Gästblogg: Peter Winai

peter_winai-fotoJag skriver om Astrid. Om Flykten till kärleken.

Astrid är en ung svenska, som är sjutton år när hon åker till Tyskland. Det är två år kvar tills andra världskriget börjar.

Jag är en äldre man, lever i Sverige. Nu.

Kan jag skriva om Astrid? Får jag skriva om Astrid?

Jag har en dagbok från 1936. Den har min mor skrivit. Jag använder den för att skriva min roman om Astrid. Dagboken är plattformen, men romanen är fiktion. Jag valde att göra så – av en massa skäl. Det viktigaste för mig är att det ger mig frihet – jag kan skriva om det som kan ha hänt och jag slipper tänka på att protagonisterna  skulle vara mina föräldrar. Jag är inte intresserad av att redovisa ”sanningar” i bemärkelsen det autentiska, dokumenterade. Jag vill komma åt, gestalta, det sanna.

Dagboken ger miljöer, platser och språk. Den talar om hur en ung kvinna uttrycker sig – hon skriver om umgänget med familjen och om nazistiska parader. Hon åker fast för att hon inte gör hitlerhälsningen, men blir friad eftersom hon är svenska. Dagboken ger mig en uppfattning om hur den unga kvinnan tänker och resonerar. Hur hon inte låter sig fångas, trots de suggestiva galorna med cheer girls och marscher. Hon blev inte nazist skriver hon. Hon gillar inte superlativer. Lite tråkig nästan.

Men Astrid måste gilla Tyskland. Hon åker dit igen. Hon blir kär. Åker hem, studerar och jobbar. Mannen hon förälskar sig i läser till läkare. Han flyttar runt för att slippa bli partimedlem och inkallad. Hon åker ner till honom, de gifter sig, mitt i kriget. I krigets slutskede blir han skickad till Vitryssland. När östfronten bryter samman, flyr mannen västerut, för att komma tillbaka till henne.

Då blir Astrid våldtagen.

Kan jag skriva om det? Får jag skriva om det?

Våldtäkten sker efter fredens utbrott. Tyskland invaderas från två håll. Astrid befinner sig i Schwarzwald och som hon tror, i skydd. Som hundratusentals, eller miljontals andra kvinnor blir hon våldtagen.

När jag skriver inser jag att det här blir svårt att förmedla. Att som äldre man skriva om en yngre kvinna är en sak. Att skriva om en person som levde i förra århundrandet är en annan sak. Att skriva om någon-som-inte-är ens-mamma är en sak. Att skriva om våldtäkt är en annan sak.

Ändå gör jag det. Ändå har jag gjort det.

Ett ord smyger sig in. Appropriering. Lika med översitteri. Så har det definierats: När medlemmar av en viss kultur antar element från en annan kultur, enligt wikipedia. Någon som anses tillhöra en överordnad grupp approprierar något från en underordnad. Vit skriver om svart. Vit västerländsk äldre man skriver om svart yngre afrikansk kvinna. Innebörden i ordet appropriera har förskjutits. Från att tillägna sig till att lägga beslag på.

Börje Salming uppträdde som Sitting Bull i en annonskampanj för några år sedan. Appropriering sas det. Men de som tyckte så måste mena att Sitting Bull hade underordnad status. Grumligt.

Alexander McCall Smith, en äldre vit man skriver om Precious Ramotswe, på Damernas Detektivbyrå. Precious är en botswansk kvinna i mellanåren, traditionally built. Inte får väl han uttolka henne? Jag har bott och rest i södra Afrika i många år och det här är bland det mest träffsäkra jag har läst. Skrivet med värme. Det är jag inte ensam om att tycka, jag vet att även yngre afrikanska kvinnor tycker så.

När Roots kom ut på sjuttiotalet blev det en kioskvältare. Boken var banbrytande. Alex (också!) Haley skrev om sina västafrikanska förfäders kamp, om hur Kunta Kinte blev bortrövad från Gambia och såld som slav i USA. En mycket gripande historia. Äntligen hade en svart man skrivit om detta vidriga skeende. Ingen Onkel Toms stuga här inte. Det visade sig att romanen var plankad, till stora delar, ur en roman skriven av en vit man, många år tidigare.

Ja, vad säger detta? Motsägelsefullt. Det säger i alla fall att det finns de som skriver, approprierar om du så vill, med ett resultat som fångar många – och nya kommer att göra det.

Kan jag undvika att skriva om våldtäkten? Visst, jag kan återberätta kort att den har skett, jag kan låta bli att skriva om den – Astrid behöver inte ha varit utsatt för detta. Kanske det har hänt någon annan av personerna i boken.

Jag lyfter fram detta också för att det visar på ett dilemma. Vi kan undvika att ta konfrontationer för att det är bekvämare så. Usch.

Hur gör jag?

Jag skriver rakt, minimalistiskt. Tänker mig: En människa, en kvinna befinner sig med sin ettåring i en liten stuga. Hon känner sig trygg, längtar efter att hennes man ska komma hem från östfronten, tror och hoppas att han ska överleva. Hon kikar ut bakom gardinerna, håller dem så att de inte ska fladdra. Ser uniformerna. På dörren har svärfar satt upp en svensk flagga.

Det bankar på dörren.

Några andra författare läser texten. Flera av dem är yngre kvinnor. De ger mig olika vägar att gestalta det som händer. Jag tar intryck. Resultat: Texten blir i stort sett oförändrad.

Varför jag skriver det här? Därför att jag vill skriva om vad som kunde hända, vad som skulle kunna hända – då och idag. En av litteraturens viktigaste uppgifter.

Om Peter Winai

Peter Winai är författare och numera förläggare för Winai Books, ett värdedrivet förlag som expanderar sin utgivning med minst 100% i år. E http://www.winbooks.se  Peter har debuterat med två politiska spänningsromaner – Ingreppet som visar hur vapenindustrin manipulerar sig till stororder, och Levande döda som frilägger den kriminella handeln med kroppsdelar. Provläs på http://www.provlas.se/ingreppet respektive http://www.provlas.se/levande-doda

En tredje spänningsroman är på gång och den handlar om volontärer i Sydafrika, men just nu lägger Peter sista stavelserna vid Flykten till kärleken, en roman som utspelar sig i krigets Europa och grundar sig på en – äkta – dagbok från en ung svenskas besök i Tyskland före andra världskriget utbrott.

Vad har du för inställning till hästar egentligen?

ThomasRubriken är hämtad från en fråga jag fått av en läsare av Incidenten i Böhmen. Så här var den i sin helhet:

”Jag måste bara fråga dig: Vad har du för inställning till hästar egentligen?”

Den skall också läsas med eftertryck – med betoning på ”måste” i den inledande meningen och på ”har” i själva frågan.

Jag tycker själv att frågan är helt fantastisk. Dels för att den visar att jag har uppnått mitt allra viktigaste mål med mitt skrivande: Att beröra. Personen som ställde frågan var upprörd över Maximillians syn på hästar – och därmed i överförd bemärkelse på min då. Dels för att den bevisar jag lyckats skapa en karaktär med egna drag som fungerar och övertygar. Maximillians inställning till hästar är nämligen inte min egen alls.

Maximillian tycker inte om hästar. Det är inte hans grej. Det sade han tydligt när jag en gång skapade honom. (Ok, han fick lite hjälp att säga det av min dator – men det är en annan sak).

Jag själv däremot. Låt mig säga som så; det finns hästar jag inte tyckt så jättebra om genom åren, och det finns hästar jag tyckt väldigt mycket om. Det finns hästar som trampat mig både sönder och samman och det finns hästar jag galopperat iväg mot horisonten på. Och så finns det de som jag kämpat mig igenom isblandat regn på tvären tillsammans med.

Men poängen är nog att jag använde mina erfarenheter för att ge Maximillians känslor lite färg. Jag lyssnade en gång på ett föredrag om research när man skriver fantasy. Låter ju lite småsvårt, eller hur? Men det är det inte egentligen. Karin Tidbeck, som var den som pratade, var inne på att det viktigaste redskapet var näsan. Och sen kanske öronen. Skriver du om en skog, ge dig ut i en och lukta. Lukta, lyssna, titta. Lägg mer krut på det än på att bygga komplexa politiska system till din värld.

Grej nummer två är att undvika att göra sina romanfigurer till någon form av idealmänniskor. Varenda skrivkurs du kan gå pratar om Mary Sues, så det skall jag inte göra här. Men grejen är ju att det är så lätt att falla i björngropen. Så därför slumpar jag fram karaktärsdrag. I listan jag slumpar från finns både bra och dåliga – och en del konstiga. Sedan är det givetvis inget som tvingar mig att använda dem. Men får jag fram något så ställer jag mig alltid frågan: Kan det här funka? Och om jag får ett ja på den så frågar jag mig: Vad beror det på då?

Därför blev jag extra glad när Maximillian i en tidig version meddelade att han ogillade hästar. Det var så fel på ett sätt – men samtidigt så rätt. Det skapar konstiga situationer. Situationer jag måste hantera. Vilket i sin tur gör både berättelsen och personerna i den mer levande. Och kanske viktigare ändå för mig själv: Skrivandet mer spännande.

Och så leder till det till roliga frågor ibland också. 🙂

I vilket fack ska jag?

När man ansöker till Författarförbundet får man önska vilken sektion man vill tillhöra om man blir invald. Det gjorde inte jag eftersom jag blev väldigt osäker på vad jag var för sorts författare egentligen och det kändes onödigt att fundera över det eftersom jag inte förväntade mig att få ett välkomstbrev. Det finns fyra sektioner varav två som jag kan tillhöra – skönlitterära eller BUS (Barn och ungdom).

Invald blev jag med stor förvåning, vilken sektion de placerar mig i vet jag inte. Min nyfikenhet tog överhand. Jag mejlade förbundet i lördags och frågade. Svar borde jag få måndag. Vad tror ni? Vad är jag för författare?

Liz

Liz söker sig till förbundet

Jag har ansökt till Författarförbundet. Det är med dubbla känslor. Jag vill så klart bli medlem, annars skulle jag inte söka. Men jag kan inte riktigt motivera varför jag absolut vill bli det. Vad finns där som jag anser jag behöver? Blev det bara en ny tävling som jag absolut måste se om jag fixar?

Samtidigt är jag emot att någon ska behöva bli invald. Eller ännu värre – att några blir bortvalda. För att få ansöka måste man ha minst två böcker utgivna på förlag. Jag tycker att bara det borde öppna för att de som vill bli medlem ska få bli det. Räcker det inte med att man lyckats ta sig igenom nålsögat kan inte jag låta bli att fundera över hur bedömningen görs. Om någon har insyn i detta, vänligen informera mig om vad som krävs. Men vem ska ha insyn när allt är konfidentiellt?

När man ansöker fyller man i en blankett. Namn- och adressuppgifter, eventuellt pseudonym, de verk man skrivit och sedan får man önska vilken sektion man vill tillhöra. Böcker skickar man inte med, de ”kallar in” böcker om de vill läsa. Jag la blanketten på lådan i början på veckan och tänkte på en fridfull jul. Jag tänkte att blanketten skulle ligga på ett skrivbord i Stockholm tills i mars ungefär, samtidigt som jag skulle förstå att det är dags att julmaten ska motioneras bort. Så blev det inte. Innan veckan var slut hade jag ett mejl från förbundet som önskar läsa de böcker jag åberopar. Det var ett vacker mejl och jag svarade med exakt grammatik, kommatering, de rätta orden and so on. Jag ville fråga hur länge det tar innan man får veta om man blivit invald, men jag hejdade mig, på något sätt kändes det oprofessionellt och inte särskilt nödvändigt att veta heller.

Vad betyder det att vara medlem, och en ännu intressantare fråga är vad det betyder att man inte blir invald? Vad faller det på? Vad har en invald som jag inte har (om jag får nobben)?

Om någon vet någonting. Berätta. Please. Vet du vad de har för kaffe på kontoret blir jag nöjd. Bara någonting. Okej?