Mitt näst sista inlägg här på bloggen och det börjar kännas vemodigt. Vad ska jag nu fundera på under onsdagskvällarna? Ja det blir nog inget problem i och för sig. Jag fick precis tillbaka respons från mitt förlag på Vi går varvet del 2 så nu har jag en del arbete att göra. Det är fjärde gången de läser nu och kan bara säga hur otroligt skönt det är att ha ett förlag med mig som stöttar. När jag skrev på manuset till Vi går varvet hade jag en responsgrupp genom de kurser jag gick då men det saknas nu. Därför är den respons jag får från förlaget extra viktigt. Det behövs en eller helst flera som läser och ser på texten med nya ögon.
Så har du en text du sitter med tveka inte att låta andra läsa. Så många olika personer som möjligt. Personer som kan stötta, peppa och ge god kritik. Det är absolut värt den där jobbiga känslan att släppa in någon annan i det som kan kännas för privat. För skrivandet är i alla fall för mig mycket personligt och utelämnande. Första gången jag skulle lämna ifrån mig text det var nästan lika hemskt som att vara ifrån mina barn. Men man vänjer sig och upptäcker hur mycket det ger tillbaka.
Nu börjar det närma sig både jul och beräknat datum för tvillingarna att födas. Jag kan i ärlighetens namn inte att koncentrera mig på något annat än babynest och matchande tvillingoveraller. Det är svårt att bara att ha två bebisar som hickar i kör när jag försöker komma på vad jag ska skriva i det här inlägget. Just nu verkar inspirationen tryta för mig och jag oroar mig för hur det ska gå med skrivandet när bebisarna föds. När mitt första barn föddes för fyra år sedan höll jag på att skriva manus till Vi går varvet. De första månaderna var jag bara i en bebisbubbla men sedan när vi hade fått rutiner och han sov regelbundet mellan klockan 10-12 då började jag ta den tiden till skrivtid. Likadant när jag för två år sedan var föräldraledig med mitt andra barn. Då hade manuset precis blivit antaget och jag jobbade med redigering medan hon sov sina förmiddagstimmar. Men hur blir det denna gången? Det är bara att acceptera att jag inte vet och inte kan bestämma heller.
När jag blev antagen som debutantbloggare var jag nervös för att jag inte skulle komma på vad jag skulle skriva om. Skriva varje vecka ett helt år, hur skulle det gå? Men faktiskt har jag inte tyckt att det varit så svårt. Även om jag ibland inte vetat i förväg vad jag skulle skriva i dagens inlägg har det ändå löst sig bara jag sätter mig vid datorn. Så funkar det med mitt skrivande också. Jag vet inte vart berättelsen ska ta mig. Här är det farligt att vika för den där kritiska rösten som säger att ”Varför skriva? Vad har du att komma med?” Det är lätt att göra någonting annat, att skjuta upp. Men min erfarenhet säger mig att om jag låter fingrarna knappa på tangenterna så kommer tankarna och idéerna oftast till mig. Det är en sak som Nanowrimo lärde mig: att skriv, bara skriv så löser det sig. Det är som att tankarna kommer ner och ut genom mina fingrar utan att passera hjärnan. Blir det bra då? Äh skippa prestigen. Det är bara den där kritiska rösten som talar igen. Redigera kan jag göra sedan.
Så blev det ett inlägg idag också fastän jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva om och fastän tvillingarna har hållit mig sällskap med små sparkar och hickningar. Och jag tänker att det löser sig med skrivandet framöver också.
Vi går varvet har recenserats av många bokbloggare, räknade till ett tjugotal när jag ögnade igenom de skärmdumps jag sparat med recensioner. En del känner jag, men de flesta inte. Jag är så tacksam för alla er som läst och skrivit. Ni som har delat med er av det som ni tänkt på och funderat över när ni läste. Några recensioner i lokaltidningar har det blivit. En recension i Vi läser, ett par radiointervjuer och en artikel i tidskriften Skriva. Men jag förvånas över hur lite barn- och ungdomsböcker uppmärksammas i media och då särskilt böcker för mellanåldern. Som bibliotekarie visste jag detta sedan innan men ändå. Det som saknas är kritiska röster, de där rösterna som ger bredd. Bokbloggare i all ära men det är i princip enbart positiva omdömen som ges. Jag saknar det ger mig något att arbeta med, att fundera över, kanske som till och med hjälper mig att utvecklas. Det jag också saknar är forum där barn i mellanåldern själva får tycka till om böcker. Bilderböcker de tycker man är fina, kanske köper till barnbarnet. De läses av vuxna för det lilla barnet men mellanålder de läser själva. Det som är så viktigt, det som alla säger är så viktigt. Men varför finns det inte då fler recensioner och forum där barnen själva får säga sitt?
Barnens romanpris i Sveriges radio är ett gott exempel för här får verkligen barnens åsikter ta plats. Det är barnen som är juryn och bestämmer vilken bok som ska vinna. Men vad finns det mer? Pinsamt lite!
Biblioteken och bibliotekarien som arbetar med läsfrämjande är otroligt viktiga. Vi jobbar ofta i det lilla lokala sammanhangen och jag ser läsfrämjande som min viktigaste arbetsuppgift. Men det samhället i stort säger mig är att det inte är så viktigt. Jo med ord sägs det och det förfäras över att barn och unga inte läser men i handling, vad gör man? Jag tänker på Lotta Olssons debattinlägg i DN i oktober: Ska vi sluta låtsas att vi tycker det är viktigt att barn läser. Här undrar hon varför vi inte pratar mer om barnböcker och varför läser inte vuxna mer om vi vill att barnen ska läsa?
Till alla oss vuxna som läser böcker för mellanåldern och låter det höras, heja oss!
I går hade jag min skrivardag i Det fria ordets hus. När jag
kom dit drog det kallt om fötterna. Gick in i arbetsrummen och upptäcker att en
hel glasruta bara är borta och att morgonluften drog rakt igenom rummen. I
huset är det högt i tak och fönstren är höga. Jag tittade på skrivbordet jag
brukar sitta och arbeta vid och förväntade mig nästan att ekorren och skatorna
som brukar sitta i björken utanför hade flyttat in i rummet. Gränsen mellan ute
och inne var bortsuddad som med magi. Men så kom verkligheten med en tråkig förklaring.
En glasmästare kom och sa att rutan hade spruckit och behövde bytas.
Vi går varvet del
två ligger just nu hos min förläggare och redaktör för genomläsning. Så nu är
det en väntan på att de ska höra av sig med respons och förhoppningsvis ett
avtal. Så vad göra nu? Jag har några tankar om en del tre men det tar liksom
emot att börja skriva på den innan redigeringen av del två är färdig. Så något
nytt. Ja så klart ska jag skriva något nytt.
Jag satte mig i ett annat rum för att jobba. Ny luft, nytt
rum, nytt dokument. Det är både spännande och otäckt på samma gång. Spännande
för att jag aldrig vet vart berättelser ska ta mig. Jag planerar ingenting
innan jag börjar skriva. Otäckt för att jag tänker: Hur ska det gå? Ska det bli
någonting alls? Jag började med att blunda en stund och tog fram den där tanken
som grott i mig ganska länge, försökte fånga den igen, få fram känslan, och
sedan började jag skriva.
Det är en nervös väntan på att förlaget ska höra av sig. Det
är svårt att inte tänka tankar som: Blir det här lika bra som del ett? Del ett
skrev jag på i sju år, del två har jag arbetat med i ett halvår. Kommer det att
räcka till? Att jag igår började på något nytt kändes som en tröst, nya karaktärer,
ny stil, ny målgrupp. Ny luft.
Just nu pågår Nanowrimo – National Novel Writing Month, en
skrivutmaning som körs varje år där man ska skriva 50 000 ord under
november månad. Mirijam skrev ett peppande inlägg för ett tag sedan:
Jag var med första gången 2012. Då hade jag gått och tänkt i
flera år på att jag ville försöka skriva en roman. Under gymnasiet hade jag
skrivande som fritt tillval, och det var där jag kom igång med mitt skrivande.
Men det var bara korta texter – pinsamma dikter och lösryckta scener. Jag
lyckades aldrig sätta samman en historia med en början och ett slut. Så
bestämde jag mig för att delta i Nanowrimo och klarade utmaningen. Jag har fortfarande
diplomet sparat. Texten som jag producerade blev ett råmaterial som jag sedan
arbetade med i många år. Jag skrev om och skrev om. Nötte och stötte texten.
Tog bort jättemycket och skrev om igen. Resultatet blev min debut.
Nanowrimo är så bra tycker jag för att man tvingas att
skriva sina ord, varje dag. Det finns inte tid att sitta och fundera om det jag
skriver är bra eller dåligt. Det var skönt att släppa på prestige och det fanns
ingen som skulle läsa mer än jag själv. Jag skrev bara för min skull. Jag
raderade ingenting, allt fick vara med. Även om jag inte visst vad jag skulle
skriva lät jag fingrarna löpa på tangenterna i alla fall och upprepade samma
mening/ord om och om igen. Tills det lossnade. Redigeringen gjorde jag efter
att utmaningen var klar.
Är det någon som är med i Nanowrimo i år? Även om utmaningen
har pågått under en vecka är det inte för sent att hoppa på tänker jag. Vem vet
vad det kan bli av det?
Kom att tänka på Karin Boyes diktrad när jag hörde en recension i P1s kulturnytt av Kanye Wests nya album Jesus is king. Recensenten tyckte att albumet mest handlade om Kanye själv och hans ego än om hans kristna resa och att detta drog ner betyget. Recensenten hade varit mer intresserad av att få höra om vägen dit än när Kanye väl hade nått fram och redan var frälst.
När jag skrev på Vi
går varvet oroade jag mig för hur det hela skulle sluta. Hur skulle jag få ihop
alla trådarna? Jag hade ingen plan, ingen färdig synopsis. Men jag hade inte
behövt oroa mig så mycket för det löste sig faktiskt. Det var inte slutet som
var det viktiga, det var vägen dit. Resan som Liv och de andra karaktärerna i
boken gör. Deras utveckling, det är det som är det intressanta för läsaren, det
är det som fångar och får en att vilja läsa vidare. Slutet, tja hur slutar det?
Kommer man ens ihåg det alltid? Jag tänker att det är de där tankarna,
velandet, oron för hur det ska gå som är det man minns efter en läsning av en
bra bok.
Vi går varvet var min första färdiga berättelse. Jag hade förut skrivit mycket poesi och var kanske insnöad på hur man skriver en dikt. Här är slutet, den sista raden, otroligt viktig. Det är den som ska lyfta hela dikten. Få läsaren att flyga vidare. Gärna överraska, skapa insikt. Stor omsorg bör läggas på den sista raden. Den kan så som diktens andra rader skrivas om hur många gånger som helst för att få det de där rätta noggrant utvalda orden. Här är det för mig återigen vägen till en färdig dikt eller berättelse som är det roliga. Att få skriva om, testa, se om det kan bli bättre om jag ändrar.
Det gör ingenting att man inte vet exakt hur målet ser ut. Att ha en riktning med sitt skrivande, att veta åt vilket håll berättelsen ska röra sig, det däremot är viktigt att veta. Slutet kan dessutom ändra sig utmed resans gång. Det är det som är spännande med att skriva och det är det som skapar spänning för läsaren.
Just nu har mitt förlag gett mig respons på Vi går varvet del två och jag kan inte nog säga hur ovärderligt respons är för min texts utveckling. Responsen som får nya tankar att flöda in. Det är inte bara ovärderligt att ha människor som ger nya tankar utan det är också en pepp att någon har läst och vill hjälpa till att utveckla berättelsen. Att någon tänker till, tycker till, tar sig tid att läsa riktigt noga. Ett av mina bästa skrivartips är det hitta de där personerna som ger dig bra och ärlig respons. Det kan vara svårt, men det är värt det. Att lämna ut sin text till någon annan kan också vara svårt första gångerna, men oj vad det ger mycket. Inte för att du behöver svälja allt som sägs men för att komma vidare i skrivandet.
På de skrivarkurser jag gått har jag fått massor av respons och andras tyckande. Det är bra men det jag lärde mig efter ett tag är att se bortom just tyckandet. Detta eftersom alla tycker olika. För skulle jag börja ändra enligt vad andra tycker skulle jag tappa vad jag själv tycker. Till exempel: jag tycker att du har beskrivit den här karaktären alldeles för lite, jag skulle vilja veta mer om hen. Eller: Jag gillar inte det här, det får mig att tänka på hur jag hade det i skolan. Då är det bra att ta flera personers åsikt om texten och är det många som tycker en massa om samma stycke så är det antagligen något som behöver arbetas med. Texten fungerar inte just här. Men det är jag som bestämmer hur texten ska ändras.
Jag tänker att om du vill bli antagen av ett förlag så öva
på att ta kritik. För när manuset väl är antaget så återstår massor av
redigering. Förlaget har åsikter och det är en förmån att få arbeta med
personer som verkligen kan ge kritik, men det gäller att ta den på rätt sätt.
Ibland när jag berättar att det återstod ett års redigeringsarbete med mitt
manus till Vi går varvet efter att
jag skrivit avtal med förlaget, är det en del som förvånat kommenterar: Va? Var
det inte färdigt då? Nej det hade bara börjat säger jag, att bli en riktigt
bok.
Nu kliar det i mig att fortsätta skriva på Vi går varvet del
två, ännu en bra grej med respons!
I april började jag skriva på en fortsättning till Vi går varvet. Jag hade då ingen tanke
om vart berättelsen skulle leda, ingen plan, inget synopis, ingen aning vad som
skulle hända. Så jag lät mina karaktärer berätta vad de vill ska hända. Det har
funkat för från dess har det rullat på och så för några dagar sedan skickade
jag in ett färdigt manus till min förläggare. Hon har redan läst två gånger
under skrivprocessens gång så jag har kunnat stämma av att jag är på rätt väg.
Det som har varit skönt med att skriva på en fortsättning av
debutromanen är att jag har kunna fortsätta med samma berättarröst. Jag har
kunnat använda samma språk och samma rytm i texten. Det är också skönt att jag
känner mina karaktärer så väl. De är levande för mig och jag kan gå in deras
tankar och låta dem berätta eftersom jag vet hur de reagerar på olika
situationer. Jag har kunnat använda samma miljö och inte behövt göra några nya
kartor eller karaktärsbeskrivningar.
Det som har varit utmanande är att jag inte tänkte på en del två när jag skrev del ett. En del saker är låsta på ett sätt. Till exempel fick Liv en lillebror i Vi går varvet. Det passade bra i den berättelsen, men jag har haft problem med att få lillebror i del två. Vilken funktion ska han ha och vem är han? Det har stundtals varit tufft att brottas med tankar som: Är det här lika bra som Vi går varvet? Jag hade arbetat sju år med den berättelsen, fått massor av feedback, skrivit om och skrivit om. Kan det verkligen bli lika bra på sex månader? Jag har också tänkt på: Ska jag klara att få ihop en berättelse utan plan, utan tanke om hur det ska sluta.
Att skriva på nästa berättelse efter debutromanen är
utmanande på många sätt. Jag tror att det har gått så pass bra ändå för att
jag:
Fortsatt med samma berättelse.
Inte tagit någon paus emellan slutredigering av Vi går varvet och dess fortsättning.
Haft en förläggare som läst utmed vägen och gett feedback att jag är rätt spår.
Fått pepp av alla som läst Vi går varvet och som längtar efter en fortsättning.
Och så det allra viktigaste: Det har hela tiden känts roligt att skriva. Den här berättelsen är den berättelse och ingen annan som jag ville skriva just nu och jag har låtit mig helt gå helt in i den.
Nu ligger manuset hos förlaget och blir läst i detta nu. Jag
hoppas på ett avtal för en del två. Får jag det blir det intensivt arbete ett
tag framöver med redigering men det ser jag fram emot. Så håll tummarna!
I dag bär det iväg till Bokmässan. Äntligen får jag åka dit
som författare och det ska bli så roligt! Det bästa ska bli att få träffa alla
skrivarvänner, både gamla och nya. Det ska bli skönt att bara få vara i
skrivarrollen i några dagar. Att få gå ur mammarollen och bibliotekarierollen.
Bokmässan är något jag åker på nästan varje år, oftast med bibliotekariejobbet,
ibland med familjen, men i år är det första gången jag åker som författare.
Måste erkänna att jag är lite besviken över att inte ha fått
vara med i något montersamtal. Mitt förlag ger i princip ingen tid åt
debutanter med motiveringen att ingen kommer och lyssnar då man inte är något
känt namn. Ja så må vara, men för min del hade det inte spelat någon roll. Som bibliotekarie
är jag van vid att spendera timmar åt att anordna ett program, boksamtal eller
annat där det bara är ett fåtal personer i publiken. Bara det är fler som
lyssnar än vad man är på scen brukar jag tänka och vara glad över de som
kommer. Dem vill ju faktiskt vara där och är intresserade. Ofta kan det också
bli bättre och mer personligt om det inte är så många i en publik. Brukar bli
mer av ett samtal då än en föreläsning.
Så vad har jag packat då? Kände mig som 80 bast när jag la ner mina stödstrumpor i ryggsäcken, men oj vad sköna de är efter en dags vandring på mässgolvet. Mina stödstrumpor är faktiskt rätt snygga också, lila och grönrandiga. Gympadojorna får åka med förstås och en tjusig klänning till förlagsmiddagen. Bokmässan är enda restillfället då jag inte packar med någon bok. Jag står och fingrar på mina olästa pocketböcker i bokhyllan och tänker men kanske ska jag ta med en liten en? För det känns konstigt varje gång, som om jag glömt passet, men onödig vikt är inte att prioritera och jag måste ha plats för alla nya böcker på vägen tillbaka. Så nu bär det av! Hoppas vi ses!
Läser Bodil Malmstens Så gör jag om konsten att skriva och fastnar vid kapitlet där hon berättar om debuten. Hon skriver om dagen då hon satt mittemot Gerard Bonnier i hans rum på Bonnier förlag och han säger att ”vi ger ut den” om hennes diktsamling Dvärgen Gustaf. Där och då förvandlar hon sig till författare och får en dubbelgångare hon inte kunnat befria sig från sedan dess. Hon skriver vidare: ”dubbelgångaren författaren som skymmer det skrivna och mitt skrivande jag.” Hon skiljer alltså på författaren och sitt skrivande jag.
Funderar över den skillnaden, finns den också hos mig? Författaren förväntas prata om sitt verk, förväntas marknadsföra det, förväntas att avbryta sin skrivprocess för att hälsa på någon viktig politiker som råkar ha vägarna förbi. Förväntas då prata om sitt skrivande och hur viktig litteraturen är för unga. Mitt skrivande jag däremot är ett murmeldjur som säger: stör mig inte, lämna min fantasi ifred. Det är författaren i mig som sätter regler, skriv från 8-12 utan att röra telefonen. Håll deadlines. Skriv det som läsaren vill ha. Mitt skrivande jag får en tanke på bussen och svävar iväg utan mening eller mål. Mitt skrivande jag kanske skriver en text utan att någonsin visa den för någon annan människa, medans författaren jag tänker att allt ska vara så bra att det kan visas upp.
Intressant är också att Malmsten använder orden befria sig ifrån och menar då befria sig
ifrån sig dubbelgångare, författaren. Som om den håller det skrivande jaget
fången på livstid. En gång författare, alltid författare.
Att skriva så det bränns är ett uttryck jag hört många gånger. Men vad betyder det? När jag läste Kreativt skrivande på Linnéuniversitet var den svåraste övningen vi gjorde att skriva om ett tabu. Den övningen utvecklades sedan till en scen i Vi går varvet.
Tabun kan se olika ut för olika människor. Ett laddat tabuämne för mig är skam. Att utforska det som jag har skämts för som tonåring kräver en del av mig, men när jag skriver utifrån de känslorna blir det oftast ärligt och bra. Det är jobbigt att tänka tillbaka på den skam som ibland tog över mig helt och som än i dag som vuxen får mig att känna obehag. Hur jag känt mig fel och äcklats över min kropp, att jag är dålig som ljugit eller svikit genom att inte säga ifrån. Skammen säger till mig att stoppa huvudet i sanden och glömma bort alltihop. Men om jag klarar att skriva ner det skamfyllda känns det bra efteråt. Som att gråta ut ungefär, och det blir väldigt starka texter.
För att trösta mig tänker jag att det jag skriver, om det är självupplevt eller inte är det bara jag som vet om. Skrivandet blir som att sitta i min egen terapisoffa. Att lysa upp det som skammen vill få mig att mörka gör mig och min text starkare.
Snart är det bok- och biblioteksmässan och jag längtar. Kommer
ihåg första gången jag var där och författardrömmarna väcktes. Då var jag
kanske 16 år, hade en nyköpt julröd tröja och fått låna föräldrarnas
systemkamera som jag bar som ett extra öga framför mig. Smygtog bilder på
författare som jag såg i vimlet. Kommer ihåg det intima med att helt plötsligt
kunna befinna mig bakom Jonas Gardell i rulltrappan och att stå framför Carl-Einar
Häckner och be honom om en autograf i hans nya diktsamling Cirkus. Han ritar ett hjärta vid sitt namn. Jag har fortfarande
kvar den diktsamlingen i bokhyllan och när jag bläddrar i den hittar jag några
rader som är understrukna: ”Jag hatar klockor vill att det ska hända nu. Kan
inte stå still. Varför skulle jag stå still när allting studsar upp och ner.
Jag reser nu, jag ska åka, jag reser. lämnar allt, jag reser.” Det slår mig att
dessa rader också är temat i Vi går
varvet. Känslan av rastlösheten, av att vilja till något annat och att inte
kunna vänta en sekund till. Vissa ord fastnar i en och träffar så rätt att man
vill stryka under med tjock blyerts och fortfarande känna ingen så många år
senare.
Från samhället jag kommer ifrån var den som läste böcker eller skrev inte på högsta coolhetslistan. Men här, på mässgolvet, kunde jag få vara en av de coola, alla här älskade böcker. Min mamma var där med jobbet och jag fick låna hennes seminariekort som jag bar i en rem om halsen. Gick på poesiuppläsningar i en iskall näst intill tom föreläsningssal på andra våningen. Lyssnade med allt jag hade på deras ord. Att man bara kan stå där på scenen och våga läsa det man själv skrivit. Det var så coolt och jag fick tycka det. Jag har sedan dess nästan varit på mässan varje år. Men i år får jag för första gången åka som författare och rita ett hjärta i någons exemplar av Vi går varvet.
När jag tänker på vad jag ska skriva kommer det ofta en detalj till mig, en bild av en scen som jag inte vet hur den kommer att sluta. Den lilla detaljen kan vara en kastanjekärna som någon sparat för tur eller en plats som en skolmatsal eller en bussfärd för att sedan visa på relationerna mellan mina karaktärer, mobbningen, utanförskapet, såna stora saker. Just nu läser jag Jennifer Clements roman Gun. Love. Clements är fantastiskt duktig med de små detaljerna som får visa på det stora. Hon öser ur sig detaljer som alla är bärare av det hon vill berätta. Beskrivningen av alla skatter mamman i romanen förvarar i bagageluckan på den bil som hon och dottern Pearl bor i, detaljer som visar på det liv hon en gång levt. Vapnet, som för varje scen det nämns avfyras närmare och närmare bilen där Pearl bor med sin mamma. Först är det alligatorn med två huvuden som skjuts vid floden, sedan är det hagelbössor i kyrkan, efter det kulhål i bilen. Närmare och närmare kommer det. Så fascinerande hur hon bygger dessa bilder som växer och får större och större betydelse. När jag läser skulle jag vilja göra ett schema över hur Clements använder detaljer, men det skulle kanske vara att förstöra läsningen för mig själv. Men ändå jag kan inte sluta tänka på det.
Idag när jag skrivit har jag tänkt på de där detaljerna, hur viktiga de är och hur jag kan använda dem för att bygga upp en bild av det jag vill berätta. Ett par svarta byxor som är för små får visa på hur Liv tänker om sin kropp. Ett litet rosa hårspänne som startar en mobbningscen. Ett hål i en grön stickad tröja får beskriva den kärlek som inte får visas.
Man brukar tala om att texten blir mer levande när författaren använder detaljer för att skapa bilder hos läsaren. Jag fick rådet nån gång i en skrivarkurs att tänka filmiskt, som i filmscener när jag skrev, just för att skapa de där bilderna. Men jag är ingen filmtittare, tror att det är för att mediet ger mig för mycket bild och information. Så istället för att tänka på en film brukar jag tänka mig att det är som att se genom en kikare och zooma in på en liten detalj för att sedan vidga fokus och ta in mer och mer. Att långsamt bygga upp en bild och noggrant välja ut detaljer som läsaren får ta del av. Det blir mer spännande att lita på att läsaren kommer att skapa ett samanghang själv, med lite hjälp från mig.
Idag har jag varit med i P4 Halland och pratat om Vi går
varvet. Adrenalinet gjorde mina kinder illröda och jag fick tvinga mig att
andas lugnt. Jag kan prata om min bok i alla sammanhang men inte utan att bli
nervös. Kommer det någonsin att gå över? Nu för tiden kan jag i alla fall känna
mig stolt över att jag ändå gör det. Kan känna mig nöjd över att jag vågade och
inte tänka så mycket på hur det gick, på vad jag sa och inte sa. Jag är nöjd
över att jag är med. Det räcker så.
Det som är svårt är när jag förväntas sälja in boken, alltså få andra att vilja läsa den. Då får jag prestationsångest och vet inte vad jag ska säga. Det känns som om det förväntas att jag ska kunna det, vilja det, sälja alltså. Visst vill jag att många ska läsa men det är inte så att jag är någon säljare. Jag pratar gärna om vad boken handlar om och skrivprocessen som har lett fram till den. Men när frågan kommer om till exempel varför ungdomar ska läsa Vi går varvet vet jag inte vad jag ska säga. Det kanske är läge att öva in ett standardsvar på den frågan som jag kan rapa ur mig. Får fundera på vad jag ska svara nästa gång. Eller så låter jag bli, jag vill faktiskt inte sälja, jag vill skriva och berätta om hur roligt det är. Det räcker så.
En dag i veckan jobbar jag som författare. Tänkte berätta
hur min dag ser ut i dag (läs igår). Jag tar bussen in till stan och Det fria
ordets hus där jag har en skrivarplats. Det finns bara en buss att välja på och
det är bra, då måste jag komma iväg och kan inte sega kvar hemmavid och bara göra det där som borde göras. På
bussen tar jag inte fram min mobil, utan sitter och tittar ut genom fönstret och
dagdrömmer. Det är ett sätt att komma i skrivarform inför dagen. Ibland
tjuvlyssnar jag på mina medpassagerare. Idag är det tre kvinnor i 60-årsåldern som
fångar mitt intresse. De verkar just hålla på att lära känna varandra. De är så
olika och ändå försökte de hela tiden att närma sig varandra, att anpassa sig. Den
första hälsar på de andra med en vinkning på ett sätt som de andra två inte
alls var med på. Den andra tycker att det regniga vädret är bra för potatisen.
Den tredje har just kommit hem från ett 35 gradigt Mallorca. Jag tänker på mina
kompisar på högstadiet och att vi ständigt anpassade oss efter varandra. Jag sa
inte emot min kompis när hon ville spå mig i tarot-kort, trots att jag inte
trodde alls på det. Hon hängde snällt med och badade trots att hon alltid
tyckte att vattnet var kallt.
Väl på plats vid mitt skrivbord hämtar jag en kopp te och
startar datorn. Så skriver ner det jag tänkt på under bussfärden. Jag skriver
ner det som en scen och sparar den bland mina andra lösa scener. Vem vet när
den kommer till användning. Sedan öppnar jag dokumentet Vi går varvet del 2 för att skriva om början på berättelsen. Har
låtit en testläsare kolla texten och hon har uppmärksammat mig på att
berättelsen behöver en annan början. Jag håller med och bestämmer att det är
detta som är mitt jobb i dag. Bryter mitt mobilförbud och mailar henne ett tack
för hjälpen. Sedan får mobilen vila. Ett par timmar sitter jag sedan stilla
framför datorn, skriver, raderar, skriver om, funderar. När jag inte kommer på
något att skriva tittar jag ut genom fönstret. I dag silas solljuset genom
björkens blad därute och stadstrafiken hörs på avstånd. Försöker att inte
tvinga fram några tankar. Kommer det en intressant tanke om något annat så
skriver jag ner den och sparar till min scensamling. Tänker på mig och mina
högstadiekompisar igen, den förväntan vi kände inför en fest, tron på att allt
kunde hända, hur vi samlade oss, peppade inför och sedan besvikelsen när alla andra fick gå och inte jag. Det var
så jag kände det i alla fall. Och då finns den där, öppningsscenen. Som en
filmsekvens i mitt huvud. Skriver först fort för att fånga allt, redigerar
sedan några gånger. Bestämmer att nu är jag nöjd. Scenen är inte färdig men det
behöver den inte vara. Jag vet att om jag ska kunna skriva en hel roman till
kan jag inte hänga mig kvar och redigera hur länge som helst.
Tar lunch och här tillåter jag mig mobilen. Svarar på mail, lägger ut på Instagram, kollar flödet. Sätter mig vid datorn igen men känner mig uttömd, tom på tankar. Så det får bli en promenad. Jag går långsamt och ser mig omkring. Går förbi lokala affären med sina storpack av krämig fetaost och färska aprikoser. En tjej kommer cyklandes och möter två killar. Hon drar handen genom håret och håller på att köra rakt i dem. Jag tänker på pinsamma saker jag har gjort. På dikt jag skrev till en kille jag var kär i, eller det var inte ens min dikt, det var en dikt av Jonas Gardell som jag skrev av och la på hans pakethållare. Tack för dikten var det enda han sa och sedan pratade vi inte mer. Tillbaka vid skrivbordet och skriver ner scenen, skriver om den tills den inte längre handlar om mig och honom utan har blivit sin egen. Sparar den. Vattnar en vissen krukväxt och tar bort några gulnade blad. Sitter och andas. Skriver det här inlägget. Sedan är skrivardagen slut. Tänker på vikten av att dagdrömma och att se sig omkring, observera sin omgivning och ta in allt den kan ge. Att låta tankar komma och gå som solljus genom ett lövverk.
Debutantbloggen 