Sluka läsaren hel och hållen

Foto: Kajsa Göransson

Jag brukar se en Marulk framför mig när jag tänker på hur jag ska börja en berättelse. Marulken har ett speciellt sätt att fånga sina byten. Den har en hängande utväxt, en illicien, som sitter ovanför dess ögon. Marulken ligger gömd på botten och låter illicien vaja fram och tillbaka för att locka till sig ett byte som den kan sätta sina vassa tänder i. Jag tänker mig att början på en berättelse ska vara som den där illicien, något som tar tag i läsaren från första början, för att sedan sluka denne hel och hållen. För mig är första meningen är viktig och ju mer jag läser ju viktigare blir den.

Nu när jag skriver på del två av Vi går varvet så funderar jag mycket över vilken mening som ska bli den första, kanske funderar jag mer på det än när jag skrev del ett. Då bara blev det som det blev och att berättelsen skulle bli en riktig bok som får läsare gick inte riktigt upp för mig förrän den var färdigtryckt och i min hand. Vi går varvet börjar med ”Jag hatar mitt namn!” Antingen tänker man: Det gör jag med! (igenkänning) eller så tänker man: Men varför då? (undran) Båda svaren leder nog till att man blir nyfiken på att läsa vidare. Första meningen i Vi går varvet del två är ”Jag har vägrat ta på mig något fint som mamma säger.” Men jag är inte riktigt nöjd med den så det hinner säkert ändras många gånger. Under tiden jag funderar över det samlar jag inspiration från andra författare. Jag letar efter en omedelbar början som slungar mig rätt in i berättelsen så att jag bara vill fortsätta läsa.

Michael Ondaatjes bok Lyktsken börjar med meningen ”1945 reste våra föräldrar bort och överlämnade vår omvårdnad till två män som möjligen var kriminella.” Jag tycker att det är ett mycket bra exempel på en illicien som direkt fångar läsarens intresse. Varför lämnar föräldrarna bort sina barn? Att männen ”möjligen” var kriminella, vad betyder det?

Ett annat exempel på en illicien är första meningen i Sofia Nordins bok En sekund i taget ”Jag flyr springer ner för trapporna fastän det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.” Här kommer jag som läsare direkt in i handlingen, kastas rakt i aktion och spänning. När jag väl hade börjat läsa kunde jag inte sluta. Uppslukad från första meningen.

Hur viktig är första meningen för dig?

Att börja skriva

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

 

Förra veckan skrev Michaela von Kügelgen om en texts första mening. Jag tänkte haka på! Första meningen är viktig för mig. Det betyder inte att jag slutar att läsa en bok om jag inte gillar första meningen. Det betyder inte att jag lägger ned all min kraft och energi för att skriva den perfekta meningen.

Den första meningen är viktig för att det är den som avgör om jag kommer att fortsätta skriva eller inte. Det handlar inte om att gripa tag i läsaren, det handlar om att gripa tag i mig själv.

Skrivandet börjar inuti, i tanken, i huvudet. Jag formulerar en mening. En texts första mening. Är den intressant fortsätter jag att bära den inom mig. Omformulerar den. Vrider och vänder på den. Antecknar den aldrig. Då blir den förstörd och jag tappar intresset.

Efter den första meningen fortsätter jag att formulera texten inuti. Skriver en hel scen i tanken. När jag sätter mig vid datorn är början av texten redan skriven – redan formulerad. Ju längre jag väntar med att skriva in texten i dokumentet, ju längre jag bär den inuti och jobbar med den i tanken, desto mer intresserad blir jag av den. Desto större blir chansen att jag skriver färdigt texten. Har jag för bråttom faller det. Jag tappar bort texten och tappar bort det jag vill berätta.

Ofta har jag idéer om vad jag vill skriva. Ofta ser jag det i bilder. Jag ville skriva om ett gräl. Ett riktigt jobbigt bråk. Det första jag tänkte på var ett kök. En vardaglig miljö med mycket att bråka om: disk, stök, matlagning. Jag tänkte på två personer i köket. Där en bråkar och en står tyst. Sedan tänkte jag: ”Bråk igen”, och det blev inledningen till novellen Fredrika, som finns med i Det som får plats. Jag fortsatte att tänka på scenen i köket. Fortsatte att formulera meningar.

Om det blir någon novell beror på den där första meningen, och om jag har tillräckligt med tålamod för att vänta med själva skrivandet. Jag behöver tid att komma in i texten, in i berättelsen. Det är långsamt, och jag låter det vara långsamt. Skyndar jag fungerar inte skrivandet.

 

p.s Hur börjar du skriva? d.s