Hög på skrivandet

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fått uppleva en hel del nya första gången saker veckan som gått och det är så roligt. Jag går konstant runt med ett leende på läpparna känns det som. Jag är hög på min egen bok och på skrivandet. Bästa känslan någonsin!

I tisdags, den 2 maj, släpptes Hemligheter små. 1 ½ vecka innan det datum som jag fått av förlaget, så det blev verkligen en överraskning när min ena lillasyster skickade en bild på min fina bok i Harlequin hyllan hos Ica Maxi Karlstad. En mycket trevlig överraskning måste jag säga då jag inte hann stressa upp mig överhuvudtaget utan plötsligt så fanns den bara där. En ganska befriande känsla om jag ska vara ärlig. Och skräckinjagande.

Ja, jag erkänner min första tanke var: Vad har jag gjort?

Sen utbyttes den snabbt mot tanken: Fasen vad grym jag är som gjort detta!

Det dröjde inte länge innan den första recensionen dök upp och så satt jag där med hjärtat i halsgropen och försökte läsa orden som stod skrivna.
Det var min ena lillasyster som även denna gång gjorde mig uppmärksam på detta. Någon annan än jag och de på förlaget hade läst min bok och dessutom tyckt om den!
Om jag inte haft öron skulle antagligen mitt leende ha gått hela vägen runt, eller i alla fall fått käken att hoppa ur led.

Känslan går inte riktigt att beskriva men jag kan säga som så att det är en ganska märklig känsla. Att få det man slitit med i så många månader utvärderat och analyserat. Ändå är det en av sakerna man hoppas på som författare, att folk ska läsa ens bok och tala om för andra vad de tyckte om den. Sen om det görs via bloggar, på Instagram eller mun till mun spelar ingen roll. Även om det är en skum känsla så är jag så tacksam för de som tar sig tid att läsa min bok och delar med sig av vad de tyckte om den.

Två till recensioner har trillat in sedan den första och jag lagrar alla de fina orden som jag fått hittills. Sparar dem tills jag behöver påminna mig själv om att jag visst kan skriva, för det kommer att komma sådana stunder. Det är den känslomässiga bergochdalbanan i att vara en skrivande person.

Men denna vecka har jag som sagt varit hög, på skrivande. Jag har redigerat manus två och det känns så sjukt bra. Som att den har potential att bli snäppet bättre än Hemligheter små om jag bara kan knyta ihop alla trådar. Jag märker hur mycket jag har utvecklats sedan jag satt och slet med Hemligheter små. Hur jag kan se och uppfatta saker i texten som behöver åtgärdas på ett helt annat sätt nu. Att jag ifrågasätter mig själv och texten utan att blanda in mina personliga känslor i det hela. Jag hoppas att förlaget också ska se detta när det får läsa manuset.

Denna vecka kommer jag att spendera med att fortsätta redigera manus två, som går under namnet Brutna små regler samt förbereda inför releasefesten som äger rum på lördag. Dessutom så fortsätter jag med min marknadsföringsstrategi; att göra en sak om dagen för min bok.

Det blev ett lite svamligt inlägg idag men ni får stå ut med det för själv är jag just nu lite all over the place 🙂

Vill bara avsluta detta inlägg med att säga tack.
Tack för att ni hänger med mig här på Debutantbloggen och läser mina inlägg, även de svamliga 🙂 Jag är så glad och tacksam för att jag får tillhöra denna underbara skrivargemenskap som finns där ute.

Kram från en lycklig, omtumlad och något hög författare som försöker stå stadigt på jorden ❤

IMG_2525

Min fina bok på Ica Maxi Karlstad!

Första gången

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fjärilar i magen.

Du vet det där lilla fladdret som man brukar känna när man står i kön och väntar på att kliva på en karusell man aldrig åkt tidigare eller som när man ska träffa någon man tycker om … mer än en kompis fast man inte har vågat säga något om det än.

Det fladdret.

Jag har det hela tiden just nu. Dygnet runt.

Dagarna rusar förbi och jag hinner inte riktigt med. Mellan redigering, jobb, planering av marknadsföring och familjen så rusar tiden bara förbi.

Två veckor.

När man säger eller skriver det så känns det som jättelång tid men med tanke på att det känns som att det var nyss som jag skickade in det korrekturlästa manuset till förlaget för att det skulle vidare till tryck, så vet jag att två veckor kan susa förbi i en ögonblinkning.

Och jag har så mycket att hinna med innan det är dags, men samtidigt vill jag stanna upp och njuta av varje underbar sekund. För det finns bara en första gång. Och snart ska jag återigen få uppleva en hel rad med första gången saker, precis som när jag satte punkt i mitt första råmanus eller första lektörsutlåtandet eller första gången jag skickade in manus till förlag eller första refuseringsbrevet eller första ja:et från ett förlag eller första feedbacken från redaktören eller första gången jag fick se omslaget till boken eller att få hålla sin bok i händerna för första gången, bläddra i den. Ja, om jag kommer att våga göra det vill säga 🙂 Vi får se i veckan.

Alla dessa första gången med min lilla bok kommer jag för alltid att bära med mig och minnas extra tydligt så jag försöker omfamnar fjärilarna i magen, nervositeten, ängslan, rädslan, glädjen och förväntningarna som tumlar runt i min kropp och får mig att dansa glädjedans och skratta och bita på naglarna och gråta om vartannat. För även om det finns fler manus att skriva, att skicka till förlag och få utgivna så finns det bara en första gång.

En magisk och något surrealistisk första gång.

Ps. Om ni har vägarna förbi Fristad den 13 maj runt klockan 14.00 så är ni mer än välkomna på releasefesten för Hemligheter små 🙂 Skicka ett mejl eller gå in på Facebook för mer information och anmälan.

När orden försvinner

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂


På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

17807471_10154660157502620_422133845069228720_o

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!

Det fruktade följebrevet

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Du har skrivit klart ditt manus. Redigerat, filat och putsat på det och du känner dig äntligen klar. Det är dags att ta steget att skicka in din ögonsten till förlagen och förhoppningsvis ta dig igenom nålsögat. Men du har en sak kvar att göra innan du kan trycka på skicka knappen, nämligen skriva det där fruktade följebrevet.

Det värsta du kan göra i detta läge är att börja googla på följebrev och förvänta dig att hitta exempel på hur de kan vara utformade, tro mig för jag har själv gjort det misstaget. Om du hade lite lätt ångest innan du googlade så kommer du att sitta likt Goldie Hawn i filmen Tjejen som föll överbord efter att ha läst hur otroligt viktigt följebrevet är för att förlaget ens ska ta en titt på ditt manus.

Visst är följebrevet viktigt, det är där du ska presentera dig själv och ditt manus så lockande att personen som läser det blir nyfiken på vad du skrivit för något. Men mer än så är det egentligen inte. Resten är upp till manuset.

När jag skrev mina följebrev, efter att jag slutat mumla osammanhängande, så försökte jag göra dem personliga och visa vem jag är utan att skriva det rakt ut. Jag hade med en kort beskrivning av manuset och även ett litet stycke där jag tog upp vad jag vill med mitt författarskap. Krångligare än så behöver det inte vara.

Så, ta ett djupt andetag och skriv de där följebreven. Bara gör det. För om du har ett tillräckligt bra manus så kommer du att få ett ja, med eller utan det perfekta följebrevet. För i ärlighetens namn, blir vi författare någonsin helt hundra procent nöjda med något vi skriver?

Och för att öka chansen att den som ändå ger sig på att googla följebrev faktiskt ska få upp ett exempel på hur ett kan se ut och inte bara en massa tips och råd och ord som påpekar hur otroligt viktigt det är att ha ett riktigt bra följebrev, så tänkte jag dela med mig av det som jag bifogade mitt manus Hemligheter små när jag skickade det till HarperCollins Nordic.

Så här kommer det, mitt ena följebrev, i sin helhet!

Hej!

Mitt manus som jag skickar in till er har ni redan läst delar av då jag var med och tävlade i Författartävlingen 2015 som ni anordnade. Jag fick skicka in hela mitt manus till er men sen tog det stop. Jag lät det inte stoppa mig utan jag har fortsatt att jobba på manuset då jag tror på det, det har en bra story och karaktärerna griper tag i en. Efter några vändor hos testläsare och lektör så har jag redigerat, skrivit om och skrivit nytt och manuset har genomgått en totalrenovering.

Hemligheter små (ja manuset har även fått ett nytt namn) är en nutida Romance och är den första fristående delen i en planerad trilogi. Del två är påbörjad och går under namnet Penseldrag.

Svensk Romance är på frammarsch just nu och det är en genre jag älskar och brinner för. Mitt mål med skrivandet är att dela med mig av mina berättelser, ge läsarna en upplevelse och få dem att förälska sig i mina karaktärer. Med hårt arbete är allt möjligt och jag tar mitt skrivande på största allvar. Jag är öppen för feedback och villig att lägga ner det arbete som krävs för att manuset ska bli så bra det bara går.

Här kommer en kort beskrivning av manuset:
Alexandra Kristensen lever för att fotografera och har lyckats skapa sig ett namn inom konstvärlden med sina nakna och utlämnande fotografier. Men själv har hon fler hemligheter än Area 51 och hon vaktar dem lika väl. Med kameran i händerna kan hon fly verkligheten för en stund och glömma det som lämnat så många ärr på hennes hjärta och kropp. Ett telefonsamtal förändrar allt och utan förvarning kastas hon rakt in i det hon försökt att glömma och mannen som hon svurit på att hålla sig undan kommer kraschande in i hennes liv igen, på fler sätt än ett.

Efter broderns tragiska olycka och familjens långsamma sönderfall har Daniel Bergnér bara fokus på en enda sak: Handelsträdgården han äger och driver ska bli den största och bästa i hela Värmland. Men när det förflutna knackar på dörren vänds livet upp och ner och han tvingas ta i tu med allt det som han försökt att glömma. Framförallt flickan med de blåa ögonen. Flickan som han älskade men som inte älskade honom, utan hans bror.

När ödet, eller kanske bara en helt vanlig hare, för Alexandra och Daniel tillsammans igen räknade ingen av dem med den passion som skulle flamma upp. Trots deras försök att ignorera känslorna dras de till varandra och snart befinner de sig i ett hett men komplicerat förhållande. Men vad händer när hemlighet efter hemlighet sakta gör sin väg ut i ljuset? När det man trodde att man visste inte ens är hälften av vad som är sanningen?

I sann Romance anda så får de varandra till slut men vägen ditt kantas av hemligheter, skuldkänslor, ärrade hjärtan och rädslan för att bli sårad eller att såra.
Att gå vidare betyder inte att glömma. Det betyder att acceptera det som hände och fortsätta leva.

Vem är då jag som skrivit manuset som jag nu hoppas att ni känner att ni bara måste läsa.

Här kommer en liten faktaruta om mig:

Namn: Christina Schiller

Ålder: 34

Stjärntecken: Skorpion

Familj: 2 barn, en äkta man och en tokig kinesisk nakenhund

Yrke: Sömmerska

Motto: ”You have to work for it”

Har ni några frågor är det bara att höra av er.

Med vänlig hälsning Christina Schiller

 

Nu ska jag bara ta till mig mina egna råd och inte noja så mycket över om mitt brev jag sitter och filar på just nu är tillräckligt bra, tillräckligt perfekt, för att ta mig igenom ett ännu mindre nålsöga.
Vi får hålla tummarna för varandra helt enkelt!

Bokomslag, släppdatum & att börja om från början

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det är så fint.
Så jag.
Så boken.

Och jag älskade det så fort jag fick se det. Tårar i ögonen och allt. Ja, jag är en känslosam författare.

Jag pratar naturligtvis om det fina bokomslaget som Jenny på förlaget har designat.

screenshot_20170217-123332

Fina omslaget till Hemligheter små!

Jag älskar blommorna och den pastelliga mjuka färgen. Mitt namn och boktiteln kommer att vara i blank kopparfolie.
Åhhh, jag längtar verkligen tills jag får hålla den i mina händer.
Min fina lilla älskade bok.

Jag har även äntligen fått ett släppdatum.

Den 11 maj kommer Hemligheter små att finnas i nätbokhandlarna och i alla butiker som är återförsäljare för Harlequin.

Nedräkningen har nu börjat på riktigt och det är dags att börja tänka på saker som releasefest (självklart ska jag ha en), marknadsföring och att samtidigt hinna skriva fler manus 🙂

Det är nämligen dags att börja om från början igen.
Med ett nytt manus.

Nu börjar jag ju inte helt om från början. Råmanuset finns redan, men det skrevs under sommaren 2016 så det är ett tag sedan 🙂

Planen är i alla fall att manuset som går under namnet Tvåan, ska vara färdig redigerad så att jag kan skicka den till förlag lagom till att Hemligheter små släpps. Så förra veckan läste jag igenom hela råmanuset för första gången sedan september och det kan faktiskt bli riktigt bra. Det finns några bitar som glimmar lite extra och vissa som måste poleras ganska mycket. Men storyn, karaktärerna och känslan finns där. Nu gäller det bara att mejsla ut det, att använda allt det som jag lärt mig under arbetet med Hemligheter små och få fram en riktigt bra fristående del två i serien 🙂

Lättare sagt än gjort, men jag ser fram emot att ta mig an detta manus, med allt vad det innebär 🙂

Samtidigt så har jag en idé som ligger och gror och sakta växer sig större. Får det att klia så där härligt i fingrarna. En paranormal YA romance. Vi får se hur länge jag kan ignorera det innan orden, storyn och karaktärerna måste få ta plats och berätta sin historia.

Vad ska folk tycka?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min hjärna är mosig. 

När jag sitter här och skriver detta inlägg så har jag precis korrekturläst klart de sista kapitlen. I morgon bitti ska jag skicka tillbaka de få saker jag hittat i manuset till förlaget.

Tvivlet är tyvärr tillbaka. Jag försöker att inte lyssna. Jag önskar att jag kunde pausa  den här känslomässiga bergochdalbanan – bara för en liten stund så jag hinner hämta andan – som jag befunnit mig på i lite mer än två år men jag vet att än är inte denna åktur slut.

Hittills har jag bara uppfyllts av enorm lycka när jag tänkt på det, att mitt lilla manus ska bli en bok och läsas av andra men nu … nu känner jag paniken komma smygandes.

Vad ska folk tycka?

Kommer de att gilla mitt sätt att skriva, min röst, tonen, storyn, huvudkaraktärerna?

Jag vet inte. Än dröjer det några månader innan jag får svar på det.

Allt jag vet just nu är att jag är sjukt stolt över mig själv och över min lilla bok. Och oavsett hur det kommer att gå för Hemligheter små när den finns där ute för alla att se, läsa och tycka till om så har jag skrivit för mig själv. Jag har skrivit vad jag vill läsa. Och det är egentligen allt vi kan göra.

Från frö till bok

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Någon gång under de närmsta dagarna ska mitt manus sättas. Jag lade sista handen vid det förra veckan och nu är det nästan klart. Jag kan inte ändra, skriva om eller ta bort något. Det som står där i dokumentet är det som kommer att tryckas. En tre år lång resa är på väg att ta slut och en ny tar sin början, men det tänker jag spara till ett annat blogginlägg för idag tänkte jag se tillbaka lite och dela med mig av hur vägen sett ut från första frö till det efterlängtade ordet ja.

När den första idén, det som kom att bli delar av backstoryn, kom till mig var jag mitt uppe i ett annat manus. En övernaturlig YA som bara inte ville samarbeta med mig. Hur mycket jag än försökte att få ner orden så gick det inte (manuset är fortfarande inte färdigskrivet men jag hoppas kunna ta tag i det en dag för idén är riktigt bra). Jag skrev ner det lilla fröet i min anteckningsbok och fortsatte kämpa med YA manuset.

När jag såg att Harlequin utlyste en författartävling 2014 så blev jag sugen på att testa lyckan och skicka in ett första kapitel, men de efterlyste Feelgood och mitt YA manus var allt annat än det, så det där lilla fröet som fått gro började pocka på uppmärksamhet och jag tänkte va fasen jag ger det ett försök.

Mitt första kapitel tog sig inte vidare i tävlingen. Och jag förstår varför. Det var verkligen inte särskilt bra. På något sätt.

Efter det så hamnade skrivandet ganska långt ner på prioriteringslistan då mycket skedde i familjen och i arbetslivet. Jag skrev på YA manuset när jag fick ett ryck, vilket hände ganska sällan, men varje gång var känslan att jag önskade att jag hann skriva oftare. I februari 2015 bestämde jag mig. Det var nu eller aldrig. Antingen satsar jag helhjärtat på skrivandet och verkligen tar mig tid att skriva, varje dag, eller så lägger jag drömmen om att skriva en bok på hyllan.

Jag hade även insett att YA manuset inte fungerade för mig just då och att jag behövde skriva något annat. Mitt lilla frö hade växt till sig till ett skott och fått grenar och blad och rötter.

I nästan 6 månader skrev jag på vad som skulle bli Hemligheter små. Historien om Daniel, Alexandra och Adam vecklade upp sig en liten bit i taget, allt efter jag skrev. När jag inte satt vid datorn spelades scener upp för mitt inre, jag hörde dialogerna mellan mina karaktärer och jag vred och vände på hur jag skulle komma vidare när jag körde fast.

Jag har nog aldrig haft så roligt när jag skrivit (jo när jag skrev råmanuset till nummer 2 i serien). Det fanns inga krav, bara kreativitet. Jag skrev bara för mig själv och ingen annan. Något jag försöker hålla fast vid när tvivlet slår till och jag undrar om jag ens kan skriva, om någon ens kommer vilja läsa det jag skrivit.

I augusti 2015 skickade jag in mitt första kapitel ännu en gång till Harlequins författartävling och denna gång gick jag vidare till att få skicka in hela mitt manus, vilket jag gjorde men sen tog det stopp. Det var då jag bestämde mig för att anlita en lektör. Jag redigerade manuset några vändor till innan jag tog kontakt med en lektör och skickade iväg det.

Gestaltning.
Min svaga punkt.

Vissa av kommentarerna från lektören var inte roliga att läsa men efter att ha brutit ihop en liten stund så tog jag fasta på de bra sakerna hen nämnt i sitt utlåtande och bestämde mig för att jag skulle minsann inte ge upp utan kämpa vidare. Jag redigerade ytterligare några vändor och skickade sedan manuset till fyra testläsare.

Jag redigerade ytterligare två vändor med deras kommentarer i bakhuvudet och sedan en dag kände jag mig klar. Eller så klar jag kunde bli.

Det var dags att skriva det där fruktade följebrevet (som jag tänkte att jag skulle återkomma till i ett eget inlägg) och skicka in manuset till de nio förlag som jag trodde kunde vara intresserade av att ge ut det.

Sedan kom väntan. En olidlig väntan.

Efter fyra veckor kom den första refuseringen. En standard refusering.

Det kändes stort.

Jag hade skrivit något som de kunde refusera.

Under de nästkommande veckorna trillade det in ytterligare refuseringar men några förlag dröjde med sina svar, så jag mejlade dem och frågade lite försynt hur det gick, om de hunnit läsa mitt manus.

En av dem svarade att de hade haft manuset ute hos lektör men att de tyvärr var tvungna att tacka nej. Ett annat svarade att de hade manuset ute hos lektör och inväntade dennes utlåtande och bad mig avvakta. Två av dem hörde aldrig av sig (och har fortfarande inte gjort det).

img_20160907_110742I augusti 2016 så kom det. Ett efterlängtat ja. HarperCollins Nordic ville ge ut min bok i deras Silk serie (Harlequin).

Mitt första färdigställda manus, mitt första inskickade manus, skulle bli en bok.

Och nu är vi nästan där.

När jag får hålla den i min hand för första gången. Bläddra i den.

Under hela denna resa, från första frö till ett manus som snart ska sättas, korras och tryckas har jag aldrig slutat tro på min story, på Alexandra och Daniel och Adam. Visst har jag tvivlat på mig själv, men aldrig på dem. Att deras berättelse är värd att få läsas och upplevas, av andra än mig.

Så om du tror på din story, på vad du har att berätta, ge aldrig upp. Kämpa vidare. Ta hjälp av andra och ta till dig feedbacken du får, vrid och vänd på den och få den att fungera på ditt sätt. Ge inte upp. Om ditt manus är meningen att bli en bok så kommer det att bli det, på ett eller annat sätt. Så länge som du inte slutar att tro på den.

Gästbloggare: Christoffer Holst

christoffer Debuterar med den romantiska komedin Mitt hjärta går på (Bokfabriken), som släpps som inbunden, ljudbok & E-bok i september 2015. Bloggar sporadiskt på christofferholst.se.

 

Rapport från ett nervsammanbrott

Ni vet den där meningen alla med skrivdrömmar väntar på? När det plingar till i mejlboxen efter att man skickat in sitt älskade manus till alla förlag i landet. När man ser att mejlet varken kommer från ens mamma, ens bank eller en polsk datorrobot som söker en ekonomiskt stadig kärlekspartner. När man inser att det kommer från en förläggare som faktiskt är intresserad av ens manus. Som eventuellt, håll i hatten, vill förvandla det till en bok. För mig plingade det till för fyra månader sedan, men jag hade väntat på ett pling i många år. Skickat in spökhistorier och smått hysteriska kokboksidéer till mängder av förlag. Vissa tackade nej, andra tackade inte alls. Inte för att jag klandrar dem. Att jobba som manusansvarig på ett förlag måste vara som att sitta mitt en sandlåda på en förskola samtidigt som tusentals frustrerade barn rusar omkring, slänger papper i huvudet på en och skriker: ”snälla människa – älska min historia!”.

Men låt mig börja från början: i september förra året anordnade det finfina förlaget Harlequin en författartävling. Först skulle man skicka in ett kapitel, och bland alla hundratals bidrag skulle 25 väljas ut. 25 som en månad senare skulle få chansen att skicka in hela sin roman för bedömning. Jag minns när jag fick reda på att mitt kapitel, det om Chavve och Pontus, var ett av de utvalda bidragen. Jag hade precis sorgedruckit två stora (eller sju små – det beror på hur man ser på det) glas vin med min eminenta kompis Romina, och därefter gått och sett Gone Girl på bio. Jag visste att alla som gått vidare skulle informeras denna dag, och hade redan accepterat att jag uppenbarligen inte var en av dem. Så jag satt på tunnelbanan hem och funderade på mitt nästa move – skulle jag skriva en psykopatthriller i stället? En ungdomsroman? Eller något udda – typ en sluka röka-guide i blindskrift? Men 23:50 kom det. Mejlet. Jag var finalist. Jag har nog aldrig blivit så glad i hela mitt liv. Inte heller så panikslagen. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag på riktigt skriva en roman på en månad? Allt jag hade var ett kapitel, och om 31 dagar skulle ett färdigt manus vara inlämnat.

Men ni vet det där man brukar höra om hur föräldrar kan få övermänskliga krafter när deras barn hamnar under en bil? Det var typ så det var för mig. Jag har visserligen aldrig gjort något så hjältedådigt (om man inte räknar den gången jag beställda in tofu i stället för fläskkött på en asiatisk restaurang), men det var som att jag fick övermänskliga krafter. För jag ville det här. Jag ville det. Så. Galet. Mycket. Så jag skrev, varje dag, varje natt, i en månad. Innan frukosten, på vägen till jobbet, på lunchrasten, när jag lagade mat, när jag gick över gatan, hos frisören, på Ica, i bastun. Och det gick. Det blev klart. Och mer än så: jag var stolt. Jag hade inte bara skrivit färdigt en kärleksroman, jag älskade den också. Jag kom tvåa i Harlequins tävling. Och efter det dröjde det inte länge innan ett annat förlag hörde av sig och ville läsa. Några veckor senare kom utlåtandet: ”För att gå rakt på sak: vi vill ge ut din bok”. Det var det märkligaste och mest fantastiska jag någonsin läst.

Den första september i år släpps min debutroman Mitt hjärta går på. En romantisk komedi om två unga killars förälskelse. En rolig och förhoppningsvis rörande berättelse om ensamhet och längtan. Och även om jag vet att den faktiskt kommer ut i butik, så kan jag inte riktigt tro på det helt. Jag trodde att mitt bultande hjärta skulle lugna sig så fort jag skrev på kontraktet. Det var tvärt om. Det bultar mer än någonsin. Omslag, redigering, marknadsföring, hisspitchar, pressfoton, hemsida. Folk omkring mig säger att jag borde koppla av, jag har ju trots allt skrivit kontrakt. Men hur kan man koppla av? Ena dagen tvivlar jag, och tänker att till och med min mamma kommer tycka boken är poänglös. Andra dagen läser jag en skvallertidning och ser att Julia Roberts ska flytta till Argentina, och blir stressad över tanken på hur fan hon nu ska kunna bli tillgänglig för filmatiseringen.

Men jag tror det kommer lugna sig. Jag måste tro det. Det är ju trots allt bara en bok. Men det är min bok. Och jag skulle antagligen kunna lyfta en bil för att den ska få se dagens ljus.