Att ge ut själv: Loser eller visionär?

Jag har gått och sugit på idén att starta eget förlag ganska länge. Det är över ett år sedan tanken slog mig första gången och jag kollade upp vad som skulle krävas. Jag insåg att det var mycket jobb. Så pass mycket att jag lät det vila. Det fanns inte utrymme just då i mitt liv. Men idén ville inte släppa och för varje refusering kom den tillbaka med förnyad styrka.

Första gången jag nämnde tanken för min far reagerade han ungefär så här: Va? Ge ut boken själv? Men det är ju bara sådana där misslyckade författare som gör sånt.” Jag förstår hans reaktion. Det är en ganska vanlig inställning att man bara är en ”riktig” författare om man blir antagen på ett av de ”riktiga” förlagen. Författare som tar saken i egna händer och ge ut sin bok själv ses ofta med en viss misstänksamhet. Många associerar det med titlar som ”Tant Agdas diktsamling” eller ”Hovslätts Hembygdsförenings årsbok.” Begränsade upplagor för en begränsad publik. De har säkert sitt värde. Men det är inte den typ av självutgivning jag är intresserad av. Den är just alldeles för begränsad.  Jag vill nå ut. Jag vill, som alla författare, finna den stora publiken.

Saken är den att det finns tre olika sätt att ge ut själv. Folk blandar ofta ihop dem. Det första är om författaren kontaktar ett tryckeri och själv betalar tusenlappar för att få kanske hundra exemplar levererade hem till dörren. Då säljer man som privatperson. Marknadsföring och allt annat får man sköta helt själv. Det ska mycket till för att få någon volym på en sådan försäljning.

Det andra alternativet är att använda ett ”print-on-demand” förlag. Författaren betalar inte en krona, utan tankar bara upp text och omslag till förlagets server. Boken hamnar i förlagets katalog (d.v.s. hemsida) och vem som helst, inklusive författaren kan beställa så många exemplar de vill. Men eftersom varje beställd bok trycks individuellt så blir det väldigt höga priser. Jag har en kompis som gjorde så. Hans bok hamnade på 270kr, för en pocket och 420kr för en inbunden. Det är väldigt dyrt. Jag vet inte hur många kopior min kompis sålt. Inte överdrivet många skulle jag tro. Tyvärr.

Vad som återstår är det tredje alternativet. Den långa vägen. Att starta eget. Det är den vägen jag tänker vandra. Det är mycket att hålla reda på. Men det är värt det. För min text måste ut nu. Den måste andas och möta människor, annars dör den. Jag ska ge min text ett eget ISBN och en egen EAN. Jag ska fixa distribution, tryckeri och marknadsföring. Man ska kunna surfa in på mitt förlags hemsida och beställa, som pappersbok eller e-bok. Den ska registreras i bokrondellen så att man kan finna den på Adlibris, Bokus och alla andra större nätbokhandlare. Förhoppningsvis ska jag lyckas sälja in den till några vanliga boklådor också. Detta är enda sättet, om man faktiskt vill få några kopior sålda. Och det vill jag.

Efter en förklaring tyckte min far inte längre att det var en så usel idé. Inte riktigt så usel i alla fall. Faktum är att när jag förklarar för folk vad jag håller på med så reagerar de flesta med ”Oh, det är ju faktiskt ganska coolt! Du får säga till när boken är klar så jag får läsa den.” Det är så klart musik för mina öron. Plötsligt har man förvandlats från loser till visionär. Man får bara hoppas att det går bra, så man inte slutar som loser igen. 😉

Min första boksignering

Jag skippade Bokmässan och drog på boksignering istället. Jag blev omfrågad om en åtta timmars signeringstid under fredagen och tyckte det lät väldigt länge, men sade givetvis ja. Jag hade nog kunnat sitta åtta timmar till, för det kom folk hela tiden. Butiken tömde sitt Punkpappor-lager och jag fick ta böcker hemifrån (som jag klokt nog hade kånkat med mig) för att alla som ville skulle få möjlighet att köpa boken. Och jag signerade till sista stund. Kul!

Flertalet som kom förbi och hälsade hade redan köpt och läst boken och de var otroligt positiva (tur). Jag hade då aldrig trott att responsen skulle vara på den nivån. Några var väldigt imponerade över hela saken med att skriva en bok, jag kontrade med att jag inte kunde någonting annat (och egentligen knappt det).

Det var övervägande vuxna som hade läst boken, och de allra flesta vuxna som köpte den skulle ha den tillägnad sig själv. Tanken har aldrig slagit mig att det kan finnas ett intresse för vuxna att läsa den. De som läst den talade om både humorn och igenkänningsfaktorn i boken. Och det är klart, jag skulle själv gärna läsa en kapitelbok för barn som jag hade roligt åt.

Mitt i allt stegade Peter Stormare med fru och barn förbi. Jag försökte givetvis få honom att köpa Punkpapporna, men han sa nej, han hade redan köpt boken. Hoppla!

Nästa signering är nu på lördag, söndag och måndag. Hoppas jag får lika trevligt då.

Liz

Små små steg

Det här är inte en checklista.

Det här är en mellanakt.

Kom hem ifrån SM i Poetry Slam där jag stod som tävlingsansvarig, übersekreterare, deltidskonferencier och allmän arrangör. Det gick bra. Helt gnisselfri administration, svenskt rekord i att få upp korrekta resultat snabbt, publikrekord under kvaldagarna, bara delvis tappad röst… och ett tvåsiffrigt antal kommentarer på temat ”Det här var fan det bästa SM:et nånsin!”.

Kom hem och insåg att det fortfarande inte hade hänt så mycket på djupet. Note to self: saker går fortare om man gör dem. Note to self II: Bekräftelse är trevligt, men betalar inte ölen.

Jag frågar redaktör Öberg om det är normalt att det inte har kommit en enda recension (förutom på kamrat Stefans blogg) fastän boken har varit ute i över två veckor. Javisst, flinar han och lägger till en fotbollsmetafor, det är gott om fotbollsmetaforer i det här projektet både här på bloggen och utanför den. En helt oetablerad författare får helt enkelt inga recensioner de första veckorna. Nån av de stora elefanterna måste vakna först. Nån på SVT, eller DN (as if). Först då börjar det rulla. Förklarar redaktör Öberg.

Jag glider runt i boklådor och konstaterar att Bokia och Akademibokhandeln har tagit in Gå på djupet. Ibland ser man den till och med direkt. Jag glider runt och undrar vem som ska köpa den. Vore den inte en perfekt studentpresent? Jo. Det vet ju varenda moster att unga killar gillar fopoll. Hur får man bokhandlarna att skriva såna där små käcka lappar och sätta under boken: ”Glöm inte studentpresenten!”?

Jag läser artikeln i Länstidningen och rättar felen. Det är i alla fall en intervju! En grej att pricka av på den där checklistan som det här inlägget inte är.

Annars är det små små steg som gäller. Inga bombastiska milstolpar längre – inga böcker som kommer från trycket, inga releasefester, ingen högläsning. Bara ett mail här och där, fram och tillbaka, som visar att vi sakta, sakta är på väg åt rätt håll.

Och jag vet att jag är oerhört privilegierad. Jag vet att det till och med är coolare att ge ut en roman än att doktorera i fysikalisk kemi. Jag vet att jag har fått något som är få förunnat – det har varit fantastiskt så här långt och det vore alldeles övermaga att gnälla över tomheten på andra sidan releasefesten.

Men det är tomt här. Lite samma känsla som att komma hem efter en långresa, eller efter en vecka på Roskildefestivalen. Det konstanta flödet av intryck som plötsligt byts ut mot ett vakuum. Pang. Tystnaden som en tjock dimma runtom en. Och en gnällig känsla av ”Jag vill tillbaka!”, eller i värsta fall ”Var det inte mer än så här?”.

Det är bara lugnet i orkanens öga, intalar jag mig. Snart. Snart vaknar de stora elefanterna.

Nån som vet hur man väcker dem?

/Marcus

Led

Innan jag blev antagen funderade jag ofta på vad som hände då man blev antagen. Därför tänkte jag gå igenom detta ifall någon refuserad undrar. Jag hade bilden av att om man blev antagen så kom förlaget med trumpeter ett par veckor efter man skickat in manus. Fel. Att det tar tid är inte alls ovanligt. Så här var det för mig: Först skrev jag ett manus. Sedan skickade jag in det den 11 november 2008. Och väntade. Jag väntade så förfärligt länge att jag trodde jag skulle hinna dö. Faktiskt så förberedde jag maken på hur han skulle agera med mina manus då jag låg där och dog döden.

I  mars 2009 hade man inte hunnit läsa mitt manus. I april hade man läst och bestämt sig för att inte gå vidare, men de skrev att man gillade mitt manus och att jag gärna fick bearbeta det så det skulle passa in i förlagets profil – om jag själv ville. Och det är klart jag ville det. Jag gick noga igenom deras synpunkter och funderade ett par veckor innan jag bearbetade manuset och skickade in en ny variant. Nu hade det hunnit bli maj 2009. Och sedan väntade jag. Länge. I månader närmare bestämt.

Förlaget mailar januari 2010 och frågar hur jag skulle ställa mig till att bearbeta mitt manus igen med en redaktör om det skulle bli tal om utgivning. Nä, jag är inte intresserad av att bearbeta det, svarade jag givetvis inte. Jag sa naturligtvis att jag förstod att mitt manus hade brister och fel. I januari 2010 blir jag antagen. De skulle ringa mig på måndagen för diskussion av kontrakt och genomgång av manus. Detta hände nämligen på en helg. Längsta helgen ever. Längsta måndag förmiddag ever. Och så ringer de. Vi pratar om manuset, vi pratar om avtalet, vi pratar om annat. Trevligt samtal.

Avtalet kom en tid senare för genomgång och påskrift. Manuset kom för bearbetning kort senare. Jag bearbetade och skämdes över alla sjuka saker jag hållit på med i skrivprocessen som upprepningar. Huvudpersonerna stirrade väldigt ofta rakt ut. Och ungefär sjuhundra gånger påpekade jag hur en annan karaktär dummade sig. Och hilka, vad är det? Jag glömmer bort att jag är norrbottning – väldigt ofta. Det manuset jag skickade in allra först som jag tyckte var bearbetat, genomgånget, rättat och klart var så förbannat ofärdigt så jag skulle inte ens kalla det för ett utkast. Usch, skäms då jag tänker på det.

Sedan så komer Styx förlag i mars och bara: Hallå, hallå. Vi vill ge ut dig! Men det är en annan historia (och de kom inte heller med trumpeter efter ett par veckor).

I en fil kom provillustrationer som jag fick hissa eller dissa. Och det var de mest fantastiska illustrationer man kan tänka sig. Jag blev så glad då jag såg dem att det var nästan en liten tår i ögat. Och nu sitter jag och väntar på besked om vilket flyg jag ska ta till bokmässan i Göteborg.

Jag måste säga att vilka fantastiska förlag jag hamnat på. De är sjukt trevliga!

Men hörni, ge inte upp. Se vilken tid det kan ta. Det är alltså inte kört bara för att man får vänta. Okej?

Som Sören Cratz, ungefär

Jag kommer aldrig att glömma hur det var när Hammarby vann SM-guld i fotboll för första gången i världshistorien. Med den nedflyttningstippade truppen, den snorande östgötske tränaren som inte fick förlängt kontrakt och alla de där stolpe in-matcherna med  ”långa bollar på Markstedt” som huvudsaklig spelidé. Kommer inte att glömma hur jag satt på det där tåget med Hammarby-Örgryte i radion, det var den 21 oktober 2001 och en Hammarbyseger skulle betyda det otroliga guld som ingen någonsin egentligen trodde skulle kunna hamna på Söder. Så många gånger som alla våra motståndare skanderat Hammarby kan inte vinna, så många gånger som vi själva svarat med Skit i tabellen, Bajen bäst ändå… och så nickar Jonas Stark in det där inlägget nästan liggande, och…

Det finns andra som beskriver det här mycket bättre än jag. Men det är inte min poäng.

För en av de saker jag kommer ihåg bäst – jag var inte med på Medborgarplatsen den kvällen så jag minns allt det här rätt tydligt – var Sören Cratz. Tränaren vars uppdrag nu var i dubbel bemärkelse slutfört. Mannen som gett oss det första guldet någonsin, östgöten som lyckats med det omöjliga. Jag kommer aldrig att glömma hur Sören Cratz såg ut på bilderna från firandet.

Inte överlycklig. Inte jublande. Inte ens glad. Snarare… lättad.

Som om han tänkte: Nu är det gjort. Det är över nu. Det blir inte större än så här. Och så är det inte större än… så här!

Jag förstår honom. Inte för att man ostraffat drar paralleller mellan ett historiskt SM-guld och en litterär debut (aj!), och nog för att den rejäla förkylning jag ådrog mig omedelbart efter releasefesten väl kan fungera som ett filter mellan mig och verkligheten… Men jag känner ändå igen mig.

Det är gjort nu. Jag har debuterat. Boken finns på marknaden. Jag har haft min fest, signerat de ca 40 exemplar som såldes under dagen. Jag har läst högt ur boken på Medborgarhusets trappa och berättat om den i Söderstadions mittcirkel. Nu är det gjort. Jag blev författare på riktigt.

Men Det Där Stora hände inte. Ingenting hände. Det var liksom bara en fest.

Jag är otroligt lättad över att det gick vägen. Allt blev som det skulle bli, resultatet på Söderstadion oräknat men sedan när kan man egentligen räkna med sånt? Det var en lyckad fest, det såldes böcker, bilderna blev bra. Min gamle simtränare vinkade åt mig på Söderstadion (!), och Kevin Frato dök upp på releasefesten (!!). Några druckna Hammarbysupportrar kallade mig för ”en jävligt skön snubbe” och frågade när boken kom som ljudbok. Det var bra, helt enkelt.

Men nu då?

När förkylningen har gått över ska jag börja se framåt igen. För till skillnad från Sören Cratz är det inte klart än. Det bara ser ut så. Boken är ute, men jag är fortfarande inte av med den, lika lite som jag var av med mitt manus när det blev antaget. Jag måste se till att få recensioner, fastän jag är rädd för dem. Jag måste få den där första intervjun, fastän jag är först ut av kollegorna att släppa boken ligger jag redan långt efter på mediefronten. Jag måste få komma ut på vägarna och prata om boken. Få folk att förstå att den finns. Men först måste jag bli av med förkylningen, och med SM i Poetry Slam som jag arrangerar i år.

Egentligen är det här bara ännu en slags början. Och så småningom ska jag ladda om.

Men just nu känner jag mig mest som en snorande och lättad Sören Cratz.

Rykande het från tryckeriet

Paketet!

Boken!

Kolla in snittytorna! Pappret är kompakt och helt slätt när man stryker handen över den, inlagan är hur snygg som helst och ja, en viss känsla av belåtenhet har infunnit sig. Den försöker ta över overklighetskänslan men är inte riktigt där än.

Och medan jag klappar på mitt provex så håller jag tummarna för Marcus som firar sin bok idag. Om ni är i Stockholmstrakten så gör honom sällskap!

/Nene

Bildbevis: nu är den här!

Kolla in den här sötnosen!

En trave sötnosar

Japp, den är här nu. Äntligen. Känns helt makalöst (nu när träningsvärken efter kartongbärandet gått över). Att hålla i en femhundra sidors inbunden bok, med ett fantastiskt vackert omslag och en alldeles äkta inbindning med guldrelieftryck på ryggen under skyddsomslaget, och att veta att man dessutom har skrivit den själv…

…det är en känsla som alla borde få uppleva.

(Här skulle jag skriva en jämförelse med att få barn. Men min erfarenhet av nyblivna föräldrar säger mig att jag borde låta bli.)

En månad till release. Men jag har den redan i min hand. Tack, alla som gjort det möjligt.

/Marcus

Är jag en riktig författare?

Ni vet hur det är. Man börjar med en trivial detaljfråga och föreställer sig att den snabbt ska vara besvarad. Men så nystar man i den och den bara växer och växer, drar med sig principdiskussioner, aktiverar hela min naturvetenskaplig/analretentiva verktygslåda för definitionsfrågor och exakt systematik – och plötsligt står man där med vatten över huvudet och dubbelt så mycket som man kan tugga i käften.

Jaså, ni vet inte? Nå, låt mig så då berätta.

I begynnelsen var frågan: Vilken titel ska jag sätta på mitt nyproducerade visitkort? Ja, jag tänker mig att jag ska ha visitkort nu. Det är lättare än att skriva sitt telefonnummer med kajalpenna gång efter gång. Lite konsultkonsultigt måhända, men ändå en väldigt konkret och enkel fråga.

Ganska omgående landar den dock i den större, mer abstrakta och mer tåtrampvänliga: När är man egentligen författare?

Det klassiska upplägget för denna revirpinkardiskussion är att det finns två ringhörnor. I den ena: Sveriges Författarförbund, Författarcentrum med flera organisationer för författare. Deras definition är enkel: man får bli medlem om man ”är yrkesverksam författare” och har gett ut minst två verk av litterärt värde. För säkerhets skull har man en invalsnämnd, som avgör från fall till vall vad som är ett verk och vad som är litterärt värde.

I den andra ringhörnan: hela skrivarkursbranschen och ett växande antal aspirerande författare. Jag talade nyligen med en sådan som menade att författare är man när man ”arbetar professionellt med sitt författarskap”. Med professionellt menade hon att man t.ex. är systematisk, att man gör den research som behövs, försöker sälja in sitt manus till förlagen, omarbetar efter anvisningar, fortbildar sig inom skrivandet med mera. Inte heller här finns det en exakt definition, men poängen är att även opublicerade författare kan vara författare.

Eftersom ”ringhörna” är ett oxymoron i sig tillåter jag mig att föreställa mig fler än två ringhörnor. Kanske en tredje hörna för den som tycker att man är mer författare ju högre konstnärlig klass man håller (och att t.ex. Jens Lapidus inte är en författare utan ett rop på hjälp) – och en fjärde för den som räknar varenda kändis med en spökskriven självbiografi som författare. Och så vidare.

Mitt naturvetenskapliga jag letar genast efter den entydiga definition som ingen använder. Vad betyder författare? Är det ett yrke? Då borde man tjäna sin försörjning på det – vilket endast 3% av Författarförbundets medlemmar gör, enligt den här artikeln. Är det ett kall? Då är det väl öppet för vem som helst att kalla sig författare, oavsett om man skrivit en bok eller inte. Är det en titel? Då borde den väl förlänas en av någon slags nämnd – varför inte Författarförbundets invalsnämnd? Är det bara en beteckning för någon som har skrivit något speciellt – t.ex. Marcus Priftis är författare till Gå på djupet? Kanske det mest rimliga alternativet, när allt kommer omkring – men det löser knappast visitkortsproblemet. (Det ser snarare skittöntigt ut.)

Jag hittar helt enkelt ingen tillräckligt bra definition. Så jag överlåter beslutet till er:

Är det okej att jag kallar mig författare nu när Gå på djupet är på väg ut? Måste jag vänta tills den finns i handeln? Eller måste jag bida min tid tills jag lyckats krysta ur mig en uppföljare, för att inte råka inleda en beef med Förbundet eller med några mer erfarna kollegor?

(Kan ju hända ändå. Ser attacken framför mig: ”En halv miljard svenskar kan skriva lika bra som Marcus Priftis. Eller bättre. Men vem utom jag och Ernesto Guerra har ett unikt språk? Va? Va?”)

Jag prövar att överlåta beslutet till er. När är man (=jag) författare? Använd kommentarfunktionen. Ni är mitt hopp och mitt stöd!

/Marcus

The Story

Det finns alltid anledningar till allt, om det så är människor eller det de säger, eller det de gör. Det finns historier bakom, förklaringar och händelser, och så även bakom böcker.

Skriv om det du vet, det du kan, är något man ofta får höra som skribent. Skriv böcker som du själv skulle vilja läsa, likaså.

Jag önskar att det fanns en bok om en ung tjej som är ett medium, när jag var 13 år och min mormor gick bort i cancer. Jag hade köpt boken, jag hade läst den, om och om igen, det är ett som är säkert. Samtidigt som jag skulle vilja att boken handlade om livet och relationerna mellan människor, hade jag också velat få en känsla av relationerna i stort. Relationerna mellan människor, djur och växter, mellan jord och himmel, mellan planeter, svart materia, rymd, galaxer. Jag hade velat läsa en bok om en helt vanlig tjej som vet lite mer, som kunde lugna mig när jag miste en av de viktigaste människorna i mitt liv.

Saken är den att gränsen mellan relationsromaner och rent flumflum är hårt dragen, och magisk realism en någorlunda ny genre. Det är också svårt, jävligt svårt, att skriva en bok som håller sig precis på det torra men som ändå får läsaren att lätta, om än bara lite, ur sin kantiga form. Lika hårt rotad som ryggraderna är i våra kroppar, är vår verklighetsuppfattning, den är något vi föds med till stora delar.

Det tog mig tre år att utan den där boken lätta ur min kantiga form. Jag fick numret till ett medium av en klasskamrat på gymnasiet, samma medium som jag har gått hos i ungefär tio år nu, och jag har börjat förstå relationerna. Människan kan aldrig veta, inte allt, inte ens de med skarpare sinnen, men att förstå gör att i vilket fall jag känner mindre rädsla, större frihet, och starkare kärlek.

Min bok handlar om det jag vet, det jag kan, det jag lärt mig och förstått. Jag skriver om det som jag hade velat läsa när jag var yngre och sorgsen, för att kanske en dag nå ut till människor som mist någon, och som kanske, en dag, finner tröst i den här sortens litteratur.

Augustin säger farväl

Året då Ensamhetens broar kom ut ett av de mest påfrestande jag haft. Det hade varit ännu tyngre om jag inte fått så mycket stöd och uppmuntran från er som varit på Debutantbloggen.

Tack Kalle och Kevin för att vi bildade en första mur mot allt som en debutant översköljs av. Jag har försökt vara ett stöd åt er också, kanske räckte det inte hela vägen, men jag gjorde vad jag förmådde.

Tack fru Frato och min egen fru, för att ni obarmhärtigt blottlade oss när ni gästade bloggen och fick mig att förstå vilka hopplösa krav vi, i vår strävan efter författarskap, ställt på er.

Tack Marika King. Du har naket och prestigelöst bjudit oss på glädje och ilska mot recensenter och försett åratal av debutanter med ett föredöme om hur ett följebrev ska skrivas.

Jag vill också tacka Simona Ahrnstedt, Kalle Lind, Emma Ångström, Anders Sundin, Sara Paborn, Erik Helmerson, Johan Erlandsson, Paola Gemma Francesca, Kristina Hård, Sofia Bager-Charleson och alla andra som delat med sig i inlägg och kommentarer.

Vi som debuterade ’09 kommer alltid höra ihop. Ni kommer aldrig vara främlingar och vill ni höra av er så uppdateras mina kontaktuppgifter regelbundet på min ordinarie webbplats www.augustinerba.com.

Med detta inlägg avslutar jag mitt bloggande. Tack för sällskapet.

/Augustin, debutant ’09

Augustin om att alla vill bli författare

Det sägs att författarna är de nya rockstjärnorna och det är förstås intressant att debutera i en sådan tid. Jag ser hur debutanten som fenomen möter ett växande intresse på internetsajter – och det mottagande vi fick på bokmässan visar tydligt trenden.

Senast författare var av allmänt intresse var väl på 20-talet. Sedan dess har det varit piloter, vetenskapsmän (som det kallades då), rockstjärnor, filmstjärnor, popstjärnor, idrottsstjärnor, TV-stjärnor, såpastjärnor, dokusåpastjärnor och ståuppstjärnor.

Alex Schulman, Sofie Fahrman och Ebba Von Sydow är planetens härskare – de har med sina mediekarriärer parkerat sig i samhällets gräddfil. Och vad väljer de att göra då? Köpa sig en resa till rymdstationen? Gifta sig med en fotomodell? Flytta till Malibu?

De väljer att debutera som författare.

Förr hade det varit tvärtom. Då hade de gett ut böcker och sedan, liksom Guillou eller GW, fått en egen TV-serie. För på den tiden, när det knappt fanns några TV-kanaler och en filmkamera kostade som en bostadsrätt och youtubes skapare bara var en glimt i sin mammas öga, på den tiden var det TV som var hett.

/Augustin

Anders Sundin om dagarna efter debuten

Hej igen debutantkompisar. Hoppas att allt är bra. Min bok ”Kärlek i cancerns tid” har nu kommit ut och jag har fått några bra och någon mindre bra recensioner. Det är helt okej och väldigt väntat. Jag hade förresten inte förväntat mig några recensioner alls. En som precis fattat undertexten är i alla fall Maria Küchen i Sydsvenskan.

Jag har blivit intervjuad både här och där och det har varit både roligt och väldigt jobbigt eftersom det blivit mycket fler intervjuer än jag trodde. Boken handlar trots allt hur jag förlorade mitt livs kärlek på bara drygt sju månader. Att sitta där och svara på frågor som ”Vad som var värst?”, ”Varför jag skrev boken?”, ”Om något parti var svårare att skriva än något annat?” och ”Vad skulle Karin ha sagt?” är inte helt okomplicerat. Men jag har gjort det vänligt och gått därifrån och känt mig helt tömd.

Allra märkligast är det att bli intervjuad i morgonsoffan. Då har man liksom inte ens träffat programledaren mer än en minut före direktsändningen. De har researchers som ringer och gör intervjun först så att säga. Här måste jag kanske tillägga att Jenny Östergren på Nyhetsmorgon TV4 ringde mig personligen och gjorde researchintervjun. Det var gulligt. Några har också duckat lite inför det tunga ämnet har jag känt.

I tidningstexter har jag några gånger reagerat över den bild som målats upp av mig, jag har liksom inte känt igen mig. Men jag visste om att det skulle bli så. En journalistkompis som skrivit en utlämnande bok varnade mig för det. Hon hade rätt. Men jag har snällt ställt upp och tänkt på hur många gånger jag ringt olika människor när jag var nöjeschef på Svenska Dagbladet och mer eller mindre krävt att de ska ställa upp på intervjuer. Så det var lite av payback time nu, så fort någon ringt så har jag sagt ja. Det har slitit men jag har också försökt lära mig något av att sitta på andra sidan så att säga. Det har varit också varit skrämmande eftersom det blivit väldigt annorlunda mot vad jag trodde några gånger. Någon har också chansat och lagt ord i min mun som jag vet att jag aldrig skulle sagt.

Men jag är ändå glad över mottagandet och alla mejl och brev som ramlar in som tackar mig för min bok.

/Anders

Augustin: Författarens tio budord…

…på bokmässan.

1. Du skall icke missbruka din förläggares namn, även om det må giva dig gratis inträde på festen.

2. Du skall icke ha begär till din nästas upplagesiffror

3. Du skall icke bära falsk vittnesbörd, ej ens om det gäller dina egna upplagesiffror.

4. Du skall icke ha begär till din nästa – inte ens om nästan är lika snygg som Jonas Hassen Khemiri.

5. Du ska inte ha begär till din nästas förlag, även om ditt eget just skurit ner på din marknadsföringsbudget.

6. Du skall icke vittna falskt, och framför allt inte med för många adverb.

7. Du skall icke vittna falskt. Dialekten avslöjar ändå att du är från Göteborg.

8. Du skall icke dricka dig redlös på gratis vin, på det att du icke förmår dricka gratis påföljande dag.

9. Du skall icke begå kontraktsbrott, inte ens om Sigge Sigfridsson lockar med 50% av intäkterna.

10. Tänk på vilodagen. Nej, förresten, tänk inte på den. Lev i stunden i stället. Det är bara bokmässa en gång om året.

/Augustin

Gästdebutant: Kristina Hård

Hej alla debutanter därute!

I mars kom min debutroman Alba ut. Det är en science fiction roman. Ytterst få svenska sf-författare får möjligheten att ge ut sina böcker. Inte för att det inte skrivs sf eller fantasy där ute i stugorna, för det skrivs – drösvis. Kanske ses det som osäkert och suspekt och förlagen vågar inte? Kabusa vågade och det är jag jätteglad för. Från läsarna har jag fått mycket positiva reaktioner och även från majoriteten av recensenterna, men jag har också mött en och annan kulturprofil från för-tillfället-etablissemanget som fått ögon runda som tefat (!) när jag sagt att jag skrivit en sf-bok. ”Får man det?”

Vadå får? Klart man får!

Men cirka tre veckor innan boksläppet funderade jag allvarligt på om jag verkligen förstått vad jag önskade när jag satt outgiven och hett önskade mig ett bokkontrakt.

Jag hade ytterst vakna mardrömmar om att recensionerna skulle racka ner på hur jag kommaterat texten. Visst, det låter hur löjligt som helst men jag såg framför mig i fetstil: Författaren hanterar inte kommatering! Okej, det hände aldrig, men ett tag hade jag sådan kommateringsnoja inför slutmanus att jag bad min 17-årige son, som är en inbiten conlanger, att lotsa mig igenom det som jag tyckte var problemmeningar (tack Arthur, och alla fel som kan förekomma är helt och hållet mina egna).

Och i sista stund ändrades omslaget innan det gick till tryck. Ännu cirkulerar det två versioner ute på nätet. Ett med Alba skrivit i kursiv stil (som aldrig egentligen existerat) och så den snygga slutversionen. Allt för att det blev ett missförstånd. Det visade sig att varken jag eller förlaget ville ha kursivt typsnitt, det kändes helt fel och gav fel signaler om boken, men båda trodde att den andra ville. Tack och lov att det klarades upp! Från den positiva sidan, nu kan man tro att det redan finns två upplagor av Alba därute 😉

Jag valde medvetet att inte läsa recensionerna första veckan efter släppet.

En recension är definitiv. Den är inte som en respons där man efteråt kan göra ändringar i texten. En recension är som när man kliver in i ett omklädningsbås i en klädaffär med två ställbara speglar vinklade så man plötslig får en glimt av sin spegelbild rättvänt, utan att man är beredd på det. Man ser sig själv som andra ser en. Höjer man höger handen så är det spegelbildens motsatta som vinkar tillbaka. Eller som när man första gången spelar in och hör hur ens egen röst låter. Det är ett nytt jag man måste vänja sig vid.

Nu har jag vant mig vid mitt författarjag och jag har mer eller mindre avslutat mitt bokprojekt nummer två. Är jag då fortfarande lika mycket debutant? Jo, det är klart, ur ett utanpå bokperspektiv. Alba är där ute och lever ett eget liv tills nästa bok hamnar på hyllorna. Men inuti-mig perspektivet? För nu börjar hela resan om igen.

 /Kristina

Augustin möter ett spöke

Bondegatan hade under några magiska timmar förvandlats till en gata i Kairo. ”Bondens loppis” lockade folk till de annars ödsliga gatorna och det tummades och prutades på tyger, taklampor och TV-spel.

Jag hade köpt ett Guitar Hero för 250:- till sonens födelsedag i oktober; jag hade fingrat på en golvlampa och jag hade köpt ett tummat exemplar av Kicki & Lasse.

Då såg jag gengångaren.

På träbordet framför mig, bland tygerna och bråten, stod en grön skrivmaskin av märket Halda. Det var just en sådan Halda på vilken jag för tjugo år sedan skrev min första roman. Jag bor i innerstaden, där varje extra rum kostar en miljon eller mer; jag har inte råd att ha plats, så för flera år sedan bar jag ner min skrivmaskin till återvinningen.

Den kändes tyngre än vanligt och jag visste att med den försvann ytterligare en länk till min personliga historia.

På Bondegatan, medan människorna myllrade omkring mig, kom de över mig; de tiotusentals timmar av skrivande som jag lagt bakom mig sedan jag skrev på Haldan.

Nu har du kommit ut med din första bok, Kevin, liksom jag redan gjort och från och med nu är vi inte längre vad vi var, när vi startade den här bloggen. Vi är alla utgivna och åtminstone i andras ögon är vi författare.

Nuet har obarmhärtigt blivit det förflutna. När jag om tjugo år går förbi en loppis och får syn på ett grånat exemplar av Ensamhetens broar, kommer jag förlora mig i ögonblicket och minnas att det var en storslagen tid att ha evigheter av skrivande framför sig.

/Augustin