Bakom varje framgångsrik författare står det … en katt

Dagens gästbloggare är Anna Breitholtz Monsén som debuterat med deckaren STRANDEN.

Både jag och katten hoppar till när min förläggare ringer. Jag är mitt i ett spännande kapitel, där huvudpersonen måste ta sig ut ur ett rum. Katten tycks ha varit mitt i en dröm, jag får en yrvaken blick av henne och hon ruskar på huvudet.

Man svarar alltid när förläggaren ringer. Åtminstone min förläggare, han ringer bara när det är viktigt. Första gången han ringde stod jag på en tågperrong. Jag minns hur jag tryckte luren mot örat för att inte missa ett ord. Förlaget ville ge ut min bok. Han och en person till hade sträckläst hela mitt manus, på en arbetsdag. Ett sådant telefonsamtal vill man inte missa.

Katten makar sig nu motvilligt när mobilen skräller och vibrerar runt på bordet. Saker som stör vår rutin uppskattar hon inte. Det är nämligen hon som har uppfunnit rutinen, efter att jag började skriva på allvar. När jag började sitta hemma och knattra på tangenterna följde hon allt med stort intresse. Strök sig mot datorn, buffade mot min haka, försökte få plats i mitt knä. Efter några dagar jamade hon tills hon fick en egen stol, bredvid mig. Sedan dess har hon legat där, medan jag dricker kaffe och misshandlar tangenterna. Det är ett tyst samförstånd mellan människa och katt och kanske har det haft inverkan på mitt skrivande. Mitt debutmanus kryllar av katter. Huvudpersonen i min bok är en avhoppad polis som får ett katthotell i knät. Katterna är hennes familj och ömma punkt.

Det är ingen hemlighet att många författare har haft spinnande livskamrater. Nils Ferlin, Henning Mankell och Joyce Carol Oates för att nämna några. Doris Lessing skrev en bok till katternas ära. Ernest Hemingway hade minst trettiosex stycken. Det självständiga, egensinniga och nyfikna lynnet inspirerar och fascinerar. Både vassa klor och mjuka tassar.

Som sagt, förläggaren ringer. Det tar någon stund innan jag får upp headsetet. Katten sträcker på sig så att den yviga svansen kurvas och trampar rakt över tangentbordet. Hon bildar mur mellan mig och skärmen och fordrar uppmärksamhet och kärlek, genast! Jag får blicken som en matte eller husse får, när katter visar sin kärlek. Ett slags kisande blinkning, och så spinnandet. Högljutt eller lågmält sänder det på rätt frekvens, rakt in i människans inre. Om katten fick välja skulle det bara vara hon och jag och en skål mat. Inga skrällande telefoner.

Förläggaren och jag utbyter hälsningsfraser och pratar om sommaren. Tänk, han har fått rätt i sin känsla om boken. Min historia har hittat sina läsare, och väldigt många har tyckt om den.

Jag som var så nervös när jag skickade ut mitt manus. Jag glömmer aldrig hur hjärtat slog dubbla slag. Livsdrömmen och övertygelsen var visserligen stark, jag hade läst hundratals deckare och hade en tanke bakom det jag skrev. Men tänk om ingen skulle vilja läsa en annorlunda deckare, med udda karaktärer och åttiotalsnostalgi? Med ett lager värme utöver spänningen? Till ett förlag skrev jag det rakt ut i följebrevet: “Det finns ett problem. Manuset vimlar av katter. Såga mig varsamt!”

Min förläggare låter glad och harklar sig i luren. “Du får ligga lite lågt med det här några dagar. Du är nominerad till priset Årets deckardebutant!”

Ett sakta jubel stiger inombords och jag svarar något, inte säker på vad, det skjuts för många fyrverkerier i min hjärna.

Min bok är nominerad!
Den lever sitt eget liv nu!

Jag är uppfylld av pirrande lycka och ett inre lugn när vi avslutar samtalet en kort stund senare. Jag får inte berätta för någon så bara min man får ett meddelande innan jag åter slår mig ner framför datorn.

Katten sitter kvar och kisar mot mig, som om hon hört samtalet. Hon buffar mot min kind när jag böjer mig fram. Tar några nya steg över tangentbordet så att kattpoesi dyker upp på skärmen. ‘Kjhgfddss.” Därefter återvänder hon graciöst till sin stol och rullar ihop sig till en boll, innan jag ens slutat le mitt fåniga leende.

Med kattens lugna snusande i rummet orienterat jag mig i texten och lägger fingrarna på tangenterna. Jag är mitt i ett spännande kapitel och min huvudperson måste ta sig ut ur ett rum. Jag sneglar på musan på stolen bredvid. Kanske behövs en katt i scenen, men på vilket sätt?

Vi fortsätter så tills kapitlet är skrivet, och sedan ännu ett.

Kommentarer: Nog finns det även förträffliga hundar i författares hem, men det är en annan historia.

Årets deckardebut delas ut av Crimetime Award på Bokmässan. Röstningen pågår till 19/9 och fem deckare är nominerade.

www.annabreitholtzmonsen.se
instagram: annabreitholtzmonsen
Facebook: annabreitholtzmonsen

Gästbloggare: Lova Lakso

Lova Lakso är socionom och sexualupplysare. Hon debuterade i år med ungdomsromanen Så jävla kallt på Rabén & Sjögren.

Fin- och fuldebut 

Jag har alltid känt att jag behöver skriva – men att känna iver, driv och kreativitet kan ligga långt bort när drömmen blir ett måste och måstet säger du borde… 

När skrivandet har blivit alltför ångestladdat har jag försökt leta mig tillbaka till lusten. Hittat den har jag gjort när jag bytt text- eller temaform. ”Ah, men i den här genren har jag inga ambitioner – det här blir bara kul!” har jag hört mig själv tänka. Jag har gått från poesi- till kortprosaprojekt, vidare till symbolistiska noveller och därifrån till queererotik innan jag svidade om till den ungdomsroman som blev min debut.

Så jävla kallt kom ut i januari på Rabén & Sjögren – ett stort förlag med proffsig förslags- och korrläsning, begåvad omslagsdesigner och tjusiga lokaler på Riddarholmen. Recensioner dök upp i DN, Expressen och Sveriges Radio. Det var solsken i finkulturens förlovade land. 

Men 2019 skulle egentligen (och kommer kanske att) innebära en dubbel debut. Också queererotiken fick sin okejstämpel, från Leopard förlag, men kontraktet drogs nyligen tillbaka – efter slutkorren – av prioriteringsskäl. ”Det låter spännande och fyller en lucka men det passar inte vår utgivningsprofil” svarar andra förlag jag kontaktat (och om någon tänker ”Vertigo” återkom de med att det är bra – men för snällt.) Nu ligger manuset för bedömning om att bli e-bok och ljudbok hos ett e-profilerat förlag. 

Det ser alltså annorlunda ut för Under oss – en queer, relationsrealistisk textporrsroman. På fulkulturens bakgator ljuder en annan melodi än i de öppna, ljusa rummen. 

Att sällan bli pappersbok är erotikens lott. Dels vill folk smussla med sin läsning, dels är förlagen varken särskilt vana eller villiga att ta sig an erotisk litteratur. ­Följaktligen är det få författare som intresserar sig för genren. När en genre tas an med vänsterhanden blir resultatet därefter – och det gäller såklart mitt manus också. Förläggare och redaktörer är trots allt kvalitetens stöttepelare i en textprocess. När branschens engagemang brister blir en hel litterär genre lidande. Till Leopard förlag var det jag som drog i bromsen och bad att få tid att skriva igenom den ett varv till, när jag möttes av ”den är bra som den är.” Det visste jag ju att den inte var. I bearbetningen upptäckte jag en graviditet som pågick i två år och en karaktär som bytte namn – utöver att jag ordnade bättre flyt i texten. 

Pornografi är vår fulaste kulturform. Den dras med ett misogynt och rasistiskt historiskt arv – precis som resten av samhället. En överväldigande majoritet av visuella och skrivna sexualitetsskildringar genomsyras av (white) male gaze, men pornografi/erotik är inte en och samma blasé historia. Med variation i uttryck och röster kan perspektiven på, och upplevelsen av, sexualitet vidgas – och det är viktigt. I sexualitetens kulturella uttryck finns en intellektuell, sensuell och demokratisk potential som är illa förvaltad. 

Forskaren Magnus Ullén beskriver pornografin/erotiken som en kroppsgenre, som likt skräck eller komedi har ett kroppsligt tilltal. Det är snyggt uttryckt. Samtidigt – likt skräck eller komedi – kan pornografin/erotiken säga oss något mer om samtidsidéer, livsvillkor och relationer. Fulkulturen kan vara fin. Känsla och intellekt kan väckas – delvis tack vare det kroppsliga tilltalet. 

Jag är stolt och glad över Så jävla kallts mottagande. Men jag kan drömma om hur det hade kunnat bli om Under oss hade tagits emot och nagelfarits med samma rödmarkeringspenna, och utmanats i karaktärsgestaltning, blocktext och uttryck lika engagerat. 

Att erotiken ges samma värde som andra kroppsgenres i litteraturen, att den tas i anspråk av förlagen och ­att det kommer till stånd en standardhöjning där alternativa uttryck visar vad sexualitet är och kan vara, det är min dröm för genren. Och att kunna stå bakom Under oss och prata om allt det här, med stolthet och pepp snarare än cringe över tema och textskick, det drömmer jag om för egen del. 

Jag får se om 2019 blir en dubbel debut – en fin och en ful – eller om erotikmanusets öde är en mapp på min fallfärdiga laptop. Blir det så att det inte blir någonting, då lovar jag åtminstone att jag alltid kommer att skildra sexualitet ärligt, finfult och äkta i de av mina texter som ges utrymme i de fina rummen.

Gästbloggare: Sara Molin

Dr Jante och Mr Skryt

Du känner till den, jag känner till den, alla som skriver känner till den: Personlighetsklyvningen. Förmågan att ena dagen förundras över sin egen genialitet, för att nästa dag vilja gömma sig under täcket vid tanken på att någon annan ska läsa det avskräde jag skapat. Och visst, i tryggt förvar hemma i skrivarlyan kanske de där svängningarna inte har så stor betydelse. Som sagt, det här är inget nytt, och jag vet ju att tvivel alltid, förr eller senare, viker tillbaka och ersätts av hybris igen.

Men vad händer när den här tudelade konstnären ska ta sig ut ur skrivarlyan och möta omvärlden? När Dr Jante och Mr Skryt ska gå till jobbet? Ja, jag vet inte hur det är för er, men i mitt fall har Mr Skryt aldrig lämnat hemmet. I kontakten med andra människor är det Dr Jante som tar över.

”Vad roligt, ska du ge ut en bok?” säger en kollega.

”Åh, ja, det är kul… och väldigt konstigt. Att någon vill GE UT det jag skrivit, liksom.”

”Vad handlar den om?”

”Öh, ja… en tjej som är lärare och som liksom… ledsnar på sitt jobb, typ. Och så blir hon kär och lite sådär.”

Wow, rena kioskvältaren va? Och som om min hisspitch inte vore illa nog, brukar jag fortsätta med något i den här stilen (om säljmänniskor på mitt förlag läser detta ska ni sluta nu):

”Alltså, det är baaara underhållningslitteratur. Lättsamt och sådär…”

Och så, när man tror att Dr Jante inte kan sjunka lägre:

”Det är nog inget för dig, egentligen.”

Vid ett sådant ögonblick skulle man ju önska att Mr Skryt vaknade ur sin slummer och tog över. Sade åt Dr Jante att hålla klaffen, att det visst är en läsvärd bok, att familje-, vänskaps- och kärleksrelationer inte är så baaara och att humor faktiskt kan vara ett självändamål. Men nej. Mr Skryt verkar vara en folkskygg typ och har aldrig visat sig bland folk – med ett undantag.

För hur låter det när följebrev ska skrivas och manuset skickas till förlag? Då finns det plötsligt ingen hejd på hur läsvärt och unikt manuset är, vilken säljpotential det har eller antalet anledningar till att just det här manuset passar så bra för just det där förlaget. Mr Skryt har äntligen vaknat! Men så fort manuset har seglat iväg, hamnar han i koma och ersätts av Dr Jante igen, som är redo att ta emot refuseringarna.

”Tack för att vi har fått läsa ditt manus. Tyvärr passar det inte in i vår utgivning, men vi önskar lycka till på annat håll.”

Och Dr Jante läser: Tack för att vi har fått kika på din text. Den är dock för usel för att ens komma i närheten av det vi ger ut (vilket du borde ha förstått själv), men lycka till med att hitta en annan hobby.

Så, vem ljuger? Två personligheter, med totalt skilda sätt att prata om boken på. Kanske är det ingen som ljuger. Kanske är det bara tvivlets och hybrisens förlängda arm, som sträcker sig ut ur skrivarlyan och famlar efter ett sätt att beskriva den egna prestationen. Och kanske är det så det behöver vara. Jag skulle inte vilja att det var ombytta roller, så att en forcerad Mr Skryt gick runt och försökte sälja in mitt mästerverk till mina kolleger – eller att Dr Jante satt hos Det Stora Förlaget och avrådde dem från att ta sig an mitt oansenliga, fulkulturella hopkok av ord.

Personlighetsklyvningen kan helt enkelt komma till nytta i kontakten med andra människor – även om jag inser att jag har en del att jobba på innan boken släpps. Att avråda människor från att läsa den, det är ju ändå att passera någon sorts gräns för vad som är rimligt, till och med för Dr Jante. Målet är att det är en mer balanserad person som så småningom står på signeringar och pratar om boken. Men om ni i vår möter en debutant som försöker sälja in sin bok med ”Äsch, den här gamla trasan”, så vet ni vem av oss ni har att göra med.

Sara Molin debuterar på Norstedts våren 2020, med feelgood-romanen Som en öppen bok. Hon finns på Instagram som: @saramolin_forfattare

Gästbloggare: Håkan Tallgren

Hur namnger du dina rollfigurer?

Har dina rollfigurers namn någon betydelse? Det bör de ha. När man namnger sina karaktärer har man möjligheten att låta sig inspireras av de allra skickligaste författarna och göra aktiva och medvetna val. Annars slänger man bort ett av verktygen i fiktionens verktygslåda helt i onödan. Genomtänkta namn påverkar läsaren både medvetet och omedvetet, och säger något om en karaktär i samma ögonblick som han eller hon träder in i handlingen – eller bara omnämns. Nedan följer först några exempel på anmärkningsvärda karaktärsnamn i klassisk litteratur, och därefter diskuteras namngivningen av soldater och befäl i min debutroman De sista lumparna.

Det finns olika sätt att resonera när rollfigurer skapas. När den brittiske författaren Ian Fleming sökte ett lämpligt namn till agent 007, behövde han inte leta länge. I sin egen bokhylla fick han syn på boken Birds of the West Indies, skriven av en viss ornitolog vid namn James Bond. Fleming kopierade helt sonika namnet till sin nya hjälte. Enligt Fleming var namnet kort, maskulint och tråkigt, vilket passade hans föreställning om Bond som en neutral och anonym figur i centrum för betydande händelser (i filmens värld skulle Bond själv bli mer karismatisk).

Litteraturhistorien är fylld av namn med symbolisk betydelse, namn som ofta återspeglar eller anspelar på rollfigurernas egenskaper eller funktion. Ett exempel är Daisy i The Great Gatsby, Gatsbys stora kärleksintresse. Liksom blomman vars namn hon bär, tusenskönan, är Daisy vacker och kanske oskuldsfull – åtminstone i Gatsbys ögon. För läsaren krockar den här bilden av Daisy med hur hon framstår i handlingen, som en tragisk kvinna fast i en värld dominerad av materialism och cynism. Men hennes namn understryker den drömska, glorialiknande aura som omger Daisy i Gatsbys ögon.

Ett verkligt raffinerat exempel på vad som kan göras med namn och namngivning återfinns i Michael Ondaatjes The English Patient. I Ondaatjes värld sker ingenting av en slump. I den här klassiska romanen, som utspelas under andra världskriget, möter läsaren bland andra Kip, indisk sikh och soldat i de brittiska trupperna, expert på att desarmera bomber. Kip är dock inte hans egentliga namn. Hans verkliga namn, typiskt för hans bakgrund, är Kirpal Singh, men under sin utbildning i den brittiska militären får han smeknamnet Kip. Detta namn anspelar på en författare som nämns i boken och som blivit en omdebatterad symbol för den kolonialism som Ondaatjes verk undersöker och kritiserar – Kipling, som skrev mängder av berättelser om det brittiska Indien. Kip påtvingas alltså detta namn av engelska soldater. Namnet är dessutom lätt nedlåtande, då det har sitt ursprung i ”kipper”, en fisk som britter äter till frukost. Kip är en rollfigur vars namn innehåller fascinerande lager på lager av betydelser som långsamt tydliggörs.

De sista lumparna är min nyligen publicerade debutroman, en realistisk och humoristisk skildring av värnplikten före, under och efter själva genomförandet, med betoning på utmaningen att klara soldatutbildningen. Under skrivandet sökte jag dra nytta av lämpliga namn för att framhäva något om karaktärerna. I berättelsen återfinns en del färgstarka befäl. Ett sådant befäl är mannen som fått ett rimmande namn, kapten Rydén. Namnet torde vara enkelt för läsaren att komma ihåg, och Rydén är ett kort och respektingivande namn med ett passande hårt ”d” i mitten. ”Rydén” påminner också om ordet ”ryter”, något som den gode kaptenen gör i överflöd. Kaptenens namn rimmar dessutom på namnet på hans närmaste underställda, löjtnant Andersén. Förhoppningsvis bidrar detta till att göra kapten Rydén och löjtnant Andersén till ett minnesvärt radarpar.

Bland soldaterna återfinns en del klassiska soldatnamn tänkta att återspegla den militära världen, såsom Rask. Här finns också humoristiska smeknamn som exemplifierar den militära kamratskapen och skojfriskheten. En av de med bössan skickliga soldaterna döps av de andra lumparna till Top Gun, ibland förkortat till ett svenskt och kanske något mindre smickrande kvinnligt Gun. En annan krigare, med fäbless för ett något föråldrat sätt att bedriva krigföring, blir känd som Soldat Senapsgas.

En annan typ av användning exemplifieras av Bergman. Hans hårda och maskulina namn tycks inledningsvis passa honom väl. Bergman är en exemplarisk soldat, en naturlig ledare och socialt en av plutonens mest framträdande personer. Precis som Rask är Bergman en soldat vars förberedelser inför det militära livet synes göra honom väl rustad att lyckas. I båda fallen tvingas de dock genomlida upplevelser som får deras föreställningar om lumpen att malas ner av den militära verkligheten. Kontrasten mellan karaktärernas namn och deras öden understryker att inte ens de till synes bäst lämpade och förberedda är medvetna om vad som väntar i armén.

Aktiv namngivning av karaktärer öppnar upp en värld av möjligheter. Namnen kan vara symboliska, humoristiska, ironiska, eller av helt andra slag. Rollfigurer kan också få smeknamn på lämpliga sätt som en del av handlingen. Som alltid är det endast fantasin, och möjligen klyschorna, som sätter gränser. Så vad heter dina rollfigurer egentligen – och varför?

Gästbloggare: Emma V Larsson – Att skapa sig ett skrivande liv

Emma V Larsson Foto: Oskar Wallander

Att debutera var overkligt. Att se min bok i bokhandeln, hitta recensioner och läsa högt ur den framför publik. Och att signera – kan inte förstå! De veckorna är det overkligaste jag varit med om. Och ändå är skrivandet något av det verkligaste jag vet.

För mig är skrivandet påtagligt och konkret, beständigt och nödvändigt. Ibland känns det som en livsviktig kroppsdel. Det är på gott och ont, men mest av allt är jag tacksam för skrivandet och dess roll i mitt liv. Vem vore jag annars? Vad vore jag, om inte en skrivande person?

Jag inbillar mig att om man vill ha ett skrivande liv, då måste man se det som ett kall, något nästan heligt att förverkliga. Ta det på allvar. Skrivandet tog mig i besittning tidigt. Det hände när jag var liten och skrev min första dikt som snabbt följdes av noveller, roman-utkast och krönikor. Ord och formuleringar, personbeskrivningar och scener blev det roligaste jag visste. Där och då insåg jag hur jag ville leva mitt liv, att det egentligen bara fanns ett sätt. Jag ville skapa mig ett skrivande liv, befinna mig i ett ständigt flöde av ord.

Därför blev jag journalist. Redan som nioåring förstod jag att debutromanen förmodligen var en svår nöt att knäcka och att pengarna som aspirerande författare inte väller in. Att leva som frilansjournalist däremot, det skulle förverkliga min dröm om ett skrivande liv, ett fritt sådant med mina egna ramar runtom.

Jag läste en gång att det uppstår magi i mötet mellan det du älskar och det du är bra på. Jag tror att det var en vinnande ekvation för mig. Det tog mig många försök innan jag hittade rätt och fick ett JA på mitt inskickade manus. Nyckeln var att skriva om något som jag faktiskt kan en hel del om. I vintras blev drömmen sann och jag debuterade med en äventyrsbok för barn. I ”Äventyrliga klubben – Det stora skogsäventyret” (Idus förlag) samsas friluftsliv, äventyr, natur och magi. I denna äventyrssaga länkade jag samman skrivandet med mina andra hjärteämnen. Som frilansjournalist är jag specialiserad på just friluftsliv och äventyr. Den utspelar sig dessutom i en urskog inspirerad av Tyresta Nationalpark i Haninge kommun. Där äventyrade jag som liten, där äventyrar jag än idag. Gräv där du står är inte bara en sliten klyscha.

Ett skrivande liv kan finnas i många olika versioner. Någon kanske skriver på nätter, på bussen, en timme varje dag, varje vecka eller varje månad. Någon vill hitta på sagor, en annan skildra verklighet, en tredje skriver haiku-dikter på inköpslistan. Jag författade min debutbok i huvudet under timslånga barnvagnspromenader när jag var mammaledig med mitt första barn. Det viktiga är att man uppfyller just sin egen skriv-dröm och tar den på allvar.

Jag vet att många vill skriva, såväl böcker som reportage. På min jobb-mail får jag ofta frågor om hur man ska göra för att bli publicerad och kunna leva som frilansjournalist. Jag tänker att en del som läser den här bloggen gärna skulle vilja skriva mer, vid sidan om böckerna och drömmarna. Och kanske kunna sälja en artikel då och då?
Här är därför mina råd för att påbörja en skrivande frilans-vardag, bara ett av många sätt att skapa sig ett skrivande liv.

1. Nischa dig. Alla försöker med de stora tidningarna. Om du hittar en egen nisch kan du sticka ut. Vad är ditt speciella ämne? Glöm inte att kolla upp smalare magasin, bransch- och facktidningar.

2. Våga höra av dig, gång på gång. Skicka väl beskrivna idéer och våga ta plats, visa att just du kan göra artikeln bra. Du kanske får tio nej, men ett ja. Var inte rädd för att höra av dig men gör det inte utan att tänka efter först. Du måste vara förberedd.

3. Rätt ide för rätt magasin. Om din idé inte passar tidningens målgrupp känns den inte särskilt genomtänkt och du inte särskilt trovärdig. Visa att du har gjort din research, både vad gäller ämne och tidningen i fråga.

4. Köp tidningar och brainstorma. Läs utländska tidningar inom ditt ämne och försök hitta nya trender.

5. Vad har du att erbjuda, till skillnad från alla andra hundratals frilansare som hör av sig? Beskriv dina kunskaper, sälj in dig själv.

6. Leverera.  Att sälja en idé är en sak, men att sedan behålla uppdragsgivaren är en annan. Då handlar allt om leverans. Gör jobbet riktigt bra, leverera i tid och visa att du har fler lika bra idéer.

Mer om mig finns på: www.emmavlarsson.se
Instagram: https://www.instagram.com/emvlarsson/

Debutantbloggen söker gästbloggare

Varje söndag under hela året låter vi en gästbloggare blogga hos oss om något skriv- eller bokrelaterat.

Ska du debutera med en bok i år? Eller har du nyligen debuterat? Eller var det länge sedan du debuterade? Jobbar du inom förlagsbranschen? Hur gjorde du för att få ditt efterlängtade förlagskontrakt? Eller valde du att ge ut en bok själv? Hur var just din resa? Vill du inspirera och peppa andra skrivande människor att göra en liknade resa?

Vill du få chansen att berätta just din historia här på Debutantbloggen? Skicka i så fall ett mejl till oss på: debutantbloggen(a)gmail.com och skriv några rader om dig själv och vad du skulle vilja skriva om som gästbloggare. Vi ser fram emot att höra från just dig!

Gästbloggare: Magnus Carlsson

Queer skönlitteratur som speglar dig och mig

Detta är en roman sprungen ur en tanke att berätta om unga män i trettioårsåldern i gaysamhället som är som du och jag. Det är ingen komma-ut-historia och ingen av dem har någon livshotande sjukdom.

Så är början på Författarens tack i min debutroman ”Under broarna” som handlar om tre unga män i Stockholms gayvärld. Det kan tyckas hårt och att jag försöker förminska den HBTQ-litteratur som finns. Det har skrivits väldigt bra böcker för de som vill läsa om gaypersoner. Inte minst Jonas Gardells trilogi ”Torka aldrig tårar” som fiktionärt blickar tillbaka på hur det var att vara man och homosexuell i 80-talets Sverige. Det finns också en del komma-ut-historier men vad finns däremellan? När jag kom ut plöjde jag det mesta av den queera skönlitteraturen men oftast var de homosexuella roliga biroller där klyschorna staplades på varandra.

Det gjorde att jag ville skildra homosexuella män som vilka som helst. Karaktärer som är av kött och blod, som känner de känslor som både du och jag gör när vi är kära, ni vi känner oss svikna och när kriser dyker upp i våra liv. ”Under broarna” är inte fri från klyschor, det vore urbota dumt att säga. Det är så lätt att leva i det fack som människor tycker att man ska leva i. Därför festar mina karaktärer ganska mycket, de lever i en kändistät extrovert värld och bor i Stockholms innerstad. För jag ville skildra de människor som lever det livet, de som drömmer om det eller de som har lämnat det.

Jag bestämde mig snabbt för att ”Under broarna” skulle handla om tre unga män i trettioårsåldern, något äldre än jag själv var när jag började skriva. När boken väl var klar var jag jämnårig med dem. Huvudpersonen Jonas arbetar som artist, har precis blivit lämnat av sin sambo sedan många år men han har sina vänner Niklas och Marcus och tillsammans är de ”De tre musketörerna”. De har följt varandra genom livet och har olika bakgrund.

Jag började skriva planlöst, på lust. Jag hade nämligen några år tidigare påbörjat en ungdomsroman men på grund av att tekniken strulade blev den aldrig klar. Jag flyttade med den historiens huvudperson, Marcus, till den nya boken och bestämde att han fick vara en bikaraktär. Efter två och ett halvt år kom en vän med i projektet och han blev min redaktör och skrivandet tog fart på allvar. Det krävdes deadlines för att boken skulle bli klar. Efter ett halvår blev det första utkastet klart men sedan återstod det stora arbetet med att redigera.

Det tog tid. Vi kom fram till att boken skulle utspela sig under en begränsad? tid, det blev mellan maj 2013 och april 2014. Då kunde läsarna nämligen känna igen sig i samhällsskildringar, tidshändelser, byggnader och platser som förändras. Det medförde att jag fick skriva om historien. Jag gjorde research om hur vädret var vissa dagar, vad som skedde i samhället och annat som kunde vara av betydelse. I december 2016 hade jag den tryckta boken i min hand. En bok som vi hade gett ut på eget förlag, Njewd Publishing, och som hade tagit sex år att skriva. Jag hade under dessa år levt med mina karaktärer, tänkt på hur de agerat i olika situationer och målat upp deras utseenden framför mig.

Att skriva en bok är inte lätt, det vet många med mig, men jag hade ett starkt behov av att utmana normativiteten, även om det blev i ett underhållande och fiktivt format. För om ingen har gjort det får man göra det själv. Och jag kommer göra om det. Det finns nämligen två karaktärer till som har sina historier att berätta.

Om författaren: Jag är en skåning som har bott i Stockholm i över tio år. Till vardags marknadsförare, skådespelare, showproducent och podcastare. Kanske känner man igen mig från SVT’s realityserie Gift vid första ögonkastet i våras, där jag var en av deltagarna.

Om Under broarna:

Jonas Grindö har allt han drömde om som barn. En stadigt uppåtgående artistkarriär, en lägenhet i stan och en fantastisk sambo. Peter och han har varit ett par i åtta år och Jonas kan inte föreställa sig att leva med någon annan. Allt hade kunnat fortsätta att vara perfekt om inte Peter en kväll kommit hem och raserat allt. Plötsligt står Jonas vid avgrundens rand och vet inte vilka beslut han måste ta. Livet fortsätter runt omkring men han anar inget om vad som pågår i bakgrunden.

Under broarna är en historia om relationer som utspelar sig i ett samtida Stockholm i början av 2010-talet. Den beskriver hur passionerad kärlek kan uppstå men även hur stark vänskap kan raseras.

SparaSpara

Gästbloggare: Maria Vickberg

Sjuk sjukare författare

Två saker har alltid varit oerhört påtagliga i mitt liv: skrivandet och sjukdomar. Jag skrev berättelser utan att ens kunna alfabetet. Det var uppenbart för mig vad de handlade om och jag läste gärna högt så då gjorde det ingenting om lärarna stod där och kliade sig i huvudet över krumelurerna på pappret. De gav mig extralektioner i skrivstil istället.

Sen kom smärtan och skrivandet blev det bästa sättet att fly alla kroppens krämpor och bli några helt andra. Trollkarlar, hyenor, drakar och en och annan människa. Där fanns roliga problem, skatter att hitta, monster att döda och snyggingar att knulla.

Jag var 24 när psyket fick nog av all smärta och brände ut mig totalt. Det var då jag förlorade förmågan att läsa koncentrerat. Jag har en masterexamen i historia så en kan lugnt säga att jag har läst mycket i mitt liv och älskat det. Efter 24 tog det slut. Jag blev utmattad innan jag ens öppnat en bok och efter fem minuter hade jag glömt bort vad jag precis hade läst. Under de bättre perioderna lyckades jag läsa någon bok men i efterhand kom jag knappt ihåg vad de handlade om.

Hur kunde jag ens skriva en egen bok under sådana omständigheter? Det fanns inget tidigare fall hos försäkringskassan där någon så väldokumenterat sjuk som jag var hade lyckats få ett bokkontrakt. När min psykiatriker kartlade de rehabiliteringsverktyg jag hade till hands stod skriva högt upp på listan. Det var en hobby jag kunde utföra även när jag hade så ont att jag inte kunde röra mig ur sängen. Till sist likställde försäkringskassan det med att vinna på lotto: ett godkänt sätt att få in extra pengar och något som kunde stärka min livsglädje och på sikt leda till bättre hälsa.

Att skriva är kul. Att hitta på är härligt. Att veta att andra läser det jag skriver och finner nöje i det är verkligen underbart.

Det var det enda som höll ihop mig när utmattningen slet hjärnan i tusen delar. Som en röd tråd sydde det tillbaka delarna och fick hjärnan att fungera igen. Inte lika bra som förut men tillräckligt bra för att kunna leva lite. För att kunna skapa.

Det hade inte varit möjligt om jag inte hade skrivit så otroligt mycket under hela mitt liv. När allting annat föll samman satt skrivandet i muskelminnet. När jag först fick uppdraget att skriva En ohelig allians åt Storytel kunde jag inte skriva några längre stunder; inte ens de fem timmar i veckan som det är tillåtet att ”jobba” när en är sjukskriven. Jag satsade på en storyline som jag kunde, karaktärer som liknade de jag kände till och scener jag testat tidigare. Ibland är det bra att tänja sina gränser och utforska nya element i sitt skrivande för att utvecklas. Men här var det att överhuvudtaget skriva en bok som var gränstänjningen.

Nu har boken varit ute i tre månader och jag mår bättre än jag har gjort på länge. Jag är på väg in i ett nytt bokprojekt, den här gången med lite fler gränstänjningar. Det känns tryggt att veta att jag faktiskt har klarat av att göra det en gång, under sämre förutsättningar.

Vägen tillbaka är fortfarande lång och krokig. Jag kan fortfarande inte läsa böcker och jag saknar det. Det enda jag vet är att utöver specialistläkarvård kommer skrivandet vara det som hjälper mig att läka. Ett ord i taget. Ett rött stygn till.

Maria Vickberg fick tack vare fanfiction kontakt med Storytel. En barndomsvän/fanfictionvän rekommenderade Maria till förlaget och efter några möten fick hon kontrakt på att skriva en politisk thriller i ljudboksformat. En ohelig allians släpptes i september 2017.

Gästbloggare: Maria Richardsson

Något som var väldigt populärt på 80-talet var Mina Vänner-böcker. Där skulle man skriva upp en massa fakta om sig själv. Som vad man helst ville bli. Jag skrev alltid författare. Och det var verkligen så. Efter många om och men är jag nu författare och min debutbok utspelar sig just på 80-talet, men vägen hit har inte precis varit spikrak.

Jag har under årens lopp påbörjat hur många böcker som helst. Att börja är naturligtvis den allra lättaste biten i att skriva en bok. De andra bitarna är betydligt svårare. Man måste hitta knep för att komma vidare även om man får skrivkramp, man måste hålla uppe intresset hos läsaren … och man måste lyckas få boken färdig. Det där sista är sannerligen inte enkelt. Hade det varit enkelt hade jag naturligtvis gjort det långt tidigare. För viljan fanns ju. Jämt. Men vad måste man ha mer? Jo, man måste ha tid.

Åren tickade på och jag såg alltid framför mig att jag skulle skriva den där romanen så fort jag fick mer tid. Mer tid över. Det var bara det att tiden gick och det blev inte någon tid över. Jag kände mig nedslagen. Jag insåg att det kanske aldrig skulle bli av, och jag ville verkligen inte sitta som gammal och säga att jag hade kunnat bli författare men det blev inte så för jag fick aldrig tid till att skriva någon bok. Jag ville verkligen inte bli sådan.

En dag sa min man: ”Antingen får du se till att skapa tid eller så vill jag att du slutar tjata om den där boken.” Jag blev både arg och ledsen först, men hans ord sporrade mig.

Skapa tid. Hur gör man det?

Dygnet har ju bara ett visst antal timmar och med två barn, jobb och hus och allt runt omkring så finns det inte precis så mycket tid att ta av. Man måste faktiskt sova lite också. Så jag tänkte efter.

Vad är det i mitt liv som jag måste fortsätta lägga tid på? Finns det någonstans jag kan sno åt mig lite tid? Jag gjorde en lista och kom fram till följande.

1. Gör familjen delaktig i hela processen. Det var min mans idé att skapa tid, och han var den enda som fick läsa innan första utkastet var färdigt. Han fick läsa ett stycke i taget och hade åsikter hela tiden. Och jag tillät honom att ha det. Bokens utveckling blev viktig för honom också. Jag berättade om projektet att skriva en bok för barnen, och att detta projekt var oerhört viktigt för mig. Därmed förstod de att när jag hade min skrivtid så ville jag vara ifred.
2. Schemalägg skrivtiden. Vi försökte hitta en kväll i veckan då jag kunde få skriva. En kväll då jag tog på hörselskydd för att stänga ute alla störande moment och gå in i min andra verklighet där min bok utspelar sig. Vissa veckor gick det inte att få till någon kvällstid. Då ställde jag istället klockan en timme tidigare på morgonen den veckan och vips så hade jag en timmes skrivtid! Det hände att jag saknade inspiration eller inte kände för att skriva, men sådana detaljer lät jag inte komma i vägen. Jag skrev ändå. Allt kommer ändå att redigeras senare, det går att putsa till texten då, att vässa den. Men sidorna behövde bli skrivna.
3. Använd arbetstiden så effektivt som möjligt. Jag arbetar i ett skolkök, och förutom när jag serverar mat till barnen så är jag ensam på min arbetsplats. Den tiden utnyttjades effektivt till förberedelsetid inför nästa skrivtillfälle. Jag tänkte ut en scen i huvudet, tänkte ut repliker och vändningar samtidigt som jag hackade isbergssallad, kokade gröt och gjorde remouladsås. Och när jag kom hem skrev jag ner det. Om jag kom på någon replik som jag var rädd att glömma av eller som jag var tvungen att minnas ordagrant så skrev jag ner den på ett block jag hade liggandes i köket.  
4. Man måste inte vara med på allt. Ibland får man säga nej! Det man däremot måste är att ta sitt skrivande på allvar. Vissa saker var relativt enkla att säga nej till, men ibland fick jag också säga nej till sådant som jag innerst inne verkligen ville vara med på. Då fick jag påminna mig själv varför jag gjorde detta.  
5. Minska på hemarbetet. Kändes väldigt svårt till att börja med, men blev enklare efter ett tag. Det går att hoppa över att damma. Stäng dörren till de värsta rummen om du får gäster. Nu menar jag verkligen inte att man ska låta hemmet förfalla, bara att man kanske kan skjuta på vissa saker ibland.
6. En kort skrivstund är bättre än ingenting alls. Om en ”tom” halvtimma dök upp så utnyttjade jag den.
7. Sätt upp delmål och fira dem. Delmål är viktigt. Ett litet delmål kan vara 20 sidor. Ett större delmål 20 kapitel. Det handlar om att vara hård mot sig själv, att utmanas. Samtidigt handlar det om att vara snäll mot sig själv också. De perioder när man har extra ork kan delmålen vara längre och när man känner sig slutkörd blir delmålen kortare. När ett delmål är uppnått så belöna dig själv. Ett litet delmål resulterar i en liten belöning, och ett större delmål resulterar i en större belöning.  

På detta sätt blev min bok skriven. Den blomstertid nu kommer släpptes i september 2017 på Lindskog Förlag!

Maria Richardsson är född 1971. Hon älskar synthpop från 80-talet, bruncher och glitter. Förutom författare är hon också måltidsbiträde och textförfattare. För tillfället går hon Skrivarlinjen (ettårig, distans) på Skrivarakademin samtidigt som hon skriver på en ny roman.

Den blomstertid nu kommer är en omtumlande bok om känslor, fasad och hierarki. Om att försöka hitta sig själv och undvika att gå under. I centrum står de fyra tonårstjejerna Linda, Anna, Sofi och Sussi som var och en kämpar med att få ordning på sina liv.
Boken utspelar sig på 80-talet, men är inte en sedvanlig nostalgisk tillbakablick. Allt var inte bättre förr. Det är bitvis en svidande kritik mot en oförstående vuxenvärld som valde att blunda och sopa under mattan. Samtidigt är boken en kärleksförklaring till det som en gång var och ett försök att försonas med detta.

Gästbloggare: Magic Frigren

Många beskriver läsning (och särskilt läsning av fantasy) som en slags verklighetsflykt. Men är det verkligen det det handlar om? Vem vill på riktigt flytta in i Harry Potters farofyllda värld?
Utforskandet av fiktiva världar tror jag sällan bottnar i att vi har en önskan om att byta ut vår egen verklighet mot den vi läser om. Nej, fiktiva världar med sina faror och problem hjälper oss att bearbeta och hantera vår riktiga värld.

Suzanne Collins dystopiska ”Hungergames”-böcker tar upp förtryck och revolution,
Partrick Ness fantasybok ”A Monster Calls” använder sig av det monstruösa för att
utforska psykologi, sorg och motstridiga känslor. Mangan ”Deathnote” med sina
dödsgudar analyserar teman kring makt, moral och dödstraff. Man kan alltid hitta bitar och skärvor av det verkliga i dessa böckers overkliga världar och det är det som griper tag, berör och påverkar. Det är då fantastikgenren är som bäst.

Världen i min fantasyroman Transformationen är en spegel av vår men med sina egna
städer och krig för att jag lättare skulle kunna berätta exakt den historia jag ville.
Det tema jag framför allt ville utforska är tro. Personlig andlighet i kontrast till religiös
fundamentalism. Sökande efter förståelse både för vår yttre värld och vårt eget inre. Hur stark och självklar en gudstro är för vissa medan andra inte tror på något som vetenskapen inte kan bevisa. Detta fascinerar mig. Tro både för samman människor och sliter oss isär. Tro kan leda till glädje och tröst men också till ångest och förtryck. Jag ville skriva en bok som fokuserade på trosfrågor, personlig utveckling och relationer mellan människor. Såväl kärleksrelationer som vänskapsrelationer.

Bokens viktigaste karaktärer är kvinnor. Jag har skrivit om olika kvinnor. De har sina
styrkor och svagheter, bättre och sämre sidor, olika sexuella läggningar och sätt att se på livet. Huvudkaraktären Melly är väldigt svag och intolerant vad det gäller tro i historiens början. Men genom boken stöter hon på många karaktärer som har sitt eget förhållningssätt till tillvarons mystik och hon utvecklas till en mer öppen person. Jag ville inte skriva en bok som lär ut eller förspråkar någon viss slags andlighet. Jag ville skriva en bok om hur människor förhåller sig till tillvarons ovisshet. Att ingen tro är rätt eller fel, bara man respekterar varandra. Det är en bok om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron och det större ogripbara. Boken tar också upp hur kvinnors liv ofta har raderats ur vår gemensamma historiebeskrivning. Den är också ett mysterium om sökandet efter en ockult formel.

Jag har gjort research om mysticism och alkemi i många år. Det var fascinerande att
upptäcka att alkemi inte bara var en föregångare till kemin utan ett andligt system med sitt eget symbolspråk. Alkemisterna ville finna sig själva, ta fram sitt sanna jag och på det sättet omvandla sig själva till ett metaforiskt guldlikt tillstånd. Många ser alkemisterna som de första psykologerna då de försökte behandla känslor av sorg, oro och depression med psykiska inre processer. Denna sida av alkemin glöms oftast bort inom fiktionens värld. För mig kändes det perfekt att använda alkemin som grund för både mysteriet och mina karaktärers utveckling. Men jag ville också göra alkemin rättvisa. Jag insåg ju mer jag läste på att verklighetens alkemi var intressant nog utan att jag fantiserade vidare, omformade eller la till eget.

Mitt researcharbete började med ett gäng bokinköp. Alla som har börjat forska om ett
ämne känner nog igen sig i att det första man lär sig är hur mycket man inte vet. Alkemi uppkom i gamla Egypten och har utvecklats och spridit sig till olika länder genom tiden fram till idag. Det innebär mycket uppblandning med olika trosystem. Det räckte inte med att bara läsa om alkemi. Religion, filosofi och esoterism rent allmänt var precis lika viktigt för att få sammanhang och djupare förståelse. Förutom böcker bad jag min kompis mamma, som är bibliotekarie, att ta fram alla univesitetsavhandlingar som anknöt till alkemi. Jag upptäckte Den Alkemiska Akademin i Stockholm och gick ett antal kurser, sökte upp olika experter för intervjuer.

Mina råd för andra som gör research för sina böcker är att:
1. Skaffa många källor. Nöj er inte med att bara plugga igenom en bok. Få olika vinklar.
2. Sök upp experter du kan träffa och prata med. Det är bra att kunna fråga specifika frågor och diskutera med en riktig person.
3. Var källkritisk.
4. Brett kunnande tillåter en att ge en bra komprimerad bild av ett stort ämne. När
researcharbetet är färdigt gäller det att välja ut och plocka bort.
5. Det är lätt att bli för påläst och tycka att saker är självklara. Be dina oinsatta testläsare att särskilt fokusera på framställandet av ämnet (i mitt fall alkemin) och säga om det känns tungt, obegripligt eller otydligt.

Samtidigt som mina kunskaper om alkemi ökade tog min roman och dess karaktärer form. I slutänden är min roman en väv av både verkligt och overkligt. Vårt förflutnas alkemi blandad med fiktiva historiska händelser. Karaktärer som är lapptäcken av mig, min fantasi och av folk jag mött. En plats av både det finaste och det fulaste från vår egen … Inte en perfekt värld att fly till. Men förhoppningsvis en lustigahusetspegel att både känna igen sig och hitta något nytt i.

Magic Frigrens bok Transformationen finns att köpa på Adblibris.
Hon är också skapare till serien Magikonsult / Magic Advisor som finns att läsa på
webben, i albumform och i tidningen Zenith News. Hon driver också den övernaturliga bloggen MissMagicGirl.

Gästbloggare: Sara Dalengren – Hur allt började (eller min aha-upplevelse)

Det finns de som räknar får och de som dricker varm mjölk. Sedan finns det de som tycker om att läsa tills ögonlocken blir tunga eller vill slötitta på ett par avsnitt av någon tv-serie. Själv har jag alltid tyckt om att fantisera som ett sätt att underhålla mig själv tills jag somnar. Fantasierna fungerar som min alldeles egna film eller tv-serie med karaktärer och handling som jag kan styra över till hundra procent. (Inga oväntade dödsfall och jobbiga cliffhangers här inte.) Dessutom sätts den automatiskt på paus när man glider in i sömnen och aldrig att man får frågan: Är du fortfarande kvar? Billigt är det också 😉

Ändå var det inte förrän sommaren 2012 som jag fick idén att jag kanske skulle pröva att skriva ner någon av berättelserna jag hade i huvudet. Ni vet, bara för att se om jag kunde och hade det som krävdes för att avsluta ett sådant projekt.

Vilken aha-upplevelse det blev.

Barnen hade sommarlov, ändå studsade jag upp i ottan för att skriva, skriva, skriva. På kvällarna kunde jag ligga och fantisera om det jag skulle skriva följande dag till långt efter midnatt. Man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet och efter dryga tre veckor satt jag där med ett första utkast till något som skulle föreställa en romantisk feelgood. Under de där veckorna ägnade jag varje ledig minut åt min historia. Jag var fast. Om jag läste manuset i sitt ursprungsskick nu skulle jag säkert bara skaka på huvudet med kinder röda av skam. För precis som med allt annat är det övning som ger färdighet och jag lär mig nya saker för varje manus jag skriver. Men där och då, i den där förälskelsefasen, spelade det ingen roll. Då var det en glädje bara att få skriva och tanken på att någon annan skulle läsa fanns inte på kartan.

Nu har känslorna mognat och jag är inte längre den som gladeligen skippar en sovmorgon för att istället gå upp och skriva. Förälskelsen har utvecklats till något mer, men jag blir fortfarande lika härligt uppslukad av mina karaktärer och har lika roligt åt att se mina historier växa fram. Sedan finns det förstås dagar då skrivandet inte är lika roligt, dagar då det tar emot, då allt känns tungt. Det som sporrar mig då är att hitta tillbaka till den där glädjen igen. Det är därför jag skriver – för att ha roligt. Jag underhåller mig själv och riktlinjen jag jobbar efter är att det ska vara lätt och roligt att läsa.

I september förra året fick jag möjligheten att även försöka underhålla andra. Det var nämligen då min debut Ensamvarg kom ut. En kärlekshistoria född ur min egen förkärlek för övernaturlig romantik och mitt sätt att tolka min favoritgenre paranormal romance. För är det något jag älskar så är det just romance. Lyckliga slut kan jag inte få för många av, inte när världen ser ut som den gör i dag. Då är det skönt att kunna ta en paus och plocka upp en bok eller besöka någon av alla de där roliga, mysiga och romantiska fantasierna som cirkulerar inuti mitt huvud och väntar på att få skrivas ned. För nu när jag har insett vad de kan leda till är de fler än någonsin och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva dagen då de tar slut.

Hur kom det sig att ni började skriva? Har intresset alltid funnits där eller fick ni också en aha-upplevelse när ni väl satte igång?

Sara Dalengren skriver med fokus på romantik. Ibland är det en övernaturlig historia, ibland inte. Under våren släpptes Varghamn, uppföljaren till debuten Ensamvarg. Vill ni följa hennes vardag och resa från fantasi, till manus, till bok kan ni göra det på saradalengren.wordpress.com eller via Facebooksidan. 

Gästbloggare: Emma Karinsdotter – Att skriva för högläsning

Foto: Selma Grönlund

Vill du hellre lyssna på det här inlägget? Klicka här så högläser jag den för dig (i köksbordskvalité).

När jag var liten var jag en höglyssnare. Jag och min bror brukade kura ihop oss med mamma på kvällarna och lyssna på när hon läste högt för oss. Jag minns känslan av total närvaro, känslan av att dela en berättelse. Resten av världen liksom bara försvann. Som att sitta vid en lägereld tillsammans.

När jag lärde mig läsa, gjorde jag det i smyg. Jag sa inget till mamma, för jag var rädd att hon skulle sluta läsa högt för mig. Hon märkte förstås ändå att jag kunde läsa, men fortsatte att läsa högt för mig och min bror.

Jag tror att det var dom där stunderna som gjorde mig till en läsare. Och så småningom också till en skrivare. För när en bok tog slut kunde jag skriva fortsättningen, även om det inte fanns någon. Jag kunde skriva fram allt jag ville ha. Jag var aldrig ensam. Jag tänker att det var högläsningen som gjorde mig till författare. Kanske för att berättelser innebär närhet? För att berättelser innebär frihet? För att berättelser innebär gemenskap?

När jag nu skriver, skriver jag för att jag vill ge dom där stunderna av total närvaro, av närhet och lägereld, till andra barn (och vuxna!). Jag vill skriva berättelser som ska läsas högt och tillsammans. Men, hur skriver man egentligen för högläsning? Och hur skiljer det sig från att skriva för tyst läsning? Här är några av dom estetiska val jag gjort i högläsningens namn när jag skrivit Lisbet och Sambakungen, en bok för barn och barnsliga vuxna, med illustrationer av Hanna Gustavsson.

Texter som ska läsas högt har i regel två sorters mottagare. Oftast en vuxen högläsare, som också blir textens förmedlare. Och en mottagare, oftast ett eller flera barn, som lyssnar på berättelsen och läser av bilderna, medan högläsaren läser texten. Därför måste text och bild berätta samma historia. Bilden får gärna lägga till saker, precis som texten gärna får det, men text och bild får aldrig hamna i konflikt. Det vill säga … om inte det är själva poängen med berättelsen. Till exempel bilderboksskaparen Jon Klassen jobbar ofta med krock i text och bild – något som får en humoristisk funktion i hans berättelser om hattar på vift. Men i boken om Lisbet och Sambakungen, är det Lisbet som berättar om sitt liv och då måste bilderna av världen stämma överens med hennes berättelse, för att vara lojal med hennes perspektiv.

Jag såg Hanna Gustavssons bilder för första gången på Konstfacks slututställning för några år sedan. Hennes bilder är allt jag minns från utställningen som myllrade av konst. Jag kände en stark samhörighet med bildspråket. Jag minns att jag tänkte att hennes hjärna är i bild, vad min hjärna är i text. Jag tog kontakt och vi inledde ett samarbete som så småningom mynnade ut i Lisbet och Sambakungen. Jag skrev hela manuset för hennes penna. Bara hennes bilder skulle kunna förmedla världen jag ville skapa. Hade hon sagt nej, hade jag skrivit en annan bok istället. Det handlar inte bara om att kunna skildra berättelsen i bild, till exempel att rita en skål gröt när Lisbet äter gröt, utan om att skapa en hel värld. Känslan i bilden och texten måste vara samma. Det burleska, humoristiska, galna, varma, skeva och fantastiska, måste KÄNNAS i bild, på samma sätt som det KÄNNS i text. Så att upplevelsen blir en helhet med text och bild tillsammans.

Intertextualitet, att i texten ge blinkningar till andra texter, och till världen utanför berättelsevärlden, blev ett sätt för mig att ge små karameller till högläsaren. Och kanske i bästa fall, öppna dörrar på glänt till fler samtal och berättelser. Texten blinkar bland annat till Ture Sventon, Pippi Långstrump, Loranga och Lance Armstrong, för att nämna några litterära och några högst verkliga figurer. Till exempel här (utdrag ur Lisbet och Sambakungen):

Agatha Fox verkade ointresserad av allt utom sitt korsord.

– Skurk, två ord. Först fem bokstäver, sen sex. Ville Vessla? mumlade hon för sig själv.

Och här:

Medan jag började försvinna vidare till drömmarnas land, berättade farmor om alla andra cykeltävlingar hon fuskat i och vunnit. Särskilt mallig var hon över att ha vunnit över en som hette Lance:

– Han fuskade också, men jag fuskade bättre!

Kanske har högläsaren läst Ture Sventon och kan berätta om den världen för höglyssnaren? Kanske vet högläsaren fler som heter Lance som fuskat i cykeltävlingar, och kan berätta om det för höglyssnaren?

Men intertextualitet är en ständig balansgång. Tumregeln för mig är att det ska vara en bonus om högläsaren känner till referensen. Berättelsen får inte bygga på en annan berättelse, utan bara ge blinkningar, så att till exempel barnet förstår världen utan att ha läst Ture Sventon, men kanske får en djupare ingång i världen, genom att läsa Ture Sventon. På samma sätt har jag tänkt när jag gav Sambakungen, Lisbets farmor, dom hemliga agentnamnen Sten Frisk och Dora Olivetti. Sten Frisk är namnet på en karaktär i teveserien Tre Kronor, Olivetti är namnet på en gammal skrivmaskin.

Jag skriver ut långt fler ljud än om jag hade skrivit för tyst läsning. Här följer några exempel ur boken:

Strax hörde jag det bekanta ljudet av farmors lingonsyltssörplande, schluck-schluck-schluck.

Gökursgöken tittade ut ur sitt bo och sa koko-koko-koko-koko-koko-koko-koko-koko-koko. Klockan var nio på morgonen.

Swosch! Farmor kastade iväg cykelhjälmen. Den landade i syrenbersån.

Och så sjöng fåglarna också, kvidevitt kvidevitt kvidekvidevitt.

Hon formade munnen till en guldpeng och visslade:

                 Phiu-phiu-phiu-phiu-phi-phiu-phiii-phiu-phi-phiu-phiu-phuuu!

Att skriva ut ljud blir ett sätt att förstärka gestaltningen i själva högläsningen. En vän som läste i ett tidigt skede tyckte att jag skulle ta bort alla ljud jag skrivit ut. Jag testade utan ljuden, men saknade dom för mycket. När jag frågade kom det fram att han läst texten tyst, och då kanske det blir lite tjatigt med nio koko. Men … när jag läser högt, är det så mycket roligare att göra alla ljuden. Visslingarna har jag tänkt som en transkribering av refrängen till den gamla 90-talsdängan I like to move it, det är så jag visslar den när jag läser högt. Men jag tycker att det finns något underbart, i att alla som läser visslingarna högt, kommer göra sin egen tolkning, sin egen visselmelodi. Det ger boken eget liv.

Jag skriver ut långt fler utropstecken, kommatecken, frågetecken och kursiveringar, än jag skulle gjort om jag skrivit texten för tyst läsning. För mig blir det ett sätt att snabbt ge högläsaren information, inte bara vad som ska läsas, utan hur. Det är mina regianvisningar till högläsaren. Här ett exempel ur boken:

– Stopp och belägg, sa farmor och slutade sörpla lingonsylt. Det här är ingen vanlig måndag. Det är ju internationella cykeltävlingsdagen!
– Va! Vad är det? sa jag, för någon sån hade jag aldrig hört talas om.
– Det är en vanlig måndag, fast tvärtom, sa farmor. Alla i hela världen är lediga och cykeltävlar mot varann. Det är underbart, särskilt och speciellt!
– Men får man verkligen vara ledig då?
– Nej, man måste vara ledig!

På några ställen i boken har jag rent grafiskt i texten försökt gestalta pauser. Till exempel här:

Jag flög av Lill-Charlie och gjorde en piruett i luften. Allting gick oändligt   långsamt. Jag såg himlen, grinden, sen såg jag stenarna på marken. Särskilt en stor grå sten, som kom närmare…
                                      … närmare
                                                                 … och närmare …
          Dunk!

Jag skrek inte ens när jag slog i huvudet.

Allt blev mörkt.

Jag valde den grafiska formen av en trappa för att uppmuntra läsaren att läsa långsamt och med paus mellan ”närmare”, ”närmare, ”närmare”, för att förstärka känslan av slow motion.

I Lisbet och Sambakungen har jag jobbat mycket med refränger i texten, fraser som upprepas oftare än om jag skrev för tyst läsning. Till exempel tycker Sambakungen om allt som är ”annorlunda, särskilt och speciellt”. Refrängerna blir också ett sätt att öppna texten för igenkänning, även för den som inte vet vem Lance Armstrong eller Ville Vessla är, att skapa en igenkänning för barnet inuti en och samma berättelse. På samma sätt tror jag att Sambakungen äter fler geléhallon och sörplar mer lingonsylt, än om boken var skriven för en vuxen publik. Det blir en slags innehållsmässig refräng. Men jag vet inte säkert om just refrängerna hänger ihop med högläsningen och det dubbla tilltalet, eller om det bara är ett estetiskt val utifrån att texten främst riktar sig till barn.

För mig har det varit en självklarhet hela vägen, att den här berättelsen skulle läsas högt. Jag har haft sagostunder på bibliotek, i skolor och hemma hos vänner, där jag läst texten högt för att få omedelbar feedback på berättelsen. Men jag läser också högt när jag skriver och redigerar texten hemma. Det gör jag numera med all text jag skriver. Till exempel det här blogginlägget, läser jag högt medan jag skriver det. För mig är det så jag skriver. Länge försökte jag anpassa mig, utan att jag riktigt tänkte på det. Men allt oftare nu, skriver jag texter utifrån hur dom ska läsas. Jag tror att alla år i skrivarskolor hjälpt mig anpassa mitt skrivande mer efter innehållet jag vill få fram. Men just högläsningen är mitt äventyr, min sprakande lägereld. Dit jag alltid längtar.

Kanske är det för att jag kommer från musikbranschen, från livesidan. Att det liksom sitter i ryggen att man inte bara gör en skiva, utan att man också ska turnera med den. Uppträda med musiken för en publik. Att det handlar om magin i det mötet. Att man skapar stunden tillsammans. Eller handlar det om att jag blev högläst för som barn.

Jag har många fler exempel på val jag gjort i texten utifrån att skriva för högläsning. Det handlar om val av perspektiv, om maktförhållanden mellan Lisbet och Sambakungen och om mängden dialog. Om hela berättelsens värld egentligen. Men här nån stans tänker jag att det är dags att sätta punkt. Den första juni kom Lisbet och Sambakungen, och det blir min andra debut som författare. Men mer om det en annan gång. Tack för att du har lyssnat, eller läst, det här blogginlägget. Ha en underbar sommar!

Emma Karinsdotter är född 1985 och uppvuxen i Ronneby. Hon debuterade 2014 med den prosalyriska romanen Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig, på Sadura förlag. Lisbet och Sambakungen är hennes debut för barn och barnsliga vuxna, med illustrationer av Hanna Gustavsson. Boken utkom i juni 2017 på Bonnier Carlsen. Emma har studerat på Skurups skrivarlinje (2013-2015) och tar snart en kandidatexamen i litterärt skapande på Författarskolan vid Lunds universitet.

Gästblogg: Eva Frantz

Eva Frantz debutroman Sommarön gavs ut av Schildts & Söderströms förlag hösten 2016. Hennes nästa bok Blå villan kommer att ges ut på svenska och finska av samma förlag hösten 2017.

Min stoltaste dag

År 2016 blev året då jag debuterade. Vem hade väl trott det? Hade man frågat mig själv i slutet av 1980-talet hade jag antagligen sagt ”Tja, det kommer nog inte att dröja så länge innan jag skriver en roman. Jag är väldigt duktig på att skriva, börjar få fläng på stavningen av tje-ljudet och allt”. Min plan var att bli ett skrivande underbarn. Eller ens en sensationellt begåvad ung debutant på max 20 höstar.

Men sedan hände livet. Skola blev studier, veckoslutsjobb blev heltidstjänst, plötsligt hade jag två små barn och var i full färd med att bygga ett egnahemshus… Jag drabbades av sjukdomen alopecia som gjorde att jag tappade allt hår på hela kroppen. Sjukdomen drev mig till att blogga aktivt om det jag varit med om, varvid jag fick rätt många läsare, några finlandssvenska bloggpris och en massa beröm för mitt sätt att skriva. Det var förstås en skön ego-boost.

 

 När jag hunnit bli 34 hände någonting. Lite som när man på förhand har ställt in ett program på en löpmatta och manicken piper några gånger, knäpper till, så övergår takten från löpning till promenad. Jag hade plikttroget joggat genom livet i så många år, gudskelov sprang jag inte in i någon vägg.

 Men där traskade jag nu i maklig fart och tyckte det var riktigt trevligt och såg inga skäl till att börja jogga igen.

 

 Studierna var avklarade sedan länge. Huset var färdigt, mitt hår hade mirakulöst nog vuxit ut igen! Jobbet var också okej, även om jag efter 14 år som radioprogramledare började vara oerhört trött på att höra mig egen röst. Tror en och annan lyssnare kände det samma. Och barnen skulle strax båda gå i skola, de behövde inte ses efter på samma sätt som tidigare.

 

 De var dags att stanna och begrunda den fråga som plötsligt dök upp i mitt huvud.

 

 Vad vill du göra nu, Eva?

 

 Jamen, är det inte självklart?! Jag vill skriva förstås! Inte radiomanus, inte blogginlägg eller kolumner, utan BÖCKER! Roliga, spännande, tjocka böcker!

 

 Det tog mig ungefär ett år att få ihop manuskriptet till min debutroman Sommarön, och då skrev jag främst på fritiden. Som journalist skriver jag snabbt, vilket både är en fördel och nackdel. Inga problem att få ihop en text som är helt okej, men det blir många genomläsningar och justeringar innan den känns bra.

 

 Den dag då för jag mig själv konstaterade att boken var färdig kommer jag aldrig att glömma. I det här skedet hade jag alltså ingen redaktör, inget förlag och vågade inte ens tänka på huruvida någon skulle vara intresserad av att ge ut min bok. Men det spelade inte så stor roll just den dagen, för jag hade ju gjort det! Jag hade skrivit en hel bok, med början och slut, handling, karaktärer och dialoger. Några mord också, för till min egen förvåning blev min bok en deckare, man varför inte?

 

 Det faktum att jag funnit disciplinen att slutföra mitt manus, det skulle ingen någonsin kunna ta ifrån mig! Jag var så stolt att jag säkert blev 15 cm längre och kände äntligen av en gnutta av det självförtroende lilla tandlösa Eva hade 1987. Tsö, det visste jag väl. Skriva böcker? Lätt som en plätt.

 

 Sedan den dagen i oktober 2015 har livet igen gått väldigt fort. För plötsligt ville ett förlag ge ut Sommarön! Med ens skulle det knäppas författarporträtt och skrivas katalogtexter. Den första leveransen av böcker anlände från tryckeriet en dag i augusti. Det blev intervjuer, recensioner, bokmässor, författarmöten och skolbesök. Jag kände mig både uppvaktad, märkvärdig och lite fånig. Det var väldigt roligt, men kändes också rätt overkligt.

 

 Det lustiga är att inget av det jag varit med om under mitt debutår kan mätas med den känsla jag upplevde den där dagen då jag satt vid köksbordet och tryckte dit en sista punkt i mitt manus och för mig själv konstaterade att boken var klar. Den känslan var större än allt annat.

 

 För oavsett hur mycket ståhej (eller avsaknad av ståhej) det blir kring min bok är skrivandet ändå någonting väldigt privat. Jag och min text. Sårbarhet, hybris, skrivkramp, inspiration, frustration, lycka. Jag, min dator, mitt köksbord, ett doftljus och en kopp te (okej, oftare en whisky).

 

 Att skriva än bok är som en stormig kärleksrelation som slutar med att kärestan säger ”jag tycker vi ska ha ett öppet förhållande” och så bjuds hela världen in, nosar runt och har åsikter. Det intima försvinner.

 

 För mig var det här en värdefull insikt. Att det är detta skrivandet handlar om. En skribent och en text. Mässor och recensioner etc kan vara både jobbiga och kul, men det är inte de som gör skrivandet.

 

 Jag hoppas att jag ska få slås av den där ”Jahapp, nu har jag skrivit en bok”-känslan många gånger. Och jag unnar alla med skrivambitioner att få uppleva den.

Gästblogg: Post debut stress disorder

”Men”, sa en nära vän till mig för en tid sedan, ”är det så att alla författare som debuterat drabbas av depression eller liknande?”

Jag tänkte efter en stund innan jag vågade mig på ett svar:

”Nej, jag känner faktiskt några. Några som inte hamnat i en mer eller mindre djup svacka efter debuten. Så riktigt alla kan det inte gälla.”

Vännen summerade det ganska bra:

”Det vore ju rätt tragiskt om det var så. Inte för att det skulle hindra mig att skriva vidare, men ändå.”

För mig kom dyket faktiskt innan jag debuterade, men jag startade från en ganska låg nivå så jag hamnade ganska djupt. Andra har klarat det bättre, och vissa har inte drabbats alls. Men det verkar, enligt min personliga undersökning, vara rätt vanligt med i alla fall en hyfsat påtaglig svacka i samband med eller strax efter författardebuten.

Men det är en omställning. Att det där man kämpat så hårt för helt plötsligt ligger bakom en istället för framför. Och det blir lätt rätt så tomt. Och vilset.

Nu ska inte det här inlägget handla om depression. Det vore lite för – eh – deprimerande. Men jag tänkte, eftersom jag fick chansen att komma tillbaka hit, att jag skulle prata lite om år två. Saker som händer. Saker som inte händer. Lite spretigt inlägg kanske, och måhända lite flummigt – men stå ut är ni snälla. I år blir det bara ett inlägg från mig, inte 53.

2015 var året jag romandebuterade och året jag skrev på debutantbloggen. Det var kul, fantastiskt spännande, men det hade sina baksidor också – som allting.

2016 har varit ett helt annat år. På många sätt. Det har haft sina dalar och sina toppar. Jag tänker att det kanske andra aspirerande författare också kan lära sig något av.

Det tråkigaste först.

Det blev ett år utan ny bok av mig. Det är jättedumt. Ska man hålla sig aktuell som författare får det inte gå för lång tid mellan böckerna. Det blir svårare och svårare att ”marknadsföra” sig ju längre från bokreleasen man kommer. ”Jo, men jag gav ut en bok 2015” har liksom inte samma klang när det börjar närma sig 2017.

Men skrev jag inget nytt? Jo, jag gjorde ju det. Men här har vi ett vanligt misstag. Jag skrev en annan bok. Lite annan inriktning. Vanlig grej har jag förstått. Man har skrivit en bok, vill testa något nytt istället för att skriva något som liknar det.

Problemet: Det är svårare att sälja. Till förlag och till läsare. Efter ett par böcker går det lättare har jag förstått, men den andra boken bör vara i linje med den första om du inte ska behöva börja om ”från början” igen. Och som de flesta säkert är medvetna om så är det långa väntetider i den här branschen.

Så rådet till debutanten är ”håll dig till din nisch” – ett tag i alla fall.

Har fått den slutsatsen bekräftad från många håll.

Nu betyder det inte att det arbetet var bortkastat. Jag tror att den romanen kommer bli utgiven under 2017 – men det har varit en lång väntan. Dessutom är jag inte säker på att jag kunde gjort annorlunda. Det var en historia jag behövde skriva, och det gjorde mig bättre förberedd att skriva det jag så att säga skulle skriva.

Vad har varit bra under 2016 då? Mitt andra år som publicerad författare.

Massor faktiskt.

Jag har fortsatt att vara med på olika kongresser och events.

Litteraturrundan i Växjö, Östgötadagen på akademibokhandeln i Linköping, LunCon, och FantasyCon i Scarborough var alla riktigt roliga.

Jag har skrivit ett manus till. Fortsättningen på Incidenten i Böhmen. Det är i princip klart och jag hoppas att det kan gå iväg till förlaget innan månaden är slut. Så med lite flyt kommer jag ha två böcker som kommer ut 2017. Inte säkert någondera, men inte alls omöjligt.

En annan sak som kan vara bra att vara förberedd på är hur svårt det är att skriva bok två i en serie. Jag hade trots allt skrivit två manus efter att jag skrev incidenten; en barnbok och sen ”det andra manuset”. Men det var lik förbaskat hur jobbigt som helst att skriva den där andra boken. Den stretade emot och trilskades tills jag började få ordning på den. Det är i såna här lägen det är bra att ha skrivarvänner – som förstår och som kan hjälpa till… Att skriva något som inte blev för likt den första, som kan stå på egna ben men ändå ska kunna läsas om man har läst bok ett. Man vill ju inte heller skriva samma historia en gång till men samtidigt är ju poängen med en ”serie” att läsaren känner igen sig. Till debutanten som ger sig i kast med bok två säger jag bara: ”Bered dig på en kamp”. Men det går. Jag tycker nog att jag lyckats få till något som både hänger ihop med bok ett och som samtidigt står för sig självt. I efterhand en oerhört lärorik upplevelse. Men det var tufft och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte har tvivlat mer än en gång längs vägen.

Att bok två blivit ytterligare lite fördröjd är egentligen en följd av årets roligaste händelse.

Jag fick lägga nyskrivandet åt sidan en tid för att ta fram en engelsk version av Incidenten. Ett tjeckiskt förlag läste nämligen en recension på tjeckiska av Incidenten i Böhmen och hörde av sig. Deras testläsare (som kunde svenska) gillade också boken, men för att genomföra projektet behövde de en engelsk text. Så jag fick fokusera på det, vilket försenade uppföljaren med någon månad eller två ytterligare.

Kontentan är hursomhelst den att Incidenten i Böhmen kommer att översättas till tjeckiska! Maximillian kommer hem! Det är för mig hur stort som helst att boken skall översättas just där.

Dessutom sitter jag nu med en språkgranskad och slutkorrad engelsk version av Incidenten. Så vem vet vad det leder till…

Så där står jag nu. Lite försenad med det mesta. Ganska omtumlad och fortfarande lite småskakig. Men med nyvunnen entusiasm och skrivglädje. Redo att ta nästa steg!

Vill ödmjukt tacka för tillfället att åter få bidra med några rader på denna fantastiska blogg! Den är faktiskt ett av mina finaste minnen från debutåret. Stöttningen från kollegorna och samtalen med er som läser. Var rädd att det skulle bli för mycket, men det var bara så himla bra att få hänga här!

Gästbloggare: Katrin Sandberg/Storycoachen

 Katrin Sandberg kallar sig för Storycoachen och brinner för att hjälpa andra att hitta sin sanna historia. Den som är kort, kärnfull och bygger på den du verkligen ÄR. Den som ger dig energi och som, när du berättar den, får andra att vilja veta mer. Hon kallar det för att vara Story Strong! 

Hej! Jag tänker att vi alla skriver våra liv och att vi alla har en historia att berätta. Vilken är din? Dina? Du har säkert flera! Om det känns okej så skulle jag vilja dela med mig av en liten, men viktig bit i min story, så långt. Låt oss kalla den något i stil med ”Hur jag glömde bort mig själv men hittade mig, mitt jobb och lite mer mening”.

Mitt liv är rörigt hösten 2011. Jag börjar få signaler om att jag inte längre ska fortsätta med det jag jobbat med i åtta år, men allt är grumligt. För grumligt att se klart och definitivt för att kunna ta ett beslut. Ska jag fortsätta, ska jag inte? Bladen på prästkragen tar aldrig slut, jag får inget svar. Jag åker till Florida över jul och nyår och det är som om deografiska avståndet löser knuten – jag vet nu att jag ska gå vidare. Jag ska hoppa av. Till vad, det har jag ingen aning om, bara att det blivit dags för ett nytt kapitel i mitt liv.

Jag behöver avveckla det gamla, vet inte vad mitt nya ska vara och som konsekvens infinner sig en mellantid. Det känns ändå okej att inte ha svar. Jag får något enstaka uppdrag och hankar mig fram. Till vad vet jag inte för jag har ingen plan – för första gången på länge finns ingen agenda att följa. I’m on my own. Men det är som om stenar läggs ut i det mörka, okända vattnet framför mig. En efter en dyker de upp och jag hoppar. Jag hoppar kort, till uppdrag inom ”mitt” område (kommunikation) och bekanta uppdragsgivare (mest författare och föreläsare) och på så vis känner jag mig trygg(are). Inte ser jag det först, men ett mönster är på väg att bildas. Ett år förflyter och så, rätt vad det är så ser jag det. De enstaka uppdragen jag tagit i väntan på att min ”riktiga” affärsidé ska födas, de bildar ett mönster. Plötsligt ser jag – som i eldskrift – min röda tråd. Den är klockren, tydlig och stark – den handlar om berättelser. Yes! I love stories!

Hur kunde jag inte ha sett? De kommer ju i alla dess former och jag har älskat dem alla: böcker, film, tidningar, personporträtt, biografier, föredrag, ett närmast patologiskt intresse för personers inre och yttre resor. Och nu ser jag hur jag alltid försökt hitta dem i mina marknadsförings- och kommunikationsuppdrag genom åren. Att jag nu coachar och guidar människor och företagare med hjälp av att förädla deras stories/varumärken känns ju nu helt logisk. Tjoho! Jag stärks av den inre vissheten och börjar kalla mig för Storycoachen.

Ytterligare tid går. Jag får en förfrågan om att föreläsa, att dela historien om hur jag ”hittade min grej”. Det är i januari 2014 och jag sätter mig fokuserat ned för att få ihop något vettigt. Men det tar stopp, så jag letar lite planlöst efter inspiration i bokhyllan, hittar en bortglömd skrivbok och drar ut den. Den är vacker, med en illustrerad pärm och jag fattar varför jag drogs till den. Jag öppnar upp den och bläddrar, men sidorna är tomma. Jag stänger ihop boken och spanar in framsidan lite närmare. Och så läser jag texten som är så grafisk att den ser ut att vara en del av mönstret.

Näeh!? Jag drar efter andan! Är det sant? Och så minns jag själva köptillfället.

Det är ju på väg till Florida den där röriga julen 2011 som jag mellanlandar i Newark som jag köper jag den. Måste ha tänkt att den är snygg och att jag ska skriva bra saker i den (en i för övrigt mycket vanlig företeelse i mitt liv..).

Men jag kan säga dig en sak och det är att den numera har en helt ny innebörd för mig. Skrivboken innehöll nämligen ett meddelande och kanske var jag inte mottaglig för att se det förrän två år senare. Efter att jag hoppat, letat och slutligen bokstavligen hittat på mitt jobb. Ja, efter att jag återupptäckt den oförblommerade kärleken till stories av alla de slag. Vad det var jag läste? Det här:

”First it begins inside your heart.
Something moves.
Then opens.
Then frees itself.
And now you feel a rhytm breaking its long silence.
This is going to be good.”

På baksidan fortsätter texten:

”It is here where she must begin to Tell her Story.”