Pseudonym? Nom de plume? Författarnamn? Artistnamn?

Förr var det inte helt ovanligt att författare använde sig av pseudonym när de skrev böcker och även idag förekommer det. Längre tillbaka handlade det kanske om kvinnor som skrev under mansnamn eller författare som ville undvika förföljelser. Nu kan det väl bland annat handla om kända författare som ger ut böcker under en annan genre. 

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om detta. Jag är väl inte hemlig? Jag syns på bild här och även på sociala medier. Men ändå är det faktiskt så att Anna Alemo inte är mitt riktiga namn. Förnamnet stämmer, jag heter Anna, men jag använder ett annat efternamn. Varför? Vill jag dölja vem jag är? Tillhör jag en känd släkt månne? Nej.

I grunden är jag en ganska introvert och blyg person och jag aldrig strävat efter att bli känd. Redan när jag som barn fantiserade om att bli författare, tänkte jag att jag kunde ha ett annat namn. Ingen behövde veta vem jag var och jag kunde bara ägna mig åt skrivandet. Eftersom jag har en del barndomsminnen där jag kopplar ihop min mormor med mitt läsande (se mitt förra inlägg) har jag helt enkelt valt att ta mina morföräldrars efternamn. Det är således även min mammas flicknamn och ett namn jag skulle kunna byta till, så det känns ändå som mitt namn. Och så tycker jag att det är väldigt fint. 

Men, återigen, varför? Jag tror att det framför allt är för att få mig att våga. Genom att gå in i mitt författar-jag törs jag även gå utanför min box. Gå in i rollen, författarrollen. För jag har förstått att det inte riktigt räcker med att skriva en bok och få den publicerad, den måste sälja också och till viss (stor?) del handlar det om att sälja hela sitt författarskap. Att promota både sig själv och sin bok. Allt detta går egentligen emot min natur, men med ett författarnamn känns det lättare. Många artister har ju artistnamn, och det är väl lite så jag också ser det. 

Det var inte helt lätt att bestämma att jag skulle använda mig av Alemo när jag skrev. Skulle det bara krångla till det? Och jag vet faktiskt inte om det gör det – det får framtiden utvisa – men jag är ändå glad att jag höll fast vid det. Det känns som om jag på något sätt hedrar mitt inre blyga jag och även mormor och morfar (som tyvärr inte finns med oss längre).

Sen visar det sig att det inte alls skadar att ha ett efternamn som börjar på A. Det är bara att kolla kategorierna (om du nu läser detta på en dator eller surfplatta) här till höger 😉

”The pressure of a name”

”Oh, God, the pressure of a name…” Alla som har sett Pretty Woman ett par hundra gånger (eller tusen) kan den repliken utantill. Ni vet, när Kit hälsar på Vivian på hotellet och hoppfullt förklarar att det säkert kommer att gå bra för henne. Vivian som är mer kritisk ber Kit att namnge någon i deras bekantskapskrets som det har ordnat sig för. Kit gnuggar tinningarna besvärat tills hon slutligen utbrister ”I got it, Cindafuckin’rella!”

Den här veckan har jag suttit som Kit (nä, inte klädd så på jobbet givetvis – hello!)

Jag har fått frågan om jag kan byta namn.

Anna är ett av vår tids vanligaste tilltalsnamn och jag delar det med 301 851 andra kvinnor och 22 män i Sverige. Under sjuttiotalet när jag föddes hette var och varannan flicka Anna och vi Annor kallades ofta vid efternamn för att kunna särskiljas. ”Bågstam”, ”Bågen”, ”Bågis”, ”Anna Båg” – var namnen jag lyssnade till. ”Anna Bågstam” blev helt enkelt mitt signum. På samma tema kallar jag fortfarande mina namnevänner från den tiden för ”Anna Bert”, ”Anna Segis” och ”Korridor-Anna”. Det hänger i.

För tolv år sedan, strax innan min äldsta dotter föddes, gifte jag mig. Min man och jag var i Berlin och fick ett infall. ”A freak accident” som Laura Palmer skulle ha sagt. Prästen släpade med sin fru om vi saknade vittnen och jag hade mina cowboyboots till klänningen – vem tänker på att ta med skor?

En del planerar sådana tillfällen jättenoga men jag är inte en av dem. Plötsligt hade jag därför inte bara fått en man utan också ett nytt efternamn. Hoppsan, men det kanske inte märks, resonerade jag. Den planen höll ungefär fram till klockan 11:13 första dagen efter bröllopsresan. När jag drog iväg följande mejl till mina arbetskamrater vid dåvarande Skattemyndigheten: ”Tja ba, någon som är sugen på utelunch?” visade det sig att Folkbokföringsregistret och således även min mejladress hade hunnit uppdateras under tiden jag varit borta.

”Är det möjligtvis någon som har gift sig lite i helgen”, utbrast min chef som två minuter senare stack in huvudet i dörrhålet.

”Just det, glömde nämna det vid morgonfikat när alla pratade om vad de gjort i helgen”, hasplade jag ur mig högröd i nyllet.

Jag gillar inte när privatliv och arbetsliv går ihop.

”Biträdande Bågstam-Ryltenius, det borde vara straffbart att ha två så krångliga efternamn”, sa ordföranden vid min nästkommande arbetsplats.

”Vad menar du?” frågade jag skämtsamt medan jag envist plitade ner min nya mejladress anna.bagstam.ryltenius@enterprise.ministry.se på visitkorten. Adressen visade sig vara oerhört effektiv om man aldrig mer vill ha kontakt med någon men helt värdelös för den som har målsättningen att vara tillgänglig. Jag ändrade snabbt.

Krånliga namn kan så lätt bli fel också. Jag har exempelvis en väninna som bl.a. heter Olin. Vid ett tillfälle fick hon efternamnet ”Ollon” på sitt betalkort. En fadäs som föranledde många skratt i kassan på HM. Fru Ollon däremot var sådär nöjd. En annan av mina vänner spelar i hårdrocksbandet Mantra Metal. Fast på deras inköpskort blev de olyckligt omdöpta till Mantra Mental HB och får istället blickar som om de vore knasbollar när de handlar på Martin Olsson.

Med det i bagaget kapade jag således mitt mellannamn Bågstam. Mitt professionella efternamn måste ju vara vuxet och korrekt. Anna Ryltenius – Juristen. När någon ropar på Fru Ryltenius reagerar jag förstås inte alls och min namnteckning är fortfarande en annan. Man skulle kunna argumentera för att den inte är giltig. Det är ju helt enkelt inte jag som skriver under.

Mitt skrivliv är den plats där jag får vara den jag är. Så fort det stod klart att Stockholm psycho skulle publiceras krånglade jag därför snabbt tillbaka mitt flicknamn som mellannamn. Storytel Original promotar dessutom inläsaren och tillägget uppmärksammas mest om man lyssnar. Men det var viktigt för mig.

Härom veckan hörde min nya förläggare av sig. De håller på att ta fram omslaget till min kommande bok! Lite försynt frågade hon hur jag ställer mig till att ha ett författarnamn. Mitt efternamn är ju så långt och krångligt. Omöjligt för en framsida. (No shit!)

En overklig och hisnande känsla drog genom kroppen men det tog inte speciellt lång stund för mig att bestämma mig. Författarens namn kommer vara det första man möts av, vitt och klart. Och om det ska synas väljer jag den enda bokstavskombination jag identifierar som mig själv.

Anna Bågstam.