Jag är författare!

I förra veckan satt jag hos min chef. Underskrifter och kopior skulle avverkas. Lagom tråkiga saker i trevliga samtal. Då trillar ett sms in i mobilen ”Punkpapporna har kommit”. Allt började snurra. Herregud, där satt jag och var författare. Min bok hade kommit. Allt blev så verkligt och snurrigt och tokigt och hjälp!

Jag sa till min chef att jag måste ringa hem. Innan maken hann svara inbillade jag mig att han bara skojat, fast han aldrig gör så mot mig då det gäller mitt skrivande. Ett sjukt skämt då jag var som mest sårbar, sönderstressad, åt helvet… och så svarar han och allt var sant.

Kom till mitt jobb med böckerna nu! Får jag äta först? Nej, är du galen!?

Min chef skulle ta en snabblunch och ta med sig hennes kollegor för att komma och se på boken. Sedan sa hon ”Tänk att jag sitter här mittemot en författare och poet”. Vem jag? Var det lite över påståendet. Som om jag måste vända mig om och se efter om det fanns någon annan i det stora kontoret. Chefen förundrades över att man kunde få ihop en hel bok. ”Jag kan ingenting annat”, svarade jag. ”Jag kan bara skriva.”

Senare satt vi där och såg i boken. Mitt namn stod på den. Min bok. Sverige, här kommer det; Hej, jag heter Liz Wennberg och är författare!

//Liz

Det går framåt!

Jag har arbetat lite på Punkpapporna i helgen. Förlaget mejlade över manuset på lördag (branschen sover aldrig) som de hade gått igenom sedan mitt senaste korr (som innehöll en bifogad doktorsavhandling i kommentarer som jag hade på mina ändringar, andra funderingar samt en uppriktig ursäkt på alla mina fel jag gjort inklusive en ursäkt på doktorsavhandlingen. Skulle inte förvåna mig om jag bad om ursäkt för att jag skrivit manuset också).

Hur som helst, jag skulle läsa manuset och säga vad jag tyckte. Skulle helst skynda mig lite. Boken ska nämligen sättas inför tryck. Jag blev fantastiskt glad då jag läste. Så där överraskande glad. Det var inga större ändringar. Lite andra ordval, ändrade meningsuppbyggnader m.m. och det fick hela berättelsen att flyta på så jäkla bra. Hoppas jag lär mig någon gång att göra så där på riktigt rätt – helst på en gång.

Dessutom fick jag se det färdiga bokomslaget och då blev jag jublande glad. Hade det inte verkat lite drogpåverkat hade jag rusat omkring här på bostadsområdet och skrikit av glädje. Men det är klart, har jag nyktert legat i en blomkruka så centralt det kan bli, borde jag väl kunna rusa runt kvarteret lite också.

Det är riktigt kul att korra manus. Och nu kommer det att gå undan. Fan vilken bra barnbok jag skrivit liksom.

Mentor för en stund

Jag hade dagens inlägg klart då jag hade en blivande författaraspirant framför mig som hade massor med frågor om författande. Jag har aldrig någonsin trott att någon skulle vilja ha min hjälp i sitt skrivande. Inte heller kunde jag ana att jag hade så mycket vägledning att ge.

Då vi hade talat klart insåg jag hur glad jag är att jag inte blivit antagen tidigare. Allt har sin tid, heter det. Det är dagens sanning. Tack vare att allt har tagit sin tid har jag hunnit bygga upp ett nätverk. Inget märkvärdigt, men ändå. Jag ”känner” folk i branschen, jag börjar ha lite koll på media, jag vet på ett ungefär vad som förväntas i de olika faserna och jag inser hur lätt det är att bli bränd.

Jag har precis börjat min författarbana. Jag har ingen aning hur länge jag får vara kvar. Jag kanske blir sågad och dör ut. Men en sak är säker, min första refusering kom i november 1998 och så länge jag kan stötta och glädja någon med den erfarenhet jag har kommer jag att göra det. Sågade eller inte.

Mitt samtal med aspiranten var mycket givande för mig på så sätt att jag liksom fick ett tydligt avslut på min tid som kämpande. Jag har haft svårt att förstå att jag rott detta i land. Jag kan gå vidare. Herregud, jag är ju författare, poet dessutom.

Mitt inlägg denna måndag skulle handla om följebrev. Men jag tar det nästa måndag. Jag blev så otroligt glad att någon ville ha min hjälp. Jag är ju liksom bara jag. En Liz. En av folket. Ingen men ändå någon.

OFF #5: Hur känns det?

Den här var inte med i den ursprungliga uppsättningen OFF. (För den nytillkomne: OFF = ofta frågade frågor, som jag svarar på här i bloggen med ojämna mellanrum.) Men denna sportjournalistiska superklyschfråga har snabbt seglat upp även på min topplista över frågor jag ofta får.

Alltså: hur känns det nu då? En och en halv vecka efter release, efter att den värsta Sören Cratz-förkylningen gått över och boken faktiskt finns på hyllorna därute i handeln?


Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm.
Den bästa skyltningen jag sett hittills.

För det första: en enorm glädje över att det är på riktigt. För fastän jag vetat i över ett år att jag ska bli publicerad, fastän jag har kunnat fingra på den fysiska boken i en och en halv månad, är det inte förrän nu det känns att det faktiskt är på riktigt. Jag är författare nu. Både Akademibokhandeln och Bokia har tagit in Gå på djupet. Och jag får stå bredvid Ranelid! Även om det sistnämnda kanske mest bör skyllas på bokstavsordning, är det en mäktig känsla. På nyhetsbordet ligger Susanna Alakoskis nya, John Ajvide Lindqvists nya, Johan Theorins nya, Suzanne Brøggers nya… och så jag då. Nästan surrealistiskt häftigt.

För det andra: en oro för vad som ska hända härnäst. Hur i hela fridens namn ska jag lyckas locka intet ont anande bokköpare att köpa Gå på djupet i den konkurrensen? Hur länge får boken ligga på nyhetsbordet innan de bestämmer centralt att ”Näe, den här säljer nog inte, dom har lurat oss”? Kommer media att nappa på utskicken förlaget har gjort, att här finns en ny debutroman att exploatera?

För det tredje: en slags rastlöshet inför framtiden. Nu vill jag gå ut och slå på stora trumman för Gå på djupet, försöka få varenda tidning att skriva om mig och recensera boken (hittills går det väl sådär, kan man säga), försöka få varenda bloggare och twittrare att blogga och twittra om min debut. Men jag har också börjat bli rastlös inför kommande projekt. Borde jag inte ta tag i dem ordentligt redan nu?

Ungefär så känns det. Vilken känsla som överväger beror nog på tillfällig form och tillgång till kaffe och glukos.

Sådär, nu vet ni. Dags att bege sig ut och ragga media!

/Marcus

 

Fotnot: Marcus är huvudarrangör för årets SM i Poetry Slam, som börjar idag och håller på helgen ut. Han kommer därför inte att kunna hänga på bloggen så mycket under tiden. Har du vägarna förbi Reginateatern i Uppsala är du välkommen att hänga med honom där istället.

Som Sören Cratz, ungefär

Jag kommer aldrig att glömma hur det var när Hammarby vann SM-guld i fotboll för första gången i världshistorien. Med den nedflyttningstippade truppen, den snorande östgötske tränaren som inte fick förlängt kontrakt och alla de där stolpe in-matcherna med  ”långa bollar på Markstedt” som huvudsaklig spelidé. Kommer inte att glömma hur jag satt på det där tåget med Hammarby-Örgryte i radion, det var den 21 oktober 2001 och en Hammarbyseger skulle betyda det otroliga guld som ingen någonsin egentligen trodde skulle kunna hamna på Söder. Så många gånger som alla våra motståndare skanderat Hammarby kan inte vinna, så många gånger som vi själva svarat med Skit i tabellen, Bajen bäst ändå… och så nickar Jonas Stark in det där inlägget nästan liggande, och…

Det finns andra som beskriver det här mycket bättre än jag. Men det är inte min poäng.

För en av de saker jag kommer ihåg bäst – jag var inte med på Medborgarplatsen den kvällen så jag minns allt det här rätt tydligt – var Sören Cratz. Tränaren vars uppdrag nu var i dubbel bemärkelse slutfört. Mannen som gett oss det första guldet någonsin, östgöten som lyckats med det omöjliga. Jag kommer aldrig att glömma hur Sören Cratz såg ut på bilderna från firandet.

Inte överlycklig. Inte jublande. Inte ens glad. Snarare… lättad.

Som om han tänkte: Nu är det gjort. Det är över nu. Det blir inte större än så här. Och så är det inte större än… så här!

Jag förstår honom. Inte för att man ostraffat drar paralleller mellan ett historiskt SM-guld och en litterär debut (aj!), och nog för att den rejäla förkylning jag ådrog mig omedelbart efter releasefesten väl kan fungera som ett filter mellan mig och verkligheten… Men jag känner ändå igen mig.

Det är gjort nu. Jag har debuterat. Boken finns på marknaden. Jag har haft min fest, signerat de ca 40 exemplar som såldes under dagen. Jag har läst högt ur boken på Medborgarhusets trappa och berättat om den i Söderstadions mittcirkel. Nu är det gjort. Jag blev författare på riktigt.

Men Det Där Stora hände inte. Ingenting hände. Det var liksom bara en fest.

Jag är otroligt lättad över att det gick vägen. Allt blev som det skulle bli, resultatet på Söderstadion oräknat men sedan när kan man egentligen räkna med sånt? Det var en lyckad fest, det såldes böcker, bilderna blev bra. Min gamle simtränare vinkade åt mig på Söderstadion (!), och Kevin Frato dök upp på releasefesten (!!). Några druckna Hammarbysupportrar kallade mig för ”en jävligt skön snubbe” och frågade när boken kom som ljudbok. Det var bra, helt enkelt.

Men nu då?

När förkylningen har gått över ska jag börja se framåt igen. För till skillnad från Sören Cratz är det inte klart än. Det bara ser ut så. Boken är ute, men jag är fortfarande inte av med den, lika lite som jag var av med mitt manus när det blev antaget. Jag måste se till att få recensioner, fastän jag är rädd för dem. Jag måste få den där första intervjun, fastän jag är först ut av kollegorna att släppa boken ligger jag redan långt efter på mediefronten. Jag måste få komma ut på vägarna och prata om boken. Få folk att förstå att den finns. Men först måste jag bli av med förkylningen, och med SM i Poetry Slam som jag arrangerar i år.

Egentligen är det här bara ännu en slags början. Och så småningom ska jag ladda om.

Men just nu känner jag mig mest som en snorande och lättad Sören Cratz.

Väderprognos inför festen

Kära debutantkolleger,

När jag bar den stora konservburken med varmkorv till barnen som kommer på releasefesten regnade det.

Det finns författare som reser bort under den sortens vecka som nu ligger framför mig. De väljer bort recensionsdag och släppfest.

Att byta miljö kan säkert vara ett bra sätt att markera ett avslut på den första fasen av en boks liv. Under en begränsad tid tillhörde varje bokstav mig. I nästa fas, när boken ska leva sitt eget liv, förvandlas jag till en betraktare.

Jag är rädd för tomheten som ni som redan utgivna pratar om.

Mitt val är att vara närvarande. De glada tillropen i min mejlbox och det sätt som gästlistan på Facebook fylldes gav mig en klump i halsen. Mina kära, kära vänner, som under så lång tid sett mig arbeta med boken, och ni kära nyfunna kolleger på debutantbloggen, gör mig sällskap vid slutpunkten av denna första fas.

Jag läser i undersökningar om lycka att forskarna grälar om religion gör en lycklig eller om kloka föräldrar ger lyckliga människor. Men en sak enas de om, de som försöker hitta nyckeln till harmoni: vänskap gör en lycklig.

Något säger mig att det blir solsken på torsdag kväll.

/Augustin

Gästdebutant från ’08: Erik Helmerson

Hej kära debutanter,
Här kommer några tankar från en debutant ’08 till er som är debutanter ’09:

För ett år sedan debuterade jag med ‘Blixthalka’, en roman om Erik, Lotta och Island. Om två människor som försöker hitta var sitt sätt att inte vara ung längre och om ett land som förhäxade mig omedelbart från den stund då det tog emot mig med en käftsmäll i form av en snöstorm som hämtat sin styrka ur Atlantens alla drunknade sjömän.

En bokdebut är förstås inte en isolerad händelse, det är en samling av många ögonblick som håller varandra i handen i en vindlande ringdans. Jag skickade in mitt manus, mitt sjätte eller kanske sjunde under en period av tjugo år. Inget nytt där. Allt som sedan hände var däremot helt unikt, och varje enskild detalj sitter runristad i mitt minne:

En förläggare ringde och sa att det fanns chans till utgivning men att han måste höra med ytterligare en person. Förläggaren ringde igen och sa att Norstedts ville ge ut min bok. Förläggaren och jag satt ner och diskuterade min text (det var sannerligen unikt, den diskussion förlagen tidigare haft om mina texter brukade förmodligen handla om huruvida de skulle elda upp dem direkt eller först kollektivt skratta ut dem.) Min bok blev beställningsbar på nätet, den dök upp i förlagets vårkatalog. Jag fick korrektur på texten. Jag fick min färdiga bok i handen – och den var fin. Den var som jag ville ha den. Jag grät på Riddarholmen med min bok i handen, solen sken på mig och ‘Blixthalka’, min bok om två själar på en taggig vulkanö.

Varenda en av dessa händelser kvalar var för sig in på min lista av det bästa som någonsin hänt mig. Inte tiobästalistan, kanske. Men definitivt hundra.

Nu var det recensioner. Jag jobbar själv med att skriva vad jag tycker om skapade verk, så jag vet vad som utmärker en kritiker: Hon är sällan orättvis, men får hon minsta chans att vara elak är hon det gärna med frisk entusiasm. Men jag hittade ett förhållningssätt som var fruktbart för mig och som jag gärna delar med mig av:

Jag såg mig som en fotbollsspelare som fick debutera i landslaget. Han kommer in på Råsunda, Nationalarenan, och han har Sveriges gula tröja på sig. Det kanske inte är VM-final, och kanske han blir utbytt i 63:e minuten – men han är där, på gräset, i tröjan.

Dagen efter läser han tidningen. Där har en äldre, alkoholiserad man tänkt nu jävlar och vässat sin penna: ”Helmersons debut gjorde ingen åskådare glad. Han passade mest i sidled och höll flera gånger på att ställa till det för det egna försvaret.”

Jaha. So what? Jag blev uttagen. Jag spelade för fucking Sverige. Varför ska jag låta min parad regnas av ett Råsundafetto med ischias och villaamorteringar?

Det visade sig att min parad höll sig torr. Jag fick fina recensioner. Nu lutade jag mig tillbaka och inväntade världsdominansen. Förlaget försökte svalka av mig: ”Räkna inte med intervjuförfrågningar, boksigneringar, pocketutgåvor och litterära priser, det är ytterst få ickekända bokdebutanter som bryter igenom” – så det är klart att jag blev förvånad till chockgränsen när varken intervjuförfrågningar, signeringar, pocket eller priser dök upp.

I alla fall inte i besvärande mängd. Jag har gett intervjuer – men inte fler än en handfull. Jag har signerat böcker, flera gånger till och med (ärligt talat två gånger, den ena på min releasefest). Jag har fått… nej, jag har inte fått någon pocketutgåva eller några litterära priser. Det blev inte så den här gången.

 

Det blev inte så att ‘Blixthalka’ blev den nya ‘Ett öga rött‘. Jag har inte kunnat lägga några massiva royalties på en skrivarlya i Antibes – faktiskt inte ens i Akureyri. Svenska Akademien har inte försynt hört sig för om hur mina torsdagar ser ut. Men damn att jag ska känna någon besvikelse. Damn it to hell!

Jag är utgiven författare. På ett av de två stora förlagen. Jag har en förläggare som stöttar mig och diskuterar min nya text med mig. Jag kan se min bok på bibliotek, i boklådor och på nätet. Jag kan säga till människor att jag är författare och berätta om min bok när de frågar vad jag gett ut. Under tjugo år som opublicerad såg jag allt detta som privilegier av en ofattbar dignitet, som en burfågel ser på flyttsträcken utanför fönstret.

Nu reviderar jag min andra roman och minns med varmt hjärta den tid för ett år sedan då ‘Blixthalka‘ var uppe och dansade på scenen. Det blev en kort dans, men en intensiv och en vacker. Jag gläder mig åt det lilla – som sannerligen inte är så lite.

Jag är författare nu.

/Erik Helmerson

 

Den kom till slut

Jag insåg igår att allting inte är som vanligt när mina tårar började rinna över DN:s hyllning av en brunch. Ett vegetariskt brunchställe i den utskällda förorten Fittja utklassade alla stjärnbeströdda innerstadskockars designade menyer; DN:s kafékommission skrev att det är den bästa brunchen i stan.

Det var då jag förstod att fredagens nyhet hade landat.

De spelade en låt från Annika Norlins senaste skiva i fikets högtalare när min förläggare ringde.

“Den har kommit”, sa hon. “Den finns här på förlaget om du vill komma och titta.”

Receptionen på Albert Bonniers förlag är respektingivande, där finns en hylla med inbundna åldrande böcker som vittnar om vilka litterära storheter vars andar fortfarande vankar i korridorerna på jakt efter en korrekturläsares öga eller ett förskott.

Och där stod min förläggare med min bok i handen. Det första exemplaret av ett provtryck – den riktiga upplagan kommer om några veckor.

Jag fick en luftig ljus känsla och tänkte: “Där är den ju.”

Som om den alltid legat och väntat på mig i just detta ögonblick i tiden – klockan 9.47 den 24:e april 2009. Själv har jag sprungit fram och tillbaka genom mitt liv och mina rum, men i ett annat universum har den legat där och väntat på att jag skulle komma fram.

/Augustin

Gästdebutant: Marika King om dagen hon blev antagen

Kära debutantkollegor,

Den första april kommer min bok ut och då är jag inte längre h ä r … bland de hundra omarbetningarna, de spända förväntningarna och laddningarna inför releasefesten. Då hamnar jag liksom på a n d r a  s i d a n, tillsammans med några blandade recensioner och en sådan där post-någonting-depression. Så nu berättar jag den. Historien om när jag blev antagen. Innan det är för sent…

Nollåttanummer. Okänt. Jag tryckte bort ljudet och tänkte att jag skulle ringa upp sedan.  Någon gång. Det var fredag, klockan var … ointressant. Sigge hade hunnit bli tre veckor men ammade fortfarande var nittionde minut – och däremellan hade han ont i magen. Jag var halvdöd. Jag glömde bort att lyssna på meddelandet.

Halv sju tog jag upp telefonen. Tryckte fram rösten. Det var en kvinna. Hon sa: ”Hej, jag heter Fru Förläggare och ringer från Norstedts. Det blir lite dumt inser jag nu eftersom klockan är så mycket och det är helg … men ja, du kan väl ringa mig om du hör det här. Mitt nummer är …”

Jag stirrade på telefonen. På klockan. Slog desperat numret i en förvirrad önskedröm om att de nog minsann hade fredagsfester där på förlaget. En rökig och litterär after work med telefonerna medkopplade så att de kunde svara om det kom ett riktigt viktigt samtal. Mitt till exempel.

Det blev en lång helg.

På måndagsmorgonen sa FF: ”Jag tycker att det var en riktigt bra schwung i den där historien.”

Schwung! Min historia har schwung!

”Okej.”

”Tänker att vi borde träffas.”

Absolut. Jag kommer över nu! Genast!

”Okej.”

”Kan du på torsdag?”

Torsdag. Det var en hel jävla evighet till torsdag.

”Visst, det går fint. Vilken tid?”

På torsdagen gick Sigge, jag, mannen och U (bästa kompisen som också hjälpt mig med hela bokskrivandet) till Skeppsholmen. Mannen promenerade Sigge och jag stod på standby för amning. U följde med mig på mötet som mentalt stöd och tolkningsbiträde (”U, jag är så jäkla trött, jag vet inte om jag kommer att förstå vad de säger!”).

”Jag har en fråga”, sa FF några minuter in i mötet. ”Hur självbiografisk är din bok?”

”Öh…”

”Inte för att det spelar någon roll, en bra historia är en bra historia.” Hon knäppte händerna över knäna. ”Det jag egentligen undrar är om du kan skriva några till.”

Vännerna slöt upp och firade med sen lunch på Tabac, men jag fattade ingenting. Jag trodde inte på det. Visst skrattade jag och log, men långt inuti tänkte jag att när jag får kontraktet, då kommer jag nog att fatta. Fyra månader senare hade jag kontraktet i min hand. Men … nej. Och så där höll det på. Omslag, redaktör, pressfoto. Omarbetning efter omarbetning och så äntligen ett färdigt manus. Overkligt. Och jag fattar fortfarande inte. Inte förrän jag ser boken i min hand.

Men då jävlar, då ska jag bli glad! Jag ska bli så glad att jag skakar och hoppar och sprutar champagne ur mig själv som den största magnumflaska ni någonsin sett!

Och sedan ska jag gråta en skvätt.

/Marika

Tack Augustin

… för de fina orden. Men grejen är faktiskt den att jag vare sig  är orolig, nervös eller uppstressad. Jag är inte ens uppspelt. Glad, så klart. Och spänd av förväntan. Men det är inga känslostormar.

Precis likadant var det när jag fick boken i min hand första gången. Jag trodde det skulle vara ett ögonblick av episka proportioner. Att jag skulle fyllas av en inre glädje större än jag någonsin upplevt (med undantag för det uppenbara: min dotters födelse, Sveriges VM-brons -94, när AIK hämtar upp 1-3 mot DIF sista kvarten).

Men det var inte så. Inte alls.

”Japp” tänkte jag. ”Här är den”.

Jag höll den i handen hela vägen hem. Dels för att jag ville att folk skulle se den. Dels för att jag trodde att det kanske skulle kännas mer på det sättet. Men det blev inte så.

Och så känns det fortfarande. Som ett upphöjt lugn, mer än något annat. Kanske är det bara lugnet före stormen. Kanske ramlar jag ihop imorgon som en våt fläck av uppdämd nervositet och ångest. Men jag tror inte det. Snarare är det nog så att jag faktiskt har lyckats släppa kontrollen. Nu är den klar. Nu får det gå som det går. Jag har inte längre någon kontroll över den.

Det är faktiskt rätt skönt.

/Kalle