja, jag erkänner min första tanke var: Vad har jag gjort?

Sen utbyttes den snabbt mot tanken: Fasen vad grym jag är som gjort detta!

Det dröjde inte länge innan den första recensionen dök upp och så satt jag där med hjärtat i halsgropen och försökte läsa orden som stod skrivna.
Det var min ena lillasyster som även denna gång gjorde mig uppmärksam på detta. Någon annan än jag och de på förlaget hade läst min bok och dessutom tyckt om den!
Om jag inte haft öron skulle antagligen mitt leende ha gått hela vägen runt, eller i alla fall fått käken att hoppa ur led.

Känslan går inte riktigt att beskriva men jag kan säga som så att det är en ganska märklig känsla. Att få det man slitit med i så många månader utvärderat och analyserat. Ändå är det en av sakerna man hoppas på som författare, att folk ska läsa ens bok och tala om för andra vad de tyckte om den. Sen om det görs via bloggar, på Instagram eller mun till mun spelar ingen roll. Även om det är en skum känsla så är jag så tacksam för de som tar sig tid att läsa min bok och delar med sig av vad de tyckte om den.

Två till recensioner har trillat in sedan den första och jag lagrar alla de fina orden som jag fått hittills. Sparar dem tills jag behöver påminna mig själv om att jag visst kan skriva, för det kommer att komma sådana stunder. Det är den känslomässiga bergochdalbanan i att vara en skrivande person.

Men denna vecka har jag som sagt varit hög, på skrivande. Jag har redigerat manus två och det känns så sjukt bra. Som att den har potential att bli snäppet bättre än Hemligheter små om jag bara kan knyta ihop alla trådar. Jag märker hur mycket jag har utvecklats sedan jag satt och slet med Hemligheter små. Hur jag kan se och uppfatta saker i texten som behöver åtgärdas på ett helt annat sätt nu. Att jag ifrågasätter mig själv och texten utan att blanda in mina personliga känslor i det hela. Jag hoppas att förlaget också ska se detta när det får läsa manuset.

Denna vecka kommer jag att spendera med att fortsätta redigera manus två, som går under namnet Brutna små regler samt förbereda inför releasefesten som äger rum på lördag. Dessutom så fortsätter jag med min marknadsföringsstrategi; att göra en sak om dagen för min bok.

Det blev ett lite svamligt inlägg idag men ni får stå ut med det för själv är jag just nu lite all over the place 🙂

Vill bara avsluta detta inlägg med att säga tack.
Tack för att ni hänger med mig här på Debutantbloggen och läser mina inlägg, även de svamliga 🙂 Jag är så glad och tacksam för att jag får tillhöra denna underbara skrivargemenskap som finns där ute.

Kram från en lycklig, omtumlad och något hög författare som försöker stå stadigt på jorden ❤

IMG_2525

Min fina bok på Ica Maxi Karlstad!

Temavecka: Christinas antagningshistoria

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Denna vecka har vi temavecka 🙂 Vi kommer alla skriva varsitt inlägg om hur det gick till när vi blev antagna och eftersom jag bloggar på måndagar så har jag den stora äran att börja.

För lite mer än ett år sedan, i mars 2016 för att vara exakt, satt jag med ett färdigt manus. Eller i alla fall ett manus som var så färdigt som jag själv kunde göra det. Detta manus tog sina första stapplande steg hösten 2014 men det var först våren 2015 som jag verkligen bestämde mig för att skriva klart det. Nästan varje dag i sex månader skrev jag och på slutet var jag som besatt. Det enda jag tänkte på, nästan dygnet runt var mitt manus. Så osocial som jag var då har jag nog aldrig varit tidigare 🙂

I september 2015 skickade jag in det första kapitlet av manuset till Harlequins författartävling. Jag gick vidare och fick skicka in hela mitt manus. Men där tog det stopp. Jag bröt ihop i några dagar innan jag gav mig tusan på att detta manus, min berättelse om Daniel och Alexandra, skulle bli en bok. På ett eller annat sätt.

Det var då jag beslöt mig för att ta hjälp av en lektör. Jag gick igenom manuset en gång till och skickade sedan iväg det till lektören jag varit i kontakt med.

Med hjälp av lektörens feedback – som jag, om jag ska vara ärlig, gick och surade över i några dagar då jag inte kunde förstå hur hen inte kunde se hur fantastiskt mitt manus var utan hen hade hittat en hel del saker som behövde ändras, förtydligas eller plockas bort –  jobbade jag igenom manuset ytterligare två gånger och skickade det sedan till fyra testläsare. När de sagt sitt gick jag igenom manuset ytterligare två gånger.

Så satt jag där, för lite mer än ett år sedan, med ett manus som var färdigt. Jag hade lätt kunnat pilla i det i en evighet men någon gång måste man helt enkelt sätta stopp och ta nästa steg.

Jag skickade mitt manus till åtta olika förlag.

Väntan på svar var olidlig. Som att vänta barn skulle jag gissa. Vad då tänker ni nu, hon har ju två barn så hon borde ju veta hur det känna att gå och vänta på att förlossningen ska sätta igång men tji fick ni. Mina två är förlösta med planerat kejsarsnitt så jag har vetat nästan exakt på klockslaget när de ska komma 🙂

1 april fick jag den första refuseringen. Det kändes stort. Jag hade skrivit klart ett manus som ett förlag kunde refusera. Det är inte alla aspirerande författare som ens kommer så långt. De nästkommande veckorna trillade det in ytterligare några refuseringar och när det gått tre månader och jag fortfarande inte hört av några av förlagen jag skickat till så var jag på väg att gå upp i atomer. Jag skickade iväg några mejl där jag försiktigt hörde mig för hur det gick med mitt manus och fick en personlig refusering tillbaka av ett av dem och av ett annat fick jag svaret att mitt manus fortfarande var ute hos lektör och de bad mig avvakta.

Ni kan ju tänka er hur jobbigt det var. Att sitta och vänta när men vet att manuset gått vidare ytterligare ett steg och man ville bara veta om det skulle bli ett ja eller inte.

Medan jag väntade fick jag ytterligare två personliga refuseringar.

Sedan kom det. Mejlet från förlaget som bett mig avvakta. Med darrande händer klickade jag upp mejlet och läste. De ville ge ut min bok.

Jag borde ha blivit överlycklig. Dansat runt av glädje men jag kände mest panik. Kalla fötter kanske man skulle kunna säga. Var jag verkligen beredd att lämna över kontrollen? Tillsammans med förläggaren kom vi överens om att jag skulle redigera mitt manus en gång till utefter deras feedback och sedan skulle vi ta ställning till det igen. Jag fick sommaren på mig.

Jag gissar att ni som läser detta kan tycka att gud vad konstigt. Att hon inte kastade sig över chansen att få sin bok utgiven av ett stort förlag, men för mig blev det bara konstigt. Inte alls som jag hade tänkt att det skulle bli. Jag ville ju bli utgiven på ett ”traditionellt” sätt. Med en inbunden bok som kommer ut i de fysiska bokhandlarna, med ett debutantporträtt i Svensk Bokhandels katalog osv. Alltså tvärtemot vad de erbjöd mig.

I två månader redigerade och funderade jag över vad skulle göra.

I augusti skickade jag in manuset till förläggaren. Jag var redo om de var det.

5 september 2016 skrev jag på kontraktet och har inte ångrat mig en enda sekund sedan dess.

Min debut blir kanske inte som jag föreställde mig det när jag satt där och skrev som besatt på mitt manus, men jag kan verkligen inte vara nöjdare. Min förläggare, mina redaktörer, min omslagsdesigner, ja alla som jag hittills kommit i kontakt med på förlaget har varit så hjälpsamma och tillmötesgående. De har svarat på alla knasiga frågor, stått ut med min envishet och varit tålmodiga när det känts jobbigt. De har verkligen haft mitt manus, Hemligheter små, bästa i åtanke under hela den här processen.

Ibland blir det inte som man planerat, men vem säger att det inte kan bli riktigt, riktigt bra ändå bara man vågar ta steget!

PhotoGrid_1487580975385.png