Temavecka: Jennys antagningshistoria – Jag vann!

Foto: Henrik Berglund

För ett år sen fick jag ett oväntat samtal. Det var journalisten Johanna Wiman som ringde och berättade att jag hade vunnit tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Av över 350 bidrag hade de valt mitt!

Journalisten ville göra en intervju. Jag bad henne ringa upp igen en stund senare för jag var tvungen att ta in det hon just berättat. Sen kastade jag mig på sängen, tog några danssteg eller… jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag ringde till Erik. Han som gav mig en skrivarkurs i 40-års present och med den satte igång alltihop.

Jag vann med en pitch till en Storytel Original ljudboksserie. En pitch är ett ord som ofta används när du presenterar en idé för en tv-serie. Min pitch inklusive karaktärer rymdes på en A4:a och jag hade inget färdigt manus. Vinsten gav mig en möjlighet att utveckla ett synopsis till en serie, men jag hade alltså inte blivit antagen i traditionell bemärkelse. Jag hade kommit en bit på vägen.

Jag kallades till möte på Storytel och fick deras seriekoncept presenterat. En serie är 10 avsnitt, ungefär en timmes ljud per avsnitt. Att skriva direkt för ljud var helt nytt för ett år sedan, men jag hade en förebild i Anna Bågstam Ryltenius som debuterat med ljudbokserien Stockholm Psycho, och jag trodde att min idé skulle passa konceptet.

Min huvudkaraktär Jossan höll på att bli en bikaraktär ett tag, men efter ett par vändor blev både synopsis och karaktärer godkända. Då började jag skriva ett pilotavsnitt. Ungefär 50 000 tecken som skulle bli en timmes ljud. Med stor vånda skickade jag iväg texten och piloten lästes in. Redaktionen på Storytel Original skulle lyssna och ta ställning om de ville gå vidare och göra en serie.

Jag var så nervös.

Rädd att de skulle hata mitt manus, att det bara var flax att just jag hade vunnit. Rädd att piloten skulle bli skit och att mina skrivardrömmar skulle gå upp i rök. Det skulle dessutom ske offentligt eftersom tidningen Skriva skulle rapportera hur det gick. Oavsett om det blev en serie eller inte. Det är hyfsat pressande att lyckas eller misslyckas inför öppen ridå.

Men så kom beskedet. Ett mejl med ämnesraden: ”Vi älskar dig!”

Jag var tvungen att dubbelkolla att det stämde. ”Blir det en serie?” För sån är jag. Hängslen och livrem. Osäker ända in i märgen. Men det var sant. Det skulle bli en hel Storytel Original-serie med Kämpa tjejer!

Tack fina, fina förläggare Emma och hela Storytel-gänget som tror på mig. Mot deadline!

 

Ur tidningen Skriva

Här kan du läsa vinnarintervjun i tidningen Skriva.

Och här kan du läsa intervjun som gjordes när jag blivit antagen.

Gästblogg: Emma Danielsson

Vad jag pratar om när jag pratar om Storytel Original

Under året har debutanten Anna Bågstam Ryltenius behandlat ämnet att skriva för ljud. I mitt gästbloggsinlägg försöker jag komplettera bilden med förläggarens synvinkel och svara på de vanligaste frågorna vi brukar få när vi pratar om vårt ljudboksformat.

När jag berättade för mina vänner och ex-kollegor att jag skulle bli förläggare på Storytel Original möttes jag av glada tillrop, men också en hel drös frågor. De flesta kretsade kring samma tema: Vad är det här Original för något? Hur skiljer de sig från vanliga ljudböcker annat än att de inte går via tryckt bok? Eftersom konceptet inte hade lanserats ännu, och jag dessutom tillhör den kategori som helst vill uppnå expertnivå innan jag vågar uttala mig, svarade jag typ som när finansmänniskor förklarar vad titlarna på deras visitkort står för. Ganska vagt och obegripligt med andra ord.

Efter åtta månader har jag hyfsad kläm på vad vi gör. Och nuförtiden har vi också ett gäng serier att visa upp, vilket gör det otroligt mycket lättare att förklara. Jag märker att nyfikenheten fortfarande är stor men också att frågorna i viss mån ändrat karaktär. Från ”Vad är det för något?” till ”Varför ser det ut som det gör?”.  Så håll i hatten, nu kör vi igång FAQ:n!

Varför har ni delat upp berättelsen i episoder och säsonger? Är ni helt tossiga eller?

Det är mycket möjligt (se exempelvis vårt Instagramkonto) men det är nog inget som har med vårt format att göra.

Serietänket tillför något extra till berättelsen. Det kanske mest uppenbara är att det blir enkelt att stoppa in saftiga vändningar och halsbrytande cliffhangers. Men indelningen fungerar också som en påminnelse för oss som jobbar med berättelserna att aktivera karaktärernas dilemman genom alla avsnitt. På så sätt får berättelsen fler intensiva ögonblick men också en tydligare riktning och en rödare tråd. Vilket kan behövas, då en ljudbok sällan får exklusiv uppmärksamhet.

Jag är till exempel övertygad om att Virus av Daniel Åberg fick mig, en synnerligen motvillig motionär, att spränga enmilsgränsen i joggingspåret eftersom jag kunde följa med i berättelsen trots att jag seriöst trodde att jag skulle dö av den fysiska ansträngningen. Denna nyvunna förmåga till multitasking är dock inget min kropp hurrar för, eftersom min hjärna numera påstår att jag klarar längre distanser och därför har förlängt mitt fysiska lidande på alla tänkbara jobbiga sätt. Tack för den, herr Åberg …

Varför fokuserar ni på inläsaren och inte författaren på era omslag? 

Frågan ställs oftast av människor som inte lyssnar så mycket på ljudböcker. När jag började jobba med ljudböcker efter 13 år i pocketbokens tjänst var jag också förvånad över inläsarens stora roll. Men nu känns det helt glasklart. Att ha någons röst i örat i många, många timmar skapar ett speciellt känslomässigt band, det är nästan intimt. Eftersom vi jobbar mycket med dialog i våra produktioner är de också extra gestaltningsvänliga och vi lägger ner mycket tid på att hitta inläsare som verkligen kan ge liv åt texten.

En riktigt bra inläsare får mig att tro att hen faktiskt är karaktärerna i boken, och ofta hittar jag nya författarskap genom mina favorituppläsare. Jobbig sidoeffekt: Total förvirring varje gång jag träffar inläsare på jobbet och det visar sig att de har egna personligheter.

Men är det verkligen litteratur det här ni håller på med?

En av mina mer kulturellt lagda kompisar har precis lyssnat klart på sin första Original. Han gillade den. ”Men är det verkligen litteratur?” frågade han lite oroligt. Jag tycker att själva frågan är ganska ointressant faktiskt. Vet inte om det är mina år på Pocket Shop, som kanske är Sveriges mest opretentiösa bokhandel, som satt sina spår. Jag pratar hellre om böcker, berättelser eller läsupplevelser (dit jag numera även räknar ljud) än om litteratur. Varför självmant välja ett ord som riskerar att exkludera? Om man inte använder det som Svenska akademien förstås, och ger världens mest prestigefulla litteraturpris till en populärmusiker från Minnesota.

Är det lättare att skriva en Original än en vanlig bok?

Den här frågan hänger till viss del ihop med litteraturfrågan. I P3:s Dramaturgipodden berättar Hans Rosenfeldt om sitt jobb som manusförfattare. Han betonar det hantverksmässiga i sitt skrivande. Det tycker jag är en sympatisk tanke. Istället för att vänta in ett slags få förunnat konstnärlig inspiration handlar det i stället om att nöta på tangeterna, att själv ta kontrollen över sitt skapande. Och det finns inget som säger att ett bra hantverk automatiskt saknar en djupare mening eller inte kan öppna upp för olika tolkningar.

Vad gäller arbetsinsatsen är den minst lika stor som när du skriver en normaltjock roman. Vårt format blir i viss mån något du kan luta dig mot under resans gång, men sidantalet skiljer sig inte nämnvärt. Att skriva långt och sammanhållande, med ambitionen att någon i andra änden ska få ut något av det, är en utmaning oavsett vilket format du skriver för.

Och som om den pressen inte vore nog, vid en viss tidpunkt i processen börjar vi på redaktionen glatt planera in en ljudproduktion som innefattar andra människors tid och engagemang. Det kan till exempel vara så att vi har hittat den perfekta inläsaren, som visar sig vara en väldigt upptagen person. Då gäller det att ta fram sina sista krafter och känna att du faktiskt kan ro det här i land på utsatt tid. Jag är full av beundran för våra författare som så galant lyckas med detta.

Emma Danielsson är förläggare på Storytel Original. Hennes fyra bästa ljudbokstips för dig som vill börja lyssna på ljudböcker är:

–  Utvandrarsviten av Villhelm Moberg, inläst av Per Sjöstrand. För småländska har aldrig låtit mysigare.

– Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson, inläst av Irene Lindh. Irene gjuter liv i en tysk kvinnas livsöde och det är så gripande och bra!

– Maskeradstaden av Maria Monciu, inläst av Alexander Salzberger. Marias ord och Alexanders fantastiska gestaltning skapar magi i denna berättelse om att inte höra hemma någonstans.

– Störst av allt av Malin Persson Giolito, inläst av Lo Kauppi. Lo är fenomenal på att gestalta både ilskan och ångesten hos denna unga kvinna som blir anhållen för medhjälp till mord på sina klasskamrater.

Följ Originalgänget på Instagram: @storytel_original

Bonnier diskuterar portal för egenutgivare

Oskar Källner debuterade 2011 på eget förlag och skrev om sina upplevelser här på debutantbloggen. Nu har det gått tre år och förlagsbranschen har förändrats ytterligare.

I förra veckan var jag nere på Bonniers kontor och diskuterade egenutgivning. Det kanske känns lite otippat att Sveriges största och mäktigaste förlagskoncern, med ett av de starkaste varumärkena, skulle intressera sig för egenutgivning. Men sett i ett internationellt perspektiv är det fullkomligt logiskt.

Den nya tekniken med Print on Demand och e-böcker håller på att helt skriva om kartan för förlagsbranchen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Tack vare att det är så enkelt för en författare att själv publicera sig så har maktbalansen en gång för alla förflyttats och ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag minns för tre år sedan, när jag började skriva på debutantbloggen, så var en av de första saker jag fick göra att skriva en argumentation i flera delar om varför egenutgivning var ett legitimt alternativ. Idag är det allt färre som ifrågasätter det. Idag har vi tusentals nystartade små förlag som ger ut enskilda författare eller mindre grupper av författare. Dessa mikroförlag har kanske inte alltid de stora volymerna, men de har en väldig bredd i sin utgivning och överraskande ofta håller de hög kvalitet. Det var ju annars en av de främsta farhågorna inför den nya tekniken, att marknaden skulle översvämmas av skräpböcker. Och visst finns det en hel del där ute som kanske inte skulle ha publicerats. Men i ärlighetens namn var det så även innan, när förlagen var ”grindvakter” och skulle borga för kvaliteten.

Det har skett en stor förskjutning i attityd gentemot egenutgivare och mikroförlag. Att Bonnier nu diskuterar huruvida de ska starta en egen portal för egenutgivare måste väl ändå ses som det ultimata beviset på hur långt processen har gått. Men det är egentligen inte så konstigt. De är inte dummare än att de har observerat de enorma framgångar som Amazon haft i USA med sitt Create Space, där vem som helst kan publicera sig. Faktum är att de stora amerikanska förlagen närmast befinner sig i ett tillstånd av panik, där de desperat försöker skaffa sig egna egenutgivarplattformar. Ett exempel på detta är den nya sammanslagna förlagsjätten Penguin Random House (Tycker personligen att de borde tagit namnet The Random Penguin istället, det hade varit mycket roligare.) De väntade inte ens med att bygga sin egen plattform utan köpte istället upp den existerande plattformen Author Solutions och gjorde den till sin egen. (Sedan har Author Solutions fått mycket kritik för oseriösa paketlösningar och för att suga ut sina författare, men det är en annan historia.) Och nu brinner det under fötterna på de svenska förlagen. Amazon står vid gränsen och stampar. De har mer pengar än till och med jättar som Bonnier och Norstedts någonsin skulle kunna drömma om och de vill in och ta kontroll över den svenska marknaden. Det är hög tid att göra något, och att göra något radikalt.

Exakt hur en sådan plattform skulle kunna se ut hos Bonnier är som sagt under diskussion. Men där skulle likt den redan etablerade plattformen Publit finnas möjlighet att publicera sig, både med eböcker och på papper via Print on Demand. Men Bonniers har högre ambitionsnivåer än att bara ha en tryckservice. De vill skapa en portal där författare kan få hjälp med skrivandet och hyra in tjänster som redaktör, lektör, korr, illustrationer, grafisk design, osv. De vill att plattformen ska ha en tydlig inriktning mot kvalitet, så att de som loggar in där förstår att det ligger mycket arbete bakom att publicera en bok. Det är inte bara att skriva något och trycka på en knapp. Samtidigt måste alla dessa bitar per definition vara frivilligt. Det får inte finnas några grindvakter. För då faller hela idén om att det är egenutgivning.

Problemet för Bonnier blir då så klart att detta kan ha potential att skada deras varumärke. Riskerar de kanske att skjuta sig själva i foten? Jag tror inte det. Inte om de använder sig av ett imprint (förlagsetikett) som tydligt deklarerar vad de handlar om. Då kan Bonniers ändå låna lite stjärnglans från sitt starka varumärke till utgivningen utan att smutsas ner om det skulle komma ut en och annan usel bok.

Egentligen har Bonnier inget val. Om de inte gör detta så riskerar de att vara mer eller mindre irrelevanta om fem till sju år. Då kommer den kreativa strömmen att passera utanför förlagshuset. Genom att skapa denna plattform kan de tvärt om låta strömmen gå genom en kanal som de själva kontrollerar. På så sätt kan de utan egen kostnad odla nya författarskap. De kan med direkt tillgång till all statistik se vilka böcker som säljer, och var de säljer, vilket underlättar för att göra marknadsföringsinsatser mot exakt rätt målgrupp. De som säljer riktigt bra kan dessutom bli erbjudna kontrakt och få bli utgivna på det ”riktiga” förlaget. Jag förutser därför en framtid där folk kommer sluta skicka in manus till förlagen och istället ge ut sina böcker själva istället.

Egenutgivning är den nya manushögen.

Frågan är bara om Bonnier hinner få det klart i tid. De arbetar nu med att försöka enas om en kravspecifikation, alltså en beskrivning av vad de egentligen vill ha. Men att utveckla en sådan plattform är inget man gör i en handvändning. Jag gör bedömningen att det skulle ta runt två år innan plattformen kan vara funktionell, runt ett och ett halvt år innan de kan släppa på beta-användare. Vad jag vet så är Bonnier det första större svenska förlaget som har vaknat upp till den nya världsordningen. Men jag undrar om de ändå inte är för sent ute. Risken är att om två år så är de redan omsprungna av konkurrensen. Om de inte köper en redan existerande plattform så klart …

Men oavsett plattform så tillhör framtiden de som skapar. Internets kanske största gåva till mänskligheten är dess förmåga att demokratisera alla distributionsmedel och på så sätt frigöra mänsklig kreativitet. Jag förutspår att våra barn och barnbarn kommer att kunna komponera musik, måla, skriva och skapa, och sedan publicera det de gjort med en knapptryckning. Och för dem kommer det att vara absolut självklart att det är så.

Framtiden tillhör oss alla.

Bör vi skämmas?

 

Jag har alltid upplevt det som att det är lite pinsamt att ha författardrömmar. Då jag jämför mig med min man som är musiker* och som drömmer om att få skivkontrakt inser jag att det inte alls är lika pinsamt för honom att avslöja sina musikerdrömmar. Det är istället ganska coolt att vilja bli rockstjärna, men att säga att man vill bli storsäljande författare och att man sitter hemma och skriver böcker låter bara pretentiöst. Varför är det så? Beror det kanske på att det är lättare att bevisa att man är (duktig) musiker? Det är ju trots allt ganska lätt att lyssna på och ta till sig en låt, men att läsa ett manus innebär ju en betydligt större tidsinvestering.

Att som musiker ge ut egen musik är också helt okej och många av dagens stora artister har ju börjat genom att producera egna skivor (t.ex. Marit Bergman) eller lägga ut sina låtar på Internet. Då jag själv funderat på att trycka mina egna böcker har jag dock hört från flera håll att man inte är ”någon riktig författare” om man ger ut sina manus själv. Detta tycker jag är en idiotisk ståndpunkt. Vi vet ju alla att det inte räcker med att skriva ett jättebra manus för att bli utgiven (t.o.m. storsäljare som Stieg Larsson, Stephen King och J.K. Rowling refuserades ju – och tänk vad tråkigt om världen hade gått miste om dem), varför skulle det då vara fel att själv ge ut sina böcker? Varför måste man ha en förläggares ”godkännande” för att få chansen att bli författare?

Vad säger alla ni andra som skriver? Är det bara jag som tycker att det känns lite pinsamt att erkänna att man sitter hemma och skriver böcker som man hoppas ska bli utgivna? Och när bli man egentligen författare: när man planerar sitt första manus, skriver färdigt sin första bok, blir antagen, blir läst, blir tryckt, blir recenserad eller då man gett ut mer än en bok?

* spelar man ett instrument och skriver egen musik kan man absolut kalla sig för musiker, men det räcker däremot inte med att ”bara” skriva manus för att kalla sig för författare

Förbättra dina chanser att bli utgiven

Efter tre år fyllda av försök och fem manus har jag kommit fram till ett antal saker som kan förbättra chansen att bli utgiven. Ta till dig av det du har lust och strunta i resten.

 

För det första, välj att skriva i rätt genre. Vad är då rätt genre kanske du undrar. Ja, det är ju inte det lättaste att komma fram till, men det finns två viktiga saker att tänka på då du väljer.

A. Hur ser marknaden ut? Vissa genrer är ju ”uttjatade” och andra finns knappt representerade i Sverige. Kan du hitta en ny (läs nygammal) genre (t.ex. skräck som John Ajvinde Lindqvist) eller en genre som är stor i andra länder men som ännu inte kommit till Sverige (t.ex. romance som Simona Ahrnstedt)? Och om du absolut vill skriva i en ”uttjatad genre”, hur kan du då profilera dig så att du verkar unik? Själv har jag ju skrivit flera deckarmanus som uppenbarligen varit tillräckligt bra för att förlagen ska överväga att ge ut dem, men det har ändå inte räckt. Som okänd skribent är det mycket svårt att nå fram till publiken om du inte har något relativt nytt att bjuda på. Har du inte spelat för fotbollslandslaget, vunnit en dokusåpa eller tävlat i melodifestivalen föreslår jag därför att du håller dig borta från uttjatade genrer om ditt mål är att bli utgiven.

B. Vad har du för unika kunskaper som du kan använda i ditt skrivande? Du har säkert hört uttrycket ”gräv där du står” och det är precis vad du måste göra. Har du några specialintressen eller ett udda yrke som du kan använda dig av? Försök att profilera dig så mycket det bara går!

För det andra, välj rätt förlag att skicka dina manus till. Detta är också lättare sagt än gjort. Ett tips jag fått är att skicka manus till förlag som ger ut böcker som påminner om det jag har skrivit. Dock har jag upptäckt att detta inte alltid är särskilt lyckat då förlagen inte vill anta författare som kan konkurrera med författare de redan har.

Ett misstag jag gjorde i början var att bara skicka mina manus till större förlag eftersom jag tänkte att de antar fler debutanter än de mindre förlagen. Dock har jag upptäckt att mindre förlag verkar mer benägna att satsa på en okänd, outgiven skribent och många av de ”stora författarna” har faktiskt debuterat vid mindre förlag.

För det tredje, lägg ner tid och energi på att marknadsföra ditt manus. Det är inte förrän nu, då jag varit tvungen att skriva säljtexter till min bok, som jag insett vikten av att på ett lockande sätt beskriva vad Charlotte Hassel handlar om. Tidigare har jag bara använt mig av korta och snärtiga ”baksidetexter” som egentligen inte har sagt särskilt mycket om bokens innehåll. Det är inte lätt att skriva om sig själv eller sitt manus, men det är nödvändigt för att skapa intresse hos förlagen. Hitta inspiration genom att läsa om hur andra böcker beskrivs på förlagens hemsidor, på Adlibris eller i bokhandlarnas kataloger. Jag lovar att det är värt investeringen.

För det fjärde, försök att skapa kontakter på förlagen. Detta är verkligen inte lätt, men om en lektör eller förläggare vet vem du är tror i alla fall jag att chansen att de läser ditt manus ökar något. Mitt bästa tips är att kontakta någon på förlaget innan du skickar in ditt manus. Maila en säljtext där du beskriver ditt manus och fråga om de är intresserade av att läsa. Svarar de ”ja” vet du åtminstone att de troligtvis kommer läsa ditt alster. OBS, detta fungerar bara med vissa förlag. Bonniers och Nordstedts kommer i bästa fall bara ge dig ett standardsvar.

Andra sätt att skapa kontakter är att ”nätverka”. Lär känna branschfolk genom sociala medier, åk till bokmässan och gå på releasefester.  Du kommer inte få ett bokkontrakt för att du lär känna rätt människor, men du kanske kommer i kontakt med din framtida förläggare. Glöm inte att ett förlag inte bara satsar på ett manus, de satsar på en författare och det är viktigt att även du är ”säljbar”.

Ytterligare metoder kan vara att försöka få ditt manus att stå ut när du skickar in det. Bifoga en kortfilm där du presenterar dig själv och din bok eller baka in manuset i en tårta. Alla sätt är bra utom de dåliga ;-).

Sist men inte minst vill jag också påminna om att det tyvärr inte räcker med ett bra manus för att bli utgiven. I en intervju sa Dustin Hoffman något i stil med ”om jag säger att min framgång inte har något med tur att göra så ljuger jag” och precis samma sak gäller författaryrket. Du behöver en stor portion tur för att få en bok antagen och du måste dessutom hitta en förläggare som fattar tycke för din bok och som finns vid ett förlag som anser att ditt manus ligger rätt i tiden och som är beredda att satsa på det. Det är med andra ord mycket som ska klaffa för att du ska ta dig igenom nålsögat och därför är mina allra viktigaste tips till dig att noggrant tänka igenom vad du ska skriva innan du börjar, fila på manuset så mycket du kan innan du skickar in det och sedan hålla alla tummar du har.

Hoppas att detta kan vara till någon hjälp och lycka till!

Vägen till utgivning – del 3

Efter att jag blivit refuserad fortsatte jag naturligtvis att skicka iväg mina manus och andra förläggare hörde av sig och visade intresse, men det ledde aldrig fram till någon antagning. Jag började fundera över om ett genrebyte var nödvändigt eftersom jag hörde från fler och fler källor att både förlag och bokhandlare var trötta på deckare.

Flera förläggare uppmuntrade mig att fortsätta skicka in mina manus till dem, något som peppade mig oerhört mycket. Bara att veta att någon på ett förlag faktiskt ”väntade” på att läsa mer av det jag skrivit var mycket motiverande de dagar som det kändes tungt och inspirationen tröt.

Jag hann skriva ytterligare två manus, en thriller och en samtidsskildring, innan jag försökte mig på en historisk kärleksroman. Det finns många anledningar till varför jag valde just denna genre och här kommer två av huvudorsakerna: För det första är jag historielärare och av naturliga skäl därmed mycket intresserade av det förgångna. Alla mina manus innehåller parallellhistorier som till någon del utspelar sig i förfluten tid.  För det andra peppades jag av en kollega, Simona Ahrnstedt, som själv skriver Romance.

Charlotte Hassel blev färdig i maj 2011, då jag genast skickade iväg manuset till alla mina förläggarkontakter.  Åh vad skönt det kändes! Jag hade hunnit bli klar med boken innan sommaren och kunde nu koncentrera mig på slutet av skolterminen och den bebis som skulle komma inom de närmaste veckorna. Hade jag tur skulle kanske någon börja läsa manuset innan semestern och i bästa fall höra av sig i augusti. Det var i alla fall vad jag trodde, så döm om min förvåning då telefonen ringde mindre än två veckor senare!

Jag befann mig redan i något slags bebiskoma och stod på Hemtex och köpte lakan till en spjälsäng då jag såg ett Stockholmsnummer på displayen. Helt fräckt bad jag uppringare vänta eftersom jag just höll på att betala och slutförde sedan iskallt köpet.

Personen som ringde var Eva Fallenius, samma person som tre år tidigare hört av sig angående Stormnatt. Hon hade nu startat ett eget förlag, Frank, och ville veta mer om min bok Charlotte Hassel. 

Vägen till utgivning – del 2

Sommaren 2008 skickade jag iväg tre kopior av mitt manus Stormnatt till större förlag, varav ett var Forum som ger ut Camilla Läckbergs böcker. Jag hade egentligen ingen aning om vad jag kunde vänta mig, men jag hoppades på att åtminstone få ett personligt nej-tack-brev och varje dag kontrollerade jag spänt vår brevlåda.

Som för många andra dröjde responsen. En månad gick, sedan ytterligare en. Jag började undra om manusen verkligen hade kommit fram eller om de försvunnit ut i samma parallelluniversum som alla saknade strumpor. Men så plötsligt hände det. Jag stod och väntade på att ta bussen hem från jobbet och minns inte exakt vilken dag eller månad det var, bara att solen sken och mina händer darrade. En förläggare från Forum ringde upp mig och berättade att de gillade mitt manus och att de skulle diskutera det på ett manusmöte. Jag kunde knappt tro att det var sant!

Tiden direkt efter den där telefonkonversationen känns aningen luddig. Jag vet inte exakt hur eller vad jag kände, men det är ingen överdrift att säga att jag var överväldigad. Kanske var det tur att jag, som motvikt, fick två refuseringsbrev dagarna efter det där samtalet.

Vid det här laget var jag sprängfylld av hopp och framtidsdrömmar. Förlaget hade egentligen inte lovat mig någonting, men bara det faktum att de diskuterade mitt manus på ett möte kändes som kvitto nog på att jag faktiskt kunde skriva och jag insåg att jag kanske hade en liten, liten chans att en dag kunna titulera mig författare.

Jag började genast skissa på en uppföljare till Stormnatt så att jag skulle vara redo med en bank av idéer om förlaget hörde av sig igen. Dagarna gick, men rätt så snart hörde förläggaren av sig igen. Dessvärre hade hon ”dåliga nyheter”.  Stormnatt hade inte blivit antagen, men däremot gillade förlaget bokidén och karaktärerna och undrade om jag kunde skriva ytterligare ett manus där jag gjorde några mindre förändringar. Dels föreslog de att min hjältinna Fredrika Storm skulle bli något äldre (jag hade tänkt mig att hon var strax under 30, men de uppfattade henne som runt 25), dels ville de att historien skulle vara av ett mer ”klassiskt” snitt.

Sagt och gjort, jag skred omedelbart till verket och under några intensiva veckor (utan novemberlov hade det aldrig gått) skrev jag uppföljaren till Stormnatt: Stormhav. Jag skrev bokstavligen talat tills fingrarna blödde och jag följde förläggarens alla råd så gott det gick. Då manuset var färdigt skickade jag genast iväg det och satte mig sedan och bet på naglarna.

Som tur var läste förläggaren snabbt och ringde mig runt 2 veckor senare. Återigen blev jag skakig i knäna, men när jag hörde henne berätta hur mycket hon tyckte om boken rann det värsta av mig. Hon förklarade att Stormhav skulle diskuteras på ännu ett manusmöte och att hon skulle höra av sig så snart hon hade ett besked.

Denna gång blev väntan längre och om jag inte missminner mig hann jul och nyår passera. Jag lekte flera gånger med tanken på att ringa och fråga hur det gick, men vågade aldrig. Till slut kom samtalet. Förläggaren berättade att de tyvärr inte kunde ge ut min Stormserie eftersom den inte passade in i deras utgivning just nu och jag dessutom påminde för mycket om andra deckarförfattare de redan hade. Självklart sjönk jag som en sten. Jag hade hoppats så innerligt på att bli utgiven och kunde knappt tro att det var sant att jag snubblat på mållinjen.

Rekordsnabb refusering

Ni vet manuset som jag skrev på rekordkort tid och skickade in till ett förlag? Det blev en rekordsnabb refusering på det också. Exakt två veckor efter att jag hade skickat in det meddelade förläggaren att de hade tagit upp manuset på sista redaktionsmötet före sommaren och beslutat att inte ge ut det. I mejlet stod bland annat:

Lektören tycker att det är välskrivet, tänkvärt och intressant och mycket väl kan passa som barnbok. Men vårt problem är att vi inte har möjlighet att anta alla böcker vi gillar till utgivning för vi har helt enkelt inte plats.

Konstigt nog blev jag inte knäckt av det, utan kände mig tacksam. För det första för att de fattade ett beslut snabbt. Jag hann knappt börja vänta. För det andra för att det var ganska fina ord om mitt manus. Kanske kan det bli en bok av det någon dag. Bara inte på just det här förlaget…

Får jag presentera: Fafner Förlag

I höstas började jag på allvar att snickra på mitt eget förlag. Tankarna hade jag haft länge, och under nästan ett år hade jag samlat information om vad som behövde göras. Men i november var det dags. Jag registrerade egen firma och plockade ut FA-skattesedel. Nästa steg var att kontakta bolagsverket för att registrera ett företagsnamn.

Vad skulle då förlaget heta? Jag hade tankar om Valkyria förlag. Eller kanske Munin förlag. Problemet var att båda dessa namn redan var tagna, och dessutom var Valkyria förlag förknippad med någon tråkig historia med nazistiska förtecken. Då återstod bara att finna något annat. Till slut föll valet på Fafner förlag. I fornnordisk mytologi är Fafner en dvärg som förvandlar sig till drake för att kunna vakta en väldig guldskatt. Det kändes liksom passande. 😉

Fafner förlag är lite av en tungvrickare, men ligger ändå skönt i munnen. (I alla fall i min mun. 😉 ) När jag väl bestämt mig så var nästa steg att registrera det hos bolagsverket, samt att köpa upp .se domänen.

Idag kan jag, med viss stolthet, visa upp Fafner förlags hemsida. Den är fortfarande lite i betastadiet, men allt fler bitar börjar falla på plats och jag tycker ändå att den är redo att presenteras för allmänheten. Snart ska jag lägga upp lite smakprov från Drakhornet, men redan nu kan man lyssna till första kapitlet som podcast.

Det är med podcast ska jag skriva mer om senare i veckan. Men för nu räcker det med hemsidan som sådan. Om ni har några kommentarer eller förslag kring hemsidan så tar jag tacksamt emot dem.

Adressen är:

www.fafnerforlag.se

Förlagschefen älskade idén!

Ett nytt gästinlägg av Therés Stephansdotter Björk. Hon är  en så kallad ”ständig gäst” på debutantbloggen och kommer regelbundet med nya inlägg under 2011. Hon debuterar under våren med ”Jacks Rockiga Resa.” på Kalla Kulor Förlag.

Det finns två traditionella vägar för att bli publicerad. Skicka ditt manus till ett förlag eller publicera det själv.

För mig gällde inget av dessa alternativ.

Jag gick en mediautbildning med 26 praktikveckor uppdelade på tre perioder. På min andra praktik delade företaget jag satt på lokal med ett bokförlag. Jag gillade snabbt förlagschefen och började på måfå droppa lite bokidéer utan någon egentlig tanke bakom. Jag hade ju länge skrivit lite olika saker, fått några låttexter och artiklar publicerade. Men jag hade aldrig vågat närma mig den klassiska författardrömmen.

Så kom den där idén en dag i duschen då allt bara verkade falla på plats. Jag har jobbat med barn, jag älskar musik. En musikorienterad barnbok! Inriktningen skulle vara rock och hårdrock. Varför har ingen tänkt på det förut? Någon måste ha gjort det tidigare. Jag började googla men hittade inget som liknade min tanke. Hur säker jag än var på min idé kände jag ändå en bitande känsla i magen då jag bestämde mig för att försöka sälja in idén till förlaget. Den känslan hade jag helt i onödan.

Förlagschefen älskade idén. Det tog en tid innan jag fått klartecken att börja och det blev ett första utkast. Ett av slutligen sex stycken. Men efter det andra utkastet när jag förstod att det faktiskt skulle bli en bok och förlagschefen godkänt det som en bra början blev jag galet glad. Jag har nu jobbat med boken i ett år och har således länge vetat om att jag ska bli publicerad. 1,5 år efter min idé kommer boken äntligen släppas i april. Det enda lite tråkiga med detta är att jag inte känner samma lycka nu som då. Men jag har en känsla av att när jag väl har boken i handen kommer känslan återinfinna sig i hela kroppen.

Att bli publicerad eller inte tror jag handlar mycket om tur och timing ihop med ett riktigt bra manus. Du kan ha ett riktigt bra manus men det garanterar ingenting. Så refuseringsbreven behöver inte alls vara ett tecken på att ditt manus inte är attraktivt. Många egenutgivare har blivit refuserade åtskilliga gånger och sedan sålt riktigt bra när de själva gett ut boken. I mitt fall var insäljandet av idén ett stort avgörande. Redan innan boken ens börjat skrivas var alltså sälj en avgörande faktor. Det kommer det att vara under hela processen.

Jag jobbar nu som marknadsassistent på ett förlag där sälj är en viktig del och jag ser hur svårt det kan vara. En intervju eller artikel kan vara avgörande för att någonting ska hända. Samtidigt kan man få till massa publicitet som inte leder speciellt långt alls. Även här är kunskap men även timing viktigt. Underskatta inte heller användandet av kontakter. En tid innan och en tid efter det att boken blivit publicerad är marknadsföringen och säljet runt boken det som kan få den att höjas till skyarna eller falla i glömska. Detta styrs ofta av förlaget.

I ett mindre förlag har du förmodligen mer att säga till om själv och kan även göra en hel del av arbetet själv. Hittar du ett egenutgivarförlag är det en fördel om de har folk som jobbar med detta knutna till sig. Ger du ut boken på ett helt eget förlag se till att hitta någon eller några som kan hjälpa dig med detta.

Hitta folk som kan läsa igenom ditt manus och komma med feedback. Om du är rädd för vad folk ska tycka, tänk då på vad de som läst flera hundra manus kommer att tycka.

Tro stenhårt på din idé/manus och sälj, sälj, sälj!

Att inte tro på sin text kan vara en insikt

Jag arbetar ofta med flera manus samtidigt. Jag kan inte bestämma mig för vilket  jag ska lägga fokus på. Det kan gå mindre än ett dygn mellan att vara bombsäker på ett manus för att sedan totaldissa samma text.

Nedan är ett utdrag ur ett manus som var bombsäkert. Ett manus som någon ville läsa. Ett manus det fanns nyfikenhet på trots att jag inte skrev i genren. Det slutade med att jag inte själv trodde på historien och därför kunde inte heller motparten göra det. Så kan det också gå. Idag vet jag inte vad jag tror mer än att texten ser helt förjävlig ut. Men det bjuder jag på eftersom förjävliga texter är vardagsmat hos mig. Men det är ju snart jul och hela den historien.

”Jag smög fram mot soffan samtidigt som jag fumlade efter mobilen i fickan. Han andades tungt. Långa djupa andetag. Jag funderade på att slå ihjäl honom, eller smyga ut och hämta polisen. Huvudet låg vänt mot ryggstödet och höger hand vilade på magen. Jag böjde mig över honom och studerade hans tatueringar på handleden. Hans långa hår låg utspritt över dynan. En idiot som jag hade kunnat slå ihjäl och känna att jag gjort rätt. Skulle någon sakna honom? Han hade ju dessutom brutit sig in. Olaga intrång och allt vad det heter. Hur fan kunde jag ens tänka tanken att mörda någon? Jag borde spärras in bara för att jag ens … sen fick jag en sådan lust att känna på honom, kanske stryka på hans kind. Han såg så vänlig ut där han låg och drog sina djupa andetag som vilken normal människa som helst. Jag petade på hans bröstkorg och tände samtidigt golvlampan med foten. Ett skarpt klick hördes mot golvet från strömbrytaren och han flög upp och smällde bort kniven ur min hand. Kniven flög långt och slog i väggen så det blev ett jack i tapeten. Jag blev så jävla rädd att jag skrek och fäktade med armarna. Han tog tag i mig och jag fortsatte att sparka och skrika som en galning.”

 

Liz

Symbios

Nu har jag varit missnöjd med mitt skrivande så länge att det blivit plågsamt bara att tänka på. Så jag lät bli att titta på vad jag gjort och bara fortsatte skriva istället. Häromdagen läste jag igenom det igen och till min förvåning blev jag ganska nöjd. Det är inte på något sätt perfekt, eller i skick att visa för förläggaren eller ens något jag skulle ge till mina betaläsare – men jag kved inte av genans när jag läste det. Seger!

Innan sommaren hade jag skrivit vad jag hoppas ska bli första kapitlet på nästa bok och skickat det till min förläggare som ett smakprov (det var i samband med att jag svarade på förlagets tjugo frågor och jag skickade det för att illustrera den sista frågan).  Häromdagen fick jag responsen på det och den var odelat positiv! Jag blev helt orimligt glad över att ha mött gillande (även om jag förstås är medveten om att min förläggare sparar på kritiken tills vi är inne i omskrivningsfasen) och jag tror att det har varit en del av min vändning när det kommer till den inre redaktörens svidande kommentarer om mitt skrivande.

Precis innan helgen träffade jag också en av våra debutantbloggsläsare och pratade om just det att få sitt material läst – i det skick det befinner sig i, utan att krångla till det eller behöva vänta på förlags godkännande – och vi var överens om att det fanns en stor poäng i att skaffa sig läsare eftersom texten blir helt annorlunda när den möter en publik. Jag var lyckligt lottad som hade en stor publik på utbildningen och jag hade glömt hur skönt det är med påhejjande av någon som läst texten med alla dess brister. Jag är glad att jag hittade det igen och hoppas att den här förhoppningsfulla känslan inför resten av texten håller i sig.

Augustin: Inför Bokmässan (II)

Hej Kevin och Kalle,

Vi debutanter solar oss i glansen av att ha uträttat något svårt. Det finns dock en plats i Sverige där du inte är särskilt unik om du har publicerat en bok – på Bokmässan.

Jag har förstått att somliga förläggare avråder debutanter från att besöka Bokmässan,  för en debutant kan det vara tungt att inte bli sedd.

De tror att vi knäcks av att kliva mellan kilometerhöga staplar av andras bästsäljare alltmedan montrarna ekar av rösterna från miljonsäljande författare med egon som kräver mer syre än vad som ryms i mässhall C.

Därför är det extra roligt att Bokmässan skapat ett utrymme åt oss debutanter i ett stort seminarium. Debutantens roll har förändrats och jag är tacksam över att få vara med om den förnyelsen.

Och nu står vi inför det vanliga dilemmat: ska vi prata om det vi vill prata om eller det vi tror att publiken vill höra? Kan det vara samma sak? Och om det inte är det, vad ska vi göra då?

Jag tror att det kommer människor som är som vi var för några år sedan; outgivna, hårt arbetande skribenter, som hoppas bli antagna, och vill veta hur man gör. Och då vill jag gärna hjälpa dem; jag tänker att sådana råd kanske vi skulle kunna ge utifrån våra olika erfarenheter.

/Augustin

Gästdebutant från ’08: Erik Helmerson

Hej kära debutanter,
Här kommer några tankar från en debutant ’08 till er som är debutanter ’09:

För ett år sedan debuterade jag med ‘Blixthalka’, en roman om Erik, Lotta och Island. Om två människor som försöker hitta var sitt sätt att inte vara ung längre och om ett land som förhäxade mig omedelbart från den stund då det tog emot mig med en käftsmäll i form av en snöstorm som hämtat sin styrka ur Atlantens alla drunknade sjömän.

En bokdebut är förstås inte en isolerad händelse, det är en samling av många ögonblick som håller varandra i handen i en vindlande ringdans. Jag skickade in mitt manus, mitt sjätte eller kanske sjunde under en period av tjugo år. Inget nytt där. Allt som sedan hände var däremot helt unikt, och varje enskild detalj sitter runristad i mitt minne:

En förläggare ringde och sa att det fanns chans till utgivning men att han måste höra med ytterligare en person. Förläggaren ringde igen och sa att Norstedts ville ge ut min bok. Förläggaren och jag satt ner och diskuterade min text (det var sannerligen unikt, den diskussion förlagen tidigare haft om mina texter brukade förmodligen handla om huruvida de skulle elda upp dem direkt eller först kollektivt skratta ut dem.) Min bok blev beställningsbar på nätet, den dök upp i förlagets vårkatalog. Jag fick korrektur på texten. Jag fick min färdiga bok i handen – och den var fin. Den var som jag ville ha den. Jag grät på Riddarholmen med min bok i handen, solen sken på mig och ‘Blixthalka’, min bok om två själar på en taggig vulkanö.

Varenda en av dessa händelser kvalar var för sig in på min lista av det bästa som någonsin hänt mig. Inte tiobästalistan, kanske. Men definitivt hundra.

Nu var det recensioner. Jag jobbar själv med att skriva vad jag tycker om skapade verk, så jag vet vad som utmärker en kritiker: Hon är sällan orättvis, men får hon minsta chans att vara elak är hon det gärna med frisk entusiasm. Men jag hittade ett förhållningssätt som var fruktbart för mig och som jag gärna delar med mig av:

Jag såg mig som en fotbollsspelare som fick debutera i landslaget. Han kommer in på Råsunda, Nationalarenan, och han har Sveriges gula tröja på sig. Det kanske inte är VM-final, och kanske han blir utbytt i 63:e minuten – men han är där, på gräset, i tröjan.

Dagen efter läser han tidningen. Där har en äldre, alkoholiserad man tänkt nu jävlar och vässat sin penna: ”Helmersons debut gjorde ingen åskådare glad. Han passade mest i sidled och höll flera gånger på att ställa till det för det egna försvaret.”

Jaha. So what? Jag blev uttagen. Jag spelade för fucking Sverige. Varför ska jag låta min parad regnas av ett Råsundafetto med ischias och villaamorteringar?

Det visade sig att min parad höll sig torr. Jag fick fina recensioner. Nu lutade jag mig tillbaka och inväntade världsdominansen. Förlaget försökte svalka av mig: ”Räkna inte med intervjuförfrågningar, boksigneringar, pocketutgåvor och litterära priser, det är ytterst få ickekända bokdebutanter som bryter igenom” – så det är klart att jag blev förvånad till chockgränsen när varken intervjuförfrågningar, signeringar, pocket eller priser dök upp.

I alla fall inte i besvärande mängd. Jag har gett intervjuer – men inte fler än en handfull. Jag har signerat böcker, flera gånger till och med (ärligt talat två gånger, den ena på min releasefest). Jag har fått… nej, jag har inte fått någon pocketutgåva eller några litterära priser. Det blev inte så den här gången.

 

Det blev inte så att ‘Blixthalka’ blev den nya ‘Ett öga rött‘. Jag har inte kunnat lägga några massiva royalties på en skrivarlya i Antibes – faktiskt inte ens i Akureyri. Svenska Akademien har inte försynt hört sig för om hur mina torsdagar ser ut. Men damn att jag ska känna någon besvikelse. Damn it to hell!

Jag är utgiven författare. På ett av de två stora förlagen. Jag har en förläggare som stöttar mig och diskuterar min nya text med mig. Jag kan se min bok på bibliotek, i boklådor och på nätet. Jag kan säga till människor att jag är författare och berätta om min bok när de frågar vad jag gett ut. Under tjugo år som opublicerad såg jag allt detta som privilegier av en ofattbar dignitet, som en burfågel ser på flyttsträcken utanför fönstret.

Nu reviderar jag min andra roman och minns med varmt hjärta den tid för ett år sedan då ‘Blixthalka‘ var uppe och dansade på scenen. Det blev en kort dans, men en intensiv och en vacker. Jag gläder mig åt det lilla – som sannerligen inte är så lite.

Jag är författare nu.

/Erik Helmerson

 

Den kom till slut

Jag insåg igår att allting inte är som vanligt när mina tårar började rinna över DN:s hyllning av en brunch. Ett vegetariskt brunchställe i den utskällda förorten Fittja utklassade alla stjärnbeströdda innerstadskockars designade menyer; DN:s kafékommission skrev att det är den bästa brunchen i stan.

Det var då jag förstod att fredagens nyhet hade landat.

De spelade en låt från Annika Norlins senaste skiva i fikets högtalare när min förläggare ringde.

“Den har kommit”, sa hon. “Den finns här på förlaget om du vill komma och titta.”

Receptionen på Albert Bonniers förlag är respektingivande, där finns en hylla med inbundna åldrande böcker som vittnar om vilka litterära storheter vars andar fortfarande vankar i korridorerna på jakt efter en korrekturläsares öga eller ett förskott.

Och där stod min förläggare med min bok i handen. Det första exemplaret av ett provtryck – den riktiga upplagan kommer om några veckor.

Jag fick en luftig ljus känsla och tänkte: “Där är den ju.”

Som om den alltid legat och väntat på mig i just detta ögonblick i tiden – klockan 9.47 den 24:e april 2009. Själv har jag sprungit fram och tillbaka genom mitt liv och mina rum, men i ett annat universum har den legat där och väntat på att jag skulle komma fram.

/Augustin