Romance? Vad är det?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min blivande bok, Hemligheter små, är en nutida småstads romance. Men vad är egentligen romance?

Trots att romance är en av världens största genrer så är den inte särskilt stor här i Sverige. Jo, läsare finns det men det är ganska få publicerade författare än så länge. Men den börjat att ta fart, mycket tack vare romanceförfattaren Simona Ahrnstedt som verkligen brinner för genren. 2016 kom flera nya svenska romanceböcker och 2017 verkar inte bli sämre.

Romance är genrelitteratur skriven av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Tyvärr får den en status i litteraturen därefter, vilket är otroligt synd eftersom det är en sådan banbrytande genre. Jag menar i vilka fler genrer ser vi sådan mångfald och acceptans och där det inte är könet man blir förälskad i utan personen.

I romance ligger fokus alltid på kärleksrelationen och om man plockar bort den blir det inte mycket kvar. Och det måste vara ett emotionellt tillfredställande slut, så att ha ihjäl den ena huvudkaraktär är ett big no no. Storyn får dock, enligt mig, gärna innehålla lite sälta och lite vemod så att det inte blir allt för sockersött. Att karaktärerna får kämpa lite innan de får varandra.

Precis som annan genrelitteratur så finns det en ram och vissa ingredienser som läsaren förväntar sig ska finnas med (att välja att skriva genrelitteratur är lite som att ingå ett kontrakt med läsaren) men utöver det så är det fritt fram för romanceförfattaren att använda sin kreativitet och skriva om precis vad hen vill. Och det finns oändligt många möjligheter att skapa en fantastisk historia, precis som många författare gör.

Och precis som det gör i all genrelitteratur finns det varierande kvalité (rekommenderar verkligen Goodreads om man vill göra lite research på vilka böcker som håller högre kvalité), olika typer av författare och en hel hög med subgenrer. Gillar du vampyrer, varulvar eller zombies? Eller Steampunk? Är det en romance med bdsm inslag som lockar? Eller 1800-talet med dess Grevar och hertigar? Eller varför inte män i kilt? Det finns något för alla helt enkelt!

Så plocka upp en romance nästa gång du inte vet vad du vill läsa, eller varför inte välja en romance som nästa bok att läsa bara för att testa på något nytt. Utmana och ifrågasätt dina egna och samhällets föreställningar om romance medan du får ta del av intriger, spännande karaktärer och passion som får tårna att krulla sig, men framförallt en ny läsarupplevelse.

photogrid_1485111857232

Ett urval av alla Romance böcker som står i bokhyllan här hemma 🙂 Historiska, nutida, paranormal mm. Och förhoppningsvis kommer bokhyllan att fyllas på med fler svenska författare så småningom. Och inte att glömma min egna fina bok 🙂

 

Vilken genre skriver du i?

Thomas

Genre är ju egentligen ett filter man lägger ovanpå litteraturen för att enklare kunna diskutera den. Samtidigt är det ju någon form av ramar att förhålla sig till som författare. Det skapar en trygghet, ett ”regelverk” att förhålla sig till, att följa och att bryta utifrån vad man vill uppnå för effekt.

En annan sida av genren är att det skapar en gemenskap. En möjlighet att hitta likasinnade som man kan diskutera med och känna sig hemma hos. Efter att ha umgåtts huvudsakligen i fantastikkretsar, vad gäller skrivande – även om jag språkat en hel del med andra typer av författare också – så ser jag mig själv väldigt mycket som en ”fantastikförfattare”.

Men ändå. Är det verkligen det jag har skrivit? Nej inte egentligen. Och samtidigt ja. Det är den ”skolningen jag har”. Det är den genrens ”regler” jag förhåller mig till. Och visst går det att läsa Incidenten som en klassisk fantastikroman, om man vill.

Samtidigt när man funderar över sin ”elevator pitch” så får man problem. För frågan ”Vad för slags bok är det du har skrivit?” blir ju svårare än vanligt. Hur tusan svarar man på den? I alla fall till en början tyckte jag det var löjligt svårt. Det är svårt nog att sälja sig själv. Och då är jag ändå rätt van att ”sälja” saker med text och ord. Det är ännu svårare – tycker jag – att sälja sin egen bok. Varför då krångla till det för sig genom att lägga sig i gränslandet mellan genrer?

Dessutom är det en fråga du måste kunna svara på direkt. Annars har den som frågar tappat intresset. Och det är inte bra. För oavsett om det är en potentiell köpare, eller någon som bara var nyfiken så är det ju ett misslyckade att göra personen ointresserad. Ju fler intresserade desto bättre. Eller hur?

Så varför komplicera för sig då? Varför inte bara skriva en klassisk episk fantasy med svärd, magiker och drakar – eller en deckare med en livskrisande poliskommissarie i någon liten idyllisk semesterort? Det skulle ju vara enklare, eller hur? Svaret är nog lika enkelt som det är besvärligt. För att man skriver det man kan. För att man skriver det som ens hjärna får för sig att den vill skriva. Jag valde visserligen att skriva det jag gjorde. Men samtidigt gjorde jag det därför att det var där jag hade något att berätta. Just då. Sedan fick min hjärna för sig att den skulle skriva en bok om en kanin och en ekorre. Men det är en helt annan historia.

Så vad är det då för genre? Ja frågar du en expert så finns det säkert ett namn på den. Men jag beskriver den som en spänningsroman i historisk miljö – med antydan till övernaturliga inslag. Jag har skrivit flera noveller i den typen av miljö, och det var genom dem som jag ”hittade hit”. För ”den vanliga människan” före upplysningstiden levde i en värld där det övernaturliga var närvarande. Där folk dömdes som häxor. Där djävulens verk var högst verkliga. Varför inte skriva just där – på gränsen?

Andra har beskrivit den som en ”modern gotisk roman”, eller ”en blandning av Frankenstein, Rosens namn och Sleepy Hollow”. Jag vet inte vilket som är bäst. Jag vet bara att jag kan svara om någon frågar nu, vilket gör att intresset inte dör på en gång. (I alla fall om inte den förklaringen är det tristaste den andre personen kan tänka sig, men det är ju en annan sak).

Min elevator Pitch då? Ja den kanske vi kan återkomma till. Det där med att ”sälja sitt manus” är värt ett blogginlägg eller tre i sig självt…

Vilken genre ska jag välja?

För mig är skrivandet något gränslöst och dynamiskt. Jag vill fortsätta att utvecklas, prova nya former och idéer, bli bättre. Hittills har jag fått två böcker utgivna, båda bilderböcker. Det är jag stolt över. Men jag vill göra annat också. Ser en framtid som författare av många olika slags böcker. Under året har jag haft kontakt med ett läromedelsförlag angående en idé och fört diskussioner även med andra förlag.

En bokidé som jag burit på i många år är en fackbok. En bok som jag tycker behövs. Först nu känner jag dock att jag har tid och möjlighet att ta tag i den. Jag har börjat diskutera min idé med ett förlag och hittat en illustratör som kan tänka sig att göra ett provkapitel tillsammans med mig. Det känns jättekul.

En annan genre jag alltmer kommit att intressera mig för är fantasy. Från att knappt ha läst fantasy har jag slukat flera riktigt bra böcker. Det som slår mig är att jag själv faktiskt har ett manus som skulle kunna beskrivas som fantasy. För närvarande ligger just det manuset i träda, men min nyfunna fascination för genren har fått mig att bli lite sugen på att återuppta arbetet med det.

Dessutom vill jag givetvis skriva fler böcker för barn, både i den serie jag redan har påbörjat och helt andra böcker. I datorn finns ett manus för något större barn – en kapitelbok. Mitt mål var att redigera klart det under 2011 och få iväg det till förlag, men mycket annat har kommit i vägen och det är fortfarande en del arbete kvar. Jag tror dock starkt på min idé och dess möjligheter att erövra unga läsare, så förr eller senare måste jag ta mig tiden att faktiskt bli färdig. Det lutar åt att jag behöver komma iväg en helg och arbeta intensivt med det sista.

Liksom många andra drömmer även jag om att skriva romaner. Förra året deltog jag i NaNoWriMo och skrev en så kallad roman (dvs ett manus på 50 000 ord). Det var roligt, men jag vet inte om just den idén är den jag vill lägga ner så mycket arbete på. Romanen får gärna vänta,  ta tid. Och varför skulle jag forcera fram något sådant när det finns så många andra böcker som väntar på att bli skrivna?

Frågan är vilken genre jag ska satsa på härnäst…

Förbättra dina chanser att bli utgiven

Efter tre år fyllda av försök och fem manus har jag kommit fram till ett antal saker som kan förbättra chansen att bli utgiven. Ta till dig av det du har lust och strunta i resten.

 

För det första, välj att skriva i rätt genre. Vad är då rätt genre kanske du undrar. Ja, det är ju inte det lättaste att komma fram till, men det finns två viktiga saker att tänka på då du väljer.

A. Hur ser marknaden ut? Vissa genrer är ju ”uttjatade” och andra finns knappt representerade i Sverige. Kan du hitta en ny (läs nygammal) genre (t.ex. skräck som John Ajvinde Lindqvist) eller en genre som är stor i andra länder men som ännu inte kommit till Sverige (t.ex. romance som Simona Ahrnstedt)? Och om du absolut vill skriva i en ”uttjatad genre”, hur kan du då profilera dig så att du verkar unik? Själv har jag ju skrivit flera deckarmanus som uppenbarligen varit tillräckligt bra för att förlagen ska överväga att ge ut dem, men det har ändå inte räckt. Som okänd skribent är det mycket svårt att nå fram till publiken om du inte har något relativt nytt att bjuda på. Har du inte spelat för fotbollslandslaget, vunnit en dokusåpa eller tävlat i melodifestivalen föreslår jag därför att du håller dig borta från uttjatade genrer om ditt mål är att bli utgiven.

B. Vad har du för unika kunskaper som du kan använda i ditt skrivande? Du har säkert hört uttrycket ”gräv där du står” och det är precis vad du måste göra. Har du några specialintressen eller ett udda yrke som du kan använda dig av? Försök att profilera dig så mycket det bara går!

För det andra, välj rätt förlag att skicka dina manus till. Detta är också lättare sagt än gjort. Ett tips jag fått är att skicka manus till förlag som ger ut böcker som påminner om det jag har skrivit. Dock har jag upptäckt att detta inte alltid är särskilt lyckat då förlagen inte vill anta författare som kan konkurrera med författare de redan har.

Ett misstag jag gjorde i början var att bara skicka mina manus till större förlag eftersom jag tänkte att de antar fler debutanter än de mindre förlagen. Dock har jag upptäckt att mindre förlag verkar mer benägna att satsa på en okänd, outgiven skribent och många av de ”stora författarna” har faktiskt debuterat vid mindre förlag.

För det tredje, lägg ner tid och energi på att marknadsföra ditt manus. Det är inte förrän nu, då jag varit tvungen att skriva säljtexter till min bok, som jag insett vikten av att på ett lockande sätt beskriva vad Charlotte Hassel handlar om. Tidigare har jag bara använt mig av korta och snärtiga ”baksidetexter” som egentligen inte har sagt särskilt mycket om bokens innehåll. Det är inte lätt att skriva om sig själv eller sitt manus, men det är nödvändigt för att skapa intresse hos förlagen. Hitta inspiration genom att läsa om hur andra böcker beskrivs på förlagens hemsidor, på Adlibris eller i bokhandlarnas kataloger. Jag lovar att det är värt investeringen.

För det fjärde, försök att skapa kontakter på förlagen. Detta är verkligen inte lätt, men om en lektör eller förläggare vet vem du är tror i alla fall jag att chansen att de läser ditt manus ökar något. Mitt bästa tips är att kontakta någon på förlaget innan du skickar in ditt manus. Maila en säljtext där du beskriver ditt manus och fråga om de är intresserade av att läsa. Svarar de ”ja” vet du åtminstone att de troligtvis kommer läsa ditt alster. OBS, detta fungerar bara med vissa förlag. Bonniers och Nordstedts kommer i bästa fall bara ge dig ett standardsvar.

Andra sätt att skapa kontakter är att ”nätverka”. Lär känna branschfolk genom sociala medier, åk till bokmässan och gå på releasefester.  Du kommer inte få ett bokkontrakt för att du lär känna rätt människor, men du kanske kommer i kontakt med din framtida förläggare. Glöm inte att ett förlag inte bara satsar på ett manus, de satsar på en författare och det är viktigt att även du är ”säljbar”.

Ytterligare metoder kan vara att försöka få ditt manus att stå ut när du skickar in det. Bifoga en kortfilm där du presenterar dig själv och din bok eller baka in manuset i en tårta. Alla sätt är bra utom de dåliga ;-).

Sist men inte minst vill jag också påminna om att det tyvärr inte räcker med ett bra manus för att bli utgiven. I en intervju sa Dustin Hoffman något i stil med ”om jag säger att min framgång inte har något med tur att göra så ljuger jag” och precis samma sak gäller författaryrket. Du behöver en stor portion tur för att få en bok antagen och du måste dessutom hitta en förläggare som fattar tycke för din bok och som finns vid ett förlag som anser att ditt manus ligger rätt i tiden och som är beredda att satsa på det. Det är med andra ord mycket som ska klaffa för att du ska ta dig igenom nålsögat och därför är mina allra viktigaste tips till dig att noggrant tänka igenom vad du ska skriva innan du börjar, fila på manuset så mycket du kan innan du skickar in det och sedan hålla alla tummar du har.

Hoppas att detta kan vara till någon hjälp och lycka till!

Vägen till utgivning – del 3

Efter att jag blivit refuserad fortsatte jag naturligtvis att skicka iväg mina manus och andra förläggare hörde av sig och visade intresse, men det ledde aldrig fram till någon antagning. Jag började fundera över om ett genrebyte var nödvändigt eftersom jag hörde från fler och fler källor att både förlag och bokhandlare var trötta på deckare.

Flera förläggare uppmuntrade mig att fortsätta skicka in mina manus till dem, något som peppade mig oerhört mycket. Bara att veta att någon på ett förlag faktiskt ”väntade” på att läsa mer av det jag skrivit var mycket motiverande de dagar som det kändes tungt och inspirationen tröt.

Jag hann skriva ytterligare två manus, en thriller och en samtidsskildring, innan jag försökte mig på en historisk kärleksroman. Det finns många anledningar till varför jag valde just denna genre och här kommer två av huvudorsakerna: För det första är jag historielärare och av naturliga skäl därmed mycket intresserade av det förgångna. Alla mina manus innehåller parallellhistorier som till någon del utspelar sig i förfluten tid.  För det andra peppades jag av en kollega, Simona Ahrnstedt, som själv skriver Romance.

Charlotte Hassel blev färdig i maj 2011, då jag genast skickade iväg manuset till alla mina förläggarkontakter.  Åh vad skönt det kändes! Jag hade hunnit bli klar med boken innan sommaren och kunde nu koncentrera mig på slutet av skolterminen och den bebis som skulle komma inom de närmaste veckorna. Hade jag tur skulle kanske någon börja läsa manuset innan semestern och i bästa fall höra av sig i augusti. Det var i alla fall vad jag trodde, så döm om min förvåning då telefonen ringde mindre än två veckor senare!

Jag befann mig redan i något slags bebiskoma och stod på Hemtex och köpte lakan till en spjälsäng då jag såg ett Stockholmsnummer på displayen. Helt fräckt bad jag uppringare vänta eftersom jag just höll på att betala och slutförde sedan iskallt köpet.

Personen som ringde var Eva Fallenius, samma person som tre år tidigare hört av sig angående Stormnatt. Hon hade nu startat ett eget förlag, Frank, och ville veta mer om min bok Charlotte Hassel

Det här med genre

Marcus har funderat över fin- och ful-litteratur i sitt senaste inlägg. Genrer ligger mig närmare hjärtat än vad fin- och ful-litteratur gör, så här är några tankar kring detta.

All text går att dela in i genrer. Alla böcker tillhör minst en genre. Anledningen till att ’genrelitteratur’ har blivit ett gruppbegrepp är för att bokhandlarna  delar in böcker så: deckare, romans, sf/f  och skräck. Resten av skönlitteraturen hamnar under ’skönlitteratur’. Då kan man förstås luras till att tro att somliga böcker inte tillhör en genre, samt att alla böcker under genrenamnen skulle vara uppbyggda på samma sätt, handla om samma sak eller ha samma litterära djup eller kvalitet. Det stämmer inte.

Genrer som i ’genrelitteratur’ är ett försäljningsargument medan de genrer som man kan dela in resten av skönlitteraturen i inte har samma försäljningspotential och därför klumpas de ihop. Sen är det förstås sant att böckerna under de olika genrerna har genremarkörer som gör att de kan delas in där – men det betyder inte att de handlar om sina markörer. Var böcker utspelar sig är inte avgörande för deras handling, budskap, djup eller innehåll.

Science fiction är ett utmärkt exempel på detta eftersom det nuförtiden är ok att smyga in sf-element i böcker och sen försöka hävda att det inte är sf eftersom det är en litterär författare som har skrivit dem (och här använder jag litterär för resten av det skönlitterära fältet, de som anser att deras böcker inte går att genrebestämma eftersom folk inte pratar om de genrerna). I Jeanette Wintersons fall så rör det sig inte ens om att smyga – hon har rymdskepp, robotar med egen intelligens, den utspelar sig i rymden, i framtiden och ändå ska hennes Stengudarna (enligt henne) inte klassificeras som sf för det implicerar att boken handlade om rymden och att det var lättsmält litteratur.

Ledsen tjejen, du kan inte ha kakan och äta den. Eller ska det vara ’äta kakan och sen dissa den’?

Att anse att böcker som finns under genrenamn inte skulle uppmuntra till tanke när man läser dem, att det inte finns en handling som är oberoende av både action och miljö, att anse att det går att schasa ihop all av bokhandlar genreindelad litteratur i en stor klump och använda termen pejorativt, det är fel även om många gör det. Jag tycker synd om dem som går miste om allt fint som finns under genrebenämningarna.

Avslutningsvis så har jag lånat ett citat från Wikipedias artikel om genrestudier:

” Genre suffers from the same ills of any classification system. Humans are pattern-seeking beings; we like to create order out of the chaos of the universe. However, when we forget that our order is imposed, often arbitrarily, over a universe of unique experiences, the merit of the individual gets lost. If a system of classification, like genre, is then used to assign value judgments, we allow our preconceptions about the whole to influence our opinion of the individual. Genre is useful as long as we remember that it is a helpful tool, to be reassessed and scrutinized, and to weigh works on their unique merit as well as their place within the genre.”

Han kan ju inte heta Emil

Fast jag håller väl inte riktigt med, dårå. Om titlar, alltså. Och hur de lirar med bokens genre.

Eller, jo, lite håller jag nog med. Heter en bok nåt i stil med Midvinterblod eller Kreugermorden fattar man att det begås brott i den, och heter den Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans får man inte ens pengarna tillbaka på att den  handlar om kvinnor, kanske medelålders, definitivt medelklass, och med en slags feel good-twist någonstans.

Men sen finns det tillräckligt många genre-atypiska titlar för att strula till det. Vem kan räkna ut att Doppler är en mer än lovligt förvirrad norsk ex-karriärist, att Bara sedan solen sjunkit är en finsk finkulturell skröna om troll och bögar, eller att PopCo är ett matematiskt drama delvis skrivet i kod? Bara för att ta några av mina senaste favoriter.

Det är alltså inte så enkelt. Och det är det – avsaknaden av tydliga regler att förhålla sig till – som strular till det när man ska sätta titel på det egna debutverket. Ty även om boken är skriven i jag-form och jagets namn är Emil, kan man ju inte lika gärna döpa bokjäveln till Emil. Det skulle bara bli konstigt. Eller leda tankarna till Astrid Lindgren, vilket i sammanhanget också kan klassificeras som konstigt.

Men vad ska den heta då? Vad heter en vuxensaga om fotboll, en utvecklingsroman i pojkdrömsmiljö? Vilken titel lockar till läsning, ligger bra i munnen och beskriver boken på ett bra sätt?

Mitt ideal var att namnet skulle förmedla samma sak som Nick Hornbys High Fidelity. High Fidelity är kanske den perfekta titeln på en bok om kärlek och musik, och om en man som sammanblandar dem båda. (På engelska, alltså. På svenska är titeln inte ens hälften så träffsäker, eftersom få svenskar omedelbart inser att fidelity också betyder trohet.)

Jag ville alltså ha en fotbollsterm som också kunde läsas som en metafor för huvudpersonens psykologi, för hans beteende, relationer, känslor och tankar. Eller för livet i allmänhet, tänkte jag, för man ska inte vara knusslig när man har titelkramp.

Offside var givetvis inte att tänka på, eftersom det var dubbelt upptaget (av en förstklassig tidskrift och en mindre förstklassig film med Jonas Karlsson). Passningsskugga? Knappast. Vet någon utanför fotbollssekten ens vad det är? Petad? Nej, det signalerar pojkbok och det vill vi inte vara med om.

Efter månader av kramp kom jag slutligen på titeln Gå på djupet. Det är en fotbollsterm som i princip betyder att springa rakt framåt för att tajma en kommande passning. Men det kan också handla om att… ja, ni fattar själva. (Hoppas jag. För det går inte att ändra nu.)

Jag vet inte om den var perfekt, men den tog sig åtminstone oskadd igenom betaläsarnas och förlagsredaktör Öbergs kritiska blickar. Och utan att skryta: den är definitivt otroligt mycket bättre än manusets arbetsnamn Den där jävla Emil-boken.

Vilket ju alltid är något.

/Marcus