Ångest, magont, och den hemliga litterära polisen, man

Okay, man, det tar dubbelt så lång tid för mig att skriva på svenska vilket är en av anledningarna till att jag känner ångest inför allt ifrån myndighetskontakter, mejl, romanskrivandet, till och med det här inlägget. Min romans framtid är förstås en ångestkälla: men, Kalle, jag är kanske mer rädd för att boken skulle totalt missförstås och råka bli en… otrolig succé. Och öka trycket på mig.

Varför? Man, därför att det var på sätt och viss enklare förut, när förlagen fullkomligt ignorerade mig. Jag hade utvecklat ett system för att hantera besvikelsen: varje gång jag skickade iväg ett manus satte jag genast igång med att glömma bort att jag någonsin skrivit det. Om jag tvingades tänka på manuset föraktade jag det, såg jag ner på det! — i väntan på de obligatoriska refuseringsbreven. Det gällde att klippa banden och gå vidare, skriva någonting annat (helst på modersmålet engelska) emellanåt. Allt för att försöka undvika den oundvikliga depressionen. Jag hade blivit van, jag gjorde vad som krävdes för att bespara min hustru och mina barn zombie-Kevin.

Men debutantrollen – den är ganska så ny.  Jag har inte hunnit orientera mig.

Fortfarande väntar jag på att bli avslöjad som en litterär skälm, en språkförfalskare, en fuskförfattare. Till exempel: jag var på efterfest på Bokmässan (Augustin), jag stod där bland journalister, poeter, kuturchefer, förläggare, och riktiga författare (min hustru hade sagt åt mig att inte dricka vin, Din svenska blir… sämre då, Kevin) och jag fick svara på ”Vad gör du?” Jadu. ”Eh, jag är typ lärare — nej, vänta, gå inte! Alltså, jag kommer med en, uh, en roman om ungefär ett år, tror jag”. Festen ägde rum tio våningar ovanför Avenyn. Jag gick och väntade på att den Hemliga litterära polisen, typ Inälvsrealisterna från Roberto Bolaños De vilda detektiverna, skulle avslöja mig och slänga ut mig genom fönstret.

Nej, det är inte okomplicerat att plötsligt behöva stoltsera med någonting som jag i åratal gått och smusslat med. Döljt. Undangömd. Förstår ni, vid trettio har det blivit pinsamt med släktingar och bekanter som frågar, ”Yo how’s the writing, dude? Any bestsellers yet, man?” Och när fyrtio väl syns vid horisonten, har det blivit olidligt. Därför smög jag in i författardrömmarsgarderoben för åratal sedan. Slutade prata om mina vilda romanidéer. Slutade be hustrun läsa utkast.

Inte gissade jag att när ett förlag väl knackade på garderobsdörren för att släppa ut mig, skulle de även släppa in debutantångesten. Vad har jag för symtom? Dagen efter att jag stoppade ner manuset i brevlådan utanför snabbköpet för snart ett år sedan, fick jag magsmärtor som återkommit regelbundit sedan dess. Folk som säljer produkter innehållande probiotiska bakterier har börjat tjäna pengar på mig, jag har bekantat mig med tidigare helt okända hyllor i mejeriavdelningen. Jag är trött men har ibland svårt att sova (åtminstone de kvällarna när jag inte använder skrivblocket som huvudkudde). Vid middagsbordet är jag närvarande men ibland ändå frånvarande.

Ångest — jag har fortfarande inte kommit ut på jobbet. Som blivande författare, alltså. What the freak are you waiting for, man? Men det har bara inte känts rätt. Jag vill inte att folk se annorlunda på mig. Eller kanske vill jag det?

Jag har även ångest över andra ofärdiga skrivprojekt, som jag påbörjade innan jag blev antagen — en D-uppsats som jag lämnade in för ett halvår sedan men fortfarande inte fått något betyg för. En roman som jag skriver ihop med en gymnasiekompis i Ohio. En annan roman som jag skriver ihop med min lillebror i Buenos Aires. Ytterliggare en roman som jag går och skriver på själv, som måste avslutas innan jag kan gå tillbaks till de andra två.

Ångest: men ångesten lindras genom att skriva om det. Och genom att gå månljuspromenader när hela familjen sover — när hjärnan behöver varvas ner, man.