Temavecka: Mias antagningshistoria – 2 x ja

Mia blogg större

Foto: Jini Sofia Lee

De flesta som skriver och har vågat skicka in till förlag har varit med om det. Refuseringar. Besvikelsen är lika stor varje gång. Det är hoppet om att ens dröm ska gå i uppfyllelse som går i kras. Och det gör ont. Väldigt ont. Sedan börjar det om på nytt med väntan på svar från andra förlag. En väntar och hoppas. Drömmer och längtar. Och väntar ännu mer.

En dag efter drygt en månads väntan efter manusutskick fick jag ett mejl som var annorlunda från de jag hade fått tidigare. Jag hade visserligen fått ett par positiva refuseringar, dvs nej med personliga motiveringar, så jag hade börjat få upp hoppet. Kanske, kanske skulle det gå vägen den här gången. Det här mejlet kom från Olika förlag och det stod att två personer på förlaget hade läst och gillat mitt manus och att de nu skulle skicka det vidare till en tredje person på förlaget som jobbade på en annan ort. Sedan skulle de återkomma till mig med besked.
Om det var en plågsam väntan innan, så var den nu olidlig. Att veta att en är nära och sedan få ett nej skulle kännas ännu tyngre än en ”vanlig” refusering. Medan jag gick där och plågades ännu mer än vanligt fick jag ett mejl från ett annat förlag. Och det förlaget sa ja till mitt manus! Det var en smått overklig känsla. För första gången hade jag fått ett positivt besked. Det skulle alltså faktiskt kunna bli en bok av mitt manus! Jag svarade och skrev som det var att jag väntade definitivt besked från ett annat förlag och frågade om jag fick vänta några dagar med att lämna besked. Jag hörde snabbt som ögat av mig till Olika förlag och skrev att jag hade fått ja från ett annat förlag och frågade om de hade något besked att ge mig. Detta var på en fredag och de bad att få återkomma med besked efter helgen. Ännu mera olidlig väntan. Men sedan kom det. Antagningsbeskedet. Med ord som gjorde mig så in i själen glad:

Jag tycker personligen att det du har gjort känns så unikt, du skriver med glimten i ögat och har en väldigt bra känsla för språk.”

Jag vet inte om det kan bli mycket finare än så. Det värmer i hjärtat än idag när jag läser de där orden.
Det var ju inte klokt. Här hade jag gått och fått ”nej”, ”nej” och ”nej” och nu hade jag helt plötsligt fått två ”ja” för ett manus som jag hade slitit så länge och hårt med. Inte konstigt att glädjetårarna rann! Och nu skulle jag alltså välja förlag. Det var faktiskt mer ångestfyllt än jag kunde ana. Tänk om jag valde ”fel”. Jag ställde lite frågor till båda förlagen och jag ringde även och pratade med en av Författarförbundets jurister. Jag pratade även med författarkollegor som har böcker utgivna på respektive förlag. Jag valde sedan med hjärtat, hjärnan och magkänslan och det blev Olika förlag.

Det här var för snart två år sedan. Nu börjar det äntligen kännas verkligt. Att jag om 7-8 månader får hålla min debutbok i handen. Eller nej förresten, det där känns ju faktiskt väldigt overkligt.

 

 

Temavecka: Maricas antagningshistoria

bildmaricakallner16Tjo!

Mitt förlag heter Winai Books, ibland förkortat Win Books. Det är ett litet, värdedrivet förlag och jag fick svaret i somras: Winai Books ville ge ut mitt manus. Ett mejl med ett ja. Inte en refusering. Men när det där mejlet kom missade jag det …
Jag gick sista terminen på Författarskolan när jag kontaktade förlaget. Då satt jag med examensarbetet, en novellsamling som heter Leka sex. Jag skickade samlingen till olika förlag och fick refuseringar. För att inte gå under av refuseringsförtvivlan och dåligt självförtroende jobbade jag stenhårt med Det som får plats. Jag hade börjat skriva på det något år tidigare men när refuseringarna av Leka sex trillade in plockade jag upp manuset och började arbeta med det på allvar.

Jag kontaktade Peter Winai innan manuset var färdigt. Berättade om det och frågade om det kunde vara något för honom. Han var intresserad, ville läsa det och jag sa att jag skulle skicka det när det var färdigt. Vi stötte på varandra i andra sammanhang och när vi sågs berättade jag om manuset. Påminde honom om det. När det var färdigt skickade jag det till honom och fick ja – utan att jag visste det.

Jag väntade på svar. Vankade av och an och bet på naglarna och försökte koncentrera mig på annat. När jag inte längre hade några naglar att bita på tog jag mod till mig och mejlade för att fråga. Fick svaret. Jag har ju redan sagt ja.

Min mejlkorg var ett kaos. Jag hade mellan tjugofem och trettio olästa mejl och jag hade missat antagningsbeskedet.

Nu när jag skriver det här tänker jag att det typiskt mig att missa ett antagningsbesked. Det har hänt en gång tidigare. När jag fick antagningsbrevet från Sörängens folkhögskola. Det låg på hallmattan när jag kom hem från jobbet. Jag var skittrött och trodde att det var något brev från en myndighet, typ Skatteverket. Jag gav det till min snubbe och sa: ”Kan du kolla vad det är, om det är något viktigt eller om det kan vänta.”

Jag sökte i inkorgen efter förlagets svar. Antagningsbeskedet var kort men oerhört fint. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att få ja. Glädje? Absolut, men inte bara. Jag kände mig lättad. Lättare. Som om livet bara blev enklare. En skön känsla. Det var sommar och varmt och soligt och jag hade ett förlag.

Att vara på ett litet förlag är bra. Jag och Peter har ett nära samarbete för att nå ut med Det som får plats. Vi håller olika event tillsammans och pratar om vårt skrivande. Peter är själv författare och det stärker vårt samarbete.

Nackdelen med små förlag är att de kan försvinna i mängden och de får jobba hårt för att synas. Det finns också en uppfattning om att små förlag inte är seriösa eller ”på riktigt” vad nu det betyder. Jag kan inte säga något om alla små förlag, men Winai Books är ett seriöst förlag, som finns på riktigt – även om det är litet.

 

 

p.s På årets Litteraturrunda i Skåne kommer Peter och jag ha ett event på Börringe kloster. Vi kommer att samtala om skrivande, författarskapet och att skriva utifrån ett biografiskt stoff. Läs mer här d.s

Våga drömma

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

I mitt förra inlägg så nämnde jag att jag inte tänkte låta min introverta och blyga personlighet stå vägen för mina drömmar och idag tänkte jag att vi skulle prata lite mer om just det. Drömmar.

Jag har så länge jag kan minnas drömt om att skriva en bok. Från början till slut.

Det har jag gjort. I början av 2015 bestämde jag mig och 6 månader senare var första utkastet till Hemligheter små färdigt.

Drömmen flyttades till att få boken antagen av ett förlag och att den skulle bli utgiven.

5 september 2016 skrev jag på kontraktet med HarperCollins Nordic och den 11 maj släpps Hemligheter små.

Så vad drömmer jag om nu när de första gått i uppfyllelse?

En hel del kan jag säga.

När jag skickade in Hemligheter små till förlagen så skrev jag en lista. På saker som jag vill uppnå. Mina drömmar.

Det är en lista med små och stora drömmar. Vissa kommer att ta lång tid att uppnå, om de någonsin ens kommer att uppnås, men det är inte det som är grejen. För mig handlar det om att våga. Att våga drömma stort. Att ha något som sporrar mig och får mig att fortsätta kämpa när allt känns meningslöst.

Listan sitter på väggen ovanför mitt skrivbord i min lilla skrivhörna. Den sitter där för att påminna mig om vart det är jag vill nå.

  • Skriva färdigt manuset och skicka till förlag.
  • Bli antagen av ett förlag.
  • Få signera min bok till en främling.
  • Bli recenserad.
  • Bli signad hos en agent.
  • Få stå på Bokmässan i Göteborg och signera min bok.
  • Att min bok blir utgiven i andra länder.
  • Få bokkontrakt på mitt andra, tredje, fjärde, ja alla mina nästkommande manus.
  • Få möjligheten att prata om Romance och dela med mig av min passion för genren.
  • Sitta i en TV-soffa och prata om mitt författarskap och boken/böckerna.
  • Åka till RWA (Romance Writers of America) konferensen.
  • Bli utgiven i USA och England.
  • Hamna på New York Times bestseller lista.
  • Bli ombedd att hålla föredrag/tal på RWA konferensen.

Som ni kan läsa så är det ganska så blandat. Små. STORA. Ouppnåeliga? Kanske det. Men det är inget fel i att drömma om dem ändå 🙂 För vem vet, en dag kanske de ändå slår in. Precis som de första drömmarna gjorde!

Vad drömmer ni om?

(Just nu befinner jag mig i Romancelandet nummer 1 och på min personliga blogg och på Instagram (c_schiller) kan ni hänga med både på denna resa och i mitt skrivande vardagsliv.)

Bokomslag, släppdatum & att börja om från början

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det är så fint.
Så jag.
Så boken.

Och jag älskade det så fort jag fick se det. Tårar i ögonen och allt. Ja, jag är en känslosam författare.

Jag pratar naturligtvis om det fina bokomslaget som Jenny på förlaget har designat.

screenshot_20170217-123332

Fina omslaget till Hemligheter små!

Jag älskar blommorna och den pastelliga mjuka färgen. Mitt namn och boktiteln kommer att vara i blank kopparfolie.
Åhhh, jag längtar verkligen tills jag får hålla den i mina händer.
Min fina lilla älskade bok.

Jag har även äntligen fått ett släppdatum.

Den 11 maj kommer Hemligheter små att finnas i nätbokhandlarna och i alla butiker som är återförsäljare för Harlequin.

Nedräkningen har nu börjat på riktigt och det är dags att börja tänka på saker som releasefest (självklart ska jag ha en), marknadsföring och att samtidigt hinna skriva fler manus 🙂

Det är nämligen dags att börja om från början igen.
Med ett nytt manus.

Nu börjar jag ju inte helt om från början. Råmanuset finns redan, men det skrevs under sommaren 2016 så det är ett tag sedan 🙂

Planen är i alla fall att manuset som går under namnet Tvåan, ska vara färdig redigerad så att jag kan skicka den till förlag lagom till att Hemligheter små släpps. Så förra veckan läste jag igenom hela råmanuset för första gången sedan september och det kan faktiskt bli riktigt bra. Det finns några bitar som glimmar lite extra och vissa som måste poleras ganska mycket. Men storyn, karaktärerna och känslan finns där. Nu gäller det bara att mejsla ut det, att använda allt det som jag lärt mig under arbetet med Hemligheter små och få fram en riktigt bra fristående del två i serien 🙂

Lättare sagt än gjort, men jag ser fram emot att ta mig an detta manus, med allt vad det innebär 🙂

Samtidigt så har jag en idé som ligger och gror och sakta växer sig större. Får det att klia så där härligt i fingrarna. En paranormal YA romance. Vi får se hur länge jag kan ignorera det innan orden, storyn och karaktärerna måste få ta plats och berätta sin historia.

Vad ska folk tycka?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min hjärna är mosig. 

När jag sitter här och skriver detta inlägg så har jag precis korrekturläst klart de sista kapitlen. I morgon bitti ska jag skicka tillbaka de få saker jag hittat i manuset till förlaget.

Tvivlet är tyvärr tillbaka. Jag försöker att inte lyssna. Jag önskar att jag kunde pausa  den här känslomässiga bergochdalbanan – bara för en liten stund så jag hinner hämta andan – som jag befunnit mig på i lite mer än två år men jag vet att än är inte denna åktur slut.

Hittills har jag bara uppfyllts av enorm lycka när jag tänkt på det, att mitt lilla manus ska bli en bok och läsas av andra men nu … nu känner jag paniken komma smygandes.

Vad ska folk tycka?

Kommer de att gilla mitt sätt att skriva, min röst, tonen, storyn, huvudkaraktärerna?

Jag vet inte. Än dröjer det några månader innan jag får svar på det.

Allt jag vet just nu är att jag är sjukt stolt över mig själv och över min lilla bok. Och oavsett hur det kommer att gå för Hemligheter små när den finns där ute för alla att se, läsa och tycka till om så har jag skrivit för mig själv. Jag har skrivit vad jag vill läsa. Och det är egentligen allt vi kan göra.

Förlaget – my story

Felicia profil

När du läser det här har jag förmodligen redan gått vilse någonstans bland förlagsmontrarna. Förhoppningsvis fikar jag med någon ny skrivarbekant, blir intervjuad i montern och snubblar över en otippad favoritbok. Så jag har varit tvungen att för-inställa det här inlägget för att kunna lämna bloggen därhän i några dagar och fullständigt njuta av den totala författarbubbla som är Bokmässan (första dagen idag). Och förhoppningsvis vill du komma förbi och säga hej i Bladh by Bladhs monter B04:21 kl 15 på fredagen eller 15.30 på lördagen.

Oavsett – jag lovar dyrt och heligt att komma med en utförlig update om äventyren här nästa torsdag – under tiden hittar du uppdateringar från Bokmässan på min Facebook page och Instagram.

Men idag tänkte jag istället prata om de där som har sån makt över vår framtid. Som är i en stor förändring just nu och som jag personligen har stor respekt för: förlagen. Hur hittar man ett förlag till sin bok? Så här gick det till för mig:

För några år sedan blev jag kontaktad av en utländsk självpublicerings-tjänst (som jag väljer att inte nämna vid namn). De ville etablera sig i Sverige och hade läst min blogg Mitt namn i hyllan – och nu ville de bjuda på publiceringen om jag ville vara deras ”referens”. Eftersom jag så otroligt gärna ville bli publicerad så blev jag förstås väldigt smickrad och övervägde att tacka ja. Men som tur var så var det precis dags innan Bokmässan och jag bad att få fundera på saken. Efter det valde jag att tacka nej av främst 3 orsaker:

  • Deras monter och material på Bokmässan såg amatörmässig ut och kändes inte rätt.
  • Det verkade som om de inte ens hade läst mitt manus när det väl kom till kritan och jag ville ha ett förlag som trodde på mitt författarskap.
  • Självpublicering är en fantastisk möjlighet att ge ut sin bok, men jag insåg att det inte är rätt väg för mig. Jag vet andra som har lyckats kanon med det, men jag kom fram till att jag väldigt gärna ville ha ett kunnigt förlags stöd i ryggen.

Så jag tog mod till mig och tackade nej och fortsatte istället att skicka in till förlag. Först fick jag refusering på refusering, men några kom i alla fall med förbättringsförslag. Så jag bestämde mig för att gå en kurs i Manusbearbetning på Folkuniversitetet. Där insåg jag att mitt manus var långt ifrån färdigt och ägnade ytterligare ett halvår till att färdigställa det. Så skickade jag in igen till några utvalda förlag. När förlagsredaktören på Bladh by Bladh sträckte fram handen och sa ”Grattis, du har ett förlag” försökte jag låta lugn och professionell. Men sedan sprang jag ut på Hötorget och bara skrek. Med tårarna rinnande gick jag runt på Sveavägen och ringde vänner och bekanta och bara tjöt: ”Jag har ett förlag!” Folk måste verkligen trott att jag var galen. (Helt riktigt.)

När ”Kanske imorgon” nu finns i hyllan är jag så stolt att vara en av författarna på Bladh by Bladh. Förlaget har varit fantastiskt både vad gäller försäljning, korrektur, stöd osv och jag har härliga författarkollegor där (som Kajsa Ingemarsson, Sanna Lundell, Lotta Lewenhaupt, Deborah Ball, Anna Benson m fl).

Så jag tror att jag gjorde ett bra val där för några år sedan. Ett val som tillslut något år senare fick mig att glädjegråta på Sveavägen…

Vad har du för erfarenhet från kontakt med förlagen? Kommentera gärna.

 

(PS. Jepp, jag har en ny profilbild. Såg så arg ut på den förra tyckte jag…)

 

Bokmässans 1-2-3

bild

Nu är det precis en vecka kvar till årets höjdpunkt, eller det som någon så fint kallade ”Ett Hultsfred för bibliotekarier” – Bokmässan i Göteborg.

Eftersom jag är frilansare och sällan, eller faktiskt aldrig, blir bjuden på firmafester längre så känns Bokmässan extra kul. I år åker jag som vanligt dit med en formgivarvän för att vara på plats alla fyra dagarna. Det här blir fjärde året jag åker dit för att mingla, läsa, förundras, förfäras, skvallra, roas, inspireras, lida (mina fötter) och leka (med ord). Men den här gången finns det en stor skillnad – den här gången finns min med bok i en förlagsmonter (B04:21)!

HÄR KOMMER NÅGRA TIPS OCH REFLEKTIONER FRÅN BOKMÄSSAN I TOPPLISTE-FORM:

Viktigast att packa ned. (Ungefär samma saker som vid en resa till New York eller någon annan stad som rymmer 100 000 invånare i samma kvarter):

  1. Sköna skor
  2. Vattenflaska
  3. Kamera

Bästa stället att få uttrycka sin beundran för sina favoritförfattare:

  1. På plan 2 efter en föreläsning de haft
  2. I förlagets monter
  3. I baren på Park

Här hittar du mig om du vill prata skrivande eller köpa ett signerat ex av ”Kanske imorgon”:

  1. På Instagram och Facebook
  2. I förlagets (Bladh by Bladh) monter B04:21
  3. I baren på Park

Det här ser jag mest fram emot under mässan:

  1. Träffa läsare, signera och bli intervjuad i förlagets monter
  2. Gå på föreläsningar och köpa signerade böcker av några favoritförfattare (Karolina Ramqvist, Sara Lövestam, Jonas Hassen Khemiri.)
  3. Fika med mina debutantkollegor IRL (vi har ännu aldrig setts alla samtidigt – men nu ska det ske!).

Några måsten utanför mässområdet för oss som älskar mat lika mycket som böcker:

  1. En räkmacka i Gothia Tower
  2. En charkbricka på Björns Bar
  3. En middag på favoritrestaurangen Spisa

Saker jag inte får glömma:

  1. Uppdatera ofta på min Instagram 
  2. Skriva inlägg från mässan för torsdagens debutantblogg
  3. Vad det var nu som var nummer 3…

Ska du också på Bokmässan? Hoppas vi ses i Göteborg!

Kan ”kändisar” glida in i bokbranschen på en räkmacka?

bild

Häromdagen blev jag involverad i en intressant – och stundom hetsig – diskussion på en väns författarsida på Facebook. Det började med att någon frågade hur mycket bättre man måste skriva som ”icke-känd” än som ”kändis” för att få sin bok utgiven. Hen menade att så kallade ”kändisar” får en gräddfil in i bokvärlden eftersom förlagen vill ge ut deras böcker, medan hen själv måste skriva tusen gånger bättre för att förlagen ens ska se åt hens håll.

Är det så att ”kändisar” swishar förbi manushögen på förläggarnas skrivbord och rakt in i produktion? Medan vi andra dödliga måste vara dubbelt så bra för att få något utgivet? Personligen tror jag att det är mer komplicerat än så, främst pga 3 skäl:

  1. ”Kändisar” blir hårdare dömda

En känd person som skrivit en bok får ofta stå ut med en hel del kritik. Det betyder att de behöver vara bra på att skriva eller ta hjälp av en spökskrivare eller någon annan som är det (t ex Zlatan/ David Lagercranz).

  1. En enda bok gör inget författarskap.

Att ge ut en bok och vara författare är två helt skilda saker (ska jag säga som bara kommit med min första, men ambitionen är 202 så vänta bara…). Oftast vill ”kändisen” berätta en intressant historia i en biografi, utan att för den skull vilja vara författare.

  1. Det handlar om sälj

Självklart är det enklare att sälja böcker av en person som redan har ett känt namn, än en okänd. De har ju redan byggt upp en karriär och ett varumärke under flera år, vilket lönar sig när förlaget sedan värderar manuset – men det är inte samma sak som att en okänd måste vara dubbelt så bra.

Så tänker jag. Hur tänker du?

 

PS. Jag skriver citationstecken kring ordet ”kändis” här, eftersom det är ett märkligt och något konstlat begrepp, men jag menar helt enkelt en person som redan är en profil i media.

Uggla Anna MannheimerSkärmavbild 2015-06-30 kl. 21.52.10

Ett av de jobbigaste svaren

ThomasJag tänkte avsluta min miniserie om förlagskontaker den här veckan. Som jag skrev förra veckan så får man, i min erfarenhet, väldigt ofta nej när man skickar manus till förlag. Ibland får man riktigt trevliga nej, oftast får man intetsägande nej, och det kan till och med hända att man till och med får smått otrevliga nej. Men allt som oftast ett nej lik förbaskat.

Nuförtiden kan man ge ut själv, så ”nej” behöver inte vara hela världen. Men vill man jobba ihop med ett förlag så är det trots allt så att man vill att ett, eller flera, förlag svarar ja. Eller hur?

Ett av förlagen jag verkligen gillade, och där jag kände att min bok skulle kunna passa in, ville inte ha in hela manuset utan bara max 40 sidor och synopsis. Så då skickade jag det. (Ett litet tips här från flera förläggare som jag pratat med – så det verkar vara ett vanligt problem: Läs vad förlaget skriver om hur de vill ha manus. Och följ det. Det är liksom dumt att diskvalificera sig redan där).

Efter en tid, minns inte hur länge men någon form av månad eller två var inblandad, fick jag svar. Öppnade mailet och svaret började:

Hej Thomas!

 Jag har läst din inledning och fastnade direkt. 

Det fortsatte givetvis och stod lite andra saker, men kontentan var att förlaget ville läsa resten också…

Nu tänker säkert ni: ”Vad glad han måste ha blivit!”

Och jo, det blev jag. Jätteglad. Fast samtidigt var det skitjobbigt. För det man gör för att kunna hantera refuseringarna är att man har någon form av ”Fire and forget”-inställning.* D.v.s. skicka iväg, fira ordentligt, och glöm sen bort det. Det gör minst ont på det sättet.

Men nu fick jag ett halvpositivt besked från ett förlag jag gillade. Hu. Nu blev det svårt att inte tänka på det där manuset igen. Dessutom var det ett trevligt svar. Ganska positivt till och med. Fast det var ändå ingen garanti för ett slutgiltigt ja. Alltså började det bli jobbigt på riktigt. Att få ett nej i det läget hade gjort ont. Riktigt ont. Visserligen hade jag mina glada skrivkompisar som peppade och sa saker som ”gillar de början måste de gilla hela, den blir ju bara bättre längre fram”.

Men fortfarande. Ett nej efter det skulle i mina ögon se ut som att ”du klarade inte av att skriva den där historien, trots att det var ett bra upplägg”, eller ”berättelsen håller inte hela vägen” eller ännu tråkigare saker.

Jag gick och våndades rätt länge. Försökte, men misslyckades kapitalt, att glömma igen för att kunna hantera ett nej. Som tur var blev det inte ett nej. Det fanns visserligen lite intresse från andra, men ingen som var så ”på” och som kändes så rätt.

Vad har jag lärt mig av det? Att det är jobbigt att få nej, men att det är jobbigare att få ett nästan-ja. Fast rätt vansinnigt skoj att få ett riktigt ja. Sen tycker jag i och för sig att det var jättebra att få någon form av besked så pass snabbt som jag kunde få tack vare att förlaget bara ville ha en bit till att börja med. Hade det varit ett nej direkt hade jag ju vetat det mycket tidigare och kunnat börja fundera över andra alternativ. Så på många sätt tycker jag det är ett schysst sätt, det är bara väldigt jobbigt…

* Min variant kanske borde heta Fira & Forget egentligen…

Om det här med förlagskontakter

ThomasDet är viktigt att komma ihåg att fira varje delseger. Exakt hur är som jag varit inne på tidigare upp till var och en – och kan givetvis variera från gång till gång. Själv har jag till exempel använt champagne någon gång och cava någon annan gång. Upprepningar för nära varandra är av ondo får man lära sig som skribent, eller hur?

Varför denna inledning? Jo, jag tänkte att jag kunde bjuda lite mer på mig själv… Bara för att man råkar hitta ett förlag som gillar ens  manus behöver inte alla förlag göra det, eller andra manus man skrivit.

Läser man på facebook-grupper och andra ställen låter det som att de allra flesta som skickar manus till förlag får väldigt positiva refuseringar när de får sådana, och att det är väldigt vanligt att man får ja. Så är det inte. Eller snarare, det är i alla fall inte min erfarenhet. Jag kanske bara är ovanligt misslyckad, vad vet jag. Fast jag misstänker att det snarare är så att det är de svaren man vill dela med sig av…

Min historia då?

Det finns förlag jag fortfarande inte fått svar från. (Obs jag skickade mitt romanmanus i maj 2014). Det finns andra som skriver att de svarar snabbt, alternativt inom ett par månader. Ett sådant svarade i december. (Också skickat i maj).

Jag har aldrig fått svar med konkreta bearbetningsförslag. Bara så ni vet.

Det absolut vanligaste är ett kort ”vi får in hundratusentals manus, och vi tror inte på ditt”. Ibland med ett ”men lycka till på annat håll” påstoppat på slutet. Det är trevligt. Allvarligt, ni som inte har det i era standardsvar, klistra på något sånt i mallen. Det kostar så lite, och man blir lite glad i alla fall. (Haha, det trodde ni på va? Det blir man inte alls. Refuseringar är i elva fall av nio skitjobbiga, helt oavsett. Men de gör i vissa fall lite mindre ont.)

På tal om mallar. Den allra värsta refusering jag har fått (och det här var inte på Incidenten) var en standardrefusering. Ska jag vara riktigt ärlig så var standardsvaret rätt trevligt. Problemet var bara att när jag väl läste det var jag redan så irriterad att jag inte orkade läsa klart… Vad var problemet? Låt mig försöka förklara:

Jag fick ett mail. Från ett av våra större förlag. Det stod ingenting i mailet. Verkligen ingenting alls. Inte ”Hej Thomas”. Inte ens ett ynka litet komma. Nada. Blankt. Det enda som syntes var att det fanns en bifogad fil. En fil vars filnamn var den enda texten som fanns att beskåda i brevet. ”Manus standard.pdf” hette den.

Hade brevskrivaren kopierat texten i pdf:en och klistrat in i mailet hade det varit ett trevligt ”tack, men nej tack”. Nu kändes det som en osedvanligt dryg förolämpning. Ett mail är inte ett kuvert, ok? Det är själva brevet. Det är det första man läser…

Jag väljer att tolka det som en brist i rutinerna när man gått över från att skriva ut och posta till att börja använda epost istället. Inte som att personen i fråga ville ge mig en örfil. Men ändå…

Men alla kontakter med förlag man ännu inte jobbar ihop med är givetvis inte sådana. T.ex. fick jag inom en vecka från att jag skickade Incidenten till ett antal utvalda förlag ett svar från ett där de skrev att de tyckte det var ett riktigt bra manus, men att det låg lite utanför deras profil och att de tyckte att jag skulle skicka det till förlag X istället. Det är gulligt tycker jag.

Ett annat trevligt exempel är ett brev jag fick samma dag som pdf-svaret. En förläggare som skrev att denne mottagit mitt manus, att det visserligen inte riktigt passade in i förlagets profil, men att denne skulle läsa det helt oavsett – ”för vem vet”!  Sådant gör en riktigt glad.

Sen finns det ju förlag som svarar att de både gillar manuset, och att det passar i deras utgivning och att de dessutom har möjlighet att ta in det!!!  Ytterligare en anledning att fira helt enkelt.

Piratförlaget svarar på frågor om manus

Anna Hirvi Sigurdsson, redaktör på Piratförlaget, svarar i dag på Debutantbloggarnas frågor om manus:
Piratförlaget utger främst skönlitteratur, i första hand av svenska författare men också från övriga nordiska länder. Förlagets idé är att ge författarna större inflytande och bättre ekonomiska villkor.

Genom att kombinera professionell förlagsverksamhet med nyskapande idéer ska vi vara ett av Sveriges största, oberoende skönlitterära förlag med god avkastning på lång sikt.

Piratförlaget startade 1999 och under år 2000 gav vi ut våra första böcker. Piratförlaget ersätter sina författare bättre än andra förlag. Istället för det gängse royaltysystemet använder vi oss av hälften var-principen, dvs när kostnader för produktion, marknadsföring och distribution dragits av delar förlaget och författaren lika på alla intäkter (i de fall då sedvanlig royalty är mer gynnsamt för författaren tillämpas sådan). Piratförlaget ägs av journalisterna och författarna Jan Guillou och Liza Marklund tillsammans med bokförläggaren Ann-Marie Skarp.

Var hittar man olika förlag att skicka in sitt manus till?
Ett enkelt sätt är att kolla igenom branschregistret som finns på tidningen Svensk Bokhandels hemsida, http://www.svb.se/ under fliken Branschen.

Hur vet man vilket av alla förlag man ska skicka till?
Genom att studera de olika förlagens hemsidor kan man med hjälp av utgivningen få ett grepp om inriktningen, många förlag informerar också om vad de är intresserade av på sin hemsida. Sedan kan man skicka till dem som verkar rätt för den typen av berättelse som man själv skrivit.

Hur många förlag ska man skicka till?
Det är helt upp till var och en att bedöma.

Hur vill förlagen ha texten i fontstorlek och typsnitt?
Piratförlaget har inga riktlinjer för det, men vill givetvis att texten ska vara lätt att ta till sig. Enkelt radavstånd och liten text blir jobbigt för ögat, så om man ska rekommendera något är det väl ett och ett halvt radavstånd och runt 12 punkter.

Hur lång tid tar det att få besked?
Vårt mål är att lämna besked inom tre månader. Under vissa perioder på året har vi svårt att leva upp till det.

Varför tar det så lång tid?
Det beror på hur långt manuset når i processen, men vi försöker lämna besked inom tre månader. Den långa väntetiden beror dels på att mängden manus som hanteras är enorm, och dels på att de personer som sköter detta även gör det redaktionella arbetet med förlagets utgivning som i perioder tar så mycket tid att manushanteringen blir lidande.

Läser ni alla manus som skickas in eller sållas det redan vid följebrevet och hur gör ni i så fall urvalet?
Allt som inte är romaner för vuxna sållas bort direkt, liksom de manus som har uppenbara språkliga brister. Övriga blir helt eller delvis lästa, beroende på hur långt de når i processen.

Måste man skriva ett följebrev eller räcker det att beskriva manuset i korthet?
Vi ser gärna att man skickar med ett följebrev som innehåller en presentation av manuset, några rader om författaren och hans eller hennes syn på sitt skrivande i ett längre perspektiv.

Hur ser ett bra följebrev ut?
Se föregående fråga.

Måste man skicka hela manuset eller räcker det med några kapitel? Och om man har skrivit eller påbörjat fler delar i en serie, ska man då även skicka med dessa?
För att kunna göra en rättvis bedömning av ett skönlitterärt manus krävs, tycker vi, ett komplett manus. Om det är del av en serie räcker det i ett första skede med att nämna det, eventuellt kan man bifoga en presentation av de övriga delarna. Skulle det sedan visa sig vara intressant kan manusen till övriga delar bli aktuellt att titta på.

Behöver man skriva något som liknar ett CV till en anställningsansökan?
Nej.

Behöver man skicka med en bild på sig själv eller ett förslag på omslag? Skulle det vara en fördel om man gjorde det?
Det känns inte aktuellt i ett så tidigt skede att ens diskutera omslag, men har man egna idéer om det är det givetvis intressant om manuset skulle bli antaget. Och bild på författaren är inget vi känner att vi behöver ha.

Hur får man som skribent ett positivt besked från er?
Det vanligaste är nog att vi ringer upp personen i fråga.

Hur får man som skribent ett negativt besked från er?
Antingen per mejl eller brev.

Vad krävs för att man ska få ett skrivet utlåtande och inte bara ett nej tack?
Alla manus som går vidare till läsning av lektör får ett personligt svar med ett kortare eller längre utlåtande.

Varför kan förlagen inte ge en kort ärlig förklaring till alla om varför ett manus refuseras?
Vi tar emot ungefär tusen manus på ett år och de hanteras av personer som har andra redaktionella uppgifter som tar mycket tid. Så det är av tidsbrist och behovet av en effektiv hantering som inte alla kan få personliga svar.

Tar ni emot manus via e-post? Om nej, varför inte?
I dagsläget gör vi inte det, men planen är att kunna göra det inom kort. Vi har inte riktigt hittat den optimala tekniska lösningen för just oss ännu.

Hur tänker förlagen när de kontaktar en författare om ett manus och är sådär mitt emellan ett ja och ett nej? Författaren kanske ombeds arbeta vidare eller skriva om en speciell del av boken. Hur vanligt är det att det sedan i slutänden blir ja?
Vi antar ytterst få manus och tackar därmed nej till både bra och lovande manus. Ibland känns det viktigt att uppmuntra en person som skrivit något vi gillar.

Vad händer i turordning när ett manus kommer in till förlagen? Vem läser det först och vilka läser det sedan? Hur går det till när beslut fattas och vem tar besluten?
Manusen registreras och en första gallring görs av redaktören. Sedan hamnar de hos manusgruppen som sållar fram de mest intressanta som läses av lektören. Om det visar sig vara intressant läser förläggare och andra personer på redaktionen, ibland också andra personer på förlaget. Allmänna diskussioner kan hållas, men i slutändan är det nog redaktionen som fattar beslutet.

Vad söker ni för manus just nu? Vilket skulle vara det perfekta manuset?
Vi söker nog inget specifikt, utan är alltid intresserade av originella, fräscha och välskrivna berättelser. Däremot hittar vi sällan guldkorn i den enorma mängd kriminalromanmanus som skickas till oss.

Hur går kontraktsskrivning till? Behöver man anlita en advokat?
Piratförlaget har enkla och tydliga kontrakt, som förläggaren går igenom med varje författare.

Vad kan man förvänta sig i upplaga och ersättning (pengar) som debutant?
Det går inte att förvänta sig någonting, man kan bara hoppas att en bok når ut till många. Det finns många exempel i branschen på förväntade succéer som gått obemärkt förbi liksom på oväntade succéer. Ett realistiskt synsätt är att det krävs några titlar innan ett författarskap blir etablerat.

Några andra tankar eller goda råd till alla skribenter och läsare på Debutantbloggen?
Om du tror på din historia och din egen röst, läser in dig på hur en intrig byggs upp och jobbar på gestaltning och dialog, samt vänder dig till rätt förlag för just ditt manus – då har du förutsättningar att nå ända fram.

Besök gärna Piratförlagets hemsida för ytterligare information:
www.piratforlaget.se

Sofia
www.sofiahallberg.se

Öppet brev till alla förlag

Hej!
Jag heter Sofia Hallberg. Jag är en av fyra debutanter 2012 som bloggar på www.debutantbloggen.se, en sajt för passionerat läsande och skrivande människor. Sedan vi tog över vid årsskiftet vi haft över 11000 unika sidvisningar, runt 400 besök per dag och sajten följs av 288 konton på Twitter. Utöver detta prenumererar 433 personer dagligen på alla uppdateringar via mejl.

Flera av våra besökare kommer i framtiden skicka in sina manus till er. Det finns så många funderingar kring hur förlag tänker, hur en skribent ska göra för att lyckas och vad man kan förvänta sig som debutant. Frågor som ni har svaren på!

Jag bad våra besökare skicka in sina frågor till mig. Nu har jag satt samman en lista (se nedan). Kan ni tänka er att kort besvara dessa? Om ni skickar med en logga och lite text om ert förlag så lägger jag även ut detta och självklart länkar jag också till er sajt.

Jag tänker inte blanda svaren utan varje förlags text får stå för sig.
Jag hoppas att ni tycker att detta är ett bra och trevligt initiativ som alla vinner på och jag ser fram emot att publicera era texter.

Trevlig helg!
Vänligen och varmast,
Sofia Hallberg
hallberg_sofia@hotmail.com

Frågor och svar om manus och förlag

Var hittar man olika förlag att skicka in sitt manus till?

Hur vet man vilket av alla förlag man ska skicka till?

Hur många förlag ska man skicka till?

Hur vill ni ha texten i fontstorlek och typsnitt?

Hur lång tid tar det att få besked?

Läser ni alla manus som skickas in eller sållas det redan vid följebrevet och hur gör ni i så fall urvalet?

Måste man skriva ett följebrev eller räcker det att beskriva manuset i korthet?

Hur ser ett bra följebrev ut?

Måste man skicka hela manuset eller räcker det med några kapitel? Och om man har skrivit eller påbörjat fler delar i en serie, ska man då även skicka med dessa?

Behöver man skriva något som liknar ett CV vid en anställningsansökan?

Behöver man skicka med en bild på sig själv eller ett förslag på omslag? Skulle det vara en fördel om man gjorde det?

Hur får man som skribent ett positivt besked från er?

Hur får man som skribent ett negativt besked från er?

Vad krävs för att man ska få ett skrivet utlåtande och inte bara ett nej tack?

Varför kan förlagen inte ge en kort förklaring till alla om varför ett manus refuseras?

Tar ni emot manus via e-post? Om nej, varför inte?

Hur tänker ni när ni kontaktar en författare om ett manus som är sådär mitt emellan ett ja och ett nej?  Författaren kanske ombeds arbeta vidare eller skriva om en speciell del av boken. Hur vanligt är det att det sedan i slutänden blir ja?

Vad händer i turordning när ett manus kommer in till förlaget? Vem läser det först och vilka läser det sedan? Hur går det till när beslut fattas och vem fattar besluten?

Vad söker ni för manus just nu? Vilket skulle vara det perfekta manuset 2012-2013?

Hur går kontraktsskrivning till? Behöver man anlita en advokat?

Vad kan man förvänta sig i upplaga och ersättning (pengar) som debutant?

Har ni några andra tankar eller goda råd till skribenterna på Debutantbloggen?

Följebrevet som ledde till utgivning

Annelie presenterade i ett tidigare inlägg följebrevet hon skrev till det förlag som gav ut hennes debutbok och jag tänkte svara genom att göra samma sak.

Följebrevet kan skapa stora problem eftersom det ofta förstoras upp och ses som viktigare än det faktiskt är. Jag känner skribenter som väntar i månader med att skicka in ett manus just för att de har problem med att formulera följebrevet. Och visst, ett följebrev kan fånga en förläggares intresse, men det får inte din bok utgiven. Jag har självt tillbringat många svettiga timmar med att försöka skapa det perfekt följebrevet, bara för att komma fram till att det faktiskt inte spelar någon avgörande roll.

Ett följebrev bör innehålla en presentation av dig (om förläggaren inte redan vet vem du är) och ditt manus samt beskriva på vilket sätt ditt manus är unikt/varför det är intressant att ge ut. Naturligtvis är det bra om du kan få ditt manus att låta spännande och läsvärt, men mer än så krävs inte. Min poäng är: stressa inte upp dig för mycket över följebrevet!

Här kommer det mail jag skickade till min förläggare Eva Fallenius på Frank förlag som ledde till att mitt manus Charlotte Hassel blev antaget:

Hej Eva!

Jag har skrivit ett nytt manus i form av en historisk kärleksroman med arbetsnamnet Charlotte Hassel, som jag hoppas att du vill läsa!

Historiska kärleksromaner är mycket framgångsrika i många andra länder, men i Sverige verkar marknaden ännu inte ha kommit igång. Efter att min bloggvän Simona Ahrnstedt gjort stor succé med sin Romance-debut Överenskommelser blev jag inspirerad att själv utforska genren. Målet med Charlotte Hassel är att erbjuda ett stycke verklighetsflykt i form av en spännande och underhållande historia.

Charlotte Hassel utspelar sig på 1700-talet och innehåller allt en bra historia kräver; spänning, familjedrama, sex, kärlek, hämnd, korruption och maktkamper. Som historielärare är det viktigt för mig att allting är tidsenligt och jag har därför lagt ner mycket tid på att göra research och försökt skapa så realistiska miljöer som möjligt, även om jag naturligtvis också tagit mig vissa friheter för att kunna bygga upp en god historia.

Här följer en kort beskrivning av manuset:

Charlotte Hassel

Charlotte Hassel är sexton år och hemligt förlovad med den unge adelsmannen Axel Gyllenstierna, men då hon en natt under dramatiska omständigheter tvingas fly och lämna landet skils de åt. Det ska dröja tretton år innan de ses igen på en bal på Stockholm slott. För Axel, som aldrig kunnat glömma sin första kärlek, ger mötet upphov till en rad frågor. Varför försvann hans fästmö den där natten, hur kommer det sig att hon nu uppträder under fingerat namn och varför har hon plötsligt återvänt hem? Sammanstötningen blir lika smärtsam för Charlotte som långsamt inser vad hon har gått miste om och trots att det gått så lång tid plågas hon fortfarande av minnena från den där förfärliga natten. Då hon från oväntat håll får hjälp beslutar sig Charlotte för att försöka ställa allting till rätta igen, men har Axel verkligen förlåtit henne för det som skett och kan hon bara överge det nya liv som hon skapat för sig?

Jag är mycket öppen för konstruktiv feedback och arbetar gärna mer med manuset. Hör av dig om du har några frågor!

Vänligen Frida Plasencia Skybäck

Vägen till utgivning – del 4 (sista delen)

Samtalet kom en fredag i mitten på maj. Tidigare hade jag alltid varit enormt nervös i kontakten med förlag och jag hade t.ex. aldrig vågat ringa någon förläggare och fråga hur det gick med läsandet av mitt manus, men den här gången var jag ovanligt lugn. Kanske berodde det på att det kändes som att allt hemskt som kunde redan hade hänt, eller kanske på att jag redan tidigare hade varit i kontakt med Eva Fallenius och hade förtroende för henne.

Förläggaren sa att hon tyckte mycket om mitt manus, Charlotte Hassel, och lovade att titta närmare på det under helgen och sedan höra av sig igen följande måndag. Ni må tro att det blev en lååång lördag och söndag. Återigen kastades jag mellan hopp om att bli utgiven och förtvivlad oro över att manuset inte skulle hålla måttet. Saken blev inte bättre av att telefonen låg tyst under hela måndagen. Inga missade samtal, inga meddelanden i röstbrevlådan. Vad betydde det? Hade förläggaren ångrat sig?

Under tisdagen blev jag allt oroligare, men försökte hålla känslorna i schack. Jag hade trots allt varit med om detta förut och visste dels att det kunde ta tid, dels att världen inte gick under vid en refusering. Fast visst var det ett synnerligen grymt öde att gång på gång komma så nära sin dröm att den gick att ta på, för att sedan tvingas se den gå upp i rök.

Som tur var behövde jag inte det. Då jag gick på lunch efter tre långa timmars undervisning såg jag att jag hade ett meddelande på mobilen. Det var Eva som hade ringt. Hon tyckte att Charlotte Hassel var en jättebra bok och hon ville gärna ge ut den!

Jag kunde knappt tro att det var sant. Äntligen, äntligen, äntligen! Min bok skulle komma ut och förhoppningsvis bli läst. Jag ville bara skrika ut min glädje, men samtidigt insåg jag att jag hade en viktig uppgift vid sidan av att hoppa och dansa. Om jag skulle ha chansen att bli författare måste jag tänka som en författare, eller kanske snarare som en försäljare. Om det var något jag hade lärt mig från andra författare så var det att det inte räckte med ett bokkontrakt för att lyckas, man måste även ha en plan. Av den anledningen började jag, på något stapplande ben, att förklara hur jag tänkte mig marknadsföringen av Charlotte Hassel och vad jag hoppades på. Min blivande förläggare lyssnade och kom med kompletterande förslag och redan då kände jag i maggropen att det här skulle bli bra.

Jag hade självklart skickat manuset till flera förlag och hade redan varit i kontakt med en lektör vid ett annat förlag, men så snart jag hade ett påskrivet kontrakt kontaktade jag alla de andra bokförlagen och förklarade att jag redan hade blivit antagen och att de kunde sluta läsa Charlotte Hassel. Detta var en minst sagt overklig händelse som jag, ärligt talat, många gånger drömt om att få uppleva.

Så snart all planering var färdig började vi jobba. Eftersom boken kommer ut i oktober blev det bråda dagar. Bl.a. skulle manuset redigeras och korras, omslaget skulle göras och säljtexter skulle skrivas. Otroligt nog hann vi precis klart innan min dotter föddes den 5 juli, mycket tack vare en effektiv förläggare, och nu väntar jag med spänning på att för första gången få hålla min debutroman, Charlotte Hassel, i handen!

 

Missa inte mitt nästa inlägg då jag delar med mig av mina bästa tips för att få ett manus antaget!

OFF #4: Vilket förlag är bäst?

Här svarar jag på frågor jag ofta får. En förklaring finns här. De tidigare frågorna kan läsas här, här och här.

Fjärde frågan i min OFF-serie kan väl sägas vara författarbranschens motsvarighet till sandlådans ”Vems pappa är starkast?” Vi som har barnasinnet kvar vet att den senare frågan givetvis bara kan besvaras med ett rungande ”Min pappa!” – såvitt inte pappan ifråga betett sig sjusärdeles illa.

Det finns så många sätt att besvara den frågan att jag brukar bli svarslös. Det är dumt, eftersom det är en fråga jag fått förvånande ofta. Det finns ett par varianter, där ”Hade du inte varit mycket gladare om du blivit antagen av Bonniers eller Norstedts?” nog är den vanligaste.  Jag kan tänka mig att den som ställer frågan ser förlagsvärlden ungefär som ett seriesystem i fotboll: ”Klart att man hellre blir signad av Manchester United än av typ Wolverhampton!”

Det är en rolig jämförelse, särskilt i mitt debutsammanhang, så jag ska uppehålla mig en stund vid den. För visst är det fett att spela i Manchester United. Men hur mycket speltid får man egentligen, om man ideligen måste konkurrera med Wayne Rooney och Ranel… eh… Ronaldo? Hade det kanske inte varit bättre att vara tränarens förstahandsval i Wolves, spela mot samma motstånd och göra fler mål?

För att återgå till förlagen: jodå, visst kan det vara en prestige och en stor ära att bli utgiven av giganterna Bonniers och Norstedts. (Aspirerar man på att bli Augustnominerad, vilket jag är mycket långt från att göra, kan det rentav vara en förutsättning.) Men i slutändan spelar förlagsnamnet mindre roll.

Det här gör ett förlag till bra i mina ögon:

  1. De håller vad de lovar.
  2. De gillar vad de har signat, och jobbar för att det ska bli så bra som möjligt för alla parter.
  3. De har bra distribution (så att boken finns att få tag på).
  4. De har tillräckligt bra PR och marknadsföring (så att folk vet att boken finns).
  5. Kontakten mellan förlag och författare funkar bra.

De enda punkter på den listan som kräver någon slags storlek är distributionen och marknadsföringen – därför att med storlek kommer oftast ekonomiska resurser. Men här kommer fotbollsjämförelsen in igen: konkurrensen om resurserna är större på ett större förlag, och det är inte alls säkert att man får mer utrymme i Bonniers B-lag än i Kalla Kulors A-lag. Och som bland andra Piratförlaget har visat, är det ibland häpnadsväckande hur väl man kan väga upp mindre resurser med smarta affärer.

I allt annat handlar det om andra saker. Som vilken typ av författare man är, och hur man vill jobba. Som vilken redaktör man får, och hur personkemin funkar med redaktören. Det är sånt som är viktigt i slutändan – och det har ingenting med förlagets storlek att göra.

För mig, som gärna tar tag i saker själv, gillar korta beslutsvägar och snabba puckar och desstom har en lättare (odiagnosticerad) vuxen-adhd, har det hittills varit utmärkt att bli signad av just Kalla Kulor. Hade jag varit någon annan, hade kanske något annat varit bättre. Eller lika bra.

Nu får det vara nog med OFF för ett tag. Nästa gång jag skriver blir det nåt helt annat. Vad sägs till exempel om modellfotografering?

/Marcus