En förmiddag på förlaget

”Jaha”, sa min förläggare vid elvatiden igår och la ihop pappren med synpunkterna på min text som hon och korrekturläsaren hade skrivit med blyerts i marginalen.
Jag tittade på mina egna ark där jag hade märkt ändringar i inlagan med olikfärgade post-it lappar. Det hade tagit oss två timmar att gå igenom våra båda utskrivna korrektur.

Och sedan skulle jag ställa mig upp, men kom inte ur stolen.

”Jag vill inte gå härifrån”, sa jag.

På min förläggares prydliga skrivbord låg ett av världslitteraturens främsta verk för bearbetning, ett verk som förtjänar varje sekund av min förläggares tid, till skillnad från mitt. Efter att vi hade gått igenom min bok skämdes jag över bortfallna ord, saknade ändelser och överflödiga skiljetecken.

På fredag går texten till tryckeriet.
Om jag reste mig skulle navelsträngen mellan mig och min text slutligen slitas sönder. Texten blir inte längre min.

”Jag vill inte gå härifrån”, sa jag.

”Oj då”, sa min förläggare och tittade på mig med den där varma, omtänksamma blicken hon får när jag bär mig åt som en debutant.
”Ska vi äta lunch?” sa hon.

Och vid horisonten tornar nästa bok upp sig.
/Augustin

Gästdebutant: Emma Ångström

Kära debutantkollegor.

Jag har läst er blogg med stigande intresse. Er kommande utgivning verkar
fylld av ångest och vånda.

Jag känner igen mig. Jag har också haft ångest över skrivandet. Min allra
största ångestattack kom när jag tittade på ett avsnitt av Sex in the City
och översköljdes av avund och missunnsamhet. Men min ångest var inte, som
så många andra flickors, sprungen ur avundsjuka på Carries garderob eller
pojkvänner. Jag ville inte ha hennes glittriga skor, hennes vildlockiga
hår eller charmiga lap top. Min ångest berodde på att Carrie, helt
nonchalant, som om det inte var den största grejen i världen, gjorde sig
redo för en lunch med sin förläggare. Sin FÖRLÄGGARE! En livs levande
person som vill ge ut ens böcker! Jag skulle ha kunnat döda för en sån!

Jag dagdrömmer mycket. Jag tror att det är ett effektivt sätt att sätta
upp mål och försöka uppnå dem, lite som en elitidrottare innan en tävling
föreställer sig hur han eller hon står på prispallen. Förut drömde jag om
ögonblicket då ett förlag skulle ringa och säga att de älskade mitt manus.
Jag tänkte att jag skulle samla alla mina vänner och dricka champagne hela
natten. De där dagdrömmarna slogs sönder gång på gång. Jag vet inte hur
många gånger jag i tårar har ringt min syster på vägen hem från närmsta
postutlämning med en hög refuserade manus under armen.

Men så ringde det en dag. Jag arbetade första dagen på mitt nya jobb och
tryckte irriterat bort det där 08-numret som ringde och störde hela tiden
när jag satt i mitt första måndagsmöte och låtsades vara professionell.
Till slut svarade jag, som vanligt med lite ångest i bröstet.
– Hej, jag ringer från förlaget Alfabeta, vi skulle gärna vilja träffa dig
och prata om att ge ut din bok.
– Va, sa jag. Vilket då?
– Ja, alltså… Alfabeta, sa hon i telefonen.
– Det fattar jag väl, sa jag. Men vilken bok?
Det var alltså många olika manus som cirkulerade på förlagen. Jag skickade
texter hej vilt med förhoppningen om att någon, någon gång, skulle nappa.
Hundra knack, ett ja tack, eller vad det är man säger.

Men för att komma till saken. Min ångest tog slut i exakt samma ögonblick
som jag fick det där telefonsamtalet. Då började istället glädjen. Jag
kände mig som den lockiga dockan i Kalle Ankas jul som får ett stort OK
stämplat i baken. Och jag gjorde som jag alltid har drömt om: jag samlade
mina vänner och vi drack champagne.
– Äntligen! sa hälften av dem jag berättade för.
– Redan? sa de som inte hade fått mina tårfyllda telefonsamtal på väg hem
från Posten.
Sedan åkte jag ut i skärgården och drack vin och åt ost på klipporna med
solnedgången som någon sorts surrealistiskt romantisk fond. Jag cyklade
omkring på grusvägar och fick solbränna och gick månskenspromenader och
var lycklig. Ingen ångest någonstans. Poff!

Den har ännu inte kommit tillbaka. Inte ens när jag öppnade manuset till
det som nu är min debutroman kom hjärtklappningarna tillbaka, trots att
jag då inte hade läst det på fyra år och texten var långt ifrån
utgivningsklar. Det kändes bara kul att sätta tänderna i den igen.
Ett förlagsavtal visade sig ha en mycket stimulerande effekt på mitt
skrivande.

Jag vill skriva jämt. Jag tog ett sabbatsår från mina studier för att
kunna skriva på heltid. Jag lever under existensminimum för att kunna
skriva på heltid. Därför dagdrömmer jag inte så mycket längre. Och om jag
gör det handlar det mest om att kunna köpa något. Att ha hundra kronor
över varje månad när hyran är betald sätter verkligen igång nya fantasier
om Carries liv, men nu är jag såklart mer avundsjuk på de där svindyra
skorna.

Jag måste sluta nu. Jag har bråttom till en lunch med min förläggare. Men
inga lik kantar min väg. Än.

/Emma Ångström

Att skicka manus till förläggare

Hej Kevin och Kalle,

I natt var det #queryfail day på twitter. Intressant läsning för oss som redan är antagna och antagligen lärorikt för den som inte är det. Förläggare och agenter (flest amerikanska) twittrade om vad du som författare bör låta bli att skriva i det följebrev som du skickar ihop med ditt manus. Många gav exempel på vad de hade fått på posten:

”I’ve been rejected by three other publishers who said my work was interesting.” #queryfail

”It’s about unicorns. They’re the protagonists.” #queryfail

”While enjoying the pleasures of Bob and his truck, Johnny confronts his own sanity.” #queryfail

Och så den som jag tror väckte flest reaktioner:

moonrat: @Colleen_Lindsay do i ever. did i tell u abt the proposal 4 knitting potholders out of cat hair? or that it came with samples? #queryfail

/Augustin