Overklighet

Kevin. Jag känner igen mig i nästan allt. Jag må ha blivit förskonad från refuseringar (hörde ni det där ute? Jag blev antagen på FÖRSTA FÖRSÖKET) men ångesten har varit, och är, densamma för det. Jag hade en logistisk kris när jag lämnade in manusbunten hos det lokala postombudet. Aldrig har jag svurit så mycket över Postens omstrukturering som då. Plötsligt slog det mig att den där Roy Andersson-filmen för Posten som sändes i tv då var helt mitt i prick: ”Det är ju ingen riktig post”. Nä, just det. Det är ju inte det. Där stod Pelle Banan, 22 år och extraarbetandes i sin farsas tobaksaffär, och skulle hantera MITT MANUS. Han fipplade på några frimärken och stoppade det tjocka kuvertet i en påse.

”Är det där rätt påse?” frågade jag.

Jo, jag frågade faktiskt det. Sen gick jag hem och hade oerhört hög puls eftersom jag var ganska säker på att det här kommer att falla på en skitsak. Nån Karl-Bertil Jonsson på Postens avdelning för litterärt fragila kuvert kommer att ha en störd hämndplan mot medelklassjournalister i yngre medelåldern i innerstan. Eller så kommer den alkade Ronny på sorteringen att vara bakfull och bara sumpa hela skiten. Hur kunde jag vara så dum att jag postade det på en lördag? Då kommer det ju att vara måndag när det sorteras och bärs ut. Så klart Ronny kommer vara bakis.

Men det kom fram. Och det blev antaget och det var ett av de skönaste, mest bekräftande och upplyftande ögonblicken i mitt liv.

Sen vidtog en annan typ av ångest. Det hela var bara ett skämt. En gång om året genomför hela förlagsbranschen ett practical joke: de antar det sämsta skitmanus de någonsin fått och ser hur det går. Det här året var det Ordfronts tur. 

Eller så skulle förlaget gå i konkurs innan boken hann tryckas. Eller så var jag huvudpersonen i en ny realityserie som gick ut på att lura någon – i det här fallet jag – till att tro att han skulle få sin bok utgiven. På själva releasefesten skulle sedan allt avslöjas och allt skulle direktsändas i Kanal 5.

Men sen ringde någon som utgav sig för att vara min redaktör. Hon var mycket trevlig. Vi åt lunch. Vi pratade om min bok. Mina värsta farhågor om litterära schimärer skingrades – för att ersättas av nya hjärnspöken.

Med jämna mellanrum ringde sedan min redaktör. Ibland flera gånger i veckan. Varje gång sa hon, på lundaskånska och med en lätt stressad ton: ”Det finns något vi måste diskutera.” Och varje gång passerade min författarkarriär i revy under bråkdelen av en sekund. Hon har läst och insett att det bara är skit. Hälften måste strykas. Göras om till deckare. Skriv in en saftig sexscen. Gör butlern till psykopat. Förlägg handlingen till Bahamas i stället.

Värst var det när jag inte kunnat svara och hon lämnade ett meddelande. Då gick jag i flera timmar och var övertygad om att det var kört. Bara att skriva om. Ctrl+A, delete.

Men varje gång var det något förhållandevis trivialt. Har hon mörkbrunt eller ljusbrunt hår? På sidan 67 har hon det ena, på sidan 125 det andra. För många kolon. Ett syftningsfel här, en tveksam metafor där. Till slut blev det färdigt. Slutkorr lämnades till tryckeriet. Jag kunde andas ut. Slappna av. Lämna det bakom mig. I cirka tre dygn. Sen vaknade jag kallsvettig en natt, återigen med alldeles för hög puls.

Herrejävlar, folk ska ju läsa det här. Folk förväntas betala pengar för att läsa det. Människor som är betydligt smartare än jag ska recensera den och tycka till. Ännu värre: folk som är betydligt mer korkade än jag kommer att läsa den och tycka saker om den. Nu är den bortom min kontroll.

Och där är jag nu. I ett vakuum som kommer att brytas i slutet av januari. Tills vidare googlar jag tvångsmässigt på titeln. Kontrollerar dagligen om fler gått med i min Facebook-grupp. För mitt inre ser jag en ekande tom lokal på kvällen den 22 januari. Där finns jag, min dotter, min sambo, min bror och mina föräldrar. Ingen annan kom på releasefesten. Ett överfullt bord med böcker, alldeles för många drinkbiljetter och en ångest så stor att den påverkar tidvattnet.

/Kalle