So, you wanna be a writer?

Christin Ljungqvist har tidigare skrivit på Debutantbloggen, bland annat om svårigheten i att bli antagen av ett förlag. Nu har hennes dröm slutligen blivit sann; till våren debuterar hon med boken Kaninhjärta på Gilla Böcker. Drömmar har alltid varit en stor och viktig del av hennes liv, särskilt när svåra saker hänt, därför handlar detta inlägg om vikten i att drömma – ett inlägg från hjärtat.

Förmodligen är det så med det mesta, att visste vi hur gropigt det skulle bli, hur toppigt och daligt, skulle vi aldrig ens börja. Vi skulle glutta in i vår egen framtid och välja det som finns närmast, det som är enklast, och vara lagom lyckliga, lagom olyckliga. Därför är jag hyperlycklig som ingenting visste i förväg och kämpade i flera år, gav upp, kämpade lite till, gav upp lite till, trodde mig vara sinnessjuk, förstod att skrivandet hade blivit ett behov ungefär som att andas, började hata det jag samtidigt älskade så att passionen väcktes, så att jag slutligen släppte alla hämningar och skapade mitt livsbästa manus.

Jag tror att jag fortfarande, på något plan, inte har förstått att drömmen jag strävat efter sedan tretton års ålder har blivit min verklighet, att jag lever drömmen nu, det är en lustighet. Så snart Ada Wester på Gilla Böcker hade ringt gick den brusande lyckan över till nedstämdhet, jag blev adrenalinbakis och matt. Att vara i en kamp, att sträva efter en dröm, kan bli en konstant i tillvaron, en livslåga. Allt du gör och säger, allt du tänker innefattar kampen, gynnar den, och när kampen är över blir du märkligt tom som om allting var förgäves, när det inte alls var det, tvärtom. Kampen lämnar dig tom och det tar tid innan tomrummet fylls av den förverkligade drömmen, innan det fylls av insikt och innerlighet. Givetvis blir ett fåtal saker som vi tänkt oss, nästan allt någonting annat, det gäller att hålla ett öppet sinne och ta emot det vi får, älska det vi har, känna tacksamhet. Jag tror jag har lyckats med detta, jag ser med spänning fram emot att debutera och tar mig an varje ny uppgift med nyfikenhet. På så sätt försvinner känslan av förlust när kampen gick ur tiden, på så sätt ersätts den.

Om jag hade en särskild förmåga skulle det aldrig bli att kunna se in i framtiden, åtminstone inte på en daglig basis, kanske bara när jag behövde, det skulle snarare vara att kunna se döda och prata med dem. Jag skulle fråga mormor, som dog när jag var fjorton år, om en större livsplan existerar, om saker och ting hänger samman, om hennes död har någonting med allt mitt att göra. Det skulle inte förvåna mig om hon svarar ja. Hade inte mormor dött och lämnat en familj i bitar skulle jag aldrig söka mig till de dunkla sidorna av livet, jag skulle aldrig leta, träffa de synska, gå kurser i medial utveckling, vilja tro, hamna i märkliga situationer och få veta människors oförklarade upplevelser. Jag hade aldrig slutat vara rädd för döden, jag hade fortsatt vara rädd, och jag hade inte hittat min genre.

Mycket knyts ihop med min första bok, Kaninhjärta, mitt livs största rosett, och jag känner för första gången på fjorton år att det är dags att gå vidare nu, att min familj går att limma och även jag. Någonting nytt börjar, inte bara ett författarskap på riktigt utan ett annat slags liv, och i sinom tid kommer jag glömma hur det känns att leva drömmen och bara leva, som om förverkligandet vore det mest självklara i världen. Förmodligen kommer jag också att kämpa för en annan dröm sedan, vara helt uppfylld av den, för tänker vi efter lever vi alla i våra förverkligade drömmar, hur stora eller små de än var förut.

Jag är tanten i ful leopardkofta

Sara Ohlsson är frilansade webbstrateg och journalist. Hon debuterade i våras på Gilla böcker med boken “Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag”. Boken handlar om Olivia som plötsligt blir dumpad av världens bästa pojkvän. I dagens gästinlägg berättar Sara om ett författarbesök på en skola.

Foto: Annika Goldhammer

Jag står i en skolkafeteria. Jag har prickig klänning och leopardkofta, känner mig fin. Framför mig sitter 25 tonårstjejer.

Jag ska prata om ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag”. Det är min debutroman om 17-åriga Olivia som får panik när hon inser att hon är kåt på killar hon inte är kär i.

Det kändes så bra att skriva den där boken. Det kändes viktigt att prata om krocken mellan kropp och hjärna. Krocken mellan kåthet och omgivningen.

Sen boken kom ut har jag pratat mycket om såna här saker. Jag har hållt brandtal för kvinnor i medelåldern: ”hörrni, vi måste säga till tjejerna att det är okej att vara kåt”. Jag har pratat om mens och onani inför 300 på bokmässan, jag har skämtat om fyllesex med mina föräldrars vänner, jag har sagt ”torrfitta” i radion.

Jag har berättat hur mycket jag tänker på tonårstjejer. Att det ibland är som att jag fortfarande gråter deras tårar och känner deras vånda. Jag har sagt att jag önskar att jag kunde sitta bredvid dem allihop och säga ”det ordnar sig, DU ÄR OKEJ”.

Nu har jag chansen.

Jag blir supernervös. Jag drar i mina leopardärmar. Fnissar genererat och säger ”Hej… jag gick i skolan för hundra år sen”. De tittar på mig. Ler inte. Förstås. Jag är ju bara en vanlig vuxentönt som skämtar om hur gammal hon är.

Jag berättar varför jag skrev boken. De säger ingenting.

Jag läser lite. Nu är jag så nervös att jag inte vågar titta upp, i synnerhet inte när jag kommer till sexscenen. Trots att det är precis det här jag sagt att vi måste våga prata om.

Jag tänker att det är rätt åt mig, jag förtjänar den här nervositeten. För vem tror jag att jag är? Varför kommer jag hit och pratar om deras verklighet? Vad tror jag att jag vet?

Hör mig själv babbla om saker jag gjort, hör mig själv säga att det är lätt att skriva en bok. Vill peppa, men det låter bara som skryt. De fortsätter bara sitta där och titta. Jag frågar om de undrar något. Försöker ställa direkta frågor; ”Vad tycker ni? Vad gör ni på fritiden? VAD LÄSER NI FÖR BÖCKER?”. Inga svar.

Förstås. Jag är tanten i ful leopardkofta som frågar om läsning istället för att säga ”det ordnar sig, ni är okej”.

Efter 45 minuter ler jag stelt och säger ”det var allt, tack för att ni kom”. Stolarna skrapar när de reser sig. Jag drar mig undan, längst bak i kafeterian. Plockar med papper. Då kommer hon fram, en tjej som suttit längst fram och stirrat under lugg. Och hon säger tack, hon säger: ”Olivia är precis som jag, jag har läst boken flera gånger och jag älskar den. Jag ville inte säga det förut.”

Och plötsligt är allt bra igen, plötsligt känns det som att jag faktiskt kan. Att jag vet vad jag pratar om. Plötsligt är till och med leopardkoftan fin igen.