Konflikthantering

Foto: Kajsa Göransson

Mitt fortsatta arbete med Vi går varvet del 2 har nu kommit till att få till den dramatiska kurvan med sin presentation av konflikter, vändpunkt, konfliktupptrappning och upplösning. Mina scener känns just nu som fjärilar som bara fladdrar förbi och flyttar sig hela tiden. Allt flyter och ingenting står säkert på sin plats. Det är svårt att få till en berättelse, särskilt när man som jag inte har en plan uttänkt innan och blir överraskad av vilka vändningar saker och ting tar. Jag flyttar om och det känns som när jag var liten och flyttade om alla möbler i mitt rum. Det var någon slags rastlöshet som tog sig form redan då. Viljan att förändra, se hur det blir. Kanske händer det något spännande!

Idag har jag skrivit upp alla scener på post-its så att det ska gå att flytta på dem. Jag har ritat upp den dramatiska kurvan på ett jättepapper och sedan försökt att ordna så att allt stämmer. Det är lättare att få överblick på det viset tycker jag. På datorn kan det vara svårt att se helheten. Jag upptäckte att jag har en massa konflikter som karaktärerna skapat och att jag har skapat många lösa trådar som måste knytas ihop. De är bråkiga karaktärer jag har, och jag som är konflikträdd. Hur ska det gå?

Körsbärskärnan

Foto: Kajsa Göransson

Plockar körsbär från ett vildvuxet träd hemmavid. Det var mer kärna än ätbart kött och jag stod där på en vinglig stege och tänkte på skrivandet. Jag tog ett körsbär i munnen, åt det goda och spottade ut resten på marken. Under stegen låg det snart massor av hårda glänsande kärnor. Jag tänkte på mina scener, att de är som de där kärnorna. Hur jag jobbar med att få bort allt runtomkring det viktiga, skala bort det som bäddar in och fyller ut. Mina texter innehåller nästan inga miljöbeskrivningar alls. Det är medvetet, dels för att läsaren själv ska kunna skapa sina egna miljöer. Med Vi går varvet ville jag att läsaren själv skulle kunna se den högstadieskola som man själv går på eller minns. När jag skriver råmanus kan jag beskriva mer men då för att jag ska få en bild av hur det ser ut. För att allt ska stämma. Det är mer för min skull än för läsarens. Sådan utfyllnadstext skalas sedan bort när jag skriver om texten. Det är som med poesi, att korta ner och bara lämna det bästa. Den hårda träffande kärnan. Jag vill fråga läsaren: Vad tänker du? istället för: Tänk så här!

Skriv ett svar

Foto: Kajsa Göransson

Idag tänkte jag dela med mig av hur jag ibland jobbar med mitt skrivande. Om jag läser något jag gillar så händer det att jag skriver ett svar på den texten. Jag härmar stilen och lånar vilt det som jag tycker om. I exemplet nedan har jag härmat Anna Jörgensdotter. Min dikt skrev jag som ett svar på hennes dikt Ängel i snö i Sandviken. Ett sätt att skriva eget men ändå efterlikna ursprungstexten. Svaret som jag skrev blev faktiskt sedan inspiration till en annan text som jag skrev om Liv i Vi går varvet. Då omskriven i traditionell text och ändrad ganska mycket, men känslan som Jörgensdotters dikt gav finns kvar. Den texten kom inte med i boken men jag har sparat den i byrålådan.

(En del av) Ängel i snö i Sandviken av Anna Jörgensdotter

 

Jag ska göra änglar i snön i Sandviken

Ska gå runt ditt hus och frysa nästan ihjäl

Det är så jävla synd om mej och om du skulle komma ut

om du skulle se mej

om du skulle säga: Kom

så skulle jag springa

och tänka att nu springer du väl efter

nu följer du mej väl till världens ände

Du kan väl kyssa mig snälla utan att titta efter först!

Du kan väl ha en vit häst och en rustning!

 

Mitt svar på Jörgensdotters dikt:

 

Ja visst har jag det!

och runt om

i vår lilla stad

finns gator

att gå fram och tillbaka på

och där är vi

och syns

hand i hand

i skolan ler jag

och där ser vi på varandra

länge

fast andra tittar

och sedan kommer du att tro att allt är en dröm

men jag har fickorna fulla av snytpapper

 

och sedan behöver du tröst

då köper jag sura ess åt dej

och sedan dansar du på taken

i paljetter och något rosa

och sedan börjar orkestern spela

men jag tar inte ögonen ifrån dej

 

och visst är hästen där

och visst glänser vi liksom ikapp

och visst bär den oss

bort härifrån

 

Jag känner igen mig

Foto: Kajsa Göransson

Nu har Vi går varvet funnits som bok i några veckor och jag börjar få läsarreaktioner. Det är väldigt spännande att höra vilka tankar som kommer upp vid läsning och extra roligt är det med alla som säger att: Jag känner igen mig. Det man känner igen sig i är osäkerheten under högstadietiden. Att inte veta vem man är, att ha fel färg på kläderna, att inte få vara med. En del känner igen sig i vandra runt på stan för att mota rastlösheten. Andra känner igen känslan av att högstadiet är en enda lång transportsträcka, en väntan på att bli äldre. Bara jag fyller 15 så ska allt ändra sig.

Var på besök i byn där jag växte upp och fick läsarreaktioner från gamla klasskamrater varav en sa att hon under läsningen funderade på: Vem kan det vara? Hon ville känna igen sig och känna igen vår högstadietid. Jag ville genast ruska av mig det ansvaret och började prata om att berättelsen är påhittad och inte alls handlar om oss. Men efteråt tänkte jag att berättelsen har nog mer med vår högstadietid att göra än jag vill erkänna. Känslorna från den tiden är sanna, även om karaktärerna är ett hopplock, från högstadiet, gymnasiet, och dagens 13-åringar som jag möter. Det är nog därför så många läsare säger just att de känner igen sig.

Att släppa kontrollen över bokbarnen

Foto: Kajsa Göransson

När jag berättar att arbetet med Vi går varvet tog sju år är det många som säger: Men då måste du vara trött på den berättelsen nu? Först tänkte jag att jag borde vara det, men nej, det verkar som att mina karaktärer har mer att berätta. Liv, Frallan, Samuel, alla har mer att säga, och de är inte tysta alls. De skriker i mitt huvud. Berätta om mig! Jag vill inte alls det där du tänkte! Jag vill göra det här! Så just nu skriver jag på en fortsättning på Vi går varvet.

Det är Samuel som skriker högst, hans berättelse vill ta en vändning jag inte alls var med på från början. Jag sa till honom: Men Samuel, jag vet ju inget om det där. Ta reda på det då, var hans bestämda svar. Så det är bara att börja göra research. Lite så upplevde jag det även när jag skrev på Vi går varvet. Liv ville spela teater och hon var mycket bestämd. Jag sa: Men Liv, jag är livrädd för teater. Jag vill spela teater! sa hon bara högre och högre. Så för hennes skull gick jag en amatörteaterkurs, improvisationsteater dessutom. Hu! Hemskt var det, men Liv älskade det och texten blev bra. Så jag litar på att också Samuel vet vad han vill och att det blir bra tillslut. Jag släpper kontrollen över mina bokbarn och låter dem bestämma över sin berättelse.

Det här får till följd att jag inte har en aning vart min berättelse kommer att sluta. Eller vad för överraskningar mina karaktärer hittar på. Det är på ett vis skönt för arbetet flyter på, men det är också en oro. Hur ska jag kunna knyta hop alla lösa trådar? Ska det bli en färdig berättelse? Nu efter ungefär halva berättelsen skriven på Vi går varvet 2 börjar den dramatiska kurvan utkristallisera sig bland alla scener och berättelser som vill fram. Så jag skriver på och litar på att mina bokbarn blir självständiga och säkra karaktärer om jag vågar släppa dem fria.

Tid för att skriva? Glöm det!

Foto: Kajsa Göransson

Flödesskrivning har räddat mitt skrivande jag. På min skrivardag börjar jag alltid med flödesskrivning det första jag gör på morgonen. Som ett sätt att värma upp och för att få till en textmängd. Text som jag sedan kan jobba med under dagen. Skriva om, lägga till, ta bort.

Första gången jag kom i kontakt med flödesskrivning var när jag var med i NaNoWriMo för sju år sedan. Då var jag tvungen att lära mig släppa alla prestationskrav när det gäller kvalitet på texten och att bara skriva. Annars hade jag inte kommit upp i den textmängd som krävdes varje dag för att klara utmaningen att skriva 50 000 ord på en månad. Det råmaterial som jag producerade då kan jag fortfarande ta delar utav och återanvända. Återbruk är det bästa!

När jag väntade mitt första barn funderade jag mycket på hur jag skulle hitta tid att skriva. En vän sa till mig att få barn är att åsidosätta allt du är och tror att du är och att bara bli mamma dygnet runt. Det skrämde mig, vem skulle jag vara om jag inte kunde skriva? Nu vet jag att hon hade fel. Visst blir många saker bortprioriterade och jag väljer bort mycket, och det med glädje för att få tid till barnen. Men att få barn betyder inte att allt jag tidigare var försvinner. Tiden jag har till skrivande krympte avsevärt, men stunder gick att finna däremellan blöjbyten och blöta pussar.

Skrivandet fick ta sin tid i stunderna när barnet sov och då tvingade jag mig själv till att bara skriva. Inte kolla telefonen, inte vika tvätt, inte sova. Ibland fick jag en timmes effektiv flödesskrivning, ibland fem minuter. Men jag gjorde det varje dag. Det räckte för att hålla skrivandet igång. Här var flödesskrivningen nödvändig för att något skulle bli gjort. Dels var min amningshjärna mosig som en gammal banan. Dels visste jag inte när barnet skulle vakna så tiden var knapp. Om jag bara hade suttit som stirrat på tangenterna och väntat på den där stora inspirationen eller om jag hade bedömt allt jag skrev, så hade det mesta blivit raderat. När maken sedan på helgen kunde ta ansvaret lite längre tid och jag kunde få ett längre skrivpass då kunde jag gå tillbaka och titta på flödestexten och jobba mer med den. Skriva om, lägga till, ta bort.

När min förläggare Cecilia på Rabén & Sjögren hörde av sig bara några veckor efter mitt andra barn hade kommit till världen tvekade jag inte på att jag skulle klara av att arbeta med texten till Vi går varvet. Jag var trygg i att jag funnit en rutin för skrivandet, och jag litade på den. Nu finns skrivandet alltid med mig. Precis så självklara som mina barn är i mitt liv, så självklart är det att jag skriver.

En sprudlande releasefest!

Foto: Kajsa Göransson

I lördags var det äntligen dags för Vi går varvets releasefest. Det var 50 inbjudna gäster och vi fyllde Det fria ordets hus i Växjö med prat, mat och mingel hela kvällen. Jag hade tagit hjälp av vänner och familj för att göra i ordning innan, duka fram mat, servera bubbel, sköta chokladhjulet och ställa i ordning allt efteråt. Den hjälpen var helt ovärderlig för det var mycket att rodda med.

Festen började med bubbel och ett mingelbingo. Sedan var det ett samtal mellan mig och Paula Högström, vän, bibliotekarie och bokbloggare under Prickiga Paula. Det var ett mycket bra knep för mig som är nervös för att stå på scen att ha en vän att prata med. Paula frågade lagom svåra frågor och samtalet flöt som om vi satt hemma i vardagsrummet. Sedan var det boksignering och mingelmat.

Samtal med Paula Högström

Vi hade pyntat lokalen med citat från boken och med ballonger i rosa. Självklart matchade jag bokomslaget, det är ett måste har jag förstått genom att läsa föregående års debutantbloggare och deras releasefester.

Varje gäst hade fått fem biljetter till chokladhjulet och det snurrades flitigt på. Någon vann storvinsten tre gånger i rad och någon började gråta, men överlag tror jag alla blev nöjda, om än något smällt choklad.

Jag hoppas verkligen att det blir en nästa gång! Det var så roligt. En sak jag ska tänka på då är att fundera ut en eller flera fraser jag kan skriva när jag signerar böcker. Vi hade gjort i ordning ett signeringsbord och lagt upp böckerna fint och pyntat, förberett med swishnummer och en vän som skulle hjälpa mig med försäljningen. Direkt efter samtalet med Paula var det dags för signering. En kö av vänner och släktingar som stod redo med telefonerna höjda och swishade för fulla muggar. Jag blev helt ställd och blank i huvudet. Rusig av samtalet och det roliga kom jag inte på en enda sak att skriva. Så det skulle jag ha tänkt på innan. Visst hade jag signerat böcker som jag skickat iväg eller gett bort veckorna innan men då hade jag ju tid på mig och kunde tänka ut en personlig hälsning. Jag vill så gärna ge det under festen också men det gick bara inte.

Men vilken sprudlande rosa fest det blev! Det var underbart roligt att få fira med alla som var så glada för min skull.

En bibliotekariekollega hade varit så här finurlig och ramat in katalogposten.

Författarbesök

Foto: Kajsa Göransson

Nu har jag gjort mitt första författarbesök. Det var på Gemla skola där jag jobbar som bibliotekarie. Årskurserna 4, 5 och 6 fick besök av mig och jag berättade om hur min bok har blivit till. Jag hade bett lärarna att låta barnen förbereda frågor innan och det hade de verkligen gjort. Barnen ställde smarta frågor om boken: Om det alltid är roligt att skriva eller om det ibland är svårt? Om jag har gjort omslaget? Om det kostade något att ge ut en bok? Sedan var det frågor om allt möjligt annat också: Gillar du katter eller hundar bäst? Vad är det pinsammaste du har gjort? Jag fick vara beredd på allt!

Vad jag gjorde bra: Jag berättade att jag kände mig nervös när skulle prata inför barnen. Det är bättre det tycker jag istället för att låtsas inte vara det. Ett par tjejer sa till mig efteråt att: Ja det märktes att du var nervös. Av barn får man höra sanningen. Vuxna ska alltid säga: Neeejdå det märktes inte alls! Den ena tjejen berättade sedan att hon också är nervös när hon ska stå ensam och göra en presentation inför klassen. Då kunde vi prata om hur det kändes. Jobbigt att vara nervös men fint att kunna säga till henne att det blir bättre ju fler gånger man gör det.

Det jag ska tänka på till nästa gång är att ha bättre koll på tiden så att alla frågor hinns med. Om barnen har många frågor tänker jag att det är fint att kunna svara på alla. Det känns viktigare än att jag ska hinna säga det jag tänkte. Bättre att korta på mitt prat och låta barnen fråga.

Efter författarbesöket skålade vi i cider och åt salta pinnar. Sedan fick de gå en tipspromenad med frågor om det jag hade pratat om. Jag skänkte några exemplar av Vi går varvet som priser.

En mycket fin dag och det bästa var när femmans lärare efteråt rusade in i biblioteket och säger att det var så många av barnen som ville läsa boken att de hade bestämt att ha Vi går varvet som nästa högläsningsbok. Hurra!

Fjärilseffekten

Ina Lagerwall Foto: Kajsa Göransson

Så fick jag äntligen öppna den bruna pappkartong som jag sett så många andra författare öppna. Kartongen som var full av sprillans nya exemplar av Vi går varvet. Jag håller just nu på att skicka ut mina friex till människor som har på ett eller annat sätt varit med i bokprocessen och i min resa till att bli författare. Jag kommer att tänka på hur tillsynes små saker kan få konsekvenser långt senare. Som en slags fjärilseffekt. Att skriva i många år och så äntligen få skriva avtal och få ge ut sin bok kan verka som en plötslig orkan som bara blåser upp. Men det är många små fjärilars vingslag som långt tidigare har medverkat.

Det är ett ensamt arbete att sitta och skriva. Jag har alltid skrivit mycket för mig själv, jag skriver hellre än pratar och har skrivandet som mitt sätt att uttrycka mig. Det kan vara lätt att glömma att det är många människor som faktiskt har hjälpt mig ända hit. Tankar på detta gör mig ödmjuk och tacksam. Till att börja med har jag två föräldrar som alltid har uppmuntrat läsning men också gett mig en trygghet att göra det jag känner för, att våga. Min farmor som skrev om sin barndom och som läste högt med en lika stor entusiasm om än det var Pellefant eller Elsa Beskow. Det min farmor lärde mig var att boken var viktig, och den som skriver för barn är extra viktig.

Mitt skrivande tog fart i gymnasiet. Jag har fortfarande kvar en grön anteckningsbok som jag fick av mina vänner. Jag minns hur glad jag blev för att de hade skrivit Till dikt-Ina i den. Att mina vänner såg det som var viktigt och bekräftade det.  Anteckningsboken klottrades snabbt full av ord och svåra dikter. Sedan dess har jag alltid en anteckningsbok i min väska för att skriva ner det jag tänker på.

I gymnasiet fick jag också en uppmärksam lärare som sa: Ina du måste gå en skrivarkurs. Det dröjde många år innan jag gjorde det men hennes ord låg där i bakhuvudet och grodde. Det var de orden som bidrog till att jag tillslut sökte. Till att jag fick mod att söka för någon trodde faktiskt på att jag kunde. Då tog skrivandet fart på riktigt. Att ge och få respons på ens texter betydde så mycket. Skrivandet utvecklades och jag fick upp ögonen för andras sätt att arbeta och skriva.

Sedan är det inte minst de som stöttar i vardagen, min man som ger mig skrivtid och som brer ostmackor. Min vän som peppar om och om igen och som oroar sig lika mycket som jag hur det ska gå för karaktärerna. Min svärmor och alla andra som gläds med mig. Till alla dessa fjärilar och många fler. Tack!

Här ska författarna sitta

I går var jag med på Rabén & Sjögrens bokfrukost. Det var en prestation av sommarns nyheter från förlaget för bloggare, bibliotekarier och journalister. Det var första gången jag stod på en scen och pratade om Vi går varvet, eller Vivan som jag nu kallar henne. För så klart hon ska få ett smeknamn. I boken är det viktigt för Liv att får ett smeknamn. Hon är arg för att hennes namn för kort för det. Sedan får hon ett smeknamn i alla fall, men vilket det blir tänker jag inte avslöja.

Ja i alla fall, jag hade förstås glömt mitt enda exemplar av Vivan hemma på köksön där maken läser en sida då och då emellan grötkoken. Men som tur var hade min förläggare Cecilia ett exemplar till mig.

När jag kom till Grillska huset i Gamla stan där frukosten skulle hållas visade de mig till en rad med stolar och sa: Här ska författarna sitta. Jag stod kvar och tittade på Petter Lidbeck och Carin Gerhardsen som redan satt där, innan jag fattade att det var mig de menade. Svårt att vänja sig vid att vara författare. Men jag övar på det!

Vi författare satt på vår rad och balanserade våra blommiga kaffekoppar på fat i knäet. Bredvid mig satt Titti Persson (Siri Spont) som är aktuell med Är det nu allting börjar?  Även hennes bok utspelar sig på högstadiet och skildrar den tristess som vi båda har erfarenhet av. Vi konstaterade att det är ett under att vi har kunnat skiva något alls om just den här tiden som var så förlamande tråkig och händelselös.

Så blev det min tur att gå fram och samtala med min förläggare Cecilia om Vivan. Jag läste högt om när Liv kommer till teatern första gången. Cecilia frågade var jag hittar inspiration till mitt skrivande och då berättade jag om att jag brukar tjuvlyssna på bussen. Sedan kom jag inte ihåg något mer som hon frågade, eller vad jag svarade. Jag får nån slags blackout när jag blir nervös. Jag svarade i alla fall på frågorna så det var ju bra det. Sist frågade hon om man kan vänta sig en fortsättning på Vi går varvet och det kan jag avslöja att det just nu jobbas på det. Så får vi se vad den kommer att heta, Vi går igen kanske? Zombieversionen. Ska nog fundera ett varv till på det där.

Dagdrömmeri

Ibland har jag känt att jag slösar min tid när jag bara sitter och tänker. ”Men gör något vettigt istället” kan en inre kritisk röst säga. Men nu finns det bevisat. Att sitta och dagdrömma är väldigt nyttigt för våra hjärnor. Särskilt i dagens uppkopplade samhälle där våra mobiler ständigt plingar och påminner oss om: Titta på mig! Känn det här! Tyck till om det här. Gilla! Forskning säger att hjärnan behöver tankepauser där den inte behöver värdera information. Jag dagdrömmer gärna och då samtidigt som jag gör någon monoton rörelse samtidigt, som att gå en runda i skogen.

Att röra sig är viktigt för mig, det ger inte bara kroppen men också hjärnan något. Det motverkar både rastlöshet och förlamande skrivkramp. När jag kör fast i skrivandet brukar jag gå en promenad. En runda i skogen ska det vara, inte fram och tillbaka på en väg. Det ska vara tyst när jag går, ingen musik i öronen, inget sällskap och ingen mobil i fickan som plingar. När jag går och dagdrömmer är det som att ta sig runt ett problem och på så sätt lösa upp dess knutar. Jag tänker inte på problemet i sig, utan låter tankarna löpa fritt. Det krävs kanske en 30 minuter för att kroppen ska ha blivit varm och hjärnan fri från värderingar och känslor. Men gärna längre. Jag går av mig dagen som varit. När jag kommit runt mitt varv har jag ofta löst problemet utan att tänka på att jag ska lösa det.

En aktivitet som jag tycker funkar perfekt för dagdrömmeri är också att åka buss eller tåg. Att få sitta stilla men ändå vara i rörelse är som gjort för att låta tanken färdas längs med vägen. Här finns en publik miljö där det är okej att sitta och glo på ingenting.

Med mina barn är det tydligt att de ibland behöver just bara sitta och glo för att bearbeta alla intryck. Jag och min man brukar skoja och säga att de har ”stannat i växten” men egentligen tror jag att det är då den där viktiga återhämtningen sker. Deras dagdrömmeri kan ske vid matbordet, i soffan, mitt i leken. Vi är noga med att inte störa då. Barnen dagdrömmer så naturligt, när de behöver det. Medans jag som vuxen måste aktivt välja att dagdrömma. Välja bort telefonen, sällskapet och tillåta mig att bara glo ett stund.

Jag ska bara

Under alla de skrivarkurser jag läst har jag plöjt igenom många handböcker i skrivande. Jag tänkte berätta om en bok som har betytt mycket för mig. En bok som gav mig verktyg att hålla skrivandet vid liv, även när jag inte anser mig ha tid för det. Boken heter Lusten att skriva av Julia Cameron. Hon skriver om den där tiden vi skyller på när vi inte skriver. Alla ursäkter vi har för att inte skriva, när det bara är att göra det. Det där bara är ett väldigt irriterande ord, min kära make använder det hela tiden. Så det kan reta upp mig. Men okej, kanske är det irriterande just för att det bara är så lätt.

När jag läste Lusten att skriva var jag en periodare i mitt skrivande. När jag gick kurser höll jag igång skrivandet med deadlines och respons. Men när kursen var slut kunde jag pausa skrivande i fler månader. Så jag bestämde mig för att försöka få in en vana att skriva varje dag.

Hur mycket jag skrev spelade ingen roll, om jag bara skriver ett ord en dag så är det ok. Jag övade mig på att inte värdera det jag skrev och tillät mig själv att skriva dåligt. Ofta tänkte jag: Nää det där jag nyss skrev är så banalt och dåligt att jag vill äta upp pappret och sedan skita ut det. Men vad gör det då? Camerons ord ”Skrivande som är överplanerat och överrepterat saknar liv” gav tröst och mod att bara skriva. Att det inte spelade någon roll vad jag skrev.

Det spelade heller ingen roll var jag skriver mina ord. Om det är i min dator, eller på ett begagnat kuvert. Pennan fick bli den som fanns till hands. Visst försöker jag spara allt jag skriver men det fick inte bli ett måste. Det viktiga var ett sätt att få igång skrivartänket. Jag såg till att det fanns anteckningsböcker i de väskor jag brukade använda. Jag började vara mer observant och så fort jag såg eller hörde något intressant skrev jag ner det.

Nu tänker jag på skrivandet dagligen. Det är med mig alltid och då finns tiden där. Fastän jag inte har tid över för skrivande så finns den irriterande nog bara där ändå.

Journalistkrokar

För några veckor sedan var jag och mina skrivarvänner och våldgästade kursen Att skriva barnlitteratur när de hade sin träff på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Vi gick kursen tillsammans för flera år sedan och har efter det hållit kontakten. Det är verkligen guld värt att få träffas och bara prata skrivande ett par gånger om året. Vi brukar då också nästla oss in på Linnéuniversitetets träffar och lyssna på föreläsningar av författare. Tänkte i dagens inlägg dela med mig av de tips som Fredrik Brounéus gav under årets träff om hur man krokar journalister och bloggare.

Han tipsade om att skriva en kortfattad text där du säljer in din bok och dig själv. En text som sedan kan användas och skrivas om för att passa i flera sammanhang. Jag la ner mycket energi på att skriva ett debutantporträtt till Svensk bokhandels katalog. Nu använder jag delar därur till andra texter. Något omskrivna men ändå, det är värt att ta tid till att skriva en riktigt bra och genomtänkt text. Den går att återanvända många gånger.

Fundera över vilken som är din publik och om det finns grupper med specialintressen som kan vara intresserade av boken. I mitt fall utspelar sig Vi går varvet delvis på en teater, kanske kan det finnas något där? Eller skolvärlden, kanske kan en lärarhandledning vara något.

Finns det någon geografisk koppling i din bok, har du släkt eller är uppvuxen på en ort som du kan koppla till? Kan den lokala pressen vara intresserad av din bok. Min gamla högstadieskola med atriumgården som vi kunde gå varvet runt finns inte kvar längre. Skolan är jämnad med marken och uppbyggd igen. Men visst finns det en koppling. Precis som Liv och de andra i boken inte är jag och min kompisar så utgår det ändå från vissa minnen, blandat med nutida händelser och påhittat.

Lär dig berätta om din bok på några minuter. Eller sekunder tänker jag när det gäller barn. Intresset hålls uppe högst i fem sekunder och på den tiden bör jag ha väckt något. Svår fråga det där: Vad handlar din bok om? Skitsvår. Funderar fortfarande på ett bra svar. Fick frågan senast i går av en 12-åring. Lyckades krångla mig ur det genom att visa en bild på omslaget och läsa baksidestexten. Bara att öva vidare då alltså.

Astrid Lindgren, Stortorget i Vimmerby

You want a social life, with friends.

I mitt Instagramflöde för några veckor sedan dök det upp en dikt av Kenneth Koch. Sedan dess har den härjat i mitt huvud. Skrivandet är en ensam aktivitet. Ibland kan jag önska att jag gjorde något annat som kunde visas och delas mer. Något som inte kräver ensamhet.

Jag går numera till mitt författarjobb på onsdagarna för att skriva. Jag skriver kreativt mellan klockan 8-12. Då redigerar jag ingenting, värderar ingenting, rättar ingenting. Bara skriver det som jag känner för. En övrig aktivitet får jag göra: brygga kaffe.

Först på eftermiddagen kan världen få titta in. Då skriver jag ett inlägg på Instagram, funderar på veckans inlägg här på bloggen och svarar på mail. På eftermiddagen brukar jag gå igenom det jag skrivit och skriva om det några gånger samt ta bort och lägga till text.

För att kunna skriva på min onsdag måste jag vara ensam i en bubbla. Det tar tid att komma in i texten, att vara och känna med karaktärerna. För mycket prat tar energi och koncentration på mig och andra. Så mycket att om jag blir störd kommer jag ibland inte in i texten mer den dagen. En måste gilla ensamheten som författare, och det gör jag. Men ibland får jag dåligt samvete för de vänner jag försakar.

Dikten av Kenneth Koch gjorde mig först ledsen, men den har också gett mig tröst. Jag kan inte vara bra på allt. Skapa nära vänskapsrelationer, ett heltidsarbete, vara mamma och ta hand om min älskade. Allt detta och samtidigt vara kreativ och skriva. Love, work and friends, något måste bort.

Mina karaktärer har varit mina bästa vänner i flera år. Nu lämnar jag dem till er. Liv, Samuel, Admira och alla andra i Vi går varvet får snart möta sina läsare. Sista redigeringen är gjord, nu finns det ingen återvändo. Vi går varvet är äntligen på väg till tryck. I want a writing life, with friends.

Korrektur

I veckan kom det ett sms från maken med en bild på ett stort kuvert som kommit i brevlådan. Det är alltid spännande med post som har Rabén & Sjögrens logga så jag skyndade mig hem för att öppna.

Det var Vi går varvet, som den kommer att se ut i bokform, med rätt typsnitt, boksidor och allt. Som bibliotekarie jag är kan jag knappt se mig mätt på tryckortssidan, dvs. den sida som är innan själva texten börjar. Där finns min boks unika ISBN-nummer och copyright. Här står vem som har gjort omslaget och info om förlaget. Jag vet inte varför men den sidan är något speciellt. Det kanske inte är något som andra lägger märke till men jag läser alltid den.

Redigeringsprocessen är klar och nu jobbar jag med att försöka korrläsa mitt manus. Det är pilligt och tröttsamt för ögonen att läsa ord för ord och leta stavfel och upprepningar, men det är sista rycket innan tryckning. Som tur är har jag en bra redaktör och en korrläsare som just nu läser texten för första gången. Undrar vad hen kommer att hitta. Förhoppningsvis inga stora fel, men det är väl så att både jag och min redaktör blir blinda för texten eftersom vi läst så många gånger. Spännande är det iallafall, och ganska nervöst!

Det börjar kännas riktigt på riktigt nu!

Vadderat kuvert från Rabén & Sjögren