Rapport från Eurocon – dag 2

Vilken underbar dag.

Från tidig morgon, till sen kväll, har denna dag helt gått i Eurocons tecken. Jag har haft otroligt roligt. Det är tre ingredienser som verkligen gör denna kongress till något alldeles extra. För det första har vi alla sköna människor. Jag vet inte hur många författare, litterära kritiker, illustratörer, förläggare, och fan-folk jag har pratat med idag. Det är helt enkelt en väldigt god stämning och folk myllrar omkring och umgås och har trevligt.

Där finns ett rum fullt med bokbord och andra roliga saker att köpa. Här är Fredrik Lindblom som egenhändigt skrivit, designat och gett ut Röd Skymning. Det är inte illa! Han har verkligen skapat en mycket vacker bok.

För det andra besöks kongressen av ett antal internationellt mycket framgångsrika författare. Folk som faktiskt har böcker som är med och tävlar om Hugos och Nebulas! Vi har Ian McDonald och Elisabeth Bear som är hedersgäster. Men utöver dem har vi också Charles Stross, Hannu Rajaniemi, Amanda Downum och M. D. Lachlan. De har alla gjort intryck och delat med sig av sin erfarenhet och sina tankar på paneler och gruppdiskussioner.

Det tredje är just panelerna. Det är underbart att komma på en kongress där det varenda timme finns upp emot fem olika paneler, varav minst två är så intressanta att det är svårt att välja. Man måste verkligen planera sin tid, så man hinner gå och äta utan att man missar något.

Fantasy som genre, med M.D. Lachlan, Annika Johansson, Stefan Ekman, Merja Polvinen, Vesa Sisättö

Min första panel för dagen skulle handla om fantasy som genre. Hur man definierar fantasy och hur själva konceptet kring fantasy som genre uppstod. Medverkande gjorde bl.a. vår egen doktor i fantasy, Stefan Ekman. Ganska snabbt kom istället panelen att handla om hur den akademiska världen ser på fantasy, vilken typ av avhandlingar skrivs om fantasy, vilka litterära tekniker kan man använda för att skriva litterär kritik på fantasy, och hur har synen förändrats under de senaste femton åren. Trots att ämnet försköts en del så gjorde det ingenting. Det blev en bra diskussion där deltagarna under moderatorns tydliga ledning gjorde väldigt intressanta inlägg.

Efteråt började jag prata lite med en av paneldeltagarna, den brittiska författaren M. D. Lachlan. Det visade sig att vi båda delar en passion för fornnordisk mytologi. Han har nämligen skrivit en bok som heter Wolfangel, som är en fantasy satt på vikingatiden med hamnskiftare och bärsärkar. Fokus ligger bland annat på en karaktär som sakta förvandlas till varulv, men inte så som vi tänker idag med fullmåne och sönderslitna kläder, utan mer som det faktiskt presenteras i den fornnordiska mytologin, där hamnskiftare kunde dra en vargpäls över sig och förvandlas.

Oskar Källner och M.D. Lachlan på ett café i gamla stan.

Vi skulle båda två ner till SF-bokhandeln i gamla stan. Han skulle signera böcker tillsammans med Hannu Rajaniemi och jag hade tänkt köpa lite signerade böcker, så vi slog följe. På vägen åt vi lunch på ett café i gamla stan och pratade om fantasylitteratur, sydafrikansk politik och distanslösa amerikaner. Grymt kul! Alltså, hur ofta är det man får chansen att gå ut och äta med författare från Storbritannien.

M. D. Lachlan och Hannu Rajaniemi intervjuas och signerar böcker på SF-bokhandeln.

Eftermiddagen inleddes med en paneldebatt om feminism inom science fiction. Den var helt enkelt grymt bra! Science fiction har ju rent historiskt sätt ofta setts som en litteratur av män, för män. Men de hade många och fascinerande exempel på motsatsen, hela vägen tillbaka till Frankenstein. De tog också upp exempel på böcker och författare som varit banbrytande inom genren och hur feminismen idag ofta har blivit så integrerad i genren att det i princip blivit mainstream, även om det fortfarande finns mörka moln på himlen. Det var också intressant att diskutera vad feminism egentligen är.

Några favoritcitat: ”We all love women killing men with really big swords, but it’s not necessarily feminism.” eller ”Feminism is when women can be asholes too.

Den mycket välbesökta feministpanelen med: John-Henri Holmberg, Amanda Downum, Maria Nilson, Anders Qvist, Klaus Æ. Mogensen och Elisabeth Bear.

En annan panel som gjorde mycket för mig var den där Charles Stross och Hannu Rajaniemi intervjuade varandra. De tillhör tydligen samma skrivargrupp hemma i Edinburgh, även om Stross är gammal i gamet, och Rajaniemi är debutant. Båda två gillar att skriva historier satt i en mycket avlägsen framtid, där människan genom genmodifiering och integrering med teknik blivit något annat än vår nutida männsiska. Det är post-människor som bebor samhällen vars grundläggande premisser helt förändrats, näst intill oigenkännlighet, ett så kallat post-singulärt samhälle.

Hannu Rahaniemi och Charles Stross intervjuade varandra.

Hannu Rajanieme har skrivit en bok som heter The Quantum Thief. Den utspelar sig i ett post-singulärt solsystem där man får följa en gentlemannatjuv som är känd för att kunna bryta sig in i de mest säkra datavalv för att stjäla tankar, information och kvanttillstånd. Men han åkte fast och hamnade i ett dilemafängelse, där han får spela logiska spel mot oändliga kopior av sig själv, tills dess han får hjälp att rymma, på villkoret att han hjälper till med en sista stöt.

Den sortens böcker ger mig rysningar. Av välbehag alltså. (Om nu någon trodde något annat.) Det bästa med deras samtal var den personliga feedback jag kände att jag fick. Jag har en outline till en sf-bok som ligger och skvalpar i bakhuvudet, och nästan för varje sak de sa kände jag ”JA! Det där skulle man kunna använda. Bara man kombinerar det så där … och det där också! Vilken grym idé!” Tyvärr glömde jag omedelbart hälften, men det gav mig verkligen en kick i rätt riktning.

Men där fanns gott om andra paneler: författarintervjuer, om att skriva fantastisk litteratur, om vampyrens ursprung och moderna metamorfos, och tusen andra spännande ämnen. Någon enstaka panel jag gick på var inte lika bra som resten, ofta beroende på att moderatorn inte lyckades hålla ihop och fokusera samtalet. Jag inser nu, mycket mer än tidigare, hur oerhört viktiga goda moderatorer är för goda samtal.

Nu börjar det här inlägget bli allt för långt, och jag måste sova. Men det var en underbar dag, och jag ser fram mot den sista dagen imorgon.

Rapport från Eurocon – dag 1

Så var dagen, inne Eurocon är här. Studentkårens hus på KTH fylldes av sf-fans från hela Europa. Det har varit lång planering för arrangörerna, och därför är också schemat packat. Varje timme finns det ofta upp till fem olika paneler, seminarier eller gruppdiskussioner som man kan delta i. Eller så kan man bara hänga borta vid baren och umgås.

Jag startade kongressen med ett gruppsamtal kring inledningar. Hur fångar man läsaren redan från första meningen, första stycket, första kapitlet? Vilka olika tekniker använder författare sig av, och finns det någon skillnad mellan fantastik och ”vanlig” litteratur? Man skulle kunna tro att det finns skillnader då en sf eller fantasybok inte bara måste presentera karaktärerna, utan hela världen de befinner sig i.


Sedan var det dags för en paneldiskussion  om det senaste decenniets viktigaste sf-författare. Det var ett klart intressant samtal, men ibland var det lite svårt att höra vad de sa. Och då panelen bestod av svenskar, danskar och finnar, och flera av dem inte kände sig helt hemma på engelskan, så blev det lätt lite mumligt. Samma sak gällde nästa paneldiskussion där man pratade om det östeuropeiska fantasy/sf-undret. Det skrivs allt mer, och det exporteras och säljer bra i väst. Fler av dem pratade inte så bra engelska, så det blev stundtals lite hackigt.


Jag hörde några kommentarer från folk som irriterade sig, och pratade om ”Mummel i mörkret.” Men jag tror att det mycket handlar om inställning. Detta är en kongress, gjord av entusiaster, för entusiaster, på helt frivillig basis. Alla är inte bra på engelska. Då får man ha tålamod och försöka förstå vad det är de vill förmedla, även om det t.ex. bubblar ryska mellan orden. Sedan kunde kanske saker och ting vara lite mer hightech, men detta är inte en mässa, arrangerat av något slickt eventföretag. Det innebär att allt inte är perfekt, men det är gjort med mycket hjärta.
För det är just människorna som gör en kongress. Det är så väldigt roligt att mingla runt, träffa nya människor, prata en stund och plötsligt inse: ”Ja men just de! Det var ju du som skrev den där novellen!” eller ”Jaha! Är det du som driver den där bokbloggen!” Utöver en hel hög svenska författare fick jag dessutom chansen att samtala en stund med Elisabeth Bear, en av kongressens hedersgäster. Jag gick på hennes gruppsamtal om Farscape, där vi bl.a. pratade karaktärsdesign, världsbygge och allmän galenskap, och efteråt fick vi en liten pratstund om bl.a. Battlestar Galactica. Hon är verkligen grymt trevlig.

Ian McDonald

Angående tv-serier så var Ian McDonalds hedersgäststal intressant. Han pratade om de problem som science fiction står inför som genre och var väldigt rolig och vältalig. Dessutom hade han många bra poänger. Han pratade om hur allt färre läser sf, medan fantasy och skräck ökar. Han menade att detta hade flera orsaker. Bl.a. har sf blivit för splittrat med mängder av subgenrer som konkurrerar med varandra och isolerar läsare från att upptäcka nya verk.

Men ett av hans argument ställde jag mig frågande inför. Han menade också att scifiTV-serier på sätt och vis har ryckt hjärtat ur sf som litterär genre. Att sf alltid handlar om ”rymdskeppet på väg genom rymden”, men att den paradgrenen nu gjorts till standard i allt för många tv-serier, och att de gör det så dåligt att det i sin tur ger folk en felaktig uppfattning om vad sf-litteratur står för.

Jag håller inte med. Till en början med anser jag att scifiserier som t.ex Farscape och Battlestar Galactica är oerhört välgjorda scifiserier som inte bara använder scifi som kulisser utan tvärt om ställer de stora frågorna. Självklart finns det serier av lägre kvalité, men det är ju inget nytt! Det har alltid funnits både böcker och filmer av lägre kvalitet, som fått folk att rynka på näsan åt hela genren.

Jag tror att det lika gärna kan finnas en rörelse åt andra hållet. Jag tror inte att den som t.ex. sett Battlestar Galactica blir mindre benägen att köpa en sf-bok, utan tvärt om. Det samma gäller böcker som är komplement till diverse dataspel, som t.ex. Mass Effect. Dessa kan fungera som inkörsport till att få upptäcka hela genren!

Annars höll jag med Ian McDonald i mycket av hans konklusioner. Han pekade på att sf åter måste bli relevant för att människor ska läsa. Den måste åter börja tala om framtiden på ett sätt som diskuterar nutiden. McDonald menade till och med att sf är den enda litterära genren som kan beskriva nutiden korrekt, då den blickar framåt och inte bakåt.

Spännande tankar.

Nu får jag avsluta skrivandet för inatt och gå och lägga mig. Det finns en dag imorgon också.