I vanliga fall är jag lite snål och hård mot mig själv. Den här gången bestämde jag mig för att det var okej att drömma. Från allra första kapitlet jag skev på min roman tillät jag mig att fantisera om hur det skulle bli när den blev antagen och utgiven.
Jag målade upp bilder i mitt huvud hur det skulle vara att gå till det första mötet på förlaget, vad vi skulle säga och hur jag skulle vara klädd (snäv kjol, liten sammetsjacka och randig väst). När förläggaren bjöd på lyxig innekrog för att fira (damsmoking med sidenskjorta), första boksigneringen (klänning i medeltida snitt), första författarbesöket på bibliotek (röd manchesterkostym) och så vidare och så vidare…
Förutom alla behagliga dagdrömmar om hur fantastiskt mitt liv skulle bli när romanen var antagen fick jag också fantisera hur mycket som helst i själva skrivandet. Eftersom jag nog alltid levt mer inne i mitt huvud, än ute i verkligheten, upptäckte jag något underbart. Plötsligt kunde jag motivera fantiserandet, det fanns ett mål med det hela.
Det tog mig två år att skriva Kokongen. Det är mitt första romanförsök och det tog mycket längre tid än jag trodde när jag började och var också mycket svårare. Samtidigt är det nog det roligaste jag gjort.
Vad jag inte visste när jag fantiserade som mest var att det skulle ta ytterligare två år från det att jag skickade mitt manuskript till förlagen, innan den väl kommer ut. Inte förrän i april 2010 kommer Kokongen ut på Bonniers. Senast jag hörde något från förläggaren skulle de börja med omslaget. Det var i maj.
Jag försöker trösta mig med att min bästa tid är just nu. Nu, när allt ligger framför mig. Jag kan ostört fortsätta fantisera, verkligheten har ännu inte kommit ikapp och allt känns fortfarande lite overkligt.
Inte gjorde det någonting heller att jag inte hann skaffa den där uttänkta outfiten till första, och hittills enda, mötet på förlaget och något besök på lyxkrog har det verkligen inte blivit och jag väger nog 10 kilo för mycket för att smokingen riktigt ska komma till sin rätt men drömmen blev sann och hur ofta kan man säga det?
Debutantbloggen 