Våga göra dem fula, fokusera och håll i det

Karin och Erik. Så heter mina huvudkaraktärer i Stockholm psycho. Det är 35 och 38 år gamla och bor i innerstan. Erik är ensamstående pappa och Karin är mest bara ensam. Alltså, hon är gift och har en bästa vän, men ingen som egentligen förstår henne. Så otroligt originellt, tänker du kanske nu. Ännu en samtidsroman om vuxenlivet i storstaden. Och det är det, en berättelse om verkliga människor men med en riktigt psycho tvist.

När jag började skriva tänkte jag att historien enbart skulle handla om Karin. Eller, jag tyckte det var roligt att driva med samtidsfenomen och var tvungen att ha en story. Det förvandlade också huvudpersonen till en överdrivet hård karikatyr, svår att relatera till och full av bitterhet. Efter trettio sidor började oron gro någonstans i magtrakten. Vem orkar läsa 300 sidor om det här tjatet? I ett desperat försök att göra Karin mer älskvärd och någon man faktiskt vill följa kastade jag in detaljer som skulle visa att hon var godhjärtad och dråplig. Ni vet sådär charmigt fumlig. En sådan som säger tokiga saker när hon blir stressad och trasslar till sitt kärleksliv i förvirringen (”I carried a watermelon”). Det blev oerhört paradoxalt eftersom hon var en styckmördande halvpsykopat. Här började problemen.

Ganska snabbt gick berättelsen på tomgång och det fanns inte något djup att ösa ur när det gällde Karin. För att läka problemet bestämde jag mig för att lägga till ytterligare ett perspektiv att bolla med. Erik. Han skulle vara en varm kontrast till världen där allt handlade om yta, materialism och statusmarkörer som Karin trevade runt i. Han var lång, stilig och trygg. Främst för att jag själv var förälskad i Erik. Jag var rädd om honom, ingen fick tycka illa om Erik. Han fick oskyldiga egenheter i stil med att han kom för sent. Dessa kompenserade han givetvis snabbt med att göra rätt. Han åkte till återvinningscentralen och sorterade sopor eller sa till folk som fimpade på gatan. Kanske kunde det bli en romantisk samtidskomedi trots allt, plus lite mord? Den redan ostyriga historien tog ännu en riktning.

”Var inte rädd för dina karaktärer, det märks. Våga gör dem fula”, sa min kursledare. Jag var ungefär åttio sidor in i berättelsen och fick sätta mig ner och tänka om igen. Vilka konflikter hade de egentligen och hur tänkte de kring situationerna de hamnade i om de inte skulle vara tillrättalagda? Vad händer om jag skiter i att förställa dem för att andra ska gilla dem?

Det var då jag hittade hennes röst. Den osminkade Karin. Hon är inte någon mysig antihjälte och inte heller någon hatare. Bara osedd och totalt oförmögen att förändra sitt liv. Hon har ingen erfarenhet av närhet och är gränslöst naiv. Hon ljuger, hämnas oförrätter på ett passivt aggressivt vis och dränker sin oro i alla tänkbara former av bedövningsmedel. Karin anmäler irriterande kollegor i kontorslandskapet till att leda pausgympan och betalar carefree med makens kreditkort varje gång han gör något hon inte gillar. Hon smular ner sömnmedel i folks mat och knarkar sig igenom feedbackövningar på jobbet. ”Jag har aldrig läst om kvinnor som beskrivs på det sättet”, var en bekymrad kommentar från en person i min skrivargrupp. ”Alla kvinnor i berättelsen är egoister”, var en annan.

Erik, som jag själv tyckt om, trodde sig nu vara bättre än andra men vågade aldrig säga ifrån. En irriterande präktig besserwisser. Han hakar upp sig på detaljer men missar helheten. När han blev mänsklig blev han frustrerande feg och lät sig själv förnedras av sin dominanta exfru. Jag ville skrika till honom att han skulle slå tillbaka, men han verkar sjukt trög. Kanske för att han fått sina smällar under uppväxten. Han ältar maniskt, lämnar sitt barn ensam för att stalka mannen frun dejtar och stjäl saker från återvinningscentralen istället för att sopsortera. (Olyckligtvis en motorsåg som använts vid en styckning, höjden av otur). Han hamnar i storbråk och vägrar inse att sonen behöver stöd. Men han är en pappa som strider hårt för sitt barn och i det kriget är han beredd att göra vad som helst. En del av mina manliga vänner har kommenterat att det är upplyftande att läsa om en man med föräldraskap som en av huvudkonflikterna.

Plötsligt fanns det tusen saker att skriva om hur Karin och Erik hanterade situationerna de ställdes inför och deras inre monologer fick jag korta ner istället för att verka fram. Det stora problemet för mig blev att begränsa (no shit). ”Rensa bort allt som inte bygger karaktär eller driver handlingen framåt”, blev kritiken från förlaget.

Stockholm psycho utvecklades till en makaber thriller och en orgie i cynism men också en historia om ångest och ojämställda relationer. Karaktärerna är skamfilade och moraliskt bankrutta men jag älskar dem. Erik mest. Honom hoppas jag att det går bra för.

Alla gillar inte mina karaktärer och några kommer säkert att hata dem. Missa poängen, humorn och samhällskritiken. Någon kommer bli ordentligt provocerad eller känna sig exkluderad alternativt träffad. Det är så klart inte meningen och enormt tråkigt eftersom jag verkligen har lagt ner otroligt mycket jobb på historien. Jag önskar att alla gillade den och förstod den. Men jag ångrar inte att jag vågade följa min kursledares råd, för Stockholm psycho fick ett eget språk.

Mitt i det uppskruvade och absurda är Karin och Erik ärliga oavsett om man gillar dem. Det är värt även smockorna.

I efterhand skulle jag ha planerat perspektiven och tonen bättre innan jag började. Då hade jag sluppit skriva om så förbannat många gånger. När jag skickade in till förlaget och de bad mig göra om allt ytterligare en gång kändes det som att ligga med ansiktet mot det svettiga golvet och höra domaren räkna ner. Men jag lyssnade på dem och reste mig. Den sista ronden är den tuffaste jag utkämpat. Jag tog mig igenom den på ren vilja.

Att hitta rätt ton och få huvudperspektiven att lira tillsammans är en jätteutmaning när de kommer till under historiens gång. Idag har jag ett dokument på min dator som är trettio sidor långt som bara handlar om Karin och Erik. Backstoryn som beskriver allt om dem. Hur har de växt upp? Har de syskon? Vad jobbar de med? Vad röstar de på? Vad kör de för bil? Bakgrundsbeskrivningen fungerade som en kompass under det senare arbetet med boken. Så fort det kändes som att jag höll på att tappa bort dem kunde jag gå tillbaka till den och oftast hitta svaret. Jag önskar att jag hade börjat med backstoryn.

Till nästa bok har jag lärt mig vad som gäller. Planera matchen. Mjuka knän, stark mage och garden högt uppe. Våga göra dem fula, fokusera och håll i det.

Jag är inte rädd längre.

(En hälsning från världens coolaste kvinna Åsa Sandell som jag hade förmånen att bli tränad av. Jag brukar ta fram och läsa den när jag behöver pushning.)

När världarna kolliderar

”Jaha, du är deckarförfattaren. Jag har läst din bok”, utbrast min blivande chef när vi möttes i kaffekön. Någon framför hade dubbeltryckt på espressochock och vi hade ofrivilligt fastnat framför stapeln av pappmuggar i fikarummet. ”Vad kul”, hörde jag mig själv svara. Överentusiastiskt samtidigt som kinderna blossade. Min hjärna gick på högvarv. Hur mycket kan han ha läst? Har han tagit sig förbi styckningen? Har han läst om tablettmissbruket? Oh lord, har han läst hela? Fattade han poängen, att det är en drift med det perfekta livet? Det vibrerade inombords och i en mikrosekund kändes det som om jag skulle svimma.

När jag skrev Stockholm Psycho gjorde jag det befriat från oro över vad andra skulle tycka, mina föräldrar, min chef och folk på föräldramöten. Jag ville skildra en del av tillvaron som faktiskt existerar även om jag naturligtvis har skruvat upp varenda beståndsdel några tusen varv för att få bättre skärpa och mer blås i historien. Meningen var inte att det skulle bli en ofarlig mellanmjölksstory. Mina vänner var de jag såg som målgrupp och i vissa avseenden är den därför helt ärlig.

Eva Frantz som gästbloggade tidigare satte fingret på något som jag tycker stämmer väldigt väl. Att få sin bok utgiven är som att ha en kärleksrelation med någon som plötsligt bestämmer att det ska vara ett öppet förhållande. Det är att dela sina tankar och en form av intimitet med alla, utan kontroll. Även om berättelsen inte handlar om mig eller mitt liv är det min röst, min värld och mina glasögon som människor inbjuds att kika genom. Jag fattade aldrig hur läskigt det kunde kännas.

Min berättelse skildrar en passivt aggressiv kvinna som knarkar sig förbi meningslösa teambuildingövningar på kontoret, sitter på fina middagar och låtsaslyssnar på politiska plattityder samtidigt som hon och hennes väninna mördar och gömmer kroppsdelar bland Stockholms utsatta, därav titeln Stockholm Psycho. Det är en orgie i cynism och samhällskritik men också en berättelse om ojämställda relationer och oförmågan att styra sitt liv. Alla karaktärer är egoistiska och moraliskt bankrutta.

När det blev klart att den skulle ges ut var jag osäker på om jag skulle göra det under eget namn eller hitta på en pseudonym. Kunde jag verkligen sätta min signatur på den? I min yrkesroll tycker jag att professionalitet är viktigt och jag håller gärna jobbet åtskilt från mitt privatliv. För mig är det också ovant att eventuellt synas i sammanhang utanför detta och Stockholm Psycho tillhör den andra sfären.

Efter att ha funderat en stund slutade det emellertid i en helomvändning. Jag valde att använda hela mitt efternamn, inte bara det formella. Skälet till det är att jag står för min text. Alla människor kan inte skriva en bok och ännu färre får chansen att se den utgiven. Jag är stolt över att jag genomförde projektet och jag vill förknippas med det. Det är bara det att berättelsen inte passar överallt och jag kan inte påverka när och var den dyker upp och framförallt inte hur den tas emot.

En del personer som tycker om boken har kommit fram till mig och sagt det, skickat jättefina mejl och sms. Det värmer otroligt mycket. (Att få uppskattning för något eget som man verkligen kämpat för är fantastiskt, jag önskar att alla fick uppleva det.) Sen finns det de som blir provocerade, hatar berättelsen och gärna vill ge både boken och mig en rejäl smocka. Och så de som inte fattar något alls. Den sistnämnde kategorin är den svåraste.

Diskussionen i kaffekön slutade med att jag bytte ämne, tog min kopp och satte mig i de rödspräckliga sofforna. Under hela presentationsfikat med nya chefen grunnade jag på vilken läsarkategori han kunde tänkas tillhöra. De som gillar, hatar eller inte fattar? Tänkte han kanske att boken var självbiografisk? Jag övervägde om jag helt random skulle försöka flika in något i stil med ”Jag kan skära upp kanellängden men jag har alltså aldrig styckat någon. Jag lovar. Jag frågade en som brukar slakta får om hur man gör.” Eller kanske ”Jättegott kaffe i de nya automaterna, jag skulle aldrig få för mig att blanda sömnmedel i det, bara för att huvudpersonen i min bok gör sådant.” Men jag höll tyst.

Sen kände jag mig självupptagen och fånig. Han tänker antagligen inte på det alls. Boken betyder enormt mycket för mig, men inte för alla i min omgivning. I synnerhet inte när den dyker upp i ett omotiverat sammanhang. Lite som när folk får barn. Det är det största som kan hända för de nyblivna föräldrarna, den närmsta kretsen och de särskilt intresserade men ingen jättegrej för resten av världen. De som aldrig har försökt skriva en roman har ingen aning om hur svårt det är och många människor läser inte ens böcker. Det slog mig att det också är räddningen när den där läskiga känslan av att vara utlämnad väller över mig. Även om intimiteten delas med andra stannar digniteten av det kvar hos mig.

(Omslaget till Stockholm Psycho – motsatsen till ”trevligt” i ett fikarum på kontoret)

Limbon

När jag var liten hade vi en blank svart katt. En nyårsafton sprang hon bort och några veckor senare föddes tre små kattungar. De var det största jag hade upplevt och jag kände mig lyckligast i världen. Helt oväntat uppfylldes en dröm som jag aldrig vågat drömma.

Jag hade en skånsk pappa också som alltid längtade hem. Varje gång vi var lediga reste vi söderut. I normalfallet en oerhört påfrestande bilresa på ungefär sex timmar då hela familjen hetsigt packade in sig i den praktiska Volvon tillsammans med trasmattor, blomkrukor och vandrade pinnar. Höjdpunkten inträffade normalt i höjd med Brahehus när det blev fikapaus bestående av hemmagjorda plättar och ljummen lättmjölk ur sirapsflaska. (Ett förtydligande för er som är födda på den andra sidan om sjuttiotalet – det var inte så att vi hade en hang-up på just sirap, petflaskor fanns inte under den här perioden och sirapsflaskan var därför ett stående inslag vid varje picknick. Föreställ er en tid då allt saknades – mobiltelefoner, tv-kanaler och rimliga frisyrer.)

Svarta Katten tyckte absolut inte om att åka bil. Såg hon att vi började packa gömde hon sig omedelbart på något listigt ställe, innanför överkastet i den nybäddade sängen eller bakom någon trevlig brun stenkärlskruka. Under bilresorna for hon sedan runt som ett jamande yrväder, flämtade med tungan hängande utanför munnen och svetten droppande från nosen och tassarna.

Första skåneresan på det nya året var det premiär för kattungarna att följa med. För att de inte skulle klättra runt i bilen och hamna under gaspedalen eller försvinna bland bråten tillverkade min pappa ett lock till Svarta Kattens korg. Locket hade en lucka och var så finurligt konstruerat att Svarta Katten kunde hoppa in och ut men inte ungarna. Den här gången låg hon snällt kvar i korgen och spann medan ungarna diade och vi obemärkt packade in dem. När bilen startade uppstod paniken. Svarta Katten flög upp, kastade sig ut ur korgen men fastnade i en limbo. Å ena sidan ville hon planlöst stressa runt i bilen och försöka förstå situationen, å andra sidan ville hon inte lämna sina ungar. Hennes ylande skar sönder trumhinnorna på oss och tassarna lämnade svettfläckar på jeansen (Levis 501 – stekhett vid den här tiden). I höjd med Nyköping hittade Svarta Katten en kompromiss och fann sig tillrätta ovanpå locket. Därifrån hade hon uppsikt över vad som hände i bilen och kunde samtidigt skymta kattungarna i springan genom luckan. Om de tystnade stack hon beslutsamt ner tassen i hålet och puffade till dem så att de pep. Pipen lugnade henne. De var kvar och de levde.

För en dryg månad sedan föddes min bok. Den släpptes tidigare än beräknat och jag var inte beredd. Alltså, jag visste att den skulle komma ut eftersom jag hade skrivit på ett kontrakt, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt. Först kändes det otroligt stort och jag var lyckligast i världen. Den där drömmen som jag aldrig vågat drömma hade ännu en gång blivit verklighet.

Nu har den funnits i några veckor och jag har förvandlats till Svarta Katten. Boken är min lilla unge. Den ligger i botten på korgen och uppe på locket sitter jag, fast i limbon. Lätt panikslagen och helt utan kontroll över situationen. Jag flämtar och svettas och undrar vart vi är på väg.

Stockholm Psycho är en ljudbok, producerad exklusivt för ljud. Det finns inget fysiskt alster med vackra pärmar att ta fram och hålla lite i när jag behöver. Den syns helt enkelt inte om jag inte loggar in och öppnar korgen. Så fort jag inte längre hör något från den eller får någon form av respons som visar att den existerar måste jag glänta på det där locket, sticka ner tassen och peta på den för att försäkra mig om att den är kvar. Det har bara gått några veckor men tiden mellan pipen är redan oroväckande långa. Jag undrar bekymrat hur jag ska lyckas hålla den vid liv.

Tidigare var jag rädd för att folk skulle vara taskiga mot min unge när den släpptes ut. Nu är jag mest rädd för att den inte ska överleva bilresan. Jag vet att dagen då ljuden från korgen tystnar, hur mycket jag än petar på den, kommer en del av mig också att dö.

 

Ni frågar, jag svarar.

Ända sedan Välkommen ut på andra sidan släpptes har en fråga återkommit gång, på gång, på gång. Formuleringarna kan växla, tonfallen likaså, vissa är bara nyfikna, på hur det liksom funkar, andra kan man ana är lite avundsjuka och en tredje sort är bara välvilliga. Men det är samma undran:

”Hur går försäljningen?”

”Hare blivit några miljoner än då, höhö?”

”Vet man hur många som har köpt den liksom?”

”Säljer den nåt eller?”

Försäljningssiffror. Det är vad folk runt omkring mig undrar över. En kille jag träffade på en fest frågade helt seriöst om en bok förväntas sälja lika många exemplar som det går folk och ser en svensk biofilm ”för i så fall är det ju inte så bra”. Såna kommentarer är lätt att göra sig lustig över i efterhand eller i sammanhang där alla har koll, som här, på hur mycket en debutbok, om det inte är en vansinnig succé, säljer. Bara för sakens skull kan jag ju klargöra att exempelvis filmen Call Girl hade 17 708 besökare (källa: Sfi) bara i januari 2013, skulle en inbunden debutroman av en relativt okänd författare sälja lika många exemplar på en månad får det anses vara en väldig skräll och en extremt bra start.

Men oavsett vem jag pratar med, min mamma, en kollega, min farmor, min bästis, okänd person på fest, okänd person på jobb, vagt bekant, så vill de alla veta samma sak, hur mycket säljer boken?

 

 

Tills för någon vecka sedan har det varit väldigt enkelt att svara på för jag har verkligen inte haft en aning. Jag hade en så himla intensiv period när boken släpptes, jag jobbade massor, gjorde intervjuer, blev recenserad och allt sammantaget tog musten ur mig så pass att när jag väl hämtat mig (efter någon vecka av google-förbud) pallade jag helt enkelt ingen mer påfrestning. Jag visste att förlaget kunde plocka fram siffrorna när som helst om jag bara bad dem, men jag ville inte veta. Jag var så rädd att min förläggare skulle tystna i luren och säga att nej, det går inte så bra det här, det var kanske en felsatsning trots allt, faktum är att ingen, inte en enda, jo vänta här, tre böcker har sålts, i Vänersborg, jaha är det din hemstad, jaha är det din mamma som köpt dem, ja, förutom de tre exemplaren är det inga som har sålts.

För då skulle tiden stanna. Och jag skulle nästan sluta andas. Och jag skulle känna ett så stort misslyckande att jag förmodligen inte ville gå ut på en vecka. För det är ju så att först vill du skriva boken, sen vill du att den ska bli utgiven och sen vill du att den ska bli läst och för mig sitter alla de där delarna ihop. Jag lyssnade på Värvet häromdagen, Sissela Kyle var gäst och hon fick frågan om hon skulle spela teater om det inte fanns någon att spela för. Hon kunde knappt svara på frågan, så omöjligt var det för henne att separera teatern från publiken, för teater ÄR publik, det blir inte teater fullt ut om ingen finns där att ta del av det som framförs, det är interaktionen, parterna tillsammans, som skapar konstformen.

På samma sätt anser jag att det är med böcker, texter och författarskap, det är först när den där tredje parten kommer in i bilden helheten skapas. Hur läskigt det än är att någon annan tycker och tänker om mitt verk så är det ändå det som är meningen, om ingen tyckte eller tänkte eller tog del av det skulle inte verket vara komplett. Och då menar jag inte att jag aldrig skulle skriva om jag inte blev läst, för det skulle jag, skrivandet är ett helt eget behov i sig, skilt från läsare eller delgivning. Jag menar att konstformen BOK (hummelihum vad pretto, men va fan) färdigställs först när den kommer någon annan än författaren till del.

Så jag tog mod till mig för några dagar sedan och frågade min förläggare. Hur är det, säljer den där Välkommen ut på andra sidan någonting? Har någon köpt? Och vet ni vad, någon har köpt. Inte bara någon utan flera stycken faktiskt, det har tuffat på riktigt, riktigt bra och nätbokhandlarna beställer in i omgångar om tio och det är en positiv sak och någonstans där slutade jag lyssna och landade mjukt och fint i något som kändes som sockervadd.

Så alla ni som undrar:

Jo tack, den säljer riktigt fint faktiskt. Jag är inte miljonär än, men ge mig några år så.

En bok är en bok är en bok. Eller?

Just nu sitter jag och knåpar ihop låtlistor på Spotify. En låtlista för varje karaktär i Det går bara inte för att vara exakt. Tanken föddes i en taxibil på väg ut till Farsta i november förra året. Jag och min redaktör var på väg till BTJ:s bokhandel där hon skulle presentera vårens bokutgivning från förlaget och jag skulle ge en liten intervju. Man kan ju säga att marknadsföringen började redan där, i november, innan boken ens var tryckt. Visserligen var det ett ganska litet spektakel, med runt 40 bibliotekarier i publiken. Men jag om någon vet att man aldrig ska underskatta en bibliotekaries makt. Många av de roligaste uppdragen jag haft som cirkelledare och skribent har jag fått tack vare dem. Och som ungdomsboksförfattare är man mer beroende av biblioteksinköp och utlåning än vad vuxenförfattarna är. Så naturligtvis sa jag ja direkt då jag blev tillfrågad. Även om det innebar att jag måste stiga upp klockan fem på morgonen för att hinna med flyget till Stockholm. Förlaget stod för alla kostnader, allt jag behövde bidra med var mig själv. För det mesta är det ju så det funkar när det är dags att marknadsföra en bok. Du har boken och du har dig själv, gör något av det.

Men låtlistorna då? Hur kommer de in i det hela? Jo, chauffören som körde visade sig vara en trevlig herre som ställe flera intressanta frågor om bokutgivning när han upptäckte att han hade en bokredaktör och en författare i bilen. Bland annat började vi prata om vad som händer nu när allt mer av bokutgivningen blivit digital. Pappersböcker är inte lika heliga längre, och det finns andra sätt för en författare att synas än i dagspressen. Efter att vi stigit ur taxin fortsatte jag och min redaktör att prata, bland annat om vad man skulle kunna göra med min bok. Det är där låtlistorna kom in. Musik är viktigt för de flesta av karaktärerna i boken och medan jag skrev den lyssnade jag ofta på deras favoritmusik. Tack vare sociala medier är det nu superlätt att sprida detta vidare till andra. Jag lägger bara upp listan på bloggen, och vips kan alla andra också lyssna.

Boken finns i bokhandeln. Extramaterialet finns på bloggen

För marknadsföringen behöver inte längre innebära enbart boken plus författaren. Det kan vara boken plus författaren plus låtlistorna plus något annat. DVD marknadsförs med hjälp av extramaterial. Låtlistorna blir på sätt och vis min boks extramaterial. Något som ger läsaren något mer att ägna sig åt, efter att själva boken är utläst. Jag tror att det passar väldigt bra till just ungdomsböcker som riktar sig till en publik som är vana vid att söka på nätet. En annan sak som jag funderat på att göra är att skriva några mininoveller om karaktärerna i Det går bara inte. Också extramaterial. Bortklippta scener, eller vad man kan kalla det. Något som gör att läsarna söker sig till min blogg och har man väl fått dit dem finns det hur många möjligheter till marknadsföring som helst. För bloggen är förstås också ett marknadsföringsverktyg. Det ska vi inte sticka under stolen med.

Numera finns det ju boktrailers också. Jag skulle gärna pröva på att göra en men mina tekniska kunskaper brister. Det får bli till en annan bok. Till bokmässan kanske jag kan komma på något annat kul att locka med. Tygkassar är en klassiker, liksom tablettaskar. I mina borde det vara saltlakrits, eftersom det är Emelies favoritgodis. Eller varför inte lakrits och hallon, det matchar bokomslaget.

Men innan vi kommer så långt ska jag ha en temakväll på Stadsbiblioteket i Halmstad (det är de där bibliotekarierna igen) där jag ska prata om hur det funkar att ge ut böcker. Det blir kanske en mer indirekt marknadsföring, eftersom det inte officiellt ska handla om Det går bara inte. Samtidigt gör det ju det, jag kan bara prata om bokutgivning ur mitt eget perspektiv. Förhoppningsvis får jag signera lite också. Precis som alla andra tar jag alla chanser jag kan få.

I dag händer det!

I dag kommer min bok ut. Jo, det är säkert och sant, i dag kommer Välkommen ut på andra sidan ut i butik och på nätet och allt det som tidigare bara varit mitt är nu allas att ta del av.

Det känns märkligt. Och underbart. Och läskigt. Men mest av allt fint, för det förstår ni ju själva, alla ni som läser den här bloggen, att har man skrivit en bok då vill man få den utgiven. Och nu händer det.

Jag hade kunnat berätta hur mycket som helst bara i det här första inlägget. Om hur det kändes när min förläggare Susanna Romanus på Norstedts ringde, om processen att formge omslaget, om textredigeringen, men jag tänker att vi har ju tid på oss, så i dag nöjer jag mig med att vila i den pirrande glädjen. Det där suget i magen, nästan som när man är kär, och glädjen när en vän som läst före alla andra skickar ett sms och skriver att hon älskar den. Att hon älskar Välkommen ut på andra sidan.

Alla kommer ju inte göra det så klart, älska den alltså, men just i dag, denna första dag när min första bok finns tillgänglig för alla som vill köpa den tänker jag inte på det. Just i dag är det fortfarande smekmånad, allt är vackert och magiskt och Välkommen ut på andra sidan är min bäbis som blivit stor och jag samlar på varenda sekund, vårdar ömt och är så tacksam och glad och stolt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Så. Om ni vill ha min fina smällkaramell i bokhyllan, tveka inte för gud skull, jag tror och hoppas att ni kommer tycka om den. Vill ni kanske lära känna mig lite bättre innan ni öppnar plånboken, undvika att köpa grisen i säcken så att säga, så häng kvar här ett tag till, onsdag kommer vara min dag under det här året och det ska bli så himla, himla kul. Jag hoppas ni kommer med frågor, kanske önskemål, att ni lägger näsorna i blöt, undrar och funderar, men framförallt hoppas jag så klart att ni läser och att ni följer med oss under det här året.

Nu ska jag slänga in min välpackade väska i en taxi och flyga till Oberhof där det är skidskytte i helgen (ännu ett ämne att behandla längre fram, kanske gömmer sig några skidskyttefans här inne), och under tiden ska Välkommen ut på andra sidan leva sitt eget liv utan mig och glädjen över det hamnar sjukt högt på min personliga topplista.

Kram på er, AnnaMaria

Förbättra dina chanser att bli utgiven

Efter tre år fyllda av försök och fem manus har jag kommit fram till ett antal saker som kan förbättra chansen att bli utgiven. Ta till dig av det du har lust och strunta i resten.

 

För det första, välj att skriva i rätt genre. Vad är då rätt genre kanske du undrar. Ja, det är ju inte det lättaste att komma fram till, men det finns två viktiga saker att tänka på då du väljer.

A. Hur ser marknaden ut? Vissa genrer är ju ”uttjatade” och andra finns knappt representerade i Sverige. Kan du hitta en ny (läs nygammal) genre (t.ex. skräck som John Ajvinde Lindqvist) eller en genre som är stor i andra länder men som ännu inte kommit till Sverige (t.ex. romance som Simona Ahrnstedt)? Och om du absolut vill skriva i en ”uttjatad genre”, hur kan du då profilera dig så att du verkar unik? Själv har jag ju skrivit flera deckarmanus som uppenbarligen varit tillräckligt bra för att förlagen ska överväga att ge ut dem, men det har ändå inte räckt. Som okänd skribent är det mycket svårt att nå fram till publiken om du inte har något relativt nytt att bjuda på. Har du inte spelat för fotbollslandslaget, vunnit en dokusåpa eller tävlat i melodifestivalen föreslår jag därför att du håller dig borta från uttjatade genrer om ditt mål är att bli utgiven.

B. Vad har du för unika kunskaper som du kan använda i ditt skrivande? Du har säkert hört uttrycket ”gräv där du står” och det är precis vad du måste göra. Har du några specialintressen eller ett udda yrke som du kan använda dig av? Försök att profilera dig så mycket det bara går!

För det andra, välj rätt förlag att skicka dina manus till. Detta är också lättare sagt än gjort. Ett tips jag fått är att skicka manus till förlag som ger ut böcker som påminner om det jag har skrivit. Dock har jag upptäckt att detta inte alltid är särskilt lyckat då förlagen inte vill anta författare som kan konkurrera med författare de redan har.

Ett misstag jag gjorde i början var att bara skicka mina manus till större förlag eftersom jag tänkte att de antar fler debutanter än de mindre förlagen. Dock har jag upptäckt att mindre förlag verkar mer benägna att satsa på en okänd, outgiven skribent och många av de ”stora författarna” har faktiskt debuterat vid mindre förlag.

För det tredje, lägg ner tid och energi på att marknadsföra ditt manus. Det är inte förrän nu, då jag varit tvungen att skriva säljtexter till min bok, som jag insett vikten av att på ett lockande sätt beskriva vad Charlotte Hassel handlar om. Tidigare har jag bara använt mig av korta och snärtiga ”baksidetexter” som egentligen inte har sagt särskilt mycket om bokens innehåll. Det är inte lätt att skriva om sig själv eller sitt manus, men det är nödvändigt för att skapa intresse hos förlagen. Hitta inspiration genom att läsa om hur andra böcker beskrivs på förlagens hemsidor, på Adlibris eller i bokhandlarnas kataloger. Jag lovar att det är värt investeringen.

För det fjärde, försök att skapa kontakter på förlagen. Detta är verkligen inte lätt, men om en lektör eller förläggare vet vem du är tror i alla fall jag att chansen att de läser ditt manus ökar något. Mitt bästa tips är att kontakta någon på förlaget innan du skickar in ditt manus. Maila en säljtext där du beskriver ditt manus och fråga om de är intresserade av att läsa. Svarar de ”ja” vet du åtminstone att de troligtvis kommer läsa ditt alster. OBS, detta fungerar bara med vissa förlag. Bonniers och Nordstedts kommer i bästa fall bara ge dig ett standardsvar.

Andra sätt att skapa kontakter är att ”nätverka”. Lär känna branschfolk genom sociala medier, åk till bokmässan och gå på releasefester.  Du kommer inte få ett bokkontrakt för att du lär känna rätt människor, men du kanske kommer i kontakt med din framtida förläggare. Glöm inte att ett förlag inte bara satsar på ett manus, de satsar på en författare och det är viktigt att även du är ”säljbar”.

Ytterligare metoder kan vara att försöka få ditt manus att stå ut när du skickar in det. Bifoga en kortfilm där du presenterar dig själv och din bok eller baka in manuset i en tårta. Alla sätt är bra utom de dåliga ;-).

Sist men inte minst vill jag också påminna om att det tyvärr inte räcker med ett bra manus för att bli utgiven. I en intervju sa Dustin Hoffman något i stil med ”om jag säger att min framgång inte har något med tur att göra så ljuger jag” och precis samma sak gäller författaryrket. Du behöver en stor portion tur för att få en bok antagen och du måste dessutom hitta en förläggare som fattar tycke för din bok och som finns vid ett förlag som anser att ditt manus ligger rätt i tiden och som är beredda att satsa på det. Det är med andra ord mycket som ska klaffa för att du ska ta dig igenom nålsögat och därför är mina allra viktigaste tips till dig att noggrant tänka igenom vad du ska skriva innan du börjar, fila på manuset så mycket du kan innan du skickar in det och sedan hålla alla tummar du har.

Hoppas att detta kan vara till någon hjälp och lycka till!

Första boken i en serie, hur gör man?

I fredags fick jag en fråga. Vilse undrade hur jag tänker kring skapandet av första boken i en serie. Vad bör man tänka på? För egen del handlar det mycket om bokens grundläggande struktur, hur den delar ut information och med vilket tempo den driver handlingen framåt. Så jag tänkte dela med mig av några funderingar.

1. Börja aldrig med en infodump. Det är enligt min mening det värsta man kan göra. Kasta istället in läsaren och huvudkaraktären rakt in i handlingen. Kan hända att det första kapitlet egentligen bara var det första för dig som författare. Det var där du byggde upp värld och karaktärer för dig själv. Men i den färdiga historien behövs det inte längre. Kanske kan läsaren komma in något kapitel senare, där berättelsen får mer fart?

2. Portionera ut informationen. Det är mycket som måste introduceras i första boken. Världen, karaktärerna, olika varelser, deras relationer med varandra, men även sådana saker som sociala och ekonomiska strukturer och hierarkier. Portionera ut allt i lagom takt, för att inte sänka tempot. Utse gärna någon sidekick som har bättre koll än huvudpersonen, så kan sidekicken bli lite av en guide som förklarar både för huvudkaraktären och läsaren samtidigt. Gör det inte för uppenbart bara.

3. Se till att karaktärerna är levande från första början. Ofta när man skriver första boken i en serie (eller en bok överhuvudtaget) så tar det ett tag, kanske hela boken, innan man riktigt lärt känna karaktärerna. Då måste man gå tillbaka och redigera hela boken så att karaktärens röst blir enhetlig genom hela historien. Om man inte gör det riskerar man att få ganska lama karaktärer i början, som mot slutet blivit helt förändrade. Visserligen ska ens huvudkaraktärer gå genom en viss förändring under sin karaktärsark, men det ska vara en förändring som du som författare kontrollerar, inte en förändring som beror på att du i början av boken ännu inte riktigt visste vem karaktären var.

4. Det gör inget om inte hela din värld syns i första boken. Man kanske har den mest fantastiska värld, med hur många intressanta berättelser, varelser och konflikter som helst. Men man kan inte visa allt samtidigt. Det var det största misstaget  jag gjorde med Drakhornet. Var tvungen att göra en väldig redigering och kapa bort stora mängder information. Nu är det sparat till bok två istället.

Den mest klassiska av alla berättarstrukturer. Men den fungerar ...

5. Ta kontroll över tempot. Man måste variera tempot i olika kapitel. Vissa måste vara långsammare, och andra snabbare. För många långsamma kapitel och man tråkar ut läsaren, för många med högt tempo och man tröttar ut dem. Det behöver vara en blandad kompott som går lite om vartannat. Ett enkelt tips är att kolla på kapitelindex och notera framför varje kapitel om det är ett långsamt eller snabbt kapitel. Om man vill kan man gradera på en skala 1-5. 🙂 Se sedan till att det finns en lagom puls av omväxlande snabba och långsamma kapitel. Börja gärna hela boken med ett eller två snabba, så är chansen större att kroka läsaren. Mot slutet när berättelsen närmar sig klimax är det också bra med fler snabba. Annars blir det liksom inte så mycket till klimax. 😉

6. Underskatta inte läsaren. De förstår mer än vad du tror.

7. Överskatta inte läsaren. Ibland förstår de inte, fast du tycker att du lagt dit alla möjliga anspelningar. Kolla av med dina betaläsare. Vid behov är det bara att trycka in fler ledtrådar eller förtydliga.

8. Ha kul.

För ytterligare diskussioner kring detta så måste du (Vilse) nog läsa Drakhornet, så kan vi snacka sedan. Hoppas det var intressant för alla andra också! 🙂 Kommentera gärna med era egna tankar. För det är ett fascinerande ämne. Ju fler som delar med sig, ju bättre.

Releasefesten för Jacks Rockiga Resa!

Dagens gäst är vår egen permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk som den 10:a april hade releasefest för sin första bok, Jacks Rockiga Resa.

Innan releasen var jag orolig för … det mesta. Enda tills jag insåg att det mesta ju faktiskt alltid brukar lösa sig, oavsett.

Alla bilder är tagna av Robert Björk

På releasedagen var jag så förkyld att jag knappt visste vad jag hette. Men med några smärtstillande var jag i alla fall på benen. Jag tror att adrenalinet av den fina responsen fick mig att glömma att jag var sjuk för ett tag. Så fort alla hade gått hem kände jag mig sänkt igen men ändå samtidigt väldigt glad och nöjd över en kanonrelease.

Signeringsdags

Under dagen lottade vi ut en massa roliga saker. Ett par hörselkåpor till snyggast färglagda hörselkåpor och ett Flying V-paket med gura i barnstorlek till en lycklig rocka loss-vinnare samt en baddiebag och ett signerat exemplar av boken till snyggast rockklädda yngling. Vi hade med oss allas vår Onkel Hårdrock, alias Demian, den fantastiska tinnituskonsulten Cathrine som berättade för barn och vuxna om hörsel och hur man skyddar den samt Anna Synnerö som höll i trådarna tillsammans med bokens förläggare Hans-Olov Öberg. Underlandet var en fantastisk plats att vara på och de gjorde även de ett kanonjobb.

Rocka Loss tävlingen

Ett stort tack till alla som hjälpte till och som kom! Nu hoppas jag att boken ska sälja så att nästa bok kommer ut till hösten. Omslaget är klart och jag har börjat fnula på storyn som kommer skilja sig en del från den första, men på ett väldigt bra sätt. Hårdrockens styrka kommer dock gå som en röd tråd genom hela berättelsen. Dessutom kommer en känd svensk rocker figurera i boken, men vem tänker jag inte avslöja än 😉

Kanske ses vi på en signering någonstans ute i landet.

Allt gott, allt rock!

Hans-Olov och Demian

Demian och Cathrine

Tinnituskonsulten Cathrine

Unge rocker med baddiebag

Smakprov – och varför det är viktigt

Vi går mot en elektronisk framtid. Pappersböckernas tid är ännu inte ute, men vid horisonten kan vi skönja slutet på deras dominans. Något av det skönaste jag vet är annars att gå i bokaffärer. Att strosa runt bland raderna av böcker och känna doften av cellulosa. Ett paradis på jorden är så klart SF-bokhandeln nere i gamla stan. Där har jag spenderat alldeles för mycket tid, och pengar.

Något av det bästa är just den där känslan av att gå och vända på stenar. Man undrar under vilken man ska hitta pärlan. Man vänder och läser baksidestexten, ställer tillbaka, vänder på nästa, och nästa och nästa. Tills man finner en som verkligen känns intressant. Då bläddrar man lite. Läser kanske några rader. Försöker få en känsla för språket. Klaffar allt så köper man boken.

I den nya bokbranschen handlar man mest över internet. Både elektroniska böcker och pappersböcker förflyttar sig smidigt från servrar och lager och landar direkt i läsplattor och brevlådor. Men vad händer då med stenvändandet? Det ersätts av de smakprov man kan finna online. Eller av rekommendationer på bloggar och hemsidor. Det är inte detsamma, men det kanske egentligen inte är sämre, det är bara … annorlunda.

Jag blev tillfrågad för några månader sedan om jag kunde garantera att min bok var lika bra som en bok utgiven på ett av de stora förlagen. Jag svarade att jag kan inte garantera någonting. Vad jag däremot kan göra är att erbjuda smakprov, så att vem som helst kan få provläsa boken. Då kan de själva se om det är något som faller på läppen, eller inte.

Nu finns Drakhornet som smakprov på provlas.se. de två första kapitlen, helt fritt för den som vill läsa. Sedan kan man i lugn och ro bestämma sig för om det verkar vara värt ett köp. Visst är den nya världen underbar.

Jag spritter av glädje!

Igår fick jag mitt provexemplar från tryckeriet. Det är egentligen det andra provtrycket, vi upptäckte några fel i det första och var tvungna att korrigera. Det är ju visserligen precis det man har provtryck till. Men det gjorde också att jag inte riktigt kunde hålla boken i handen och känna det där ”Yes! Här är min bok!”

Men vad är det egentligen för böcker han har i hyllan? Klicka på bilden och se om du kan spana några intressanta titlar.

Så anlände provtryck nr 2. Och det var perfekt. Så nu står jag här, känner vikten i handen, och suger in känslan. Det här har jag gjort. Med mina egna händer. Från början till slut. Mitt eget verk. I ett större perspektiv är det kanske lite konstigt att fästa så stor vikt vid 570 gram cellulosa, men för mig är det en seger.

Jag är mycket nöjd med kvalitén på boken. Pappret har en bra känsla och de mjuka pärmarna känns glatta, tjocka och slitstarka. Mattlamineringen gör att illustrationen blir en aning dovare i ton än vad jag först trodde. Men det gör det nästan bara bättre, den trollska skogen blir ännu mer trollsk. Jag är supernöjd med det jobb som Morten Ravnbo och Darlene van der Heiden gjort. Jag kan riktigt känna hur Kilsbergens skogar sträcker sig, genom omslaget, mot mig.

Nu återstår ”bara” att skicka recensionsexemplar till tidningar och bokbloggar. Det blir nog mest bokbloggar skulle jag tro, även om jag faktiskt blev intervjuad av en lokaltidning igår. Det var väldigt trevligt. Hoppas på mer sådant i framtiden.

Det börjar bli nervöst

Det närmar sig slutet. Det har varit en lång process att förvandla det där manuset i datorn till en riktig bok. Men snart är det bara dagar kvar innan jag håller det första provexemplaret i handen. Idag har jag mailat fram och tillbaka med min grafiska designer och gjort små justeringar på den sista versionen av omslaget.

Jag är så nöjd med omslaget att jag nästan spricker. Som jag tidigare berättat så kommer Drakhornet att ha ett omslag i mangastil. Dessutom är det inspirerat av John Bauers konst, så det blir lite Bauermanga. 😉 Jag hoppas att denna mix av det genuint svenska och det lite ungdomligt coola slår an rätt strängar hos de potentiella läsarna.

Överhuvudtaget börjar jag faktiskt bli nervös. Det är inte något jag brukar vara. Men detta känns så pass stort och viktigt att det tar sig förbi mina vanliga emotionella barriärer och får mig att bli lite ängslig och rastlös.

För det är ju på sätt och vis nu som jobbet börjar. Det är nu, när man har den färdiga boken i handen, som man måste lyckas höja sig över mediabruset så att människor upptäcker dess existens. Man kan ha världens bästa bok, men om ingen känner till den, så spelar det ingen roll. Men jag har några idéer vad gäller marknadsföring, som jag tror kommer att bli riktigt bra. En idé är riktigt djärv, jag tror ingen har gjort något liknande förut i Sverige. Men mer om det senare.

Men vad händer om det inte funkar? Om läsarna uteblir? Hur mycket jag än intalar mig att det egentligen inte spelar någon roll, för jag har ändå publicerat min egen bok, så säger mina känslor något annat. Nu har jag lagt ner så mycket tid och energi på det här, och min grafiska designer har lagt ner så mycket tid och energi på det här, att jag längtar efter en rejäl framgång.

Det är inget konstigt att hoppas på goda resultat. Vilken författare gör inte det? Vilken författare vill att hans/hennes böcker ska glömmas bort och arkiveras i något underjordiskt valv. Eller rensas ut och skickas till pappersåtervinningen? Nej! Man längtar efter att orden ska få sträcka sig ut och möta andra människor. Att orden ska få beröra, förvandla och inte minst underhålla. Är det inte därför man skriver?

Så jag börjar bli nervös. Fast när jag tänker efter, så är det nog ett sundhetstecken. Tänk vad tråkigt det vore att gå rakt genom allt detta och bara vara blasé. Nej, då är jag hellre nervös, även om det kan kännas lite olustigt.

Förlagschefen älskade idén!

Ett nytt gästinlägg av Therés Stephansdotter Björk. Hon är  en så kallad ”ständig gäst” på debutantbloggen och kommer regelbundet med nya inlägg under 2011. Hon debuterar under våren med ”Jacks Rockiga Resa.” på Kalla Kulor Förlag.

Det finns två traditionella vägar för att bli publicerad. Skicka ditt manus till ett förlag eller publicera det själv.

För mig gällde inget av dessa alternativ.

Jag gick en mediautbildning med 26 praktikveckor uppdelade på tre perioder. På min andra praktik delade företaget jag satt på lokal med ett bokförlag. Jag gillade snabbt förlagschefen och började på måfå droppa lite bokidéer utan någon egentlig tanke bakom. Jag hade ju länge skrivit lite olika saker, fått några låttexter och artiklar publicerade. Men jag hade aldrig vågat närma mig den klassiska författardrömmen.

Så kom den där idén en dag i duschen då allt bara verkade falla på plats. Jag har jobbat med barn, jag älskar musik. En musikorienterad barnbok! Inriktningen skulle vara rock och hårdrock. Varför har ingen tänkt på det förut? Någon måste ha gjort det tidigare. Jag började googla men hittade inget som liknade min tanke. Hur säker jag än var på min idé kände jag ändå en bitande känsla i magen då jag bestämde mig för att försöka sälja in idén till förlaget. Den känslan hade jag helt i onödan.

Förlagschefen älskade idén. Det tog en tid innan jag fått klartecken att börja och det blev ett första utkast. Ett av slutligen sex stycken. Men efter det andra utkastet när jag förstod att det faktiskt skulle bli en bok och förlagschefen godkänt det som en bra början blev jag galet glad. Jag har nu jobbat med boken i ett år och har således länge vetat om att jag ska bli publicerad. 1,5 år efter min idé kommer boken äntligen släppas i april. Det enda lite tråkiga med detta är att jag inte känner samma lycka nu som då. Men jag har en känsla av att när jag väl har boken i handen kommer känslan återinfinna sig i hela kroppen.

Att bli publicerad eller inte tror jag handlar mycket om tur och timing ihop med ett riktigt bra manus. Du kan ha ett riktigt bra manus men det garanterar ingenting. Så refuseringsbreven behöver inte alls vara ett tecken på att ditt manus inte är attraktivt. Många egenutgivare har blivit refuserade åtskilliga gånger och sedan sålt riktigt bra när de själva gett ut boken. I mitt fall var insäljandet av idén ett stort avgörande. Redan innan boken ens börjat skrivas var alltså sälj en avgörande faktor. Det kommer det att vara under hela processen.

Jag jobbar nu som marknadsassistent på ett förlag där sälj är en viktig del och jag ser hur svårt det kan vara. En intervju eller artikel kan vara avgörande för att någonting ska hända. Samtidigt kan man få till massa publicitet som inte leder speciellt långt alls. Även här är kunskap men även timing viktigt. Underskatta inte heller användandet av kontakter. En tid innan och en tid efter det att boken blivit publicerad är marknadsföringen och säljet runt boken det som kan få den att höjas till skyarna eller falla i glömska. Detta styrs ofta av förlaget.

I ett mindre förlag har du förmodligen mer att säga till om själv och kan även göra en hel del av arbetet själv. Hittar du ett egenutgivarförlag är det en fördel om de har folk som jobbar med detta knutna till sig. Ger du ut boken på ett helt eget förlag se till att hitta någon eller några som kan hjälpa dig med detta.

Hitta folk som kan läsa igenom ditt manus och komma med feedback. Om du är rädd för vad folk ska tycka, tänk då på vad de som läst flera hundra manus kommer att tycka.

Tro stenhårt på din idé/manus och sälj, sälj, sälj!

Det är kul … att redigera

Just nu håller jag på med slutredigeringen av min bok. Det känns bra. Det är också spännande att läsa igenom hela texten igen, och att göra det i ett relativt högt tempo. Lite konstigt, kan man tycka, att det är spännande när man läser samma text för etthundrafemtioelfte gången. Men jag finner mig ändå road av berättelsen. Och det är väl tur det. Annars skulle man aldrig orka.

Slutredigering kallas tydligen för ”line edit” i den engelskspråkiga världen. (Om någon vet vad termen är på svenska, förutom ”slutredigering”, så får ni gärna skriva mig en kommentar. 🙂 Jag är ständigt villig att lära.) Det hela går i alla fall ut på att gå igenom texten en sista gång, plocka bort onödiga ord, och försöka göra texten så snygg och lättläst som möjligt.

Detta är alltså det sista steget i redigeringsprocessen. Vid det här laget måste man redan ha gjort den grova redigeringen där man flyttar scener, plockar med karaktärer, förändrar i den narrativa strukturen och ibland skriver om hela kapitel. Allt sådant måste vara klart. Det här är finliret.

Det finns författare som påstår att man i slutredigeringen ska plocka bort runt 10% av texten. Riktigt så brutal kommer jag nog inte att vara. Men det beror ju också självklart på hur texten ser ut, och hur mycket man slipat på den tidigare. Fast det blir ändå en hel del text som ryker. Jag är kanske 75% genom boken och har tagit bort nästan 2500 ord Det är ändå ett medelstort kapitel för mig.

Ibland är det några ord i en mening som försvinner, ibland är det en hel mening eller två, ibland är det hela stycken. De försvinner, inte för att de är felaktiga eller direkt dåliga. De tillför bara ingenting och saktar ner mer än vad som skulle behövas. Nedanför har ni några exempel från dagens arbete på hur meningar kan förändras och förkortas.

Hon hade ett ovanligt sympatiskt leende … för att vara ett troll.
Hon hade ett ovanligt sympatiskt leende … för ett troll.

Hon tassade iväg genom tunneln mot grottan.
Hon tassade iväg mot grottan. (För läsaren vet redan att de är i en tunnel.)

Längre bort i grottan tog båsen slut och istället var där en stor underjordisk äng.
Längre bort låg en stor underjordisk äng. (Onödigt mycket detaljer, dåligt formulerat, saktar ner)

Tillsammans gick hon och Sven ut och satte sig i gräset utanför stugan.
De satte sig i gräset utanför stugan. (Läsaren vet redan att det bara är Hanna och Sven i den där scenen. Onödiga detaljer.)

Sedan kan man inte plocka bort alla detaljer, överallt, hela tiden. Då förlorar boken i struktur och nyanser. Men man behöver inte ha onödiga upprepningar och man behöver verkligen inte vara övertydlig.

Så tänker i alla fall jag. Hur tänker ni?

Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1.

I gårdagens inlägg ställde Annelie ett stort antal frågor till mig. Alla frågorna är egentligen sammanvävda då de ger olika vinklar på samma problematik. Därför griper jag mig an den stora huvudfrågan idag, den om litterär kvalité, och återkommer med de resterande småfrågorna imorgon.

Annelie skrev bl.a. att ett förlags namn ofta fungerar som en kvalitetsstämpel för konsumenten. Det är väl en sak att författaren tror på historien, en helt annan att någon extern, ett förlag, tror på den och är villiga att satsa pengar. Om boken är utgiven på ett stort förlag så brukar det innebära att den faktiskt också är bra. Konsumenten kan vara trygg i att få valuta för sina pengar.

Jag kommer att ge ut min bok på eget förlag. Mitt manus har inte passerat förlagens nålsöga. Hur ska jag kunna övertyga köparen att min bok faktiskt är värd att köpa. Hur ser jag själv på att säkerställa den litterära kvalitén? Hur vet jag att min text faktiskt är bra nog?

Det är en viktig fråga. En berättigad fråga. Något jag funderat mycket över.

Mina egna tvivel.

Självklart har jag tvivel. Ibland undrar jag om manuset verkligen är bra nog. Men det är ingen ovanlig känsla. Och den går över. För jag är mycket medveten om att nästan alla nya författare känner sig som ”bluffar” innan de har acklimatiserat sig till den nya rollen. Jag har läst en massa sköna inlägg av Kevin Frato från debutantbloggens första år. Där beskriver han hur han när som helst väntade att den ”Hemliga litterära polisen” skulle slå in dörren, arrestera honom och kasta honom i fängelsehålorna.

Men det finns några saker som gjort att jag kommit över mina tvivel. Här tänkte jag lista några av dem.

Riktigt usla böcker.

Förr eller senare händer det alla. Man har börjat på en ny bok. Man har kommit kanske femtio sidor in och ingenting verkar hända. Karaktärerna är träiga, ploten är obefintlig och språket börjar sakta men säkert skava i ögonen. Till slut lägger man ner boken och säger: ”Till och med jag kan skriva något bättre än det här.”

Det är inte alla som sedan går och skriver något eget. Men jag gjorde det. Varje gång jag får stora tvivel går jag bort till bokhyllan och plockar ner en ”riktigt usel bok.” Märk väl att de alla är utgivna av stora svenska förlag. Med stavfel, meningsbyggnadsfel och allt. Efter några sidor kan jag sätta tillbaka den i hyllan och nöjt konstatera att mina tvivel har skingrats.

Återkoppling från målgruppen

Min bok är riktad mot tonåringar och ”unga vuxna.” Därför har jag självklart också låtit flera tonåringar läsa den. Här är ett sms jag fick av en av dem:

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Vi träffades en vecka senare, fikade och gick systematiskt igenom boken, scen för scen, karaktär för karaktär. Det var väldigt givande.

Över lag har mina tonårsläsare varit väldigt entusiastiska. Det känns skönt. För det är ändå de som är målgruppen. Jag är säker på att en sann litteraturvetare skulle finna tusen saker som är fel på mitt manus. Men vad gör det, om målgruppen älskar den.

Återkoppling från de äldre betaläsarna

Jag har även ett antal unga vuxna samt äldre som fått läsa manuset. Faktum är att alla genuint har gillat den. Jag har varit väldigt noggrann med att påpeka att de inte får vara snälla mot mig, utan tvärt om måste påpeka varje brist de kunnat finna. Det har de också gjort, så det finns en hel del jag åtgärdat. Samtidigt har de alla, oavsett ålder, gillat historien. Flera har kommenterat att språket känns väldigt målande och levande. Detta trots att manuset då befann sig i en oborstade beta-version.

Det är mycket tack vare deras uppmuntran och glada tillrop som jag faktiskt vågar ta steget ut och publicera själv.

Kommentarer från refuserande redaktörer

I ett tidigare inlägg så publicerade jag ett refuseringsbrev från en redaktör på ett av de stora förlagen i Stockholm. Hon tog trots allt tiden att ge mig några uppmuntrande kommentarer samt några tips hur jag skulle kunna redigera manuset. Det hade hon inte behövt göra.

Jag har fått liknande uppmuntrande brev även från andra förlag. Flera skrev att de gärna tog emot framtida manus. Det innebär, i alla fall i min naiva skalle, att de insett att här faktiskt finns något. Sedan fungerade inte manuset just för dem, men de ser det inte som omöjligt att jag skulle kunna ha en framtid som författare

Det räcker för mig.

Min egen tro på mitt eget material.

Det finns en ganska stor stigma i att ge ut själv. Den ”Hemliga litterära polisen” tittar barskt på dig och mullrar ”Vem är du? Tror du att du är någon?”

Men jag bryr mig inte. Det är många år sedan jag upptäckte att jag faktiskt är någon. Jag är en sån där människa med jobbigt god självkänsla. Jag vägrar låta Jante och dess hemliga polis sätta sig på mig. Jag tror på mitt eget material.

Det är inte en tro som bara anlänt hux flux. Det är något som växt fram under en lång period av slit. Jag är idag en mycket bättre författare än när jag skrev de där första svajiga raderna på min första bok. Det kan jag säga med säkerhet. När jag läser mina gamla texter så ser jag verkligen att det skett en utveckling. Jag kan se de misstag jag gjorde då och veta att de inte kommer att göras igen.

På samma sätt kan jag, när jag läser böcker, oavsiktligt börja studera en författares teknik. Jag har blivit mycket mer medveten om form och innehåll, narrativ struktur och karaktärsbeskrivningar. När jag därför läser min egen bok och känner ”Det här är ju riktigt bra” så tror jag faktiskt att det inte enbart är mitt storhetsvansinne (även om det kan vara en delförklaring 😉 ) utan att manuset faktiskt är bra på riktigt.

För jag tror helt ärligt att jag lyckats skapa något ganska unikt. Det är en väldigt speciell värld, vår egen historia, men ändå inte, främmande men ändå välbekant. Full av märkliga varelser, hämtade ur våra gamla folksagor, men i en ny smutsig, bitvis ganska grym, tappning. Jag tror att det finns något här som tilltalar, inte bara tonåringar, utan fantasyälskare över lag.

Nu börjar det här inlägget bli riktigt långt. Alldeles för långt. Imorgon kommer del 2 och då ska jag ifrågasätta vad litterär kvalité egentligen är för något. Kanske kommer det bli provocerande. Kanske går jag alldeles för långt. Läs själva. 😉

Vi ses imorgon.