Allt är gestaltning. Skyll inte på gestaltningen.

Jag såg för några år sedan en dramatisering av Johan Hiltons No tears for queers, en mycket bra reportagebok, och en mycket lyckad överföring till scen. När skådespelarna bröt illusionen, tände ljuset i lokalen och visade uppförstorade porträtt av de homosexuella män som misshandlats till döds av ingen annan anledning än sin sexuella läggning, brast jag ut i snörvlande gråt, som inte gick att få stopp på. Men det är en annan scen som jag egentligen tänkte nämna här, en scen som visar ett fikagäng som sitter och äter prinsesstårta och garvar åt bögskämt. När jag enbart såg det, så fattade jag inte riktigt, men när jag satte ord på det, så gick det fram: “Aha, de sitter och liksom äter tårta och drar bögskämt.” Ibland måste man säga det för att höra det. 

Det här exemplet är tänkt att illustrera en liten del av den gestaltningsdebatt, eller den critik öfver critiker, som pågått på några av kultursidorna. Jag är ingalunda den mest kvalificerade att uttala mig i frågan, men jag vill ändå säga något om gestaltning, som jag ser det.

Vad är gestaltning? Är det bara det här med “show, don’t tell”? Att som pesten sky alla direkta sätt att förtälja något, utan istället illustrera det med vad som händer, hur det ser ut etc.? Jag skulle vilja påstå att praktiskt taget allt som skrivs är gestaltning. Det är en tanke, en idé som ges gestalt, tar form på boksidan. Ibland är det en dialog som visar hur relationen mellan två människor är. Ibland är det ett månljus som speglas i en glasskärva. Ibland är det helt enkelt bara en samling ord på en boksida, som i läsarens inre formar en idé – kanske, men inte nödvändigtvis samma idé som författaren hade i huvudet när hen skrev orden. 

“Show, don’t tell”, har blivit ganska utskällt, men ger faktiskt ganska goda förutsättningar för narrativ fantasi, inlevelse, något som gynnar dem som annars kanske inte skulle läst alls. Som lärare drar jag en lättnadens suck, då en elev verkar ha sjunkit in i sin bok. Minnet av inlevelse kan vara det som får den här individen att söka sig till litteraturen en annan gång också.

Det verkar vara det formelartade som man vänder sig emot, att det skulle finnas något slags recept på en bra bok, där skrivråd som detta är en viktig ingrediens. Men några, rentav många, verkar det som, njuter stundom av en något formelartad deckare eller feedgoodroman, likaväl som andra kan njuta av en mer originell konkretistisk dikt eller så. 

Återigen är det mainstreamlitteraturen som får ta skit, det kommersiella. Och visst är det lite ledsamt att förlagen gynnar och reproducerar viss sorts litteratur, de säkra korten. Utbudet kan bli lite enahanda, när få aktörer vågar vara modiga med nya former, de osäkra korten, som inte ges samma plattformar, samma gräddfil. Men om efterfrågan på den här förra sortens litteratur är stor, kan man då inte gå den till mötes? Jag tror nog att vi har plats för både och. Både det som följer förväntade mönster och det som bryter ny mark.

Men var ställer kritikern sig. En bekant som då och då går på konsert och skriver om det i tidningen, han menar att han inte kan döma ut det som han själv inte brukar lyssna på. Är det dansband så är det. Man får ta det för vad det är. Vad kan de som diggar dansband gilla med det här bandet liksom? 

I litteraturkritiken görs bedömningen redan i urvalet. Det finns så mycket, och jag antar att man skriver om det som är mest intressant. Eller? Skriver man kanske mer om de större förlagens utgivning? Och då har man kanske redan, åtminstone i viss mån, accepterat förlagen som smakdomare, trots deras vurm för berättelser som de vet att läsaren lätt kan ta till sig?

Hursomhelst. Jag har inga problem med gestaltning, men det kanske beror på hur jag definierar den, och “show, don’t tell”, kan vara en del av det. Men ibland måste jag höra det för att förstå det; ibland hjälper det om någon säger det rakt ut, istället för att visa det. Andra gånger måste man liksom se det för att känna det.

Häret och nuet – om gestaltning och rättvisa

Tomas Bannerhed har sagt, jag minns inte var, att han inte vill använda tidsuttryck, som distanserar läsaren från nuet i berättelsen. Om du gör ett hopp i tiden, så brukar nästa avsnitt inledas med ett tidsadverbial, som tre veckor senare eller nästa dag eller kanske två år tidigare. Det är en av anledningarna till att han skriver så himla bra. Titta bara på hur han inleder Korparna:

Där är far, tänkte jag. Mitt i molnet som aldrig tar slut.

Sitter och skumpar på farfars gamla Ferguson med njurbältet åtdraget och blir grå i håret och kommer hem och luktar mull …

Och nästa avsnitt:

Sitta på stenmuren och sortera fågelröster, vänta på att gröngölingen ska visa sig i sitt svarta hål, sticka ut bajonettnäbben och säga hej åtminstone.

Inte ett livstecken. Dött som i kyrkan på första maj. 

Det är här, det är nu, det är gestaltning. Inte en massa förklaringar eller runtomkringtankar. Poesi, tänker jag. 

I min diktsvit hoppar tiden – från efteråt till barndomen, från mitt i till före allt och sedan tillbaka till efteråt. Eller före och efter, egentligen är det ett utdraget förlopp, svårt att säga när det börjar och slutar, och det är inte utvecklingen jag är intresserad av, utan att förmedla känslan av ständig beredskap. Beredskap att läsa vecken i pannan och se vad det ska bli för dag, beredskap på att omsorg kan övergå i en veckolång fylla. Det ständiga förhållandet till omständigheter. Hur det känns i magen. 

Då är kronologi mindre viktig. 

I Stefan Spjuts bok Stallo är berättarperspektivet till att börja med en liten pojkes. Perspektivet hålls så stramt att jag blir nästintill klaustrofobisk. Det enda jag ser är det han ser och det enda jag hör är det han hör. Men till skillnad från pojken, anar jag att det finns någonting utanför hans synfält, någonting som gör mig skiträdd och närapå slutar läsa, för det är enda sättet att sätta mig i säkerhet. Häret och nuet är så påtagliga att jag är där, gestaltningen total. 

Jag försöker gestalta sådär, måla upp situationen, begränsa mig till att tala om vad som händer, hur doften av garage blandar sig med minttablett och med insikten om varför det måste finnas minttabletter i handskfacket, så får läsaren känna själv. Men ibland måste jag ta ett steg tillbaka, ge lite perspektiv, låta pappan i berättelsen få säga sitt också, även om han nu inte är så pratsam. För i verkligheten är det inte en som är god och en som är ond, utan allt vi varit igenom, allt som gjort oss till vad vi är ligger där bakom som ett slags outsagt förlåt. Och då får gestaltningen stå åt sidan lite, för pappan är en riktig person, av kött och blod och näshår och starka händer och tårar han inte kan gråta. Ibland behöver man helt enkelt vara lite rättvis mot pappor som gjorde så gott de kunde.

Skrivövning: gestalta känslor

neonbrand-570373-unsplashEn ensamstående mamma väntar på ett busshållplats. Hon har just fått veta att hennes unga dotter har dött en våldsam död. Beskriv miljön ur kvinnans synvinkel utan att nämna dottern eller hennes död. Hur ser gatan ut? Ljuden? Lukterna? Färgerna? Vad lägger kvinnan märke till? Hur känns kläderna på hennes kropp? Skriv 250 ord.

Det är en krävande uppgift. Tanken är att öva i att gestalta en karaktärs upplevelse av en känsla istället för att förklara hur karaktären känner.

Övningens ursprung sägs vara författaren John Gardner som skrivit flera böcker om litterär gestaltning.

Har du något härligt tips på gestaltningsövningar eller andra skrivövningar? Mejla oss på debutantbloggen@gmail.com så kan vi lägga upp ditt tips på bloggen!

 

Skrivövning: Utgå från en känsla

pexels-photo-355952.jpeg

Har du idétorka och inte vet vad du ska skriva om? Eller går det trögt med skrivandet? Ett sätt att komma igång att skriva på är att utgå från en känsla. Tänk på något som skulle göra dig riktigt ledsen, arg, stolt, lycklig eller rädd.

  • Skriv en kort berättelse utifrån en känsla som du väljer. Du kan blanda fantasi och verklighet. Även om du utgår från dig själv så hitta på att det handlar om någon annan.

Från de starkaste känslorna föds berättelser. Ibland kan det vara lättare att börja en berättelse när en har ett tema att utgå ifrån. Tänk till exempel på vad kärlek betyder för dig. Är det kärleken mellan ett par, mellan förälder och barn, mellan syskon, mellan vänner, mellan människa och djur?

  • Utgå från vad kärlek är för dig och skriv en kort berättelse. Gestalta och hjälp läsaren att få bilder i huvudet på hur denna kärlek yttrar sig.

Förhoppningsvis får du själv en massa bilder i ditt huvud och kan skriva en längre berättelse utifrån dessa korta skrivövningar! Låt fantasin och orden flöda. Och du får väldigt gärna dela med dig av din berättelse här i kommentarerna!

Lycka till!

Lördagsenkät: Vad kämpar du mest med i ditt skrivande?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Att inte vara så självkritisk hela tiden. Jag är en perfektionist i allt jag tar mig för men med skrivandet så sätter det käppar i hjulen, särskilt då jag skriver råmanus. Då vill jag hela tiden gå tillbaka och ändra och peta i saker som gör att det går otroligt långsamt att skriva klart det där första utkastet. Jag jobbar stenhårt på att bli bättre på att släppa det som skaver och ta det i redigeringen istället

 

 

 

 

img_6998Anna: Jag tycker riktigt bra gestaltning är svårt. Måste också alltid gå igenom mina texter några hundra rundor och stryka. Jag jobbar snabbt och men det sitter inte direkt, jag omarbetar. Skissar ett ”skelett” först och sen bygger jag på. Utöver det är jag en extremt hård kritiker i förhållande till mina egna texter och tycker allt jag gör är skit.

 

 

 

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Michaela: Med mitt tålamod. Jag är ofta otålig och vill att saker ska ske fort fastän jag vet att det blir bäst om jag går igenom allt ett varv till. Jag jobbar också mycket med att gräva mig djupare in i mina karaktärer och ge berättelsen fler lager.

 

 

 

bildmaricakallner16Marica: Att inte skriva om samma person om och om igen. Att inte skriva samma berättelse om och om igen. Ofta hamnar jag hos samma person och i samma berättelse. Ofta märker jag det inte förrän långt in i novellen. Först känns det tryggt, hemvant och bekvämt. Sedan känns det som en återupprepning och som något tråkigt.

 

image001Johan: Att skala av och lita på att gestaltningen håller. Jag blir lätt ordig och tar om ett varv för mycket vilket leder till att jag istället kväver uttrycket. Jag har också väldigt svårt för att föreställa mig en ändring i huvudet. Om jag vill pröva hur det funkar om jag skriver i tredje person istället för från ett jag, så måste jag skriva igenom hela texten och ändra överallt. När jag sedan ångrar mig går det inte att gå tillbaka till en sparad version för då har det hänt så mycket nytt på vägen att jag är tvungen att skriva igenom allt igen … tur för mig att jag inte skriver på gammaldags skrivmaskin …

 

Varning – det kan gå så jäkla illa

”Rensa bort all skit”, brukar min lärare ofta säga. Det han främst syftar på är ovanan att använda klichéer som att karaktärerna skrattar, ler, stirrar, darrar, skakar eller, hans absolut värsta, ”det pirrar lite”.

”Det där är inte ens gestaltning, det är bara uselt och du är för bra för det, jag vill inte se sånt. Kommer du inte på något bättre stryker du”, brukar han fortsätta.

Trots att jag egentligen vet detta har jag upptäckt att det är samma resa även med manus nummer två som jag håller på med nu. När jag går igenom texten dröjer det inte lång stund innan jag hittar: ”… säger Margareta och stirrar på Harriet” eller ”… ler Roland”.

I tre dygn har jag redigerat och med förskräckelse upptäckt att alla mina karaktärer likförbannat ler, skrattar, stirrar, skakar och ”det pirrar lite” – precis hela tiden.

Det räcker tydligen inte med en hård förmaning från min lärare.

En skamsköljning eller ett rejält uppvaknande är vad jag behöver för att bli kvitt de här otrevliga ticsen. Ni vet, lite som när man överdriver skrämmande bilder för att folk ska fatta. Som den där lappen som ofta finns uppklistrad i hissen och föreställer någon som oskyldigt är på väg ner med ett återvinningskärl. Illustrationen som liksom skriker: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Eller kanske någon sorts KBT i förebyggande syfte för att försöka föreställa mig hur sjuka de på riktigt vore om de skrattade, log, stirrade, skakade och darrade i den omfattningen som de gör i mitt manus. Eftersom jag är en gammal nätdiagnosknarkande hypokodriker* kunde jag inte låta bli att kolla vilket medicinskt utlåtande mina karaktärer skulle få om de beter sig som de gör just nu. Medicinska utlåtanden både avskräcker ju och bidrar till massiv ångest (det vet alla nätdiagnosknarkande hypokondriker i alla fall). En: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Efter några sekunders googlande kom jag fram till följande. Och håll i hatten nu för detta kommer bli en ruskig åkning.

Åklagren i mitt nya manus uppvisar ett kroppsspråk som är nästan identiskt med en blottares. Förutom att blotta sitt könsorgan för främlingar definieras blottaren även som en exhibitionist som gärna vill uppmärksammas i folksamlingar eller synas i media. Det är ungefär den direkta motsatsen till hur jag tänkte mig att åklagaren skulle gestaltas i det här kriminaldramat. Jag tror inte heller att min förläggare har föreställt sig en blottare i rättssalen. Skak, obehagliga leenden och skratt åker bort.

Den huvudmisstänkte uppfyller i princip alla symptom för långt framskriden parkinson. Förutom att han skakar har han en lätt framåtlutad hasande gångstil, är deprimerar, har minnesproblem, otydligt tal och saliv rinner ur munnen. Inget av detta är min avsikt.

Allting tyder även på att huvudkaraktären Harriet får en stroke varje gång hon hamnar i en stressig situation (och det är minst tre gånger i varje avsnitt – högt tempo här!) Åtminstone om man utgår från skildringen av hennes upplevelse.

Allt det där är mest sorgligt.

Nu kommer det mer uppseendeväckande upptäckterna: ”Varning – det kan gå så jäkla illa”.

Spanaren Patrik är med väldigt stor sannolikhet en hyena. Det är sant. Det kan komma som en chock men jag misstänker detta starkt eftersom han konstant ger ifrån sig ett skrattande läte. Om han hade varit en hyena hade det varit ett sätt att signalera identitet och status. Förståeligt! Som mänsklig karaktär i förhörspatrullen känns det däremot ytterst obehagligt.

Harriets chef Margareta framstår som psykopat. Det kan i och för sig stämma så det får vara kvar i manuset. Däremot måste jag ta bort att hon stirrar hela tiden på Harriet. När jag googlade symptomet blev jag direkt vidarepekad till en artikel på Newsner med rubriken ”Därför vill din hund titta dig i ögonen när den bajsar.” En mycket märklig läsning där hunden jämfördes med en ammande bebis. Verkligen inte önskat läge i den särskilda gruppen för utredning av grova brott. I så fall får inläsaren betona ordet ”särskilda” lite extra varje gång vid inspelning.

Som en sista åtgärd för att få slut på detta bildgooglade jag även onaturliga leenden. Det brukar vara spiken i kistan, ni vet, som de superobehagliga bilderna bak på cigarettpaketen. Behöver jag skrika det: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Efter det här har jag givetvis strukit allt. Det kan ju gå så jäkla illa.

När jag desperat istället frågade min lärare om hur man ersätter klichéer med riktigt bra gestaltning fick jag följande oortodoxa tips: ”Kolla hur andra skickliga författare gör och sno bra idéer.”

Sen vände han sig mot mig, log, stirrade och skrattade. Som en hyena.

Jag kände hur det pirrade lite.

Så, är det någon där ute som har lästips av författare som är grymma gestaltare?

* Till er som nu sitter helt blockerade och bara undrar vad en nätdiagnosknarkande hypokondriker är, kan jag ge följande exempel.

  • En person som kommer inspringande på en akuttid hos folktandvården med en plomb i ett glas med mjölk i tron att hen (läs jag) har fått tandlossning.
  • En person som med lipen i halsen uppsöker husläkaren med ett blödande oroväckande  födelsemärke, helt övertygad om att det är hudcancer, och får svaret: ”Det ser mer ut som en finne, sluta riv på dem.”
  • Om du känner igen dig i något eller båda av de två exemplen ovan tillhör du med stor sannolikhet en av oss nätdiagnosknarkande hypokondriker. (Det är en jättejobbig grupp att tillhöra eftersom alla likasinnade man söker stöd hos hela tiden också diagnostiserar en helt utan grund och sen blir det en mycket stressande ond cirkel.)