Får jag presentera: Fafner Förlag

I höstas började jag på allvar att snickra på mitt eget förlag. Tankarna hade jag haft länge, och under nästan ett år hade jag samlat information om vad som behövde göras. Men i november var det dags. Jag registrerade egen firma och plockade ut FA-skattesedel. Nästa steg var att kontakta bolagsverket för att registrera ett företagsnamn.

Vad skulle då förlaget heta? Jag hade tankar om Valkyria förlag. Eller kanske Munin förlag. Problemet var att båda dessa namn redan var tagna, och dessutom var Valkyria förlag förknippad med någon tråkig historia med nazistiska förtecken. Då återstod bara att finna något annat. Till slut föll valet på Fafner förlag. I fornnordisk mytologi är Fafner en dvärg som förvandlar sig till drake för att kunna vakta en väldig guldskatt. Det kändes liksom passande. 😉

Fafner förlag är lite av en tungvrickare, men ligger ändå skönt i munnen. (I alla fall i min mun. 😉 ) När jag väl bestämt mig så var nästa steg att registrera det hos bolagsverket, samt att köpa upp .se domänen.

Idag kan jag, med viss stolthet, visa upp Fafner förlags hemsida. Den är fortfarande lite i betastadiet, men allt fler bitar börjar falla på plats och jag tycker ändå att den är redo att presenteras för allmänheten. Snart ska jag lägga upp lite smakprov från Drakhornet, men redan nu kan man lyssna till första kapitlet som podcast.

Det är med podcast ska jag skriva mer om senare i veckan. Men för nu räcker det med hemsidan som sådan. Om ni har några kommentarer eller förslag kring hemsidan så tar jag tacksamt emot dem.

Adressen är:

www.fafnerforlag.se

Brev till en egenutgivare

Oskar,

Den här veckan kommer jag att vara sysselsatt med att fira min dotters födelsedag, försvara min magisteruppsats samt gå på möte med mitt förlag. Jag kommer därmed att ha begränsade möjligheter att reflektera över mitt eget debutantliv. Men jag vill inte vara helt frånvarande på bloggen.

Därför återupplivar jag en gammal fin Debutantbloggstradition – att skriva brev. Jag hoppas du inte har något emot att vi för en stund dröjer oss kvar vid dig och ditt skrivande, då ditt senaste inlägg fick mig att fundera. Du skriver att du tänker ge ut din bok på eget förlag. Något provocerande frågar du i din rubrik om egenutgivning är för losers eller visionärer.

Först och främst vill jag säga att jag tycker du är modig. Du har inte bara satsat oerhört mycket tid på att skriva, redigera och skriva om ditt manus. Nu väljer du även att satsa pengar (och ännu mer tid!) på att göra en riktig bok av den. Det tyder på en sann passion. (Eller galenskap!)

Jag har som sagt också övervägt att starta förlag, men kommit fram till att det inte är vad jag vill syssla med. (För min del är det framförallt distributionen som känns besvärlig.)  Jag har dock förståelse för att du vill få ut din berättelse till en publik. (Vem vill inte det?  Även om de flesta som skriver på allvar säger sig göra det av nödvändighet (även jag!) så tror jag att det också finns en stark egoistisk (eller narcissistisk) drivkraft bakom själva utgivningen. Vem drömmer inte om att se sitt namn i fetstil på bokomslaget? om intervjuer och tv-soffor? om namnskylt på bokmässan?)

Hur som helst, sett ur ett författarperspektiv (vågar jag räkna mig själv till den kategorin utan att bli utskrattad?) har jag förståelse för ditt beslut. Men låt mig för ett ögonblick inta ett annat perspektiv – läsarens.

När jag går till en bokhandel (eller klickar mig fram på dess sajt) söker jag (kanske omedvetet) efter vissa tecken på att en bok kommer att falla mig i smaken. Det kan vara omslaget, titeln, författarens namn (och foto) ­ – eller förlagets namn.

Förlagsnamnet är ett slags kvalitetsstämpel. Dels kan den hjälpa mig att placera boken i en viss kategori – om förlaget har arbetat fram en tydlig profil räknar jag med att även denna bok ska passa in där. Dels signalerar den att texten rent språkligt är av hög kvalitet, eftersom jag räknar med att förlaget har investerat arbete och pengar i att läsa, redigera, putsa och snygga till manuset inför utgivningen. Dessutom förstår jag att denna bok skiljer sig från mängden, med tanke på hur många manus ett förlag tackar nej till varje år.

Hur ser du på detta, Oskar? Låt oss säga att du har tryckt boken, lyckats få några boklådor att köpa in den – och nu ligger den där i några exemplar, på ett bord framför en obeslutsam kund. Hon har några hundralappar i sin hand som hon fingrar på. Hon lyfter upp en bok, känner på den, bläddrar, läser några rader. Hon går genom gångarna, sneglar mot biografierna, reseguiderna. Hon återvänder till bordet. Läser namnen på omslagen igen. Oskar Källner?

Hur tänker du övertyga henne om att just din bok är värd de slitna hundralapparna som nu har blivit fuktiga av hennes handsvett?

Och kanske ännu mer intressant: Hur förhåller du dig själv till din texts kvalitet? En del av att bli antagen är (i alla fall för mig) att bli bekräftad som skribent/författare. Varifrån kommer bekräftelsen på att din text är redo att möta en publik? Och framför allt – hur förhåller du dig till tvivel om den egna texten?

Ser fram emot att höra dina tankar!

/Annelie

Att ge ut själv: Loser eller visionär?

Jag har gått och sugit på idén att starta eget förlag ganska länge. Det är över ett år sedan tanken slog mig första gången och jag kollade upp vad som skulle krävas. Jag insåg att det var mycket jobb. Så pass mycket att jag lät det vila. Det fanns inte utrymme just då i mitt liv. Men idén ville inte släppa och för varje refusering kom den tillbaka med förnyad styrka.

Första gången jag nämnde tanken för min far reagerade han ungefär så här: Va? Ge ut boken själv? Men det är ju bara sådana där misslyckade författare som gör sånt.” Jag förstår hans reaktion. Det är en ganska vanlig inställning att man bara är en ”riktig” författare om man blir antagen på ett av de ”riktiga” förlagen. Författare som tar saken i egna händer och ge ut sin bok själv ses ofta med en viss misstänksamhet. Många associerar det med titlar som ”Tant Agdas diktsamling” eller ”Hovslätts Hembygdsförenings årsbok.” Begränsade upplagor för en begränsad publik. De har säkert sitt värde. Men det är inte den typ av självutgivning jag är intresserad av. Den är just alldeles för begränsad.  Jag vill nå ut. Jag vill, som alla författare, finna den stora publiken.

Saken är den att det finns tre olika sätt att ge ut själv. Folk blandar ofta ihop dem. Det första är om författaren kontaktar ett tryckeri och själv betalar tusenlappar för att få kanske hundra exemplar levererade hem till dörren. Då säljer man som privatperson. Marknadsföring och allt annat får man sköta helt själv. Det ska mycket till för att få någon volym på en sådan försäljning.

Det andra alternativet är att använda ett ”print-on-demand” förlag. Författaren betalar inte en krona, utan tankar bara upp text och omslag till förlagets server. Boken hamnar i förlagets katalog (d.v.s. hemsida) och vem som helst, inklusive författaren kan beställa så många exemplar de vill. Men eftersom varje beställd bok trycks individuellt så blir det väldigt höga priser. Jag har en kompis som gjorde så. Hans bok hamnade på 270kr, för en pocket och 420kr för en inbunden. Det är väldigt dyrt. Jag vet inte hur många kopior min kompis sålt. Inte överdrivet många skulle jag tro. Tyvärr.

Vad som återstår är det tredje alternativet. Den långa vägen. Att starta eget. Det är den vägen jag tänker vandra. Det är mycket att hålla reda på. Men det är värt det. För min text måste ut nu. Den måste andas och möta människor, annars dör den. Jag ska ge min text ett eget ISBN och en egen EAN. Jag ska fixa distribution, tryckeri och marknadsföring. Man ska kunna surfa in på mitt förlags hemsida och beställa, som pappersbok eller e-bok. Den ska registreras i bokrondellen så att man kan finna den på Adlibris, Bokus och alla andra större nätbokhandlare. Förhoppningsvis ska jag lyckas sälja in den till några vanliga boklådor också. Detta är enda sättet, om man faktiskt vill få några kopior sålda. Och det vill jag.

Efter en förklaring tyckte min far inte längre att det var en så usel idé. Inte riktigt så usel i alla fall. Faktum är att när jag förklarar för folk vad jag håller på med så reagerar de flesta med ”Oh, det är ju faktiskt ganska coolt! Du får säga till när boken är klar så jag får läsa den.” Det är så klart musik för mina öron. Plötsligt har man förvandlats från loser till visionär. Man får bara hoppas att det går bra, så man inte slutar som loser igen. 😉