”Idag är det fredag och då passar det bra med goda nyheter”

Förra söndagen skickade jag in ett nytt ungdomsboksmanus till mitt förlag. Manuset handlar om gymnasiekillen Jack och hans aggressiva men älskvärda dobermann.

Anledningen till att jag skickade in texten var faktiskt inte att jag kände mig helt klar med det, utan anledningen var att ett odjur hade börjat röra sig i datorn. Hon hade gjort sig påmind tidigare, men hon hade aldrig gjort skenutfall förrän den där sista veckan. Jag sov med ena öga öppet till slut och kunde inte vända ryggen åt datorn. Jobbigt. Sanningen är att jag skickade iväg manuset för att inte bli svald hel.

Och jag var verkligen helt övertygad om att jag skulle bli refuserad! Nattetid låg jag och svettades över att jag inte hade tvättat texten mening för mening och jag insåg att det fanns en del i handlingen som definitivt behövde utvecklas. Jag förbannade mig själv för att inte ha haft kraft att redigera texten bättre. Jag tänkte att jag aldrig vill skriva något igen. Aldrig, aldrig.

Jag är löpare och jag ger upp mot slutet av alla lopp. Fem meter från målet. Adjö, onda värld.

Aldrig, aldrig springa igen.  Aldrig, aldrig skriva igen.

Men jag brukar ångra mig. Nyligen bestämde jag mig till exempel för att anmäla mig till Göteborg Marathon (halvmarevarianten) i år igen. Och bara fyra och ett halvt dygn efter att jag hade skickat in manuset om Jack hade förlagscheferna och min redaktör alla redan läst det och inledde sitt mail till mig med dessa vackra ord: ”Idag är det fredag och då passar det bra med goda nyheter…”  Jag fick nypa mig i armen innan jag förstod innebörden av mailet. Manuset. Blir. Bok. Också detta manus blir bok.

WOHOO! Så otroligt roligt! Jag hoppsastegade mig fram genom korridoren resten av fredagen och var tvungen att göra armhävningar på lunchrasten för att kanalisera all överskottsenergi.

Det känns faktiskt som om jag kommer att försöka skriva igen någon gång.

 

 

Ni frågar, jag svarar.

Ända sedan Välkommen ut på andra sidan släpptes har en fråga återkommit gång, på gång, på gång. Formuleringarna kan växla, tonfallen likaså, vissa är bara nyfikna, på hur det liksom funkar, andra kan man ana är lite avundsjuka och en tredje sort är bara välvilliga. Men det är samma undran:

”Hur går försäljningen?”

”Hare blivit några miljoner än då, höhö?”

”Vet man hur många som har köpt den liksom?”

”Säljer den nåt eller?”

Försäljningssiffror. Det är vad folk runt omkring mig undrar över. En kille jag träffade på en fest frågade helt seriöst om en bok förväntas sälja lika många exemplar som det går folk och ser en svensk biofilm ”för i så fall är det ju inte så bra”. Såna kommentarer är lätt att göra sig lustig över i efterhand eller i sammanhang där alla har koll, som här, på hur mycket en debutbok, om det inte är en vansinnig succé, säljer. Bara för sakens skull kan jag ju klargöra att exempelvis filmen Call Girl hade 17 708 besökare (källa: Sfi) bara i januari 2013, skulle en inbunden debutroman av en relativt okänd författare sälja lika många exemplar på en månad får det anses vara en väldig skräll och en extremt bra start.

Men oavsett vem jag pratar med, min mamma, en kollega, min farmor, min bästis, okänd person på fest, okänd person på jobb, vagt bekant, så vill de alla veta samma sak, hur mycket säljer boken?

 

 

Tills för någon vecka sedan har det varit väldigt enkelt att svara på för jag har verkligen inte haft en aning. Jag hade en så himla intensiv period när boken släpptes, jag jobbade massor, gjorde intervjuer, blev recenserad och allt sammantaget tog musten ur mig så pass att när jag väl hämtat mig (efter någon vecka av google-förbud) pallade jag helt enkelt ingen mer påfrestning. Jag visste att förlaget kunde plocka fram siffrorna när som helst om jag bara bad dem, men jag ville inte veta. Jag var så rädd att min förläggare skulle tystna i luren och säga att nej, det går inte så bra det här, det var kanske en felsatsning trots allt, faktum är att ingen, inte en enda, jo vänta här, tre böcker har sålts, i Vänersborg, jaha är det din hemstad, jaha är det din mamma som köpt dem, ja, förutom de tre exemplaren är det inga som har sålts.

För då skulle tiden stanna. Och jag skulle nästan sluta andas. Och jag skulle känna ett så stort misslyckande att jag förmodligen inte ville gå ut på en vecka. För det är ju så att först vill du skriva boken, sen vill du att den ska bli utgiven och sen vill du att den ska bli läst och för mig sitter alla de där delarna ihop. Jag lyssnade på Värvet häromdagen, Sissela Kyle var gäst och hon fick frågan om hon skulle spela teater om det inte fanns någon att spela för. Hon kunde knappt svara på frågan, så omöjligt var det för henne att separera teatern från publiken, för teater ÄR publik, det blir inte teater fullt ut om ingen finns där att ta del av det som framförs, det är interaktionen, parterna tillsammans, som skapar konstformen.

På samma sätt anser jag att det är med böcker, texter och författarskap, det är först när den där tredje parten kommer in i bilden helheten skapas. Hur läskigt det än är att någon annan tycker och tänker om mitt verk så är det ändå det som är meningen, om ingen tyckte eller tänkte eller tog del av det skulle inte verket vara komplett. Och då menar jag inte att jag aldrig skulle skriva om jag inte blev läst, för det skulle jag, skrivandet är ett helt eget behov i sig, skilt från läsare eller delgivning. Jag menar att konstformen BOK (hummelihum vad pretto, men va fan) färdigställs först när den kommer någon annan än författaren till del.

Så jag tog mod till mig för några dagar sedan och frågade min förläggare. Hur är det, säljer den där Välkommen ut på andra sidan någonting? Har någon köpt? Och vet ni vad, någon har köpt. Inte bara någon utan flera stycken faktiskt, det har tuffat på riktigt, riktigt bra och nätbokhandlarna beställer in i omgångar om tio och det är en positiv sak och någonstans där slutade jag lyssna och landade mjukt och fint i något som kändes som sockervadd.

Så alla ni som undrar:

Jo tack, den säljer riktigt fint faktiskt. Jag är inte miljonär än, men ge mig några år så.

I dag händer det!

I dag kommer min bok ut. Jo, det är säkert och sant, i dag kommer Välkommen ut på andra sidan ut i butik och på nätet och allt det som tidigare bara varit mitt är nu allas att ta del av.

Det känns märkligt. Och underbart. Och läskigt. Men mest av allt fint, för det förstår ni ju själva, alla ni som läser den här bloggen, att har man skrivit en bok då vill man få den utgiven. Och nu händer det.

Jag hade kunnat berätta hur mycket som helst bara i det här första inlägget. Om hur det kändes när min förläggare Susanna Romanus på Norstedts ringde, om processen att formge omslaget, om textredigeringen, men jag tänker att vi har ju tid på oss, så i dag nöjer jag mig med att vila i den pirrande glädjen. Det där suget i magen, nästan som när man är kär, och glädjen när en vän som läst före alla andra skickar ett sms och skriver att hon älskar den. Att hon älskar Välkommen ut på andra sidan.

Alla kommer ju inte göra det så klart, älska den alltså, men just i dag, denna första dag när min första bok finns tillgänglig för alla som vill köpa den tänker jag inte på det. Just i dag är det fortfarande smekmånad, allt är vackert och magiskt och Välkommen ut på andra sidan är min bäbis som blivit stor och jag samlar på varenda sekund, vårdar ömt och är så tacksam och glad och stolt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Så. Om ni vill ha min fina smällkaramell i bokhyllan, tveka inte för gud skull, jag tror och hoppas att ni kommer tycka om den. Vill ni kanske lära känna mig lite bättre innan ni öppnar plånboken, undvika att köpa grisen i säcken så att säga, så häng kvar här ett tag till, onsdag kommer vara min dag under det här året och det ska bli så himla, himla kul. Jag hoppas ni kommer med frågor, kanske önskemål, att ni lägger näsorna i blöt, undrar och funderar, men framförallt hoppas jag så klart att ni läser och att ni följer med oss under det här året.

Nu ska jag slänga in min välpackade väska i en taxi och flyga till Oberhof där det är skidskytte i helgen (ännu ett ämne att behandla längre fram, kanske gömmer sig några skidskyttefans här inne), och under tiden ska Välkommen ut på andra sidan leva sitt eget liv utan mig och glädjen över det hamnar sjukt högt på min personliga topplista.

Kram på er, AnnaMaria

Att synas eller icke synas

Idag bjuder vi på ett gästinlägg av vår permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk. Hon debuterade tidigare i år med Jacks rockiga resa och nu är även uppföljaren släppt, Jack och den magiska tatueringen.

Andra boken är ute, några recensioner har rullat in och de ser glädjande nog mycket positiva ut. Det är intressant hur tankegångarna går och hur drömmar hela tiden förnyas. För vad är en människa som uppnått alla sina drömmar?

Mina nya funderingar är drömska och cirkulerar kring barnprogram, böckerna som undervisningsmaterial i skolorna och översättningar. Senast idag började jag fundera på om det skulle finnas en möjlighet att vinna ett litteraturpris för en ”hårdrocksbarnbok.” Trots att det kanske i mångas ögon just bara är det, en bok om skränig musik.

Det finns de som tror att hela hårdrocksgenren är genomsyrad av ett slags mörker. Riskerar min bakomliggande tanke att drunkna i den föreställningen? Låt mig då förklara vad jag vill. För det ligger oerhört mycket mer bakom. Jag vill på ett pedagogiskt sätt lära barn om hörsel och hur viktigt det är att skydda den för att kunna njuta av musik, oavsett genre. Samtidigt ska det vara roligt att lära sig om det, så roligt att man knappt ens märker det.

Jag ville skapa en tuff miljö som barnen kan ta till sig, men även drömma sig bort till. Många barn finner idag styrka och självförtroende genom musik. Jag anser personligen att texter om sammanhållning, styrka, mod och vänskap ger mer än texter om nätter på klubbar och vikten av att vara populär. Alla barn kanske inte förstår texterna men då tar de förhoppningsvis till sig tongångarna istället.

Böckerna är skrivna på två olika språk i samma historia, ett med äventyret för barn och ett med roliga referenser till de vuxna. Det för att jag ser hela familjen framför mig, i vilken konstellation den nu än må vara, sitta och läsa böckerna tillsammans i myshörnan full av fluffiga kuddar. En slags dröm om en modern kärnfamilj som inte är uppbyggd av mamma, pappa, barn utan av kärlek och gemenskap hur många mammor eller pappor man än har.

Som en parentes måste jag säga att flera har tolkat Jacks föräldrar som skiljda, något jag aldrig påstår i boken. De är vänner, de bor inte med varandra, de ses och umgås men har aldrig varit gifta eller ens kära. Ibland kommer ett barn ändå och med det föds kärlek så stor att den är omöjlig att föreställa sig.

För att återgå till min fundering. Borde jag ge samhället en chans? Kan det tro på böcker som tar tag i ett problem som är på tok för osynligt ute i skolorna? Det finns eldsjälar i hörselpedagoger som jobbar för att få bukt på detta. Ändå vill få ta tag i problemet och hävdar att skolan har för lite resurser och att de måste gå till viktigare saker som förebyggande av mobbing. Men ett barns skadade hörsel kan också ge men för livet. Vem bestämmer att något får ta all plats och något annat ingen alls? Jag vill slå ett slag för detta också samtidigt som jag tycker det är oerhört viktigt att förebygga mobbing i skolorna. Men syns det igenom hårdrockstemat i böckerna? Eller måste jag skriva en svår barnbok med en konstig titel för att synas?

 

Första recensionen av Skogens hjärta

Så har första recensionen av Skogens hjärta landat. Det känns väldigt skönt att den var så positiv. Visserligen tror och hoppas jag på bra recensioner, då jag tror på mitt material. Jag har ju även fått massor av positiv respons på manuset från mina beta-läsare. Men det är ändå något helt annat när någon man inte känner har läst och uppskattat ens bok.

Jag vet inte om jag är lite konstig. Eller om jag är osvensk. Men jag har aldrig varit så mycket för det där med lagom. Igår skrev Frida ett inlägg om att hon önskade sig lagom recensioner. Vi är nog lite olika som personer. Jag vill inte ha lagom recensioner. Jag vill ha lysande recensioner! Kanske är det både högmodigt och arrogant, men det är vad jag längtar efter.

Jag har märkt att det som ger mig energi och inspiration att skriva är all feedback från läsarna. Skrivandet är visserligen något väldigt personligt och något man gör i enskildhet. Men jag hade aldrig orkat pressa mig till att släppa två böcker inom loppet av ett halvår, om det inte varit för alla läsare som ville veta fortsättningen.

Kanske är det därför jag vill ha lysande recensioner. Så att det sporrar mig vidare mot nya projekt och nya historier.

Eller kanske är jag bara enfaldig. Och osvensk. Och olagom. Men på något sätt trivs jag ganska bra med det.

Idag släpps Skogens hjärta!

Det är knappt jag kan tro att det är sant. Efter så mycket pillande och fixande är dagen äntligen här. Idag släpps Skogens hjärta.

För ett år sedan satte jag upp två mål. Jag skulle ge ut min första bok, och den skulle gå ihop sig ekonomiskt. Det första uppfylldes i april då Drakhornet släpptes. Det andra målet nåddes efter sommaren då den hade sålt så pass bra att jag fått tillbaka alla utlagda pengar. Att nu dessutom kunna ge ut en andra bok känns nästan overkligt. Det är en grym bonus!

Samtidigt har det varit mycket arbete. Ni som regelbundet läser denna blogg har kunnat följa processen med revideringar av manus, alfaläsning, betaläsning och korrläsning. Sedan har vi inlagans design, omslagsillustration och grafisk design på det. Känns nästan konstigt att det är över.

Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Tack alla ni som agerat läsare och bollplank för mig under den här processen. Era tankar och reflektioner har varit ovärderliga och gjort boken så mycket bättre. Jag vill också rikta ett stort tack till alla de läsare som med ostoppbar läshunger varit på mig och undrat när tvåan kommer. Utan allt ert pepp hade jag inte orkat genomföra det här.

Nu ska jag ta det lite lugnare en tid framöver. I januari utökas vår familj med ytterligare en medlem, så jag ska spendera mindre tid framför datorn och istället lära känna denna nya lilla knodding. Men även om både författandet och förlagsarbetet kommer att gå på sparlåga för en tid, så har detta år lärt mig att man faktiskt kan sträcka sig efter sin dröm och fånga dem.

Jag kommer att skriva böcker resten av mitt liv. Nu är vägen vidöppen och där finns inte längre några hinder. Snart kommer säkert också mina tankar att återvända till Hanna och Erik. Jag är säker på att jag inte vandrat genom Kilsbergens skogar för sista gången. Tvärt om är det många idéer som ligger och pyr inför trean. Men kanske tar jag ett avbrott och skriver något helt annat emellan. Jag är lite sugen på att skriva en svensk steampunk. Det vore något!

Då får texten liv och glöd

Det är inte alla som skriver recensioner. Ibland vill folk bara prata. Häromdagen träffade jag en kille i tonåren som precis läst ut Drakhornet. Den var enligt hans egna ord ”riktigt bra” men han hade massor av frågor kring världen och karaktärerna.

Så vi satte oss ner och pratade, i säkert en timme. Det är alltid en balansgång att inte säga för mycket, man vill ju liksom inte spoila saker och ting. Samtidigt var hans nyfikenhet genuin, och då är det klart att man vill dela med sig av sina tankar. Författandet är ju annars ett ganska ensamt projekt. När man väl skriver så är det bara du och texten.

Under en så lång tid har Drakhornets värld bara funnits i mitt eget huvud. Men nu börjar allt fler dela den verkligheten med mig. Plötsligt finns det folk som är nyfikna, ja direkt entusiastiska, över den historia och de karaktärer som tidigare bara var min egen lilla hemlighet. Det är både lite läskigt, men framförallt väldigt roligt att nu få dela med sig, och att få upptäcka världen tillsammans. Det är egentligen bara så som en text får liv och glöd, när den lever i många människor, tillsammans.

Medan vi pratade passade jag också på och ställde några frågor. Framförallt var jag nyfiken på hur han hade uppfattat karaktärerna och de svar jag fick var väldigt informativa. Både med det som sades, och det som inte sades. Det är alltid så intressant att se vilka aspekter av en karaktär en läsare tar till sig, och vilka som förbigås. Ännu mer fascinerande är det när en läsare finner aspekter som inte ens jag tänkt på, men som jag vid närmare eftertanke måste medge stämmer.

Samtalet var var väldigt roligt. Och nu när boken börjar sprida sig, så hoppas jag att det ska bli många fler.

Releasefest för Drakhornet

Ofta brukar en bok släppas med buller och bång. En klassiker är att hyra någon stor offentlig lokal, bjuda in några hundra gäster och festa hela natten. Det hade varit roligt. Men det var inte så jag gjorde. Istället satsade jag på något lite mer intimt.

I lördags var det releasefest för Drakhornet. Ungefär ett dussin vänner, och alla deras glada barn, kom hem till oss för att fira. Det var en underbart vacker eftermiddag. Solen sken från klarblå himmel och vinden fläktade skönt. Vi satt på baksidan av huset med en matbit och något att dricka. Barnen sprang glada omkring på gräsmattan och fascinerades av en orädd ekorre som skuttade över stenarna, bara några meter bort.

Några av gästerna övertalade mig att hålla tal. Så jag berättade lite om hur allt började, för så många år sedan, och den långa processen till där vi är idag. Roligt nog fick jag då en massa frågor, så snart slutade det vara ett tal och blev mer av ett samtal kring boken och glädjen och mödorna med att driva eget förlag.

"Live long and prosper"

Något jag inte hade väntat mig var alla blommorna. Hade inte ens tänkt på att folk skulle ha med sig det. Men snart kunde vi fylla ett bord med buketter och kort med välgångsönskningar. Det är sådant som verkligen värmer ens hjärta. Tack!

Releasefestens lilla "bokbord." Precis högt nog över marken så att de minsta barnen inte skulle riva ner böckerna och börja tugga på dem. 😉

Det slutade med att mina resterande böcker gick åt. Så nu är det bara att beställa nya från tryckeriet. Igen. Det är ett kärt besvär. 🙂

Efteråt kände jag mig direkt lycklig. Det hade varit en stund av skön gemenskap, många skratt och intressanta diskussioner. Inget stort och pampigt, utan bara glädje i goda vänners lag. Tack alla ni som kom! Ni är guld värda.

Dagen är inne – En dröm går i uppfyllelse

För snart fem år sedan skrev jag de första raderna av det som en dag skulle bli Drakhornet. Det har varit en lång resa. Det har varit glädje, ångest, väntan, glädje, frustration, väntan, beslutsamhet och en väldig massa arbete. Men nu är det i mål. Idag, den 1:a april så är Drakhornet officiellt släppt. En del av mig tycker att det är den naturligaste sak i världen, det är ju ändå det jag arbetat med att förverkliga under senaste halvåret. För en annan del av mig känns det helt surrealistiskt. Det kommer nog ta ett tag att vänja sig.

Hade inte varit inne i Stockholm på ett tag. Här är jag på väg från stationen till SF-boklhandeln i gamla stan. Det var en härlig vårdag, solen gassade från blå himmel och det var skönt att leva.

Igår gjorde jag något väldigt roligt. Jag åkte ner till SF-bokhandeln i gamla stan och lämnade in ett antal böcker. Jag har alltid haft en speciell plats i hjärtat för SF-bokhandeln. När jag växte upp så fanns det ingen annan butik i hela Sverige som hade ett sådant fokus, och ett sådant utbud av det den litteratur jag älskade mer än något annat. SF-bokhandeln blev ett slags Mecka. Varje gång jag åkte till Stockholm, och det var inte ofta, kanske en gång om året, så ingick ett obligatoriskt besök.

Framme vid butiken. Jag har alltid gillat den där draken ovanför dörren. Men vad exakt är det egentligen den gör med rymdraketen? Kliar den på ryggen?

Jag kunde gå omkring i timmar bland hyllorna. Mina föräldrar, senare mina vänner, senare min fru, fick alltid slita mig därifrån. Men jag gick alltid ut genom dörren med en grön plastkasse i handen och ett leende på läpparna. Nu finns min bok där. Nu står den bland samma hyllor som många av mina idoler. Det är en helt fantastisk känsla.

En plats full med fördolda skatter som bara väntar på att upptäckas.

Jag kom dit hyfsat tidigt på torsdag förmiddag. Det var fortfarande ganska lugnt i butiken, så jag fick mig en liten pratstund med personalen, bl.a. Maths Claesson, en av grundarna till butiken. Det var väldigt trevligt och återigen gick jag därifrån med en grön plastkasse och ett leende.

Här stor Drakhornet på nyhetsbordet, tillsammans med en massa andra böcker. Grym känsla!

Idag släpps Drakhornet. När jag startade hela projektet med att bygga upp förlaget så hade jag som målsättning att boken skulle finnas hos alla stora internetbokhandlare, samt på SF-bokhandeln. Idag har båda målen blivit verklighet. Nu kan jag dö lycklig. 😉 Fast det får nog vänta lite. Jag har många böcker kvar att skriva.

Kartongerna har anlänt – nu ska de tömmas

Så kom de. Kartongerna från tryckeriet innehållande den första laddningen med Drakhornet. För jag tror inte att det kommer att bli den sista. Det är lite märkligt. Det är ju ändå detta jag drömt om så länge, att få se min egen bok. Nu står de där nere i vardagsrummet i sina kartonger.

Flera har jag redan skickat iväg. Första kartongen börjar bli lite halvfull, och jag tror det kommer att gå fort att tömma resten. Jag ska ju ha dem både till signering och releasefest. Förhoppningsvis tar de slut snabbt, så jag tvingas beställa en ny laddning. Det vore ett kärt problem.

I den närmsta framtiden kommer det att bli väldigt mycket att göra. Dels ska jag ha den där signeringen jag nämnde. Den blir på vårt lokala ICA här i Knivsta, lördagen den 2:a april, kl 11-15.00. Folket på ICA Kniven har varit väldigt tillmötesgående och verkar tycka att det är kul med lite lokal fägring. Så det är något jag ser mycket fram emot. Jag är inte säker på huruvida jag kommer att sälja så mycket böcker. Men det är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är att få träffa människor och att de upptäcker att man existerar. Bor du i norra Stockholm eller i Uppsala så ta gärna vägen förbi!

Sedan har vi releasefesten. Har ännu inte riktigt bestämt mig hur jag ska göra. Får återkomma kring det. Men det blir nog något ganska litet. Tror inte jag orkar rodda en stor allmän tillställning. Gör hellre något tillsammans med mina vänner, de som har puffat och uppmuntrat mig hela vägen fram i mål. De är värda något extra.

Kartongerna känns som en utmaning. Nu är boken här. Nu är det på allvar. Nu ska kartongerna tömmas, om det så är det sista jag gör.

Jag spritter av glädje!

Igår fick jag mitt provexemplar från tryckeriet. Det är egentligen det andra provtrycket, vi upptäckte några fel i det första och var tvungna att korrigera. Det är ju visserligen precis det man har provtryck till. Men det gjorde också att jag inte riktigt kunde hålla boken i handen och känna det där ”Yes! Här är min bok!”

Men vad är det egentligen för böcker han har i hyllan? Klicka på bilden och se om du kan spana några intressanta titlar.

Så anlände provtryck nr 2. Och det var perfekt. Så nu står jag här, känner vikten i handen, och suger in känslan. Det här har jag gjort. Med mina egna händer. Från början till slut. Mitt eget verk. I ett större perspektiv är det kanske lite konstigt att fästa så stor vikt vid 570 gram cellulosa, men för mig är det en seger.

Jag är mycket nöjd med kvalitén på boken. Pappret har en bra känsla och de mjuka pärmarna känns glatta, tjocka och slitstarka. Mattlamineringen gör att illustrationen blir en aning dovare i ton än vad jag först trodde. Men det gör det nästan bara bättre, den trollska skogen blir ännu mer trollsk. Jag är supernöjd med det jobb som Morten Ravnbo och Darlene van der Heiden gjort. Jag kan riktigt känna hur Kilsbergens skogar sträcker sig, genom omslaget, mot mig.

Nu återstår ”bara” att skicka recensionsexemplar till tidningar och bokbloggar. Det blir nog mest bokbloggar skulle jag tro, även om jag faktiskt blev intervjuad av en lokaltidning igår. Det var väldigt trevligt. Hoppas på mer sådant i framtiden.

Får jag presentera: Fafner Förlag

I höstas började jag på allvar att snickra på mitt eget förlag. Tankarna hade jag haft länge, och under nästan ett år hade jag samlat information om vad som behövde göras. Men i november var det dags. Jag registrerade egen firma och plockade ut FA-skattesedel. Nästa steg var att kontakta bolagsverket för att registrera ett företagsnamn.

Vad skulle då förlaget heta? Jag hade tankar om Valkyria förlag. Eller kanske Munin förlag. Problemet var att båda dessa namn redan var tagna, och dessutom var Valkyria förlag förknippad med någon tråkig historia med nazistiska förtecken. Då återstod bara att finna något annat. Till slut föll valet på Fafner förlag. I fornnordisk mytologi är Fafner en dvärg som förvandlar sig till drake för att kunna vakta en väldig guldskatt. Det kändes liksom passande. 😉

Fafner förlag är lite av en tungvrickare, men ligger ändå skönt i munnen. (I alla fall i min mun. 😉 ) När jag väl bestämt mig så var nästa steg att registrera det hos bolagsverket, samt att köpa upp .se domänen.

Idag kan jag, med viss stolthet, visa upp Fafner förlags hemsida. Den är fortfarande lite i betastadiet, men allt fler bitar börjar falla på plats och jag tycker ändå att den är redo att presenteras för allmänheten. Snart ska jag lägga upp lite smakprov från Drakhornet, men redan nu kan man lyssna till första kapitlet som podcast.

Det är med podcast ska jag skriva mer om senare i veckan. Men för nu räcker det med hemsidan som sådan. Om ni har några kommentarer eller förslag kring hemsidan så tar jag tacksamt emot dem.

Adressen är:

www.fafnerforlag.se

2010

Alla pratar om 2010. Året, slutet, vad händer 2011? Jag undrar bara; Vad i helvete hände överhuvudtaget? Jag har inte hunnit med alls. Det är först nu jag har börjat landa. Det är först nu på projekt tre som jag känner att det här kanske är på riktigt. 2010 blev för mig fullkomligt ofattbart. När Alle på förlaget ringde och förklarade hur superbra Punkpapporna var trodde jag nästan att någon gjorde narr av mitt slit. När förlag två antog mig undrade jag var den dolda kameran satt. När jag blev tillfrågad att skriva i debutantbloggen, bloggen jag följt vecka efter vecka funderade jag över varför just jag blivit utvald. De som skrivit och skrev i bloggen var ju riktiga författare som vi dödliga kunde kommunicera med. Att sedan bli invald i Författarförbundet fick mig att slutligen börja förstå att allt är sant.

Jag är kvar i månad mars som ett stolpskott. Jag klarade aldrig riktigt av att blogga i debutantbloggen på det sätt jag föreställt mig, jag hann aldrig skriva manus i den takt jag trodde jag skulle hinna, Thomas säger att han inte fattar hur jag hunnit med allt. Jag fattar det inte själv. Jag har sökt en veckas tjänstledighet för att skriva. En ynka vecka för att försöka hinna ifatt. Jag har varit naiv. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta ledigt för att skriva och jag trodde inte jag skulle få skrivkramp.

Allt är inte bittert och nattsvart om jag får det verka så. Det mesta är kul, men att bli författare var både bättre och värre än jag trodde det skulle vara. Från att ha spytt ut text efter text, gillat det jag skrivit, sett potential i historierna till att vara tveksam till mycket, fått skrivkramp och fått ett extremt ifrågasättande till det mesta jag skriver. Övergående tack och lov.

Jag förstår hur lyckligt lottad jag är. Jag har fått möjligheten att förmedla ett budskap (Punkpapporna). Jag har fått möjligheten att förmedla tramsig underhållning (I ett grovt rep). Jag har fått ett erkännande (Författarförbundet). Jag har fått möjligheten till att berätta om detta (Debutantbloggen). Som sagt.

Jag har en liten aning om 2011. Det ser fint ut, men jag har en ödmjuk inställning till kommande år. Nu är jag författare och måste försöka ta det därifrån.

Jag lär väl spotta ut något inlägg till här i bloggen, men vill ändå passa på att tacka alla mina läsare. Tack!

//L

Min första boksignering

Jag skippade Bokmässan och drog på boksignering istället. Jag blev omfrågad om en åtta timmars signeringstid under fredagen och tyckte det lät väldigt länge, men sade givetvis ja. Jag hade nog kunnat sitta åtta timmar till, för det kom folk hela tiden. Butiken tömde sitt Punkpappor-lager och jag fick ta böcker hemifrån (som jag klokt nog hade kånkat med mig) för att alla som ville skulle få möjlighet att köpa boken. Och jag signerade till sista stund. Kul!

Flertalet som kom förbi och hälsade hade redan köpt och läst boken och de var otroligt positiva (tur). Jag hade då aldrig trott att responsen skulle vara på den nivån. Några var väldigt imponerade över hela saken med att skriva en bok, jag kontrade med att jag inte kunde någonting annat (och egentligen knappt det).

Det var övervägande vuxna som hade läst boken, och de allra flesta vuxna som köpte den skulle ha den tillägnad sig själv. Tanken har aldrig slagit mig att det kan finnas ett intresse för vuxna att läsa den. De som läst den talade om både humorn och igenkänningsfaktorn i boken. Och det är klart, jag skulle själv gärna läsa en kapitelbok för barn som jag hade roligt åt.

Mitt i allt stegade Peter Stormare med fru och barn förbi. Jag försökte givetvis få honom att köpa Punkpapporna, men han sa nej, han hade redan köpt boken. Hoppla!

Nästa signering är nu på lördag, söndag och måndag. Hoppas jag får lika trevligt då.

Liz

En annan känsla

Nu är poesiboken satt och det var ju en intressant upplevelse. I somras fick jag lämna förslag på hur jag ville att framsidan skulle se ut. Jag hade en ganska tydlig bild. Förlaget köpte idén och tiden gick. Lite förseningar gjorde att jag ganska nyligen fick se boken satt i pdf. Jag blev så jävla lycklig av att läsa de bittra, eländiga, uppkäftiga och humoristiska dikterna, än mer lycklig över förlagets hyllande ord över dem. Sedan gick en dag till och framsidan låg i inkorgen en morgon. Jag satte morgonkaffet i fel strupe. Väldigt enkelt. Väldigt tydligt. Väldigt svårt att låta bli att undra vad i helvete det är för bok. Jag orkar inte ens fundera över recensionerna. Jag är så himla nöjd! Så kan det tydligen också kännas.

Liz