En bilderbok tar form

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

En bilderbok är ju ingen bilderbok utan dess illustrationer. I dagsläget är min blivande bok fortfarande endast ett Word-dokument i datorn och det känns overkligt att det ska bli en bok. Ungefär lika overkligt som när en är gravid och att tänka sig att det lilla embryot i magen en dag ska bli en bebis som en kan hålla i famnen.
Men i förra veckan träffade jag för första gången Maria Källström som är den illustratör som ska ge boken liv så att den blir en bilderbok. Hon har illustrerat flera böcker tidigare och det är alltid inspirerande att träffa personer som kan leva på sin dröm.

Det är ett omfattande jobb Maria har framför sig att göra illustrationerna till alla 29 orden i ABC-boken. Det kändes fantastiskt att höra hennes tankar och idéer om hur hon har tänkt illustrera boken. Den här veckan börjar hon skissa på några illustrationer och jag vet redan nu att jag kommer att bli fullständigt förälskad i bilderna. Snart är det inte bara min bok, utan det är lika mycket hennes bok. Vår bok. Jag skojade om att jag hoppas att förlaget skriver ut hela våra namn på bokens rygg och inte bara skriver efternamnen för annars skulle det stå ”Kim Källström”.

Jag känner mig väldigt trygg med att lämna över min text till Maria och ger henne full frihet att tolka min text som hon vill och att levandegöra den. Jag tror att barn ägnar mycket tid åt att titta på bilderna medan de lyssnar på den vuxne som läser. De lägger märke till varenda detalj och bilderna kan väcka olika känslor hos barnet.

Jag minns själv när jag var liten att jag tyckte att bilderna i ”Vem ska trösta Knyttet” var ganska obehagliga. Likaså minns jag så tydligt ett uppslag i ”Alfons och odjuret” där det ligger ett odjur under Alfons säng och på samma uppslag ser Alfons en massa blod framför sig. Det illustrerade att Alfons hade ångest för att han hade slagit en pojke så att han hade börjat blöda näsblod. Jag minns att jag inte riktigt förstod bilderna och därför kändes de obehagliga.

IMG_4316

Däremot älskade jag bilderna till de olika böckerna om Lotta på Bråkmakargatan. Jag tyckte att armbandet som Lotta fick av tant Berg i ”Visst kan Lotta cykla” var så fint att jag önskade mig ett likadant. Och självklart ville jag ha en likadan gosedjursgris (Bamsen) som Lotta hade, så min mamma sydde en likadan till mig.

IMG_4315_Fotor.jpg

Det är verkligen fascinerande att barnböcker från barndomen finns kvar i en resten av livet och att de även i vuxen ålder väcker starka minnen och känslor. Snart, snart kommer jag att få se Marias första skisser till det som ska bli vår bok, min debutbok, och jag längtar. Kanske börjar tanken på att det ska bli en bok kännas mer verklig då. Ungefär som när en går på ultraljud och får se bebisen i magen för första gången.
Om ungefär sju månader får jag hålla i min bokbebis för allra första gången.

Adam på nya omslag

Nästa bok om Adam kommer ut i höst, men omslaget har varit klart ett bra tag. Eftersom jag fick så initierade och konstruktiva kommentarer förra gången tänkte jag dela med mig även av detta omslag.

Den här gången var arbetsordningen omvänd jämfört med första boken. Då gjordes omslaget sist, när text och bilder resan var spikade. Den här gången var utgångspunkten ett halvfärdigt manus, som handlar om hur Adam lär sig cykla. Titeln består även denna gång av en uppmaning från pappan: Inte så fort, Adam!

Omslaget till Inte så fort, Adam! på svenska och spanska.

När det blev dags för Markku att börja skissa på omslaget talades vi vid per telefon. Lyckligtvis hade vi nästen exakt samma bildidé. Centrala element var: Adam på cykeln med hjälm på huvudet, pappa i bakgrunden och kanske papegojan någonstans. Inte nog med att vi var överens om det, vi hade samma tankar om bildens komposition också. Så det var bara för Markku att sätta sig ner och teckna. Snart kom en skiss som både förläggare och jag gillade. Den förvandlades till en färdig bild som skulle sättas.

Omslaget till Inte så fort, Adam! på svenska och arabiska.

Den här gången kommer boken ut i fem olika språkkombinationer, varav två läses från höger till vänster (arabiska och persiska). Det innebär att boken kommer att tryckas ”bakochfram”. Omslagsbilden kommer att vara spegelvänt i dessa versioner, vilket är lite lustigt. Bilden fortsätter på bokens baksida, men jag nöjer mig med att visa framsidan. Precis som förra gången är detta ett omslag som används till reklam, det kan nog komma att ske en del förändringar inför tryckningen. Därför är era kommentarer värdefulla.

Personligen gillar jag att det är med liv och rörelse i detta omslag än det förra. Adam ser ut att ha roligt samtidigt som man kan ana att någonting kommer att gå illa. Och färgerna känns  fräschare än på första boken. Vad tycker ni?

Att skriva en barnbok

Oskar,

Tack för ditt brev! Du frågar hur man gör när man skriver en bok på 127 ord. Det vet jag inte. Däremot kan jag berätta om hur jag gjorde. Andra får avgöra om mina erfarenheter går att generalisera till hur ”man” gör. Detta är min erfarenhet.

Det som skulle bli boken om Adam började som alla berättelser med ett tomt pappersark och en idé. Det var mitt i natten. Jag skrev. Sedan sov jag. Läste. Strök. Ändrade. Och så vidare. Eftersom jag redan från början visste att jag ville skriva för små barn försökte jag vara så kortfattad som möjligt. Det visade sig vara svårare än jag hade trott.

I ett tidigt skede inledde jag en dialog med förlaget och fick feedback på texten. Mitt största problem var att jag blandade normallånga meningar med riktigt korta. Min förläggare anmärkte. Jag ändrade. Hon var fortfarande inte nöjd. Jag ändrade mer.

Till slut fick jag ihop en text som hade en jämn språknivå rakt igenom. Alltså: Korta meningar. Två-tre ord. Inte mer. Inga onödiga adjektiv. Inga konstiga meningsbyggnader. Ofta bara subjekt och verb: Adam kliar. Pappa läser.

Upprepning visade sig vara användbart. Samma fras flera gånger. Ett mönster som återkommer. Det är också förutsättningen för knorren på slutet. Jag etablerar ett mönster. Sedan bryter jag mot det.

Nu låter det kanske väldigt enkelt, som klippt ur någon handbok för barnboksförfattare. Men under arbetet var jag förvirrad. Arbetade med flera historier om Adam parallellt. Den som nu kommer att ges ut kom till i ett sent skede, efter att jag hade skrivit om andra vardagsäventyr i Adams liv. Jag tror att det var viktigt. Att skapa en helhetsbild av vem killen är. Hur hans familj ser ut. Vad de bor. För även om allt inte ryms i den här boken, så är det förutsättningarna för att skriva fler berättelser. Som Augustin en gång skrev här på bloggen: ”När texten är skriven, stryker vi det som behövdes för att skriva texten, men som inte behövs för att läsa den.” Jag behövde skriva ganska mycket innan jag kunde avgöra vilka ord som tillhörde läsaren.

I slutskedet visade sig en checklista från Amanda Hellberg göra stor skillnad för mitt manus. Jag tog fasta på hennes riktlinjer vad gäller omfång och gjorde helt enkelt en tabell med två kolumner, tolv rader. I vänsterkolumnen skrev jag ”Uppslag 1” osv.  I högerkolumnen lade jag in texten. Det gjorde susen. Dels fick jag en känsla för hur berättelsen utvecklade sig över uppslagen. Dels blev det övertydligt när det var för mycket text på en sida. Det gjorde det lättare att stryka onödiga ord.

I slutändan blev manuset något kortare än 12 uppslag. Den sista redigeringen gjordes när illustrationerna fanns och förlaget hade koll på exakt hur många sidor boken skulle innehålla. De fyra första sidorna blev två. Illustrationerna sa mycket och det gick att stryka flera meningar.

En sista betraktelse gäller illustrationerna. Många som vill skriva barnböcker verkar tänka mycket på hur de ska se ut, vem som ska göra dem och hur förlaget ska förstå författarens vision. Jag är av den uppfattningen att manuset bör gå att läsa helt utan bilder. Texten i sig ska introducera karaktärerna, beskriva ett problem, visa vad huvudpersonen gör för att lösa problemet, bjuda på en upplösning och gärna en oväntad knorr. I de fall då en viss poäng bygger på samspelet mellan bild och text kan man skriva en kort kommentar inom parentes, det gjorde jag. I övrigt strävade jag efter att låta texten vara så öppen som möjligt, för att illustratören skulle kunna göra sitt jobb. Texten får inte berätta allt. För det är i samspelet mellan text och bild som bilderbokens magi uppstår.

Skriv gärna igen,

Annelie

Ett lyckat bilderboksomslag?

Hur ser ett lyckat bilderboksomslag ut? Jag ställde frågan på min egen blogg och fick blandade svar: Det ska vara färgglatt. Det ska vara action. Det ska spegla innehållet. Man ska bli glad av det. Personligen tycker jag att det är viktigt att titeln är tydlig och lätt att läsa, att bilden lockar både små och stora läsare samt att det säger något om bokens innehåll.

Idag fick jag omslaget på min bok Inte klia, Adam! som släpps den 1 mars. Boken handlar om en liten kille som heter Adam. Det börjar klia på hans mage. När han lyfter på sin tröja upptäcker han att han har blivit prickig. Läsaren får sedan följa hur Adam och hans pappa hanterar sjukdomen som drabbat Adam.

Eftersom texten är ytterst kortfattad ligger mycket av berättelsens känslomässiga dimensioner i illustrationerna. Redan när jag såg de första skisserna visste jag att jag skulle bli nöjd med illustratören Markkus arbete. Men när jag satt med honom och  vår förläggare Alexandra och skulle välja en omslagsbild kände jag mig villrådig. Jag hade en favorit, men den passade inte riktigt som omslag. Det var en mellanbild, som drar ner tempot i berättelsen och manar till en stunds stilla betraktande. På omslaget behövdes något som var mer rakt på sak – och som hade en tydlig koppling till titeln.

Efter att både Markku och jag hade tittat på bilderna utan att kunna bestämma oss plockade Alexandra upp en där Adam är alldeles förskräckligt prickig och ser minst sagt besvärad ut. Han är i badrummet och färgerna är ganska djärva. Jag tittade på den. Funderade. Jo, det skulle nog kunna funka.

Eftersom boken kommer att vara liggande och bilden var kvadratisk skulle illustratören bli tvungen att göra om den. Jag har en förkärlek för omslag som fortsätter på baksidan och föreslog därför en sådan variant. Både Markku och Alexandra verkade tycka att det var en bra idé och Alexandra kom på en fiffig lösning på hur man kunde placera baksidestexten i bilden. Markku gjorde snabbt om illustrationen och det blev precis som vi tänkt.

Det sista som återstod var att få dit all nödvändig omslagstext. Eftersom boken kommer ut i fyra versioner med två språk vardera, blir titeln dubbel. Dessutom måste språken framgå av omslaget.

Idag kom ett mejl med de fyra omslagen. Det finns fortfarande utrymme för mindre ändringar inför den tryckta versionen, men så här kommer omslaget att se ut i det marknadsföringsmaterial som används inför lanseringen. Jag är väldigt förtjust i bilden och den  oväntade färgkombinationen. Däremot funderar jag på om typsnittet och textens placering är idealiskt. Vad tycker ni? Konstruktiva kommentarer välkomnas.