Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1.

I gårdagens inlägg ställde Annelie ett stort antal frågor till mig. Alla frågorna är egentligen sammanvävda då de ger olika vinklar på samma problematik. Därför griper jag mig an den stora huvudfrågan idag, den om litterär kvalité, och återkommer med de resterande småfrågorna imorgon.

Annelie skrev bl.a. att ett förlags namn ofta fungerar som en kvalitetsstämpel för konsumenten. Det är väl en sak att författaren tror på historien, en helt annan att någon extern, ett förlag, tror på den och är villiga att satsa pengar. Om boken är utgiven på ett stort förlag så brukar det innebära att den faktiskt också är bra. Konsumenten kan vara trygg i att få valuta för sina pengar.

Jag kommer att ge ut min bok på eget förlag. Mitt manus har inte passerat förlagens nålsöga. Hur ska jag kunna övertyga köparen att min bok faktiskt är värd att köpa. Hur ser jag själv på att säkerställa den litterära kvalitén? Hur vet jag att min text faktiskt är bra nog?

Det är en viktig fråga. En berättigad fråga. Något jag funderat mycket över.

Mina egna tvivel.

Självklart har jag tvivel. Ibland undrar jag om manuset verkligen är bra nog. Men det är ingen ovanlig känsla. Och den går över. För jag är mycket medveten om att nästan alla nya författare känner sig som ”bluffar” innan de har acklimatiserat sig till den nya rollen. Jag har läst en massa sköna inlägg av Kevin Frato från debutantbloggens första år. Där beskriver han hur han när som helst väntade att den ”Hemliga litterära polisen” skulle slå in dörren, arrestera honom och kasta honom i fängelsehålorna.

Men det finns några saker som gjort att jag kommit över mina tvivel. Här tänkte jag lista några av dem.

Riktigt usla böcker.

Förr eller senare händer det alla. Man har börjat på en ny bok. Man har kommit kanske femtio sidor in och ingenting verkar hända. Karaktärerna är träiga, ploten är obefintlig och språket börjar sakta men säkert skava i ögonen. Till slut lägger man ner boken och säger: ”Till och med jag kan skriva något bättre än det här.”

Det är inte alla som sedan går och skriver något eget. Men jag gjorde det. Varje gång jag får stora tvivel går jag bort till bokhyllan och plockar ner en ”riktigt usel bok.” Märk väl att de alla är utgivna av stora svenska förlag. Med stavfel, meningsbyggnadsfel och allt. Efter några sidor kan jag sätta tillbaka den i hyllan och nöjt konstatera att mina tvivel har skingrats.

Återkoppling från målgruppen

Min bok är riktad mot tonåringar och ”unga vuxna.” Därför har jag självklart också låtit flera tonåringar läsa den. Här är ett sms jag fick av en av dem:

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Vi träffades en vecka senare, fikade och gick systematiskt igenom boken, scen för scen, karaktär för karaktär. Det var väldigt givande.

Över lag har mina tonårsläsare varit väldigt entusiastiska. Det känns skönt. För det är ändå de som är målgruppen. Jag är säker på att en sann litteraturvetare skulle finna tusen saker som är fel på mitt manus. Men vad gör det, om målgruppen älskar den.

Återkoppling från de äldre betaläsarna

Jag har även ett antal unga vuxna samt äldre som fått läsa manuset. Faktum är att alla genuint har gillat den. Jag har varit väldigt noggrann med att påpeka att de inte får vara snälla mot mig, utan tvärt om måste påpeka varje brist de kunnat finna. Det har de också gjort, så det finns en hel del jag åtgärdat. Samtidigt har de alla, oavsett ålder, gillat historien. Flera har kommenterat att språket känns väldigt målande och levande. Detta trots att manuset då befann sig i en oborstade beta-version.

Det är mycket tack vare deras uppmuntran och glada tillrop som jag faktiskt vågar ta steget ut och publicera själv.

Kommentarer från refuserande redaktörer

I ett tidigare inlägg så publicerade jag ett refuseringsbrev från en redaktör på ett av de stora förlagen i Stockholm. Hon tog trots allt tiden att ge mig några uppmuntrande kommentarer samt några tips hur jag skulle kunna redigera manuset. Det hade hon inte behövt göra.

Jag har fått liknande uppmuntrande brev även från andra förlag. Flera skrev att de gärna tog emot framtida manus. Det innebär, i alla fall i min naiva skalle, att de insett att här faktiskt finns något. Sedan fungerade inte manuset just för dem, men de ser det inte som omöjligt att jag skulle kunna ha en framtid som författare

Det räcker för mig.

Min egen tro på mitt eget material.

Det finns en ganska stor stigma i att ge ut själv. Den ”Hemliga litterära polisen” tittar barskt på dig och mullrar ”Vem är du? Tror du att du är någon?”

Men jag bryr mig inte. Det är många år sedan jag upptäckte att jag faktiskt är någon. Jag är en sån där människa med jobbigt god självkänsla. Jag vägrar låta Jante och dess hemliga polis sätta sig på mig. Jag tror på mitt eget material.

Det är inte en tro som bara anlänt hux flux. Det är något som växt fram under en lång period av slit. Jag är idag en mycket bättre författare än när jag skrev de där första svajiga raderna på min första bok. Det kan jag säga med säkerhet. När jag läser mina gamla texter så ser jag verkligen att det skett en utveckling. Jag kan se de misstag jag gjorde då och veta att de inte kommer att göras igen.

På samma sätt kan jag, när jag läser böcker, oavsiktligt börja studera en författares teknik. Jag har blivit mycket mer medveten om form och innehåll, narrativ struktur och karaktärsbeskrivningar. När jag därför läser min egen bok och känner ”Det här är ju riktigt bra” så tror jag faktiskt att det inte enbart är mitt storhetsvansinne (även om det kan vara en delförklaring 😉 ) utan att manuset faktiskt är bra på riktigt.

För jag tror helt ärligt att jag lyckats skapa något ganska unikt. Det är en väldigt speciell värld, vår egen historia, men ändå inte, främmande men ändå välbekant. Full av märkliga varelser, hämtade ur våra gamla folksagor, men i en ny smutsig, bitvis ganska grym, tappning. Jag tror att det finns något här som tilltalar, inte bara tonåringar, utan fantasyälskare över lag.

Nu börjar det här inlägget bli riktigt långt. Alldeles för långt. Imorgon kommer del 2 och då ska jag ifrågasätta vad litterär kvalité egentligen är för något. Kanske kommer det bli provocerande. Kanske går jag alldeles för långt. Läs själva. 😉

Vi ses imorgon.

NaNoWriMo: Bra eller Bromma?

Den imbecilla förkortningen i rubriken ovan är naturligtvis amerikansk. NaNoWriMo står för ”National Novel Writing Month” och är ett amerikanskt initiativ som går ut på att få folk att skriva en roman på 30 dagar. Närmare bestämt i november. Spektaklet har funnits sedan 1999 och tokväxer visst för varje år som går.

NaNoWriMo är en tävling där man bara tävlar mot sig själv. Målet är att under november månad skriva en roman på minst 50 000 ord. (Det är 1667 ord om dagen, det!) I övrigt finns inga bestämmelser alls. Ingenting om vad som räknas som en roman (”tycker du att det är en roman så tycker vi också det”), inga förbud mot långa citat från andra författares verk, och självfallet inte skuggan av ett kvalitetskrav. Det enda som är förbjudet är att börja för tidigt. Råtexten måste börja skrivas senast den 1 november. Och den får inte innehålla något som man skrivit innan heller. Utom om det är nån annan som skrivit det, förstås.

Det finns flera element i NaNoWriMo som kan förefalla provokativa. Framför allt det där med att premiera kvantitet framför kvalitet. ”Man kan i princip skriva av ett avsnitt av Simpsons och integrera det i sin dialog”, skriver en häcklare, och ja, det kan man förvisso. Att kalla resultatet av en ”skriv så många ord du kan på en månad utan att bry dig om vad du skriver”-bonanza för en roman är kanske också lite övermaga. NaNoWriMo-folket säger med ett leende att ”det viktiga är inte vad du skriver, utan att du skriver”. Jag är inte helt säker på att Björn Ranelid skulle hålla med. Om han ens skulle kalla det för en roman. 50 000 ord… det är inte ens 175 sidor! (Gå på djupet är på drygt 144 500 ord.)

Genom åren har drygt 600 000 NaNos (som verken kallas; det betyder dvärg på grekiska vilket jag tycker är loligt). I genomsnitt en sjättedel av dessa NaNos har slutförts, det vill säga nått längden 50 000 ord. Knappt 60 stycken har getts ut – sannolikt efter kraftig omarbetning, och det är dessutom oklart i hur många fall ”getts ut” betyder egenpublicering. Det ger en utgivningskvot på mindre än 0,01 procent. Mig veterligt har aldrig någon ”etablerad” (alltså tidigare utgiven) författare deltagit officiellt i ”tävlingen”.

NaNoWriMo har genom åren också utsatts för en lång rad häcklare – varav flera skriver både skarpare och mer underhållande än någonsin NaNoWriMo-folket själva. (Det här är min favorit. Läs på egen risk, du som själv skriver. Han vill att du ska sluta, och han kan vara övertygande!) Men det går ändå inte att bortse från att det finns en poäng med eländet: det kan vara en utmärkt medicin mot skrivkramp att tvinga sig själv att bara skriva loss, utan att bry sig om hur bra det blir.

Vad har det här i Debutantbloggen att göra då? Borde inte upplysningen passa bättre hos nån författarcoach, eller i nåns bokskrivardagboksblogg? Jo, frågan är naturligtvis: ska jag delta i 2010 års NaNoWriMo?

Jag har ju, som jag berättat tidigare, kört fast i mitt arbete med Femton minuter till. Faktum är att jag har kastat precis all råtext i papperskorgen och arbetat om hela idén till romanen. Den dåliga nyheten är att jag har förlorat en massa tid och kastat bort en massa arbete…. men det finns en god nyhet också, och det är att jag återigen känner för berättelsen. Och jag är redo att börja om. Som av en slump precis just nu, när november står för dörren…

På min ena axel sitter ett litet fyllo och skriker rakt ut i luften, han berättar allt vad han tänker utan någon som helst urskillning. På den andra axeln sitter en gammaldags skollärare med pekpinne och rättar mig, han är expert på att kritisera det som är dåligt och fena på att hitta fel överallt. Min uppgift som författare är att lyssna på båda. Att släppa fram båda – men i tur och ordning.

Den senaste tiden har dominerats alltför mycket av skolläraren. Jag behöver släppa fram fyllot. Är NaNoWriMo, trots alla sina brister och den larviga förkortningen (för att inte tala om den sektliknande stämningen på de officiella forumen dit NaNo-deltagare går för att prokrastinera), rätt sätt för mig att göra det?

Bra eller Bromma? Rösta i kommentarfältet!

/Marcus

På förekommen anledning

Med jämna mellanrum påpekar enstaka kommentatorer att den här bloggen minsann har förändrats sedan Augustin, Kevin och Kalle startade den i december 2008. Det är fullständigt korrekt, och det beror nästan helt och hållet på att vi inte är Augustin, Kevin och Kalle utan tre helt andra personer. Med andra bakgrunder, andra förutsättningar och andra erfarenheter.

Om inte Debutantbloggen ska urarta till en blek kopia av sig själv, måste vi därför göra vår egen grej. Även om vi skulle vilja, skulle vi inte kunna göra precis samma grej som Augustin, Kevin och Kalle gjort. Det känns därför väldigt skönt att veta att vi har grundarnas godkännande och välsignelse (faktiskt till och med en explicit uppmaning!) att göra bloggen till vår egen.

Vi skriver inte öppna brev till varandra, som Kevin och Augustin gjorde. Det beror nog mest på att vi aldrig hade träffats, eller ens pratat över nätet, när vi tog över bloggen. (Det tog nio månaders bloggande innan ett par av oss träffades på riktigt, och alla har fortfarande inte träffats! Blame it on ett mycket avlångt land…) Det skulle alltså inte kännas naturligt för oss.

Våra fruar medverkar inte heller på bloggen. Det beror på att vi inte har några fruar – och på att de äkta män som förekommer i bloggens kulisser helst stannar just i kulisserna. (Med rödvin och choklad.)

Kanske använder vi bloggen lite mer för att prata om våra egna verk, än vad bloggens grundare gjorde. Ett skäl till det är att våra verk är en så stor del av vårt författarskap att det ter sig naturligt. Ett annat skäl är att vi är relativt oetablerade och kommer ut på relativt oetablerade förlag, som helt saknar Albert Bonniers kulturella och finansiella kapital. Vi har inte fått recensioner i DN och Aftonbladet – utan i bloggar och i direktkommunikation med våra läsare. Den här bloggen är ett av våra få sätt att berätta om vad det är vi pysslar med egentligen. Så ibland (men faktiskt bara då och då) använder vi den på det viset.

Med det vill vi inte säga att vi alltid uttrycker oss fullständigt korrekt och diplomatiskt. Ibland skriver vi saker som vi ångrar (men som vi låter stå kvar för den dokumentära känslans skull). Ibland skriver vi provokativa saker som vi helt och hållet avser att skriva. Så som det är i bloggvärlden.

Men för det mesta gör vi faktiskt just det som Augustin, Kevin och Kalle gjorde. Skriver om våra erfarenheter, om våra tankar och känslor under det år då vi gick från att bli förhoppningsfulla aspiranter till att faktiskt glänta på dörren till De Riktiga Författarnas värld. Så som vi upplevde det.

Självfallet kan inte alla älska allt. Och vi förstår om några gillar Augustins, Kevins och Kalles Debutantblogg bättre än vår. Men vi kommer ändå att fortsätta göra vår grej – för det är det enda vi kan göra. Den som inte gillar oss, men som efter tio månader fortfarande läser det vi skriver, kan säkert hålla ut tills den nya besättningen för 2011 kommer på plats.

Nu fortsätter vi att göra vår grej. Häng gärna med oss!

Marcus Priftis
Nene Ormes
Liz Wennberg

Snart svinner svendomen

Det har varit svårt att skriva ett par dagar nu, efter det totala debaclet. Debutantbloggen är inte och ska inte vara politisk, men jag sitter med statistik framför mig som visar att manlig rösträtt borde avskaffas i humanismens tjänst, och det känns ju inte så kul. En kulturminister som tycker illa om kultur kan jag ta – det är ändå inte hon som ska skapa kulturen – men ett rasistparti? Hur tänker folk?

Debutantbloggen ska inte vara politisk. Läs det här istället. Eller det här, det är inte lika bra men det är jag som har gjort det så jag gillar det ändå.

Nej, en sån här vecka (glömde jag att säga att Bajen sumpade sin sista chans också?) är det tur att det finns annat att distrahera sig med. Som Bokmässan. Jag vet inte om jag är lika spänd som Nene, men jag har inte lika mycket att oroa mig för heller eftersom jag inte har några ”officiella” uppgifter där. Och kanske eftersom jag inte riktigt vet vad det handlar om.

Jag har nämligen aldrig varit på Bokmässan.

Jag vet. Det är lite pinsamt. Jag är trots allt trettio, och litteraturintresserad, och har till och med en egen bok i handeln och en i bakfickan! Hur kan jag ha missat Bokmässan år efter år!? Alltså, till och med min mamma har varit där flera gånger!

Det är väl sent att gottgöra det jag har missat. Men från och med nu är det i alla fall dags. Första gången. Känns inte alls nervöst, och visst är väl Göteborg en rackarns trevlig stad?

Jag har gått vilse på Bokmässans webbsida så många gånger att jag gett upp alla förhoppningar om en strukturerad mässa. (På Roskildefestivalen 2003 såg jag sjutton band och var ändå inte nykter. Så strukturerat blir det inte nu i helgen!) Jag har inga måstesen, inga fårintemissor. Istället ska jag köra en slags happy-go-lucky-stil. Gå runt och insupa stämningen. Smaka på min nya bransch, försöka känna mig delaktig. Utbyta visitkort, smutta rödvin ur plastglas och ge ifrån mig små uppmuntrande tillrop. Försöka uppleva något nytt varje dag, något som skiljer min Bokmässa från de ganska beiga yrkesrelaterade mässor jag varit på hittills i mina dagar.

Det här blir också mitt första organiserade försök att leka författare. Mina kompisar är redan övertygade om att jag har blivit författare. Men dom är ju välvilligt inställda. Nu är det dags för ett lackmustest: kommer mina nya likar, och mina med- och motparter i branschen, att köpa min nya identitet? Även om jag kör med Bajentröjan istället för en svart polo?

Det ska bli spännande. Och så hoppas jag att jag får se några gamla bekantingar igen. Ni vet vilka ni är, men kommer ni?

Och till er som läser bloggen men som jag inte har träffat, har jag också en hälsning: Ser ni en storvuxen snubbe med en frisyr som en statsminister, en svart hammarbypolo (nå, jag har inte bestämt mig på den punkten än) och ett fåraktigt vart-ska-jag-ta-vägen-nu-flin på läpparna, pröva med att gå fram och säga hej. Det kan vara jag. Och då kan vi väl ta en fika?

/Marcus

Att tjäna två herrar

Bibeln är ganska bestämd på den här punkten: Det går inte. ”I kunnen icke tjäna både Gud och Mammon”, fastslår Matteus 6:24 – och för den moderne författaren är detta en högst levande konflikt: ska man tjäna konsten eller ska man tjäna pengar?

Man hade ju hoppats på att det gick att svara både och. Men det har öppnat sig ett bråddjup mellan grupperna ”säljande författare” och ”litterära författare” och så snart man öppnar käften i en närliggande fråga blir man avkrävd ett sidval eller – vilket är värre – ofrivilligt enrollerad på fel sida. (Om man inte är typ John Ajvide Lindqvist, som båda sidor vill ha. Eller Ranelid/Birro, som desperat kämpar för att byta. Men det är man inte.)

Och det är svårt nog att tillhöra endera sidan. Hur många av alla som försöker tjäna pengar på sitt författarskap kan faktiskt leva på det på en någotsånär hygglig medelklass-Svensson-nivå? Ja, jag vet att du kan namnge tio stycken. Det kan jag också. Men om man plockar upp alla landets författare och författarwannabes till jämförelse, inser man att det är ungefär som att vinna storpotten på travet, rent sannolikhetsmässigt.

Vi kan också konstatera att det inte är det lättaste att få en förstadagsrecension i DN – eller en vilkensomhelstdagsrecension var som helst för den delen. Therese Bohman fick snälla förstadagsrecensioner överallt i måndags, men skriver man själv litterär kritik i Axess och Expressen har man antagligen förtur till kritikernas läsplattor. För att inte tala om hur svårt det är att bli upptagen på parnassen, att få priser och stipendier och vad det nu är.

Vägvalet är alltså i grund och botten en chimär. Eller kanske en pose, betingad av vem man helst identifierar sig med. För oavsett om man vill tjäna Gud eller Mammon, lär man aldrig ens nå tunnelbanebutlerns rang i tjänarnas hierarkier. Gå på djupet lär inte bli vare sig någon ny Snabba Cash eller en ny Edelcrantz förbindelser. Istället lär jag bemötas efter vad jag försöker vara – en pappfigur på Bokia eller ett hyllningsobjekt i Axess?

Hittills verkar alla vilja placera mig i det ”säljande” facket. Förse mig med någon slags konstfrämmande ”entreprenörsattityd”, eller en vilja att bli Jan Guillou. Jag vill inte spekulera i varför, men jag gissar att miljön för min debutroman åtminstone bidragit till det. (De läsare som räknas var alltid sämst på jumpan, och nu är hämndens timme inne. Sport? Fy fan!)

Och på ett sätt är det väl riktigt. När jag blev antagen nämndes ”säljande” och ”synas” specifikt som ett skäl till detta, och jag är mycket engagerad i sådant som väl hör till marknadsföringssidan av bokbranschen. (Till exempel den här bloggen.) Det är viktigt att få ut boken till folk. För vad vore jag för en slags författare om jag inte ville att människor skulle läsa det jag hade skrivit?

Men det är inte det viktiga. (Är man ute efter pengar finns det bättre karriärval. Rörmokare, t.ex.) Det viktiga är, och har alltid varit, att skriva berättelser. Att berätta något som jag finner fascinerande och värt att delas med mig av – till exempel interiörer från den absurda proffsfotbollen och hur en känslig kille reagerar på den. Det är ett liv som rymmer massor av berättelser, och jag vill berätta några av dem.

Jag vet inte vad för slags liknelse jag ska avsluta med. Ett tag tänkte jag på dubbelagenten: jag tjänar Konsten och Mammon oberoende och spelar ut dem mot varandra, som Mata Hari. Men det kanske snarare är så att Mammon är försäljningschef och Den Goda Berättelsen VD. (Och Narcissus PR-chef, för man får inte glömma honom i sammanhanget.)

Men det viktiga är att de hör ihop. Att berätta är huvudsaken, men man ska helst ha någon att berätta för också. I vårt ”kommunikationssamhälle”, som betyder att alla pratar i munnen på varandra och lyssnarna lyser med sin frånvaro, kan det vara en nog så besvärlig nöt att knäcka.

/Marcus

Det här med Fin litteratur

Jag är tillbaka från semestern nu. Tillbaka från mitt verklighetsflyktsexperiment, tillbaka online (så nu är det okej att börja kommentera mina blogginlägg igen!), tillbaka i vardagen. Verkar inte ha hänt så mycket mer än sport och väder och dom vanliga katastroferna utomlands.

Under semestern har jag hunnit läsa en hel del böcker. Det har varit högst blandad läsning, allt från deckare till pristagarprosa, och även om det också har varit njutfullt att läsa har det blivit svårare och svårare att läsa utan att analysera. (Första yrkesskadan i min nya ”karriär”?) Blandningen av komplexitetsnivåer har ofelbart lett mina tankar till det här med Fin och Ful litteratur – ett ämne som ligger oss debutantbloggare varmt om hjärtat.

Att det finns litteratur som anses Fin och litteratur som anses Ful står bortom all tvekan. Lika klart är det att dessa definitioner sällan har med verklig litterär kvalitet att göra. Men huru fan ska man avgöra vilken som är vilken? Helt klart är att min egen smak inte är till någon nytta – smaken är ju som baken och i mitt fall betyder det att den är jävligt bred. Jag gillar till exempel bra chicklit, men inte dålig chicklit, trots att all chicklit är Ful litteratur. Av de Augustnominerade böcker jag läst gillar jag drygt hälften, trots att det mesta som nomineras till Augustpriset rimligen är Fin litteratur.

Så jag läste helt enkelt ett gäng böcker i gruppen Fin litteratur, och ett gäng i gruppen Ful litteratur, och satte mig att leta likheter och skillnader. Data är ännu inte färdiganalyserade, men mina preliminära resultat tyder på följande:

Ful litteratur är intrigdriven och inleds med direkt action för att följa läsarens intresse. Ful litteratur är skriven med en rak kronologi och antingen i första eller tredje person. Det centrala i Ful litteratur är berättelsens handling – person- och miljöbeskrivningar kommer i andra respektive tredje hand – och handlingen avslutas alltid någorlunda lyckligt. Det går också fort att läsa Ful litteratur – ju Fulare desto fortare – och den kan läsas utan vidare förförståelse för det ämne som avhandlas. Ful litteratur går också nästan alltid att genrebestämma.

Fin litteratur har de rakt motsatta kännetecknen. Texten är fragmentarisk utan tillstymmelse till kronologi, de språkliga meta-lekarna är legio och interpunktionstecken känns smutsiga och felaktiga. Fin litteratur skrivs i presens och gärna i ovanlig person, till exempel i första person plural eller andra person singular – en roman som helt är skriven i ”du”-form och dessutom har oklar kronologi kan inte vara annat än Fin. Alla tilltag som drar ner läshastigheten och/eller ökar kraven på förförståelse applåderas – riktigt Fin litteratur ska man inte förstå nånting av första gången man lyckats stappla sig igenom den. Handlingen är inte viktig, det gör faktiskt inte ens något om det inte finns någon handling. Slutet ska vara olyckligt eller helt öppet på gränsen till total förvirring – allra bäst är det om någon dör på sista sidan. Och böcker som går att genrebestämma är bara Fin litteratur om författaren tidigare gjort sig känd för att skriva just Fin litteratur.

Den främsta skillnaden mellan Fin och Ful litteratur verkar alltså bara handla om formell komplexitet. Eller, för att använda en elakare tolkning: om förmågan att spackla över det faktum att man inte har något att säga. Dålig fullitteratur blir alltid mycket fortare avslöjad.

Jag är osäker på om H C Andersens saga om kejsarens nya kläder räknas till Fin litteratur. Men jag är betydligt mer övertygad om att Fin litteratur i ganska många fall bara är kejsarens nya kläder.

/Marcus

Smakprov?

Om knappt tre veckor går deadline ut för manuset till En käftsmäll är också beröring. Här kommer kanske ett smakprov. ”Kanske” för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den. Ska den vara med eller inte? Lämnar över frågan till er expertis!

 

Ingenting

Inget i min mage
Inget i mitt kylskåp
Inget i min plånbok
Ingenting

Ingenting på teve
Ingenting på radio
Ingenting på datorn
Ingenting

Inget på min facebook
Inget i min mailbox
Inget på mobilen
Ingenting

Inget värt att höra
Inget värt att göra
Inget värt att tro på
Ingenting

Ingenting som händer
Ingenting som fötter
Ingenting i skallen
Ingenting

Inget värt att tänka
Inget värt att känna
Inget värt att veta
Ingenting

Ingenting i dåtid
Ingenting i framtid
Ingenting i nutid
Ingenting

Dom kallar det
mindfulness

 

Bra eller Bromma? Poesi eller idioti? Något som kan tryckas och kontempleras, eller en välslagen drill på de gamla mästarnas gravar? Jag lämnar ordet till er – kommentarfältet är fritt! (Emellertid kommer alla svar på temat ”Ingenting att tycka” att IP-loggas och bespottas.)

Hit me!

/Marcus

S O S

Det börjar bli dags nu. Eller börjar och börjar förresten, det ÄR dags. Det är så helvetes dags. På lördag går startskottet, och sen… sen kan vi börja springa.

Har varit lite svårt att sova på senaste tiden. Lite svårt att fokusera tankarna. Det kryper lite för mycket i kroppen, en torr röst i nackloben säger att det är nu det ska avgöras – och sådant kan ju stressa även en mer rutinerad författare än mig.

Och det är nu jag börjar tänka på shampoo.

Under ett och ett halvt år arbetade jag åt en av världens största hårproduktstillverkare. Jag var med om en och annan shampoolansering, och även om jag är mycket långt från att vara expert på hur man lanserar hygienprodukter tror jag mig ändå veta ett och annat om det.

Så här är det: en shampoolansering går ungefär så bra som man förtjänar.

Om produkten håller tillräckligt god kvalitet, och svarar tillräckligt väl mot konsumenternas behov, beror mottagandet av produkten bara på hur väl man gjort hemläxan. Lägger man ner mycket tid, kraft och pengar blir lanseringen en succé. Gör man det inte, uteblir succén.

Naturligtvis finns det en massa undantag. (Särskilt om man har mycket tid och kraft, men lite pengar. Då blir slumpfaktorn dessutom större.) Men så funkar det i det typiska fallet.

Nu är en roman inte ett shampoo. Förhoppningsvis ska den tillfredsställa lite mer komplexa behov än det av ett rent och trasselfritt hår. Eftersom det handlar om Kultur™ kan en enskild stjärntyckare enkelt boosta eller förinta vilket välarbetat projekt som helst. Och ingen författare värd namnet börjar sitt romanarbete med en marknadsanalys.

Så det är lite si och så med analogin. Det är jag den förste att medge, långt innan någon hinner ondgöra sig om moderna författare som inte förstår skilja på böcker och Litteratur™.

Men en hel del stämmer säkert, tänker jag: alldeles för mycket handlar om hur man har gjort sin hemläxa.

Har vi verkligen förberett det här tillräckligt? Visst håller storyn ihop, utan bortklippta lösa trådar? Visst kommer boken verkligen att finnas i handeln? Har vi gjort PR- och säljarbetet tillräckligt bra för att någon ska veta att bokjäveln finns?

Och så vidare. Jag får en impuls att ringa min förläggare och gråta ut, men min mer rationella hjärnhalva talar om för mig att det inte är det optimala sättet att agera. Nu gäller det bara att ta det lugnt. Andas. Meditera. Ta en kopp whisky and rye. Vänta ut.

Shampootillverkaren kallade en lansering för Start of Shipment. Det förkortades S O S, och med mindre än en vecka kvar till release är det inte det minsta svårt att föreställa sig varför.

/Marcus

PS. Kan någon vänlig själ kolla min hemsida och se om den är någorlunda presentabel nu när folk kanske verkligen besöker den? Tack på förhand!

Recensionsläsare sökes!

Ganska ofta – inte tillräckligt ofta för en egen OFF, men det händer – får jag frågan om hur mycket jag liknar min huvudperson. Att jag saknar alla typer av talang för att bli fotbollsproffs är förstås uppenbart, liksom att jag har klart fler högskolepoäng än vad proffs brukar ha. Jag ser inte ut som Emil rent fysiskt heller, och jag har helt andra intressen. Jag vill också tro att jag är något mindre självcentrerad än vad Emil är åtminstone under bokens första tredjedel.

Men en sak har jag och Emil gemensam: vi är alldeles för känsliga för vad folk tycker och säger om oss.

I Emils fall yttrar det sig vid ett tillfälle så att han är beredd att ge upp hela sin karriär för en ryggdunk från någon i Balla Gänget. (Och såklart i en massa annat, men låt oss nu inte förstöra handlingen…) I mitt fall märks det mest på att mitt självförtroende står och faller med det senaste omdömet.

Sålunda tror jag att jag är bäst i stan och att jag är på väg mot himlen, när någon skriver saker som det där min förläggare skrev lite längre ner på bloggen. Och omvänt, räcker det med att någon Andres Lokko-wannabeisk hipsterbloggare använder sitt mest skitnödiga och överspända språk för att förklara hur dålig jag är som spokenwordpoet, för att jag plötsligt ska tänka att det nog är bäst att lägga av ändå.

Jag har med andra ord helt fel sinnelag för recensioner.

Jag vill naturligtvis att Gå på djupet ska bli recenserad. På massor av ställen. Jag vill att folk ska veta att min bok finns, och – allra helst – att den är bra också. Men det viktigaste är att den blir recenserad. Recensioner kan vara bra till och med om de är dåliga, det har man ju alltid hört. Så jag är odelat för recensioner.

Men så är det ju det här med min känslighet. För vad händer om nån skriver ner mig totalt? Nån som spelar roll? Hur skulle jag ta det, om Dagens Nyheter skulle kopiera wannabebloggaren och säga att boken är så dålig att den gör en powerpointdragning om kyrkans städrutiner till rena nyårsfesten? Hur skulle jag reagera om Bokhora sa att det här var den värsta skiten som skådats sedan… tja, nån annan dålig skit? Eller om någon ledande fotbollsjournalist, typ Robert Laul, sa att jag saknade till och med den mest rudimentära fotbollskunskap och att boken var helt oläsbar på grund av alla faktafel?

Ingen går fri från dåliga recensioner emellanåt. (Inte ens The Knife. Och då var det ändå mer eller mindre kroppsstraff ett tag på alla som offentligt yttrade att de inte gillade Silent shout.) Hur bra Gå på djupet än är, och hur många som än hissar den till skyarna, kommer det ändå att finnas någon som hatar den. Kanske någon med en egen recensionsspalt. Eller en blogg. Eller en jävla facebookstatus som avundsjuka så kallade vänner känner sig tvungna att citera.

Jag behöver med andra ord ett filter. Någon som läser mina recensioner innan jag får göra det själv. Någon som visar mig hur en recension ska läsas – de flesta recensioner innehåller ju både positiva och negativa skrivningar och det gäller att fokusera rätt när man läser dem – och som kan lyfta fram det som är bra och bortförklara det som är dåligt: ”NN begriper ändå ingenting om XX!” Som sorterar bort eventuella toksågningar, som haussar eventuella tokhyllningar, och så vidare.

Men man kan inte annonsera på Blocket efter sådana, väl? Eller på Arbetsförmedlingen? ”Recensionsläsare sökes. Dina arbetsuppgifter omfattar läsning och sammanfattning av recensioner, coverups, omskrivningar, haussningar och total censur. Dina kvalifikationer: gott hjärta, god lögnare, tidigare arbete i PR-branschen meriterande. Arbetet är tillfälligt. Lönen betalas ut i kaffe, whisky eller rikskuponger.”

Nä. Bättre att annonsera här istället: Vem vill bli min recensionsläsare?

Du ska veta att du behövs.

/Marcus

Vad vet väl såna som vi?

En N. S. har i det senaste numret av Svensk Bokhandel uppmärksammat Debutantbloggen med en förklenande mening. (Finns ”tyvärr” inte på nätet.) Vi påstås vara ”författare som ännu inte debuterat som berättar om hur det är att vara författare”, i syfte att ”skapa uppmärksamhet så tidigt som möjligt”. Den skarpskurne herr S. tolkar vår existens som ett tydligt exempel på hur man i bokbranschen numera talar om ”var man skriver, på vilka tangentbord man skriver och hur man gör PR… ja, man talar om allt utom själva texten”. Allt detta, menar herr S., är ett tecken på att vi som befolkning, ack och ve, inte är intresserade av Litteratur längre, utan bara av Böcker.

Vi måste erkänna att vi är en smula förvånande.

För det första verkar inte N. S. ha förstått det här med bloggar. Debutantbloggen är vare sig den första eller den sista blogg som skriver om livet runt omkring. Vi skriver om ångest och drömmar, om refuserings- och antagningsbrev, om skrivkramp, självhat, recensioner och releasefester. Inte för att det är vad vi bryr oss mest om, utan för att det är delar av livet som debutant.

Att Kevin Frato en gång skrev om sitt tangentbord betyder inte att han är oförmögen att resonera om svenska som andraspråk (”själva texten”). Att Christin Ljungqvist berättar om skrivarlinjen betyder inte att hon aldrig i livet kan tänka sig att berätta om innehållet i sin text. Självfallet tar vi alla chanser vi får att prata om texten – det är ju den som gör oss till förf… förlåt, debutanter! Och detta borde alla som har hästarna hemma begripa.

Men hur mycket vi än brinner för att berätta om sanndrömmar och avbytarbänkar, kommer vi inte att göra det på bloggen. Bloggen är till för att dela med oss av magont, drömmar, förlagscirkusen och allt annat som hör det av bokbranschen så hypade debutåret till. ”Själva texten” kommer vi att prata om någon annanstans – och den som likt N.S. är sugen på att lyssna på det, behöver bara hålla sig à jour med Debutantbloggen för att få reda på var vi ska göra det.

För det andra förefaller N. S. ha missat första ledet i Debutantbloggens namn. D-e-b-u-t-a-n-t. Japp, det betyder det du tror att det betyder: någon som gör något för första gången. Det är det vi skriver om. Vi har aldrig utgett oss för att ha Björn Ranelids produktivitet, Kerstin Ekmans litterära kvalitet eller PO Enqvists CV. Ej heller har vi någon PR-plan för att driva maximum awareness through the line, eller hur PR-människorna nu skulle ha sagt det.

I själva verket gör vi något rätt opretentiöst. Vi skriver om hur det är att debutera, därför att vi tror att det finns någon som kan tänkas vilja läsa om det. Och för att vi själva gillade att läsa om det förra året när Augustin, Kevin och Kalle rapporterade från författarbranschens första front.

Klagomålet om Litteratur och Böcker är i och för sig en gammal klassiker, och även om vi i våra mörkaste stunder misstänker att det delvis handlar om genreelitism (deckare are bad, mmmkay?) kan vi nog i någon utsträckning hålla med. Men hallå, forumet? Den svenska bokindustrins branschorgan! Är det verkligen rätt ställe att beklaga sig över den fallerade höglitteraturen?

Uppenbarligen tycker inte N. S. något vidare om att såna som vi får uppmärksamhet. Frågan som blir hängande i luften är varför han då ger oss denna uppmärksamhet.

Marcus Priftis, Nene Ormes och Christin Ljungqvist
Debutantbloggare 2010

PS. För att skydda Nils Svenssons verkliga identitet har vi här bara använt oss av hans initialer.

Jag har aldrig gått en skrivkurs

Egentligen vill jag bara skriva om Björn Ranelid. Men det känns som att en sån text vet man aldrig vart den tar vägen. Så jag prövar ett annat spår. En av alla dom saker som jag funderar över när jag läser mina medbloggares inlägg, och som jag med min nedärvda (hej pappa!)  talang för långrandighet genast vill breda ut mig över.

Det här med skrivarkurser.

Det hampar sig nämligen så att jag aldrig har gått en sådan. Inte en ynka ABF-kurs. För att inte tala om en hel folkhögskoleskrivarlinje.

För många år sedan, när jag började påpeka detta, sågs det som en självklar dygd. Vid den tidpunkten betraktades författarskap som en medfödd talang och skrivarlinjer som en industriell verksamhet som fråntog eventuella talanger deras språk och stöpte alla andra i samma finkulturella men andefattiga form.

Steken är sedan länge vänd nu. I en tid då den dominerande författarmyten är den om den vanliga tjejen som fick en skrivkurs i julklapp och blev nästa stora deckarstjärna, anses skrivkurser tydligen som snäppet under ett måste. I alla fall känns det så när jag nu kommer dragande med mitt ”Jag har aldrig…”. För nästan varenda kotte med ett eget skrivintresse svarar med ett uppriktigt förvånat:

”Men varför då?”

Nästan som om jag hade sagt att jag ville bli kemist men aldrig brytt mig om att gå på universitetet. Eller finansvalp och Handels, eller… ja, ni fattar.

Författare är ett yrke, förklarar en bekant och blivande skrivpedagog, och precis som med alla andra yrken måste man utbilda sig till det.

Jag har väl något drygt om försvunna lärlingsplatser på tungan, men jag biter resolut till om den rackaren och retirerar till introspektion istället. Tja, varför har jag, skrivintresserad sedan koltåldern, aldrig gått någon skrivarkurs?

Jag kommer snabbt på tre skäl.

För det första har jag alltid varit rädd för den kritik jag tror att man får där. Jag har alltid haft en bisarr idé om att jag skriver med hjärtat (hur otroligt det än kan tänkas för den som läser dessa blaserade rader), och ville helt enkelt inte utsätta mitt hjärta för att bli krossat (”dekonstruerat”) av någon fasadintellektuell haschtomte från fina villaförorten med fadersupproret skinande från varenda dreadlock.

För det andra uppfostrades jag till realism och försiktighet. För att göra en lång historia kort: utbildar man sig till kemist får man ett jobb som kemist. Utbildar man sig till författare får man för det mesta fikon. Kommer man från en plats där det är långt från självklart att någon har jobb, och dessutom är en feg fan, är det ett stort steg att lägga CSN-terminer på att skriva.

För det tredje låg de flesta skrivarlinjer jag kände till så långt från civilisationen att det skulle vara svårt att rymma när det behövdes (t.ex. efter närkontakt med ovan nämnda tomte). Jag hade varit med om det i lumpen – femton månader – och var inte så sugen igen.

Sen tog CSN-terminerna slut i en helt annan typ av vankelmod. Och på den vägen är det.

Det gör att jag har missat allt det här fina som Christin skriver om i sitt inlägg. Det är ingen som har slipat bort min övertydlighet, mina nässkriverier och mina slitna metaforer. Det är ingen läsgrupp som successivt har vant mig vid kritik och gett mig strategier för att hantera eländet.

När jag nu står inför min debut känns det lite jobbigt. Lite som att kastas in på scen som ny medlem i ett band som man aldrig har repat med. Och jag undrar om jag kanske inte hade behövt få mitt hjärtas texter dekonstruerade ändå, som en slags reality check. En uppvärmning inför kommande recensionsgatlopp – eller kanske ett sätt att se till att bokjäveln blev bra nog att slippa just gatloppsdelen.

Eller också – ett sätt att se till att jag omedelbart gav drömmarna på båten och helhjärtat satsade på min kemistkarriär.

Det vet man aldrig. Inte ens efterklokheten är en exakt vetenskap. Och nu är det som det är.

/Marcus

Hur gick det sedan? Magont, sömnbrist och Den Hemliga Litterära Polisen

När jag i december 2008 slogs av idén till det som skulle bli Debutantbloggen var det för att jag mådde skit. Jag hade svårt att äta, svårt att sova ¬– och förstod inte varför. Men en sak visste jag, att jag ville ha mer kontroll över mitt debutantår.
Nu mår jag bättre, och jag går och undrar: varför mådde jag så dåligt?
Jag har ett par teorier:
För det första trodde jag att min bok skulle stöta på patrull hos språkpolisen. Mina tidiga inlägg här på bloggen, där jag skojade om Den hemliga litterära polisen, var nog inte bara på skoj. Jag var rädd för att Sverige kanske inte var moget för en blandspråksbok. Men ack så fel jag hade! Det visade sig bara vara Förläggareföreningen som inte ville ha med den att göra.
Jag befarade också att boken skulle bli ignorerad. Att allt mitt arbete, alla dessa nätter då jag somnade mitt i en mening med pennan i handen, långt efter min familj hade gått och lagt sig – tänk om allt skulle vara förgäves? Men nu blev det inte så. Jag hade den osannolika turen att som författare på ett litet förlag bli recenserad på första dagen. Jag är fortfarande överlycklig.
Och nu mår jag som sagt mycket bättre. Fast det känns som om jag inte sovit på hela hösten.
Debutantbloggen har blivit mycket större än vad jag någonsin kunnat tro. Att vi är tre stycken som skriver om vår ångest… det stämmer såklart inte längre, och kanske borde framtida bloggare lämna över staffettpennan när de inte längre känner för att delta. Men att bloggen fått mig att må bättre, det kan jag intyga.
Inget mer magont.
Äntligen.

Debutanten Kalle Lind är inte ond

Kära debutantkollegor,

En av oss har råkat ut för alla debutanters mardröm. Kalle Lind, som varit gästdebutant på vår blogg, har blivit utsatt för ett hårt angrepp. Kalles satiriska bok ”Människor det varit synd om” har gett upphov till en hatattack från en kolumnist på en lokaltidning.

Kalle påstås i kolumnen vara ond, föraktfull och syssla med historieförfalskning i sin bok.

Kalle berättar vad som hänt och försvarar sig på sin blogg. Jag vill som kollega uttrycka min solidaritet med Kalle – han skriver i en svår genre och även om jag ännu inte läst hans bok är jag övertygad om att han vägt varje ord på guldvåg.

Jag tycker att vi ska vara tacksamma för att det finns författare som Kalle som frivilligt tar på sig gycklarmössan och häcklar etablissemanget – trots att han blir bespottad.

/Augustin

Kevin!

Jag är stressad nu och hinner inte skriva långt. Men jag kan säga så här: du har ingenting att oroa dig för. Om någon börjar prata engelska med dig plockar jag honom eller henne. Om insatssyrkan kommer, tar jag fram basebollträt. Om någon känner igen dig eller inte känner igen dig så … fixar jag det.

Ta rygg på mig. Det är min fest.

/Kalle

Hur vi förhåller oss till vad andra säger

Hej Kevin och Kalle,

För många år sedan fick jag nedgörande textkritik av en beläst vän. Allt, allt var dåligt med mitt romanutkast. Jag tappade modet och tänkte att jag aldrig skulle kunna skriva så att det jag ville säga kunde nå fram.

Jag beslöt att under två år avstå från att skriva.

Författeri – förfjanteri; jag ville slippa alltsammans. Inte skulle jag inbilla mig att jag hade något att säga som inte redan hade sagts.

Det tog evigheter innan jag förstod att hårdheten i kritiken från min vän berodde på att han ville skriva själv, men aldrig hade fått det gjort, och nu inte klarade att jag hade genomfört det han inte mäktat med.

När jag gick in i mitt arkiv från den tiden och tittade så fanns där högar med noveller, romansynopsis och, förstås, alla dagboksanteckningar och dikter som jag skrivit under det jag trodde var mitt skrivuppehåll.

Det var då jag förstod att jag aldrig skulle bli befriad från mitt skrivande.

/Augustin