Hur känns det, är det inte fantastiskt?

Det är Agnes som frågar. Vi har förlagsmöte och pratar igenom reaktionerna vi fått efter att ha skickat ut manus och bett om feed-back. Tack vare de kloka och engagerade testläsarna har jag fått veta att jag överanvänder orden kompakt och liksom, och att jag felciterat Joakim Pirinen. Med mera. Allt det där pratar jag gärna med Agnes och Sara om. Men det viktigaste, att flera av läsarna varit entusiastiska och uppenbart berörda av texten, det sveper jag raskt förbi. Tills Agnes då undrar hur det känns, om jag inte är glad. Jag bromsar in, och känner efter, men det känns inget särskilt. Konstigt, för jag har ju varit så lättad och rörd och tacksam över responsen. Men det var innan mötet. I ensamhet.

Vad handlar det här om? Det är väl som 99 procent av allt konstigt man har för sig, ett sätt att skydda sig från obehagliga känslor. Glädje är väl inget obehagligt, nej men det är däremot skammen. Skammen som skulle komma om jag sveptes med och trodde att boken var bättre än den är. Jag tänker, som så ofta, på hur Caroline Ringskog Ferrada Noli sa en Varg söker sin podd, inför utgivningen av Rich Boy att det kändes som att hon var i färd med att hålla upp en välpolerad bajskorv för världen och säga ”titta vad jag har gjort.” Ja, så ofta tänker jag på detta att jag befarar att jag refererat till detta tidigare här på bloggen.

Julia Roberts i Notting Hill, självklart i en bokhandel för maximal romantik

Jag tänker även på den där scenen i Notting Hill, när Julia Roberts rollfigur, filmstjärnan Anna Scott, tar modet till sig och bara säger rätt ut till Hugh Grant att hon ”bara är en flicka som står framför en pojke och ber honom att älska henne”. Det är modigt att tala om att man vill bli älskad, och fint att publiken påminns om att den önskan förenar filmstjärnor med gemene person. Men hur går det för Julia Roberts i den här sekvensen? Jo, hon får nobben. Orealistiskt? Nej.

Det har att göra med de där 99 procenten. Hugh Grant säger det rent ut. Han vill skydda sig från obehaget av att åter bli avvisad när hon tröttnat på honom. Liknande tankegångar, har jag snuddat vid när refuseringarna haglat ner i inkorgen, det kanske vore bäst att helt enkelt inte utsätta sig för detta. Men utsatt mig har jag gjort och mer ska det bli. Jag ska ju faktiskt debutera, och likt Julia be Hugh/läsarna att älska min text.

Men jag känner mig inte ett dugg som Julia. Inte som Hugh heller. Agnes, jag kan meddela att jag känner mig mer som den något mer okände James Dreyfus. Han spelar bokhandelsexpediteten som försöker bete sig som att det är helt vardagligt att en superkändis kliver in i bokhandeln. Försöker, men inte lyckas.

James Dreyfus som Martin i Notting HIll

Där har ni mig. Jag försöker bete mig avslappnat, men är egentligen alldeles till mig i något slags skräckblandad förtjusning, över läsarreaktionerna och över att det närmar sig utgivning. Hela jag har gått i spinn. Fast det märks inte när andra är med.

Omgiven av potentiella poeter

I fredags var det dags. Jag hade sett till att jobba halvdag. Hade lägenheten för mig själv när jag kom hem. Klockan ett skulle mejlet komma. Mejlet från Systerkonspirationen med den senaste versionen av manuset inklusive kommentarer om saker som behöver fixas/ändras. Vi är på slutsträckan nu. I oktober ska rackaren i tryck.

Jag kokade kaffe. Ställde fram datorn. Vi hade haft möte dagen innan, Sara, Agnes och jag så jag visste ungefär vad som väntade, och vilket kapitel jag skulle börja med. Mycket riktigt, när jag mejlet kom och jag letade mig fram till det där kapitlet fanns en uppmaning som inleddes med: ”Galleriscenen behöver bli lugnare och mer genomtänkt. Just nu känns den lite som ett hopkok av trådar där ingenting riktigt landar.”

Text, cava och tråkiga nudlar

Det var det här jag längtat till, ändå kände jag mig inte helt på topp. Det var inte bara det där motståndet som texten ofta bjuder när jag inte varit ifrån den ett tag. Jag var också ovanligt ofokuserad och dessutom lite svettig. Pulsen lätt förhöjd. Efter några timmar gav jag mig. Diagnosen var uppenbar. Jag hade lindriga symptom, men inte på covid 19. De här var en släng av rampfeber (ej att förväxla med den betydligt besvärligare scenskräcken). För några veckor sedan berättade jag här att estradören Gudrun hade något i kikaren, och såklart krockade nu hennes schema med romanförfattarens.

Klockan närmade sig fem, och jag lämnade  min huvudperson, kvar i galleriscenen med de lösa trådarna. Tog en dusch. Drog på mig en svart byxdress som satt illa över axlarna. Bytte till kjol och blus – och förbjöd mig själv att inleda en klädkarusell där jag provade och förkastade alla möjliga och omöjliga plagg och indirekt även kroppen innanför tyget. Åt en undermålig måltid bestående av snabbnudlar och ett glas rosa cava. Gjorde några hastiga, och omotiverade ändringar i mina texter, Kära mänsklighet och Några platser där jag blivit förödmjukad av pojkar och män. Sen begav jag in mot Södermalm med siktet inställt på Bonden bar.

Det här kan bli lite hur som helst tänkte jag, medan jag korsade Medborgarplatsen. Jag har aldrig gått på något event som Stockholm Poet Society ordnat tidigare. Jag har följaktligen inte framfört något där heller. Jag har inte varit på spoken word eller poetry slam. Det kanske inte alls är min grej, funderade jag. Det här kan bli pinsamt. För mig. Men också för andra. Finns det något mer plågsamt än att se en människa göra bort sig på scen? Möjligen att vara den som står på scenen. Möjligen. Jag påminde mig själv om jag i alla fall skulle få öva mig i att framträda, och dessutom träffa mina vänner, Anna och Lina, som lovat komma med som moraliskt stöd.

Suddigt gäng efter showen, på främsta raden syns Debutantbloggens utsända bredvid Lokalvårdaren och Konsumenten

Ja, jag var alltså helt oförberedd. Oförberedd på vilken fantastisk upplevelse jag hade framför mig. Och blev därför knockad.

Konceptet var enkelt. Vi var femton personer som fick fem minuter var på scen, och någonstans i mitten var det paus så man kunde gå till baren för påfyllning. Jag hade aldrig sett och hört någon av dem som framträdde tidigare, det var bara att öppna sitt sinne och ta in det som kom.

Vissa som läste var uppenbart proffsiga, andra var debutanter. Vissa var unga, andra äldre. Vissa läste på svenska, några på engelska. Vissa läste tungvrickarsnabbt, andra med pauser. Vissa framträdde med artistnamn, andra inte.

Texterna handlade om ångest, droger, autism, häxor, skuldbeläggande av kvinnor som utsatts för våld av sina män och om klimatkrisen. Men också om guldfiskar, barndomsminnen, träbåtar, att inte vara medlem i Apoteket Hjärtat och risken med att stoppa in extra fyllning i sin bikin-bh. Jag blev charmad, imponerad, förbryllad, rörd, ilsk och fnissig.

Hur gick det för mig? Ok tror jag, men det kändes sekundärt. Att få vara publik var den stora grejen.

Jag och Lina rusiga av all poesi (kort efter att foto togs fick vi veta att det var väntelista till borden och vi dröp av)

Efteråt såg jag med nya ögon på mina medmänniskor. Jag flanerade mitt i helgstämningen, omgiven av potentiella poeter. Lina och jag stannade till för ett glas på Bistro Süd och sorterade våra intryck. Där befann vi oss omgivna av prominenta gäster, bland dem en välrenommerad kulturjournalist. Jag spetsade öronen ( tjuvlyssnade), och hörde henne konversera en något yngre man, och fråga om han inte skulle ha dessert. Nej, svarade mannen, jag är inte mycket för sötsaker. Sen gjorde han en paus, och levererade med perfekt tajming och menande blick på kulturjournalisten och hennes väninna: ”no offence.” De log smickrat. Poeterna fanns sannerligen överallt

Sen promenerade Lina och jag vidare. På Mariatorget låg en röd ros övergiven på marken. Lina plockade upp den och vi fortsatte. Kapitlet med de lösa trådarna skulle finnas kvar nästa morgon, och jag skulle, tänkte jag mig, möta det med förnyad, lyrisk energi.

Debutanter är överskattade – men det blir inte bättre sen

En läsare hörde av sig, med en önskan om att få ta del av mina reflektioner kring Sanna Samuelssons text i Göteborgsposten om överskattade debutanter. För er som inte läst den, gör det, den är träffsäker och lättläst. En snorkig vän säger till Sanna att han inte läser debutanter utan avvaktar till författaren skrivit roman två eller tre. Detta för att skrivande är ett hantverk och romanerna oftast blir bättre när författaren lärt sig skriva.

Sanna Samuelson blir förbluffad över sin väns utsaga, men tänker efter och inser att vännen är något på spåret. Nog är det dags att ifrågasätta hajpen kring debutanterna, särskilt de unga. Jag citerar: ”För att kunna träda in i rollen som debutant-lammkött kan du inte vara för gammal och grå. Det blir inga roliga författarporträtt då. Detta trots att ungdom, som vi alla vet, är det tråkigaste som finns.”

Debutant med många gråa hår, lite skelögd också vet inte om det är ett plus eller minus?

Jag vill genast veta mer om den snorkige vännen. Hur gammal är han? Är han snygg? Krönikörer tycks omge sig av festliga kompisar som levererar välformulerade utsagor. Varför har inte jag en sån bekantskapskrets? Finns ens den snorkige vännen på riktigt? Ibland misstänker jag att journalister för att få till sina texter använder sig av låtsaskompisar à la hemlige Mållgan.

Nu gör jag halt i inlägget och tackar Gunilla Bergström som gick bort förra veckan. Tänk att en och samma person hittat på både Mållgan och ”jag ska bara”, två uttryck som införlivats i det svenska vardagsspråket.

Läsaren som hörde av sig angående texten i Göteborgsposten är i alla fall verklig. Hon är en vän, faktiskt en av flera smarta och intressanta vänner som jag diskuterar saker med. Och just det, här på Debutantbloggen har jag ju skrivit om flera av dem som exempelvis den entusiastiska Lydia, Möbelhandlaren och den känslostarka fröken T. Sen har jag ju inte träffat Möbelhandlaren på flera år, men han finns på riktigt.

Som medelålders och icke upphaussad debutant är det härligt att få läsa att hajpade ungdomar inte alltid är intressanta. Jag har själv tänkt tanken att det är konstigt att använda det där med att ett verk är en debut som marknadsföringsargument. Det säger ju ingenting annat än att upphovspersonen inte publicerat sig tidigare. Och jag vill gärna tro att Sanna Samuelsson och hennes vän har rätt, att erfarenhet av livet och av skapandet ger intressantare verk. Men tyvärr, jag tror inte riktigt att det är så.

Jag tänker på en nedslående föreläsning från psykologprogrammet. Den gick ut på (nu sammanfattar jag slafsigt och ur minnet), att oskickliga psykoterapeuter inte blev duktigare med åren. De hade heller ingen nytta av vidareutbildningar. En snabb sökning för mig till en populärvetenskaplig blogg och se, det verkar vara ännu värre än jag minns. Dåliga psykoterapeuterna blir sämre med åren! De  överskattar dessutom sin förmåga, medan deras mer kompetenta kollegor har lättare för att realistiskt uppfatta hur patienterna förbättras (eller inte) under behandlingen.

Ni anar nog vart jag är på väg. Jag tror att det förhåller sig på ett liknande sätt med författare. Om debuten är bra och författaren förmår jobba medvetet med att utveckla sitt skrivande, då kan bok nummer två och tre verkligen bli något. Men om debuten är dålig då blir det inte ett dugg bättre sen. Möjligen är böcker som kommit senare i utgivningen procentuellt sett av högre kvalitet än debuter för att det är fler av de obegåvade som tappat sugen och inte ens skriver mer än en bok. Möjligen.

Författarförbundet kräver minst två utgivna böcker för att det ska vara någon idé att ansöka om medlemskap. Både de och den snorkige vännen framstår som optimister. Som en optimist framstår väl jag också som skriver såhär kaxigt innan min egen debut. Eller som en idiot. Ja, ja om min bok blir ett fiasko och jag får äta upp den här texten har jag i alla fall skrivit om det ämne som min kompis bad mig om. Och haft roligt medan jag gjorde det.

Jag är ovanligt dålig på att hitta på litterära fantasivärldar

Jag är inte rätt person att uttala mig tvärsäkert om bokbranschen eller hur samtidslitteraturen mår. Jag har inte överblick nog för att beskärma mig över snuttifieringen av kulturen eller jubla över framväxten av instagrampoeter, som exempelvis Rupi Kapur. Men jag noterar att medan jag gläds åt mitt förlagskontrakt och ser fram emot att hålla min debutroman i handen debuterar folk på alla möjliga sätt.

Vissa skriver direkt för ljudbok. Några ger ut böckerna själva. Andra bygger karriärer på att första bli vassa bloggare, sedan romanförfattare. Och så finns det de som skriver korta texter anpassade för att läsas direkt på sociala medier. En av dem är musikern Julia Ivansson, som lyckats locka trettontusen följare till sitt instagramkonto Papper och penna. Hon skriver för hand, fotar och lägger ut. Temat är nästan alltid relationer och känslor. Texterna finns också att köpa som posters, magneter och underlägg via Julias webshop. Hon skriver alltså, och blir läst men har än så länge inte debuterat i bokform. Det där gör mig nyfiken. Jag hörde helt sonika av mig till Julia med lite frågor om hur hon jobbar.

Foto: Abraham Engelmark

Kan du berätta lite om hur papper och penna föddes, och hur det kändes när du postade första gången? 

Absolut! I början på 2019 fick jag ett glapp på några månader mellan min examen fram till att mitt arbete skulle börja. Det var min första lediga period på länge och väldigt mycket som jag tryckt undan började bubbla upp och den här gången kunde jag inte stoppa det. Att skriva blev mitt sätt att förstå allt inom mig och mina papper och pennor var så himla viktiga i den processen. När det mesta av stormen lagt sig så kände jag att jag ville behålla skrivandet ändå, och tänkte att ett konto skulle hjälpa mig att hålla skrivandet igång. Om jag fick följare så skulle de kanske förvänta sig någon uppdatering då och då, vilket skulle innebära att jag då ”var tvungen” att skriva och publicera texter. Och absolut, första posten var lite nervig. Folk kände nog inte riktigt till den sidan av mig, eftersom jag knappt själv gjorde det haha. Men det har varit ett väldigt snällt och varmt mottagande!


Du skriver ju även låttexter. Kan en strof dyka upp och du liksom behöver smaka på den för att veta om den ska till papper och penna eller bli en del av en låt? Eller är det två helt olika skapandeprocesser?

Jag skulle säga att det oftast är lite olika processer, inte minst för att låtskrivandet ofta sker ihop med andra. Men likheter finns! Det har hänt några gånger att jag använt rader från publicerade texter i låtar jag skrivit! Lite av ”sporten” med Papper och Penna är att jag vill försöka få mycket sagt med så få ord som möjligt och det försöker jag också få in i låtskrivandet. 

Annika Norlin påpekar i antologin Tag och skriv, att hon ofta fått frågan om hon inte skulle skriva en roman (detta innan hon debuterade med sin novellsamling), medan man sällan tjatar på romanförfattare om att de borde bli låtskrivare. Fånigt med litterära hierarkier, vi behöver olika typer av texter; korta, långa, lättsinniga och snåriga. Detta sagt – är du sugen på att skriva något längre?

Nja… det tror jag inte. Eller, jag drömmer om att ge ut en bok med samlade texter från Papper och penna. En snygg och mysig coffee table-bok. Men utöver det så har jag inga andra sådana ambitioner eller drömmar. Att skriva berättelser i skolan på svenskalektionerna var något av det värsta jag visste! Haha. Jag skulle säga att jag är ovanligt dålig på att hitta på litterära fantasivärldar, men ganska bra på att beskriva verkligheten. Min verklighet, iallafall. 

Eftersom du publicerar direkt på instagram får du ju också snabb feed-back i form av likes och kommentarer. Hur tror du att ditt skrivande påverkas av responsen?

Det där går nog lite i perioder, men jag skulle säga att överlag så är jag ganska bekräftelsesökande och att jag nog därför påverkas mer än jag tror av den direkta responsen. Men det försöker jag hålla vakt på – att likes och kommentarer inte får styra för mycket. Jag vill att texterna antingen ska bestå av ord som får mig att förstå eller uttrycka något i mig, eller ord som jag tror hjälper andra på vägen. Om jag lyckas hålla det så känns det bra i magen. 

Foto: Abraham Engelmark

Julias svar överraskade mig delvis. Tänk att det det finns skrivande människor som inte har lätt för att hitta på berättelser. Även om jag älskar romanen kan det vara hälsosamt att påminnas om att det finns många sätt att närma sig det skrivna ordet. Åsa Linderborg konstaterade samma sak i Värvet nyligen, hon kan inte fantisera ihop saker.

Och så det där med att skriva kort och skärmvänligt. Jag debuterade själv 2020 med två tap stories på Storytel, mininoveller som skrivs i form av chatkonversationer och läses i en app där läsaren får ”tappa” fram replikerna. Om någon mot förmodan skulle vilja läsa dem kan jag meddela att Stories by Storytel är skrotad. Huruvida mina alster bidrog till försämrad läsarstatistik och därigenom nedläggning är för mig okänt.

Elis Monteverde Burraus dikt (och bonusinfo, det är mamma och jag i en fotoautomat i Berlin för några år sedan)

Men jag ska också erkänna att en finkulturell del av mig av rynkar på näsan åt alla dessa snabblästa, lättsmälta texter, som klickas fram eller säljs som drinkunderlägg. Men jag behöver inte gå längre än till mitt eget kylskåp för att få mig en knäpp på den rynkade näsan. Där sitter en magnet med en dikt skriven av Elis Monteverde Burrau (en författare som definitivt är high brow). Den är kort, rolig och snärtig och, för att låna ett uttryck från Julia: när jag läser den känns det bra i magen:

jag griper verkligen tag

i läsaren

och tråkar ut henne

I väntan på vadå

Den första graviditeten medför en alldeles särskilt slags väntan. Väntan på en på en mycket liten människa som kommer ta mycket stort utrymme i anspråk. Väntan på att möta sig själv som förälder och ta farväl av den del av en som går förlorat i och med moderskapet. Väntan på att ens kropp ska vidgas och öppnas, och sen slutas igen.

För arton år sedan väntade jag mitt första barn. Det fanns stunder när jag ville vara kvar i limbo, i det trygga väntrummet för alltid, men i takt med att magen växte blev jag allt mer otålig. Ungen var beräknad till slutet av augusti. Jag badade, träffade vänner, såg barnets pappa spela ett utomhusgig i Rålis och hoppades att jag inte skulle få värkar under spelningen. Augusti kom och gick. På mödravården, kunde jag till slut inte hålla mig. Jag vet att det här är en dum fråga sa jag till barnmorskan, men har du någon gång varit med om att barnet aldrig kommer ut, att graviditeten fortsätter för evigt? Det hade hon inte. Hon bokade en tid åt mig uppe på sjukhuset, snart skulle man överväga igångsättning.

Med vännen PO i Värmland, juni 2003

Jag tänker på det här nu, för att det är augusti och jag återigen väntar. Att den som skickar in spontanmanus till förlag får vänta, det hade jag koll på, men att det skulle vara så mycket väntan även på andra sidan förlagskontraktet, det hade jag inte förutsett. Egentligen är det logiskt. Det  tar inte bara tid att skriva, det tar tid att läsa också. Särskilt för den som ska läsa med eftertanke, och ge konstruktiv feed-back (och ska hantera mitt manus som kringelikrokar sig lite hit och dit). För tillfället är det inte bara mina kära förläggares synpunkter jag väntar på. Ett gäng snälla och kloka människor har gått med på att hjälpa till genom att läsa manuset.

Det är säkert bara bra för mig att ha några veckor utan mitt manus, men jag har svårt att finna ro. Litegrann känns det som den där sommaren när jag var höggravid. Allting måste ha sin gång – men jag vill bara vara färdig. Jag tänker så klart på manuset, och skriver ner lite stolpar, men behöver finna mig i att mer än så är det inte läge för.

Medan jag väntar passar jag på att fixa sådant sominte hunnits med, som att hämta en affisch som blivit kvar hos mitt ex och gå till en sybehörsaffär och leta upp knappar som passar till farmors gamla blus. Och så går jag på finbiografen Capitol och ser Antonionis Blow Up. I stolen bredvid mig sitter en yngling född 4 september 2003.

Och just det, medan romanförfattaren väntar gör estradören sig påmind. Hon vill hitta på något, och anmäler mig till ett nytt upptåg i poesins tjänst. Jag kan rapportera till er senare om det inte blir alltför fiaskoartat. Eller kanske i synnerhet om det blir fiaskoartat. Några av er kanske väntar och behöver distraktion.

När skrivandet gör ont

Ernest Hemingway skriver i sitt hem i Florida, det finns uppgifter om att han skrev ståendes på grund av ryggproblem

Anna skrev en fin text om att använda smärtan i sitt skrivande på ett sätt så att det blir litteratur. Jag har också tänkt en del på smärta, helt enkelt eftersom jag i perioder haft ont när jag skriver. Ont i axeln. Ont i nacken. Ont i armbågen. Ont i handleden. Ont i tummen. Eftersom en av tankarna bakom bloggen är att dela med sig av sina erfarenheter från skrivlivet, så att vi kan lära av varandra så bjuder jag idag på:

Skrivrelaterad smärta – några slutsatser

  1. Fysioterapeuterna är inte fienden.

Jag misstänker att en oproportionerligt stor andel av oss som skriver har ett förflutet likt mitt, ett förflutet med högt betyg i svenska och lågt betyg i gympa. Ett förflutet med dålig hållning, bollskräck och blek hy samt en övertygelse om att tillhöra en mer känslig och äkta sort än de glada, brunbrända sportfånarna. Den där övertygelsen är felaktig. Det förstår de flesta av oss i vuxen ålder, men det kan ändå finnas kvar tankemönster som gör att vi betraktar exempelvis fysioterapeuter med skepsis, som om hela kåren utgjordes av de mest illvilliga av våra före detta klasskamrater.

En glad och sportig Marcel Proust med vänner

Låt inte dessa tankemönster styra dig! Om skrivandet gör ont, och det inte går över sök upp en fysioterapeut (eller sjukgymnast som det heter om de tagit examen lite längre tillbaka i tiden). Gå inte till icke legitimerade behandlare. Försök inte självbehandla dig via internet där ju vilken lallare som helst (ex undertecknad) kan skriva om smärta. Boka istället tid hos en landstingsanknuten fysioterapeut (så blir det inte så dyrt). Stå ut med att få din slappa lekamen (eller rörelseapparat som fysioterapeuterna brukar säga, så himla skojigt ord), granskad och bedömd. Lyd de instruktioner du troligen kommer få om att göra dagliga övningar. De där övningarna kommer väcka en känsla av tristess och kanske även förödmjukelse, men jag kan själv vittna om att de kan hjälpa till att minska smärta. Om man gör dem! Om smärtan inte avtar trots din flit finns det kanske bakomliggande orsaker till att du har ont som behöver utredas vidare. Då puffar fysioterapeuten dig till doktorn.

Och ett sista argument: en cool släkting till mig med alternativ livsstil och massa tatueringar har blivit sjukgymnast. Mina gamla fördomar stämmer inte.

  • Hantera sittfläsk/stillasittande paradoxen

Stillasittande är dåligt för hälsan på flera sätt (för snabb översikt kan du läsa artikel på 1177) och ökar också risk för smärta. Samtidigt vet vi ju alla att skrivande kräver gott sittfläsk. Lösningen på den här paradoxen behöver se individuell ut eftersom via alla har olika kroppar, och olika livsomständigheter. Men jag tror att steg ett är att erkänna för sig själv att den som skriver (särskilt om den också har ett stillasittande dagjobb), behöver balansera mellan behovet av att sitta ner och skriva, och behovet av att röra på sig. Det handlar ju dels om att variera skrivställning, ta pauser och så vidare, men också om att regelbundet komma ut och röra på sig ordentligt. Trots att det inkräktar på skrivtiden.

James Baldwin i New York demonstrerar ett sätt att variera skrivställning (obs röka ser coolt ut men är ändå farligt)

Om du inte redan har fått ordning på detta, så är det bra att ta sig en funderare. Kanske är du typen som mår bra av långa promenader med en skrivpodd i öronen. Kanske kan du börja träffa kompisar vid utegymmet och vips, så har du samtidigt fått lite social stimulans. Eller så är du som jag en sån som vill effektivisera genom att inte ha någon transporttid, då är det löpning och hemmaträning som gäller. Ibland har jag gjort detta yogapass, särskilt anpassat för författare 🙂

 

  • Det är bra att vara som en apa och använda båda händerna

Såhär i spurten mot tryckfärdigt manus fick jag jätteont i höger handled. Att ta fler pauser var inte att tänka på, jag ville bara köra. Då lärde jag mig att använda musen med vänster hand. Det tyckte jag var ganska fiffigt i sin enkelhet.

Och apropå enkelhet, Bodil Malmsten tar upp ämnet i Så gör jag, på det där tydliga sättet hon har. Jag förstår helt om ni inte vill följa mina råd, men Bodil måste ni ändå lyda. Ta hand om er.  

Bodil Malmsten, ur ”Så gör jag”

Jag tänker på Yahya Hassan

Temavecka – andras debuter

Industrisemestern börjar idag, jag vet inte ens om det uttrycket är relevant längre, men nog är det en hel del av oss som är på semester nu. Mer tid för att läsa och skriva måhända. Och ni som har senare semester, eller kanske ingen semester alls av olika skäl, ni kan också behöva litterär stimulans. Vi på Debutantbloggen finns här för er, året om och den här veckan delar vi med oss av våra tankar kring andra debutanter och deras skrivande..

Jag är först ut, och trippar försiktigt fram över tangenterna, mån om att inte formulera mig fel, när det gäller denne omdebatterade person. Trippandet tror jag författaren ifråga skulle ha avskytt. Yahya Hassan gav intryck av att prioritera att skriva så bra som möjligt, utan att göra omvägar för att undvika andras ömma tår.  

Yahya Hassan, kring debuten

Den danske-palestinske poeten debuterade 2013, bara 18 år gammal, med en diktsamling som kort och gott hette Yahya Hassan. Den slog ner som en bomb i Danmark, sålde massor, fick strålande recensioner, men väckte också ilska hos invandrarfientliga röster såväl som hos konservativa muslimer. Det gick till och med så långt att han periodvis behövde ha livvakt. Kanske spelade också hans eget sätt in, Yahya Hassan kunde vara aggressiv, och dömdes för flera våldsbrott.

Som ni hör, det finns flera saker som var sensationellt med den här debuten – framför allt – författarens ålder, sen att han kom från ett sammanhang långt utanför det kulturella etablissemanget, och så att han var kriminell. Allt det där står ibland nästan i vägen för det viktiga, hans poesi.

Vid första anblick slås man av att dikterna är skrivna med versaler och utan skiljetecken. Stilen är kondenserad, liknelserna och metaforerna få. Scenerna som målas upp visar ofta barn i fysisk, social och emotionell utsatthet. Den läsningen väcker känslor hos mig. I ena stunden är det som att få en dansk skalle, i nästa stund vaknar mina moderskänslor, och sen kommer ilskan över sakernas tillstånd. Bland de mest pregnanta är den typen av scener, som i Parabol, där barnets längtan efter ömhet från förövaren/fadern framträder, och Hassan lämnar det rena raseriet.

Kring debuten blev Yahya Hassan ett fenomen. På nätet finns många intervjuer med honom, en del är plågsamma att se, på grund av Hassan dagsform och/eller intervjuarens attityd, men den här, från Louisiana (som publicerat många fina författarintervjuer – tips!), tycker jag om. Där får han prata i alla fall en del om skrivandet, inte bara om integration och islam. Hassan betonar att ord varit hans intresse sedan barnsben. Med ynglingens tillförsikt säger han sig han sig veta att han kommer få tid för att skriva. I ansiktet syns märken, kanske efter ett bråk eller klantigt beteende under ett rus, eller båda.

Framgången följdes av massa stök, inuti honom och utanför. Det blev bara en diktsamling till. Yahya Hassan dog i april 2020, endast 24 år gammal. Vetskapen om det lägger sig lätt som ett melankoliskt raster över dikterna och intervjuerna, i alla fall för mig. Ändå bryter sig dikterna fram, ja det här är som det brukar heta, en sensationell debut. Jag rekommenderar inte alla att läsa Yahya Hassan, men den passar dig som vill komma tätt inpå, och höra en ovanligt välartikulerad tonårings röst. I svensk dagspress blev det bråk kring Yahya Hassans eftermäle. Jag tror att det har med den där rösten att göra, det var flera som tyckte sig ha hört honom, och hört rätt. Jag gör inga sådana anspråk, men jag är tacksam för orden. Och trots att jag är motsatsen till underbarn, utan mer av en en tant-debutant, ska jag erkänna att jag tyckte att det var lite skönt att få veta att Hassan gått på Författarskolan i Köpenhamn. Inte ens han var helt självlärd.

Vad handlar boken om?

Under andra världskriget evakueras några barn ut till en excentrisk professor på den engelska landsbygden. De leker kurragömma, den yngsta gömmer sig i ett klädskåp och hamnar i en annan värld.

En influencer på dekis blir dumpad av sin kille. Han står på lägenhetskontraktet och hon har en vecka på sig att fixa pengar för att köpa loss honom.

En maffiaboss i New Jersey får panikattacker och börjar gå i psykoterapi. Utåt sett är han macho, men livet som yrkeskriminell tär på honom.

Känner du igen ploten? Rätt svar är:

a) Häxan och Lejonet av C. S. Lewis

b) Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson

c) Sopranos av David Chase

Det här är ju drömmen, att komma på en story som är så självklart intresseväckande att den går att sammanfatta i några meningar. Om man hamnar i samma hiss som en inflytelserik person i branschen kan man ju då presentera sin story mellan två våningar, och leverera den så kallade hisspitchen.  

Själv har jag då rakt ingen hisspitch att komma med. Jag är ingen blyg viol som inte kan prata om mitt skrivande – i sånt fall skulle jag ju inte vara debutantbloggare, men av någon anledning blir jag besvärad när jag anmodas berätta vad min debutroman handlar om.

Ibland går det bra ändå. När en deltagare i min bokcirkel undrade, kläckte jag ur mig det svävande svaret: ”min bok handlar om att vara ung på 90-talet.” Sen behövde jag inte säga mer, mina generationskamrater associerade fritt, och flödigt och ställde inga övriga frågor kring boken. Sämre gick det på Ann Edlidens release. Jag försökte mingla, och stötte på en vänlig gäst som frågade, ja just det, vad min bok handlade om. Jag försökte skärpa till mig – men mitt svar – möttes med ett i och för sig skämtsamt, men ändå: ”du vet ju inte vad din bok handlar om.”

Men alla romaner kanske inte lämpar sig för att sammanfattas snärtigt. Tänk på klassikern Anna Karenina: ”En olycklig gift grevinna uppvaktas av en enträgen militär. En godsägare trånar efter en socitetsfröken och funderar över hur hans jordbruk ska skötas på bästa sätt.” Jag vill ju inte ställa mig jämsides med Tolstoj, bara påpeka att handlingen i Anna Karenina låter trist, trots att romanen inte är det.

Jag överväger att ge upp pitchandet. Om jag släpps in i de litterära salongerna igen framöver, kan jag förbereda ett collage med foton från min research (om hummern har jag redan brett ut mig tillräckligt, så den får inte vara med nu). Det bör ge en känsla för bokens teman och atmosfär. Collaget kan med fördel lamineras, så att det inte gör något om man spiller rödvin på. Jag ska inte vifta med det oombett, utan bara ha det i väskan. Ut i fall att. Typ såhär:

Jag har stått utanför Östra Reals gymnasium på Östermalm i Stockholm och rökt med sådan inlevelse att jag blev suddig.
Jag har läst Vicoria Benedictssons ”Pengar” och sett klipp ur Betty Blue, oftast inte samtidigt.
Jag har stått här och konstaterat att det här en lämplig plats att förödmjuka min berättare på.
Jag har lyssnat på PJ Harvey, Dress. Ingen uppoffring direkt.
Och så har jag tittat på Varats olidliga lätthet, och roats över det här replikskiftet. där rollfiguren som är hjärnkirurg förklarar varför han föredrar att operera framför att skriva.

Vad tror du? Bra eller dålig idé? Ett annat sätt att hantera det hela är att snabbt attackera andra och fråga: ”vad handlar din bok om?”

Kugge om att kickstarta, komma i mål och att röra om i de finlandssvenska grytorna

Innan jag själv började skriva här brukade jag ta del av andras debutantbloggares berättelser om manusvåndor och releasefester. Nu passade jag på att höra av mig till en av ”gamlingarna” för att få mer om livet efter debuten, och be om lite råd på vägen. Kugge, Michaela von Kügelgen som debuterade 2017 med ”Vad heter ångest på spanska?” och därefter gett ut ”Nationen – en underhållningsroman”, tog sig tid att svara på mina frågor.

foto: Niklas Sandström

Nu har det ju gått några år sen din första roman kom ut. Har du några ord på vägen att skicka med till oss mer eller mindre hispiga debutanter? 

Tänk på att allt går jättefort. Releasefest, recensioner och i bästa fall uppmärksamhet i media känns till en början överväldigande och roligt och som att man knappt hinner med. Men så plötsligt blir det en ny boksäsong och nya böcker dyker upp på arenan och det känns nästan som att man (eller ens bok) blivit bortglömd. 

Mitt tips är därför att verkligen njuta av debutanttiden och kanske skriva ner tankar längs med vägen för att minnas allt det där omvälvande som händer. Och be för guds skull nån att dokumentera din releasefest!

En annan viktig insikt som jag får påminna mig själv om gång på gång: jämför dig inte med någon annan. Ibland kan jag lite avundsjukt snegla på de av mina debutantbloggskollegor från 2017 som redan gett ut en massa böcker, blivit sålda till andra länder osv, men om jag lägger för mycket fokus på det börjar mitt skrivande att handla mer om dem än om mig.

Du har kommit med en ny bok nyligen, berätta lite om den. 

I januari fick jag en idé om en kurs för att hjälpa andra att kickstarta sitt skrivande. Alltså att hitta fungerande skrivmetoder och bygga en egen rutin. När jag skapade arbetsblad för kursdeltagarna insåg jag att det kanske kunde bli något mer och började bygga ihop det till en hel bok.

I maj släppte jag skrivhandboken Kickstarta ditt skrivande & kom i mål med ditt manus via mitt eget företag. Boken fokuserar på att hjälpa dig som läsare att hitta rutiner och att jobba med ditt skrivande, så den är rätt annorlunda till de flesta skrivböcker jag läst. Kort och gott ville jag skapa den bok jag själv hade velat läsa när jag började skriva skönlitterärt 2013.

Jag har också intervjuat författarna Maria Turtschaninoff, Sandra Beijer, Kjell Westö och Anna Jakobsson Lund för att ge fler dimensioner och tankar kring författarskap.

Boken finns som e-bok (en pdf på 70 sidor) + kompletterande arbetsbok i print. Den är fullspäckad med tips, processövningar och skrivövningar – allt för att du som drömmer om att skriva en bok faktiskt ska komma i mål med den!

När bekanta får veta att jag skriver är det inte ovanligt att de bekänner att de också skulle vilja skriva. Jag brukar säga något uppmuntrande, men inombords tänka ”vi får se hur det blir med den saken.” Jag gissar att vältränade människor känner något liknande när de hör folk berätta att de snart ska börja sporta. Har du några tankar kring vad vad som skiljer de som säger att de vill skriva från oss som faktiskt skriver?

Jag tror att de allra flesta skrivande människor har ett inneboende behov för att uttrycka sig i text. Jag älskar också att prata (det vet alla som känner mig!), men det är något magiskt när man formulerar sig i skrift.

Många som säger att de vill skriva en bok drömmer kanske inte i sig om att skriva, utan om det de tror att en bok skulle innebära. De flesta har inte heller någon aning om hur mycket tid man behöver lägga på att skriva en bok som faktiskt blir bra. Speciellt som nybörjare gör man en massa misstag på vägen och får skriva om. Flera gånger.

Sedan hoppas jag att fler faktiskt skulle skriva – främst för sin egen skull. Det är ett fantastiskt sätt att bena ut tankar och vara kreativ. Alla som skriver behöver inte heller ha som mål att bli utgivna författare, skrivandet i sig kan ge mycket glädje.

I mars i år berättade du på din blogg att du nekats medlemskap till Finlands svenska författarförening. Vad möttes du av för reaktioner, och hur förhåller du dig nu till det hela?

Innan jag publicerade inlägget hade jag i flera månader funderat på om jag ens skulle skriva något. Till slut bestämde jag mig för att jag ville lyfta frågan. Inte så mycket för min egen skull utan för att väcka en debatt om Författareföreningens roll och antagningsvillkor.

Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att en sån sak skulle röra om i de finlandssvenska grytorna rätt mycket. Ändå blev jag förvånad över uppmärksamheten. De allra allra flesta höll med mig och tyckte att det var galet att jag inte blivit antagen som medlem, men så klart kom det en del mothugg. 


Det tråkigaste var, tycker jag, att diskussionen dog ut innan den hann ta fart. I och för sig är det en fråga som blossar upp med jämna mellanrum, men det verkar ju inte ske någon ändring i saken. Jag vet inte om Författareföreningen diskuterat frågan eller om de ska göra det – som icke-medlem har jag ingen insyn i deras processer.

En orsak till att jag valde att skriva inlägget var att jag själv är allergisk för alla former av att utesluta människor (speciellt i professionella sammanhang) och tycker att det därför känns absurt att jag som ändå kan tituleras finlandssvensk författare inte får vara med i en förening som uttryckligen finns till för just finlandssvenska författare.

Jag kommer antagligen att ansöka om medlemskap efter att min nästa bok kommit ut (när det nu blir, ehe), men vi får se. Fastän Författareföreningen inte är en regelrätt fackförening finns det vissa fördelar i att vara medlem. Inte minst att man skulle få känna sig som en del av sin yrkeskår.

5. Jag är alltid på jakt efter något bra att läsa. Vilken finlandssvensk författare bör jag kolla upp?

Åh det finns ju så många bra finlandssvenska författare! Jag älskar allt Maria Turtschaninoff skriver. Två favoriter av henne är Anaché och Breven från Maresi. Jag tyckte också mycket om Ulrika Hanssons debut Jaktlaget. Ulla Donners serieromaner är träffsäkra och jag skrattar alltid högt när jag läser dem.

Överlag är jag glad för att allt fler svenskar fått upp ögonen för bredden inom finlandssvensk litteratur. Vi är så mycket mer än de (rättvist!) hyllade Monika Fagerholm, Kjell Westö och Tove Jansson.