Bonnier diskuterar portal för egenutgivare

Oskars presentationsfoto prime miniOskar Källner debuterade 2011 på eget förlag och skrev om sina upplevelser här på debutantbloggen. Nu har det gått tre år och förlagsbranschen har förändrats ytterligare.

I förra veckan var jag nere på Bonniers kontor och diskuterade egenutgivning. Det kanske känns lite otippat att Sveriges största och mäktigaste förlagskoncern, med ett av de starkaste varumärkena, skulle intressera sig för egenutgivning. Men sett i ett internationellt perspektiv är det fullkomligt logiskt.

Den nya tekniken med Print on Demand och e-böcker håller på att helt skriva om kartan för förlagsbranchen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Tack vare att det är så enkelt för en författare att själv publicera sig så har maktbalansen en gång för alla förflyttats och ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag minns för tre år sedan, när jag började skriva på debutantbloggen, så var en av de första saker jag fick göra att skriva en argumentation i flera delar om varför egenutgivning var ett legitimt alternativ. Idag är det allt färre som ifrågasätter det. Idag har vi tusentals nystartade små förlag som ger ut enskilda författare eller mindre grupper av författare. Dessa mikroförlag har kanske inte alltid de stora volymerna, men de har en väldig bredd i sin utgivning och överraskande ofta håller de hög kvalitet. Det var ju annars en av de främsta farhågorna inför den nya tekniken, att marknaden skulle översvämmas av skräpböcker. Och visst finns det en hel del där ute som kanske inte skulle ha publicerats. Men i ärlighetens namn var det så även innan, när förlagen var ”grindvakter” och skulle borga för kvaliteten.

Det har skett en stor förskjutning i attityd gentemot egenutgivare och mikroförlag. Att Bonnier nu diskuterar huruvida de ska starta en egen portal för egenutgivare måste väl ändå ses som det ultimata beviset på hur långt processen har gått. Men det är egentligen inte så konstigt. De är inte dummare än att de har observerat de enorma framgångar som Amazon haft i USA med sitt Create Space, där vem som helst kan publicera sig. Faktum är att de stora amerikanska förlagen närmast befinner sig i ett tillstånd av panik, där de desperat försöker skaffa sig egna egenutgivarplattformar. Ett exempel på detta är den nya sammanslagna förlagsjätten Penguin Random House (Tycker personligen att de borde tagit namnet The Random Penguin istället, det hade varit mycket roligare.) De väntade inte ens med att bygga sin egen plattform utan köpte istället upp den existerande plattformen Author Solutions och gjorde den till sin egen. (Sedan har Author Solutions fått mycket kritik för oseriösa paketlösningar och för att suga ut sina författare, men det är en annan historia.) Och nu brinner det under fötterna på de svenska förlagen. Amazon står vid gränsen och stampar. De har mer pengar än till och med jättar som Bonnier och Norstedts någonsin skulle kunna drömma om och de vill in och ta kontroll över den svenska marknaden. Det är hög tid att göra något, och att göra något radikalt.

Exakt hur en sådan plattform skulle kunna se ut hos Bonnier är som sagt under diskussion. Men där skulle likt den redan etablerade plattformen Publit finnas möjlighet att publicera sig, både med eböcker och på papper via Print on Demand. Men Bonniers har högre ambitionsnivåer än att bara ha en tryckservice. De vill skapa en portal där författare kan få hjälp med skrivandet och hyra in tjänster som redaktör, lektör, korr, illustrationer, grafisk design, osv. De vill att plattformen ska ha en tydlig inriktning mot kvalitet, så att de som loggar in där förstår att det ligger mycket arbete bakom att publicera en bok. Det är inte bara att skriva något och trycka på en knapp. Samtidigt måste alla dessa bitar per definition vara frivilligt. Det får inte finnas några grindvakter. För då faller hela idén om att det är egenutgivning.

Problemet för Bonnier blir då så klart att detta kan ha potential att skada deras varumärke. Riskerar de kanske att skjuta sig själva i foten? Jag tror inte det. Inte om de använder sig av ett imprint (förlagsetikett) som tydligt deklarerar vad de handlar om. Då kan Bonniers ändå låna lite stjärnglans från sitt starka varumärke till utgivningen utan att smutsas ner om det skulle komma ut en och annan usel bok.

Egentligen har Bonnier inget val. Om de inte gör detta så riskerar de att vara mer eller mindre irrelevanta om fem till sju år. Då kommer den kreativa strömmen att passera utanför förlagshuset. Genom att skapa denna plattform kan de tvärt om låta strömmen gå genom en kanal som de själva kontrollerar. På så sätt kan de utan egen kostnad odla nya författarskap. De kan med direkt tillgång till all statistik se vilka böcker som säljer, och var de säljer, vilket underlättar för att göra marknadsföringsinsatser mot exakt rätt målgrupp. De som säljer riktigt bra kan dessutom bli erbjudna kontrakt och få bli utgivna på det ”riktiga” förlaget. Jag förutser därför en framtid där folk kommer sluta skicka in manus till förlagen och istället ge ut sina böcker själva istället.

Egenutgivning är den nya manushögen.

Frågan är bara om Bonnier hinner få det klart i tid. De arbetar nu med att försöka enas om en kravspecifikation, alltså en beskrivning av vad de egentligen vill ha. Men att utveckla en sådan plattform är inget man gör i en handvändning. Jag gör bedömningen att det skulle ta runt två år innan plattformen kan vara funktionell, runt ett och ett halvt år innan de kan släppa på beta-användare. Vad jag vet så är Bonnier det första större svenska förlaget som har vaknat upp till den nya världsordningen. Men jag undrar om de ändå inte är för sent ute. Risken är att om två år så är de redan omsprungna av konkurrensen. Om de inte köper en redan existerande plattform så klart …

Men oavsett plattform så tillhör framtiden de som skapar. Internets kanske största gåva till mänskligheten är dess förmåga att demokratisera alla distributionsmedel och på så sätt frigöra mänsklig kreativitet. Jag förutspår att våra barn och barnbarn kommer att kunna komponera musik, måla, skriva och skapa, och sedan publicera det de gjort med en knapptryckning. Och för dem kommer det att vara absolut självklart att det är så.

Framtiden tillhör oss alla.

Hur ska förlagen överleva i en orolig framtid?

Jag blir allt mer övertygad om att den litterära världen går en mycket spännande framtid till mötes. För första gången på nästan 200 år så kommer de stora förlagens makt att brytas. Redan nu går det för den driftige att skapa sina egna pappersböcker och lansera dem via de stora internetbokhandlarna. Med lite tur kan man till och med få in dem i en och annan boklåda.

I USA pågår som bäst den stora e-bokrevolutionen. På amerikanska Amazon så säljer de nu fler e-böcker per titel, än vad de säljer pockets. Pappersböcker vinner dock fortfarande med några ynka procent om man räknar både inbundna och pockets. Men vi är bara månader bort från när e-böckerna säljer mer än de båda andra tillsammans. Detta har möjliggjorts genom den enorma säljsuccé Amazon haft med sin läsplatta, Kindle, och sedan spätts på ytterligare med iPadens genombrott.

Nu finns det inget som kan stoppa e-böckerna. Marknaden håller på att förändras och ingenting kan vrida klockan tillbaka. Vi har ännu inte märkt så mycket av det i Sverige, för vi ligger några år efter USA, men om kanske fem år, så kommer det att bli märkbart även här.

Frågan är. Hur ska de stora förlagen överleva i en e-värld? Tidigare har förlagen haft sin dominans för enbart de har haft det nödvändiga kapitalet och viljan att investera i en bok. Men en e-bok kan nästan vem som helst skapa. En e-bok har inga kostnader för vare sig tryck eller distribution. När folk väl har vant sig vid att plocka ner böcker till sina läsplattor, så kommer de inte att bry sig huruvida det finns ett stort förlag som håller boken om ryggen, eller ifall det är en liten självutgivare som gör jobbet. Det enda de kommer att bry sig om är huruvida boken är bra eller inte.

Vi är alltså på väg in i en litterär storm. För med all sannolikhet kommer marknaden om några år att överflöda med hemgjorda e-böcker, när varje författare som någonsin blivit refuserad vill ge sig ut och testa sina vingar. Jag har inget mot det. Jag anser att var och en som vill ska få testa och se om materialet håller. Men det innebär också att vi kommer att se väldigt mycket skräp. Saker som definitivt inte var redo för publicering.

Här tror jag vi har de stora förlagens räddning. För förlagen gör även annat än att bara hålla i pengarna för tryck och distribution. Ett bra förlag har duktiga lektörer som söker reda på de där guldkornen och redaktörer som ser till att finslipa dem. Ett bra förlag har duktiga illustratörer och grafiska formgivare som ser till att läsupplevelsen blir angenäm och speciell. Det är precis detta som förlagen måste slå vakt om.

När marknaden svämmar över av dynga, måste förlagen stå som garanter för kvalité. ”Men gör de inte det redan nu?” kanske du tänker. Mitt svar är ”Nje… det beror på.” Det finns många som gör ett bra jobb och som ser till att ribban ligger högt. Men det finns också de som bara är ute efter att tjäna maximalt med pengar, även om böckerna är av halvtaskig kvalité. Jag tror inte att de kommer att komma undan med detta i framtiden. Vill folk läsa halvtaskigt material så kommer det att finnas i överflöd. När man köper en bok från ett stort förlag så kommer det att vara för att man är trött på att leta guldklimpar, och vill ha en garanterat bra bok.

Om förlagen misslyckas med kvalitén idag, så är det få som bryr sig. Om de misslyckas med det imorgon, så kommer de att gå under.

Så tänker i alla fall jag. Vad tror du?

Att skicka manus till förläggare

Hej Kevin och Kalle,

I natt var det #queryfail day på twitter. Intressant läsning för oss som redan är antagna och antagligen lärorikt för den som inte är det. Förläggare och agenter (flest amerikanska) twittrade om vad du som författare bör låta bli att skriva i det följebrev som du skickar ihop med ditt manus. Många gav exempel på vad de hade fått på posten:

”I’ve been rejected by three other publishers who said my work was interesting.” #queryfail

”It’s about unicorns. They’re the protagonists.” #queryfail

”While enjoying the pleasures of Bob and his truck, Johnny confronts his own sanity.” #queryfail

Och så den som jag tror väckte flest reaktioner:

moonrat: @Colleen_Lindsay do i ever. did i tell u abt the proposal 4 knitting potholders out of cat hair? or that it came with samples? #queryfail

/Augustin

Overklighet

Kevin. Jag känner igen mig i nästan allt. Jag må ha blivit förskonad från refuseringar (hörde ni det där ute? Jag blev antagen på FÖRSTA FÖRSÖKET) men ångesten har varit, och är, densamma för det. Jag hade en logistisk kris när jag lämnade in manusbunten hos det lokala postombudet. Aldrig har jag svurit så mycket över Postens omstrukturering som då. Plötsligt slog det mig att den där Roy Andersson-filmen för Posten som sändes i tv då var helt mitt i prick: ”Det är ju ingen riktig post”. Nä, just det. Det är ju inte det. Där stod Pelle Banan, 22 år och extraarbetandes i sin farsas tobaksaffär, och skulle hantera MITT MANUS. Han fipplade på några frimärken och stoppade det tjocka kuvertet i en påse.

”Är det där rätt påse?” frågade jag.

Jo, jag frågade faktiskt det. Sen gick jag hem och hade oerhört hög puls eftersom jag var ganska säker på att det här kommer att falla på en skitsak. Nån Karl-Bertil Jonsson på Postens avdelning för litterärt fragila kuvert kommer att ha en störd hämndplan mot medelklassjournalister i yngre medelåldern i innerstan. Eller så kommer den alkade Ronny på sorteringen att vara bakfull och bara sumpa hela skiten. Hur kunde jag vara så dum att jag postade det på en lördag? Då kommer det ju att vara måndag när det sorteras och bärs ut. Så klart Ronny kommer vara bakis.

Men det kom fram. Och det blev antaget och det var ett av de skönaste, mest bekräftande och upplyftande ögonblicken i mitt liv.

Sen vidtog en annan typ av ångest. Det hela var bara ett skämt. En gång om året genomför hela förlagsbranschen ett practical joke: de antar det sämsta skitmanus de någonsin fått och ser hur det går. Det här året var det Ordfronts tur. 

Eller så skulle förlaget gå i konkurs innan boken hann tryckas. Eller så var jag huvudpersonen i en ny realityserie som gick ut på att lura någon – i det här fallet jag – till att tro att han skulle få sin bok utgiven. På själva releasefesten skulle sedan allt avslöjas och allt skulle direktsändas i Kanal 5.

Men sen ringde någon som utgav sig för att vara min redaktör. Hon var mycket trevlig. Vi åt lunch. Vi pratade om min bok. Mina värsta farhågor om litterära schimärer skingrades – för att ersättas av nya hjärnspöken.

Med jämna mellanrum ringde sedan min redaktör. Ibland flera gånger i veckan. Varje gång sa hon, på lundaskånska och med en lätt stressad ton: ”Det finns något vi måste diskutera.” Och varje gång passerade min författarkarriär i revy under bråkdelen av en sekund. Hon har läst och insett att det bara är skit. Hälften måste strykas. Göras om till deckare. Skriv in en saftig sexscen. Gör butlern till psykopat. Förlägg handlingen till Bahamas i stället.

Värst var det när jag inte kunnat svara och hon lämnade ett meddelande. Då gick jag i flera timmar och var övertygad om att det var kört. Bara att skriva om. Ctrl+A, delete.

Men varje gång var det något förhållandevis trivialt. Har hon mörkbrunt eller ljusbrunt hår? På sidan 67 har hon det ena, på sidan 125 det andra. För många kolon. Ett syftningsfel här, en tveksam metafor där. Till slut blev det färdigt. Slutkorr lämnades till tryckeriet. Jag kunde andas ut. Slappna av. Lämna det bakom mig. I cirka tre dygn. Sen vaknade jag kallsvettig en natt, återigen med alldeles för hög puls.

Herrejävlar, folk ska ju läsa det här. Folk förväntas betala pengar för att läsa det. Människor som är betydligt smartare än jag ska recensera den och tycka till. Ännu värre: folk som är betydligt mer korkade än jag kommer att läsa den och tycka saker om den. Nu är den bortom min kontroll.

Och där är jag nu. I ett vakuum som kommer att brytas i slutet av januari. Tills vidare googlar jag tvångsmässigt på titeln. Kontrollerar dagligen om fler gått med i min Facebook-grupp. För mitt inre ser jag en ekande tom lokal på kvällen den 22 januari. Där finns jag, min dotter, min sambo, min bror och mina föräldrar. Ingen annan kom på releasefesten. Ett överfullt bord med böcker, alldeles för många drinkbiljetter och en ångest så stor att den påverkar tidvattnet.

/Kalle