Som Sören Cratz, ungefär

Jag kommer aldrig att glömma hur det var när Hammarby vann SM-guld i fotboll för första gången i världshistorien. Med den nedflyttningstippade truppen, den snorande östgötske tränaren som inte fick förlängt kontrakt och alla de där stolpe in-matcherna med  ”långa bollar på Markstedt” som huvudsaklig spelidé. Kommer inte att glömma hur jag satt på det där tåget med Hammarby-Örgryte i radion, det var den 21 oktober 2001 och en Hammarbyseger skulle betyda det otroliga guld som ingen någonsin egentligen trodde skulle kunna hamna på Söder. Så många gånger som alla våra motståndare skanderat Hammarby kan inte vinna, så många gånger som vi själva svarat med Skit i tabellen, Bajen bäst ändå… och så nickar Jonas Stark in det där inlägget nästan liggande, och…

Det finns andra som beskriver det här mycket bättre än jag. Men det är inte min poäng.

För en av de saker jag kommer ihåg bäst – jag var inte med på Medborgarplatsen den kvällen så jag minns allt det här rätt tydligt – var Sören Cratz. Tränaren vars uppdrag nu var i dubbel bemärkelse slutfört. Mannen som gett oss det första guldet någonsin, östgöten som lyckats med det omöjliga. Jag kommer aldrig att glömma hur Sören Cratz såg ut på bilderna från firandet.

Inte överlycklig. Inte jublande. Inte ens glad. Snarare… lättad.

Som om han tänkte: Nu är det gjort. Det är över nu. Det blir inte större än så här. Och så är det inte större än… så här!

Jag förstår honom. Inte för att man ostraffat drar paralleller mellan ett historiskt SM-guld och en litterär debut (aj!), och nog för att den rejäla förkylning jag ådrog mig omedelbart efter releasefesten väl kan fungera som ett filter mellan mig och verkligheten… Men jag känner ändå igen mig.

Det är gjort nu. Jag har debuterat. Boken finns på marknaden. Jag har haft min fest, signerat de ca 40 exemplar som såldes under dagen. Jag har läst högt ur boken på Medborgarhusets trappa och berättat om den i Söderstadions mittcirkel. Nu är det gjort. Jag blev författare på riktigt.

Men Det Där Stora hände inte. Ingenting hände. Det var liksom bara en fest.

Jag är otroligt lättad över att det gick vägen. Allt blev som det skulle bli, resultatet på Söderstadion oräknat men sedan när kan man egentligen räkna med sånt? Det var en lyckad fest, det såldes böcker, bilderna blev bra. Min gamle simtränare vinkade åt mig på Söderstadion (!), och Kevin Frato dök upp på releasefesten (!!). Några druckna Hammarbysupportrar kallade mig för ”en jävligt skön snubbe” och frågade när boken kom som ljudbok. Det var bra, helt enkelt.

Men nu då?

När förkylningen har gått över ska jag börja se framåt igen. För till skillnad från Sören Cratz är det inte klart än. Det bara ser ut så. Boken är ute, men jag är fortfarande inte av med den, lika lite som jag var av med mitt manus när det blev antaget. Jag måste se till att få recensioner, fastän jag är rädd för dem. Jag måste få den där första intervjun, fastän jag är först ut av kollegorna att släppa boken ligger jag redan långt efter på mediefronten. Jag måste få komma ut på vägarna och prata om boken. Få folk att förstå att den finns. Men först måste jag bli av med förkylningen, och med SM i Poetry Slam som jag arrangerar i år.

Egentligen är det här bara ännu en slags början. Och så småningom ska jag ladda om.

Men just nu känner jag mig mest som en snorande och lättad Sören Cratz.

Tack och Nu jävlar!

Imorgon smäller det. Då är det slutsmuget. Då finns Gå på djupet på riktigt.

DJ? Check. Ölbiljetter? Check. Kartong med böcker som ska krängas till det fantastiska releasepriset hundra spänn? Check. Koll på vad jag ska säga? Snart check. En annalkande förkylning inför den stora presentationen (i Söderstadions mittcirkel i halvtid i matchen mellan Bajen och Peking)? Check. C-vitamin och echinacea? Checkelicheckcheck.

Och nu vill jag passa på att säga tack till alla som hjälpt till. Utan er hade det nog inte blivit någon bok. Eller också hade den blivit mycket sämre. En del av er har fått betalt, andra har gjort det av ren vänlighet – men ni har alla varit skitduktiga. Ett stort tack till er som hjälpt mig förverkliga drömmen om Romanen:

Anna Liljerot
Alex Bengtsson
Stefan Holmqvist
Suleyman Sleyman
Bojan Djordjic
Tomas Antonelius
Pelle Olsson
Thom Åhlund
Per Olerud
Karin Redelius
Daniel Poohl
Mathias Woxlin
Biffa
Snubben i tidningskiosken på Grainger Street
Karin Liljegren
Fredrik Pettersson
Hans-Olov Öberg
Maria Mårsell
Niklas Lindblad
Christer Gustafsson
Eva Lindblad
Johan Holm
Tiger of Sweden
Jung Relations
Helen Ljungmark
Therés Stephansdotter Björk
Jack Werner
Familj och vänner
…och de(n) jag kanske råkade glömma

Tack så mycket. Hoppas att ni kommer på releasefesten, ni som kan.

Och nu jävlar! Nu är det dags! Fem, fyra, tre, två, ett…. ÖKA TAKTEN SISTA KVARTEN TIDAHOLM!

/Marcus

PS. Vill du komma på releasefesten men saknar biljett till Hammarby-Norrköping? Oroa dig inte, festen fortsätter på Debaser Medis från klockan nittonhundra!