Signering, fortfarande lite läskigt

ThomasFredrik skrev om sina intryck från bokmässan igår. Jag tänkte att jag kan ju ta vid där. Vad var egentligen mina starkaste intryck? Helt bortsett från insikten att jag så totalt missbedömt Johans längd utifrån bilderna alltså…

Den starkaste känslan för min del var värk fötterna och total utmattning. Till skillnad från Fredrik var jag där alla fyra dagarna. Hängde mest i närheten av montern, men gav mig ut på små räder ibland, och smet iväg ganska mycket också för att andas och för att jobba. Trots detta är fyra dagar i den ljudkulissen, den torra värmen, och den enorma mängden människor oerhört tröttande.

Men ok, det var ju fullständigt ointressant, eller hur? Jag tänkte nästan snabbspola fram till slutet av mässan. Alltså slutet för min del.

Jag var nämligen inbokad på en signering i SF-bokhandelns monter inne i mässan. Jag hade haft en signering i förlagets monter dagen innan, men det är inte riktigt samma sak. Dels för att jag ändå varit där och signerat en hel del under dagarna innan, och dels för att man inte riktigt blir lika ”utlämnad” på hemmaplan. Jag sköter ju liksom montern lite också när jag är där och signerar. På SF-bokhandeln är jag bara där för att signera böcker. Signera böcker och prata med de som råkar komma i närheten. Det där sista tycker jag är en räddningsplanka.

Det är säkert något helt annat om man är en ”kändis”. Med ringlande köer. Horder av människor som vill köpa ens bok, och en stab av medhjälpare som ser till att allt flyter på.

Men jag är inte så himla känd. Så det blir lite läskigt.

Man kan tycka att det är lite jobbigt att sitta och signera i en i princip tom bokhandel. Visst. Lite långtråkigt kanske. Men inte läskigt. Att sitta i en extremt välbesök monter på bokmässan däremot och fundera över om någon enda av alla de som kommer dit kommer att komma fram till en. Det är läskigt på riktigt. För i fall a ovan kan man ju alltid tänka att det var ju trots allt ingen där, så inte så konstigt att jag inte sålde så många böcker. Men om man inte säljer något när det är massor folk…

(Jo jag fattar, utbudet och konkurrensen är brutal, men lik förbaskat är det jobbiga tankar innan den förste kommer fram)

Men jag överlevde den här gången också. Dels tack vare oerhört trevlig och hjälpsam personal, och dels tack vare trevliga besökare. Folk som går på bokmässan gillar böcker. De gillar att hitta nya böcker och att prata om böcker och skrivande. Så efter några skakiga inledande minuter när man hann bli riktigt nervös gick det jättebra. Bokhandeln fick sålt ett antal signerade Incidenten i Böhmen, och jag fick pratat med flera riktigt trevliga människor.

Så tack alla ni som stannade till. Oavsett om ni köpte något eller inte så gjorde ni min dag. Tack också Ola och gänget för att jag fick komma och signera hos er, och för hjälpsamheten. Det är oerhört stort för en debutant som mig att få vara med.

Att jag sedan hade missat att boka bussen som gick en vettig tid hem igen innan den blev fullbokad, så att jag tvingades mer eller mindre springa från signeringen för att hinna med min buss hem till Linköping är en annan historia. Men det ledde i alla fall till att jag sov väldigt gott på vägen hem…

Sov gott och log lite när jag tänkte på alla möten. Möten och en del nya planer. Kanske ska göra något åt den däringa kaninen trots allt… Vi får se…

Rockstjärnan jag

ThomasI lördags gjorde jag något lite udda. Eller ovant i alla fall. Inget jag gjort någonsin tidigare faktiskt.

Var jag nervös? Nej inte egentligen. Däremot hade jag ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Sånt tycker jag är kul, och spännande!

Vad var nu detta, undrar kanske någon?

En bokcirkelträff.

Ok – det lät ju inte så spännande… Kul och trevligt ja, men spännande?

Det var inte vilken bokcirkel som helst. Det var en bokcirkelträff där deltagarna hade läst Incidenten i Böhmen, och skulle diskutera den över en bit mat. Min bok alltså! Och jag var inbjuden att vara med och lyssna och – skulle det visa sig – prata en hel del.

Det började vid en boksignering i våras. En av de som jag pratade med då pratade om sin bokcirkel och jag nämnde att det kunde vara kul att vara med…

Senare på sommaren damp det ner ett mail med en fråga i min inkorg. Därför satte jag mig på cykeln i lördags kväll och trampade in till stan.

Det blev en väldigt trevlig kväll. Vi satt och pratade i ganska många timmar. Skojigast var trots allt att få höra vad fem personer som inte hade några förkunskaper om mig tyckte om min bok. De hade alla olika preferenser vad gällde både genrer och stil. Hur mycket och hur snabbt de läste skiljde sig också åt. Den blixtinkallade reserven erkände villigt att han inte läste så himla mycket i vanliga fall, men han var noga med att påpeka att han med lätthet hade tagit sig igenom min bok. (En av deltagarna blev sjuk, och då fick maken till en av de andra hoppa in istället).

Och så var det jag då. Rockstjärnan. (”För oss är författare rockstjärnor”)

Men vilken lyx! Så kul att höra hur de hade läst. Vad de hade fastnat för. Hur de hade tolkat olika delar – och hur olika de hade tolkat dessutom. Höra vad de funderade över. Svara på en massa frågor. Och så bara prata skrivande och litteratur över god mat och dryck. Mycket prat blev det… Kul också att se sin egen bok i multipel upplaga ligga där på bordet, med post-it-lappar i och med anteckningar runt omkring.

Jag är extremt tacksam över att jag fick möjligheten att vara med. Det var både trevligt och lärorikt. Som en intensivkurs i skrivande med inriktning på respons. Fast jag behövde inte jobba, bara ta in…

Men häftigast av allt var nästan deras funderingar om personerna i Incidenten. Alltså inte bara i själva berättelsen, utan utanför den, om deras relationer, tankar, bakgrunder, och eventuella framtider. Det var som om de pratade om mina nära vänner.

Sedan var det givetvis peppande att höra att även de som varit skeptiska till berättelsen, eller kanske genren, hade uppskattat den och gärna läste mer.

Ett stort tack till Anna för att du bjöd in mig och till er alla för att ni ville och vågade dela med er av era tankar och er tid!!!

Mental härdsmälta

ThomasVisste inte vad jag skulle skriva om riktigt idag. Känns som om värmen haft ihjäl de sista hjärncellerna. Så jag gjorde en sak som jag så ofta gjort förut. Jag valde utvägen ”Fråga en vän”.

Fick en skock förslag av allas vår hjälte, Fredrik. Ett av dem var ”Skriv hur du jobbade med research till Incidenten”.

Han anade nog inte hur väl det passade in. För det är lite så här jag jobbar. Kör på. Tar det stopp – släng ut en fråga, kolla runt lite, använd folk runt omkring dig som faktiskt kan saker. På det sättet behöver man inte kunna allt. För att vara författare är lite som att vara speldesigner är lite som att vara historiker – och inte så lite som att vara småbarnspappa. Man måste kunna allt. Eller i alla fall en hel del om allt. Och som alla vet gör man ju inte det.

Skriv om det du kan brukar det heta.

Och jo, det kan tyckas konstigt att man då förlägger handlingen i 1600-talets Centraleuropa. Fast till saken hör att jag är ganska påläst på just 1600-tal, och även lite på mentalitets-/kulturhistoria. Så lite kan jag om det. Tillräckligt mycket för att våga mig på att skriva om det i alla fall. Men visst, allt kan jag ju inte om det. Verkligen inte.

Och man måste ändå göra research. Man kan inte bara leva på gamla meriter. Fast problemet med research är att man riskerar att fastna i det. Börjar man gräva i det hittar man nya trådar. Så jag försökte göra så mycket som möjligt tvärtom. Skriv på känsla*, kolla upp sedan, justera om det behövs.

Grejen var den att det ganska ofta inte behövdes justeras så jättemycket. Oftast ledde mig känslan rätt, och när jag väl kollade upp så fanns det trådar jag kunde följa lite längre och väva in. Det roligaste är när ens gissningar leder till spännande följdfrågor, som går att koppla ihop med de personer och händelser man redan valt att ha med.

Jag använde rätt många olika typer av källor. Wikipedia och Google maps/earth är en rätt bra början. Faktiskt. (Jo jag är medveten om källkritiska aspekter på Wikipedia, men det är en grymt bra början). Diverse böcker givetvis. En favorit är ”När hände vad?”. En dag när jag var för trött för att läsa på kollade jag på ”Historieätarna”. Oftast är det ju en känsla man jagar, och då kan ett tv-program funka riktigt bra. Gamla rollspel är också bra för känsla och/eller idéer. Dräkthistorieböcker – även om jag försöker att inte gå in på så mycket detaljer vill jag veta själv hur det funkar. Det har garanterat smugit sig in fel, och de tar jag på mig. Men jag skaffade mig en bild av hur jag ville ha det i alla fall.

Men den viktigaste var – you guessed it – ”Fråga en vän”.

Mer än en gång tänkte jag: ”Vem kan kunna något om det här?”.

Och så drog jag iväg en fråga. Via mail, chatt, eller telefon/SMS. Ofta ledde det till en diskussion som inte bara svarade på frågan, utan också gav mig idéer på hur jag kunde vidareutveckla kunskapen. Exempel på hur det funkade, och någon annans tankar kring det jag skrev. Frågor jag slängde iväg på diverse folk var till exempel:

  • Kan man ha en hjullåspistol laddad en längre stund? Är det risk att kulan åker ut om man pekar den neråt?
  • Hur lång tid tar det att rida, med extrahäst, till Wien och tillbaka från centrala Böhmen?
  • På vilket språk borde officiella dokument vara skrivna i Böhmen innan ”imperietiden”; tyska eller tjeckiska?
  • Likaledes, vilket språk borde namnen vara på? (Det visade sig att mina gissningar att det borde vara en salig blandning troligen var korrekta, däremot fick den saligen bortgångne maken byta efternamn till ett passande som en tjeckisk vän grävde fram åt mig).
  • Pratar man om klänning fast de är tvådelade?

Och så vidare.

På det sättet blev researchen både oerhört skojig, givande, och dessutom social. Ej att förakta i en så ensam syssla som skrivandet ändå är långa stunder.

– – –

* Vad den där känslan kommer ifrån kan nästan bli ett helt inlägg i sig, men det handlar väl framförallt om förkunskaper och egna erfarenheter. Det sistnämnda är oerhört användbart. Har du varit i en skog på natten någon gång? Hur kändes det? Har du ridit? Och så vidare.

Inlägget som försvann

ThomasJag skulle skriva något. Jag satte mig vid datorn igår och skulle göra det inlägg som var tänkt att bli tisdagens. Sen hände en sak. Mina trogna läsare – åjo en eller två finns det nog allt, väl? – minns säkert (visst, snälla?) att jag skrev såhär för ett par veckor sedan:

”Och snart kanske de första ”officiella” kommentarerna på Incidenten i Böhmen kommer. Då skall jag gömma mig under en kudde och be min hustru läsa. Och sedan, om hon lovar att det är ok skall jag läsa också. Fast jag stannar nog under kudden. För säkerhets skull.”

En plan…

Nu var det ju så att jag skulle skriva ett blogginlägg. Men jag kom inte igång riktigt, slösurfade lite och bara råkade hamna på en bokblogg. ”Smart?” frågar ni. Nej, inte särskilt. Om man nu inte gillar hjärtinfarkter så där strax före läggdags.

Hursomhelst, det senaste inlägget var en recension av – ni gissade rätt. Incidenten…

De kluriga här ställer frågan: ”Varför läste du vidare?” Eller kanske: ”Varför hämtade du inte din hustru som planerat?”

Svaret på den andra frågan är att hon befinner sig på andra sidan Atlanten, så det var lite krångligt. Den första vet inte jag heller svaret på.

Jag har läst författare som säger att de inte läser recensioner, och/eller att de inte bryr sig. Jag vet inte hur de gör. Jag är oerhört nyfiken av naturen (vilket väl är en anledning till att jag valt att bli författare) och inte speciellt hårdhudad (vilket tror jag är en fördel just när man skriver). Så jag kan givetvis varken låta bli att läsa eller att bry mig. Punkt.

Vet ni vad? Jag överlevde. Med en puls på 957 tog jag mig till slutet på recensionen. Den var mer positiv än vad jag vågat tro på dessutom. (Vilket var tur, annars kanske någon fått ett samtal som lett till att hon fick ta nattflyget hem från Kanada).

Nu har jag fått min första, nu kanske det inte gör lika ont att läsa nästa. Kanske. Fast har jag möjligheten tar jag nog kuddevarianten i alla fall. Nästa gång. Och den därefter. Sedan utvärdering. Nått i den stilen.

Dessutom har jag fått en del kommentarer direkt till mig och/eller på facebook. Fatta vad glad jag blev. Jag har också kommenterat lite kring en del böcker jag läst – för att leva efter det jag lärt mig…

Men vad det var veckans blogginlägg egentligen skulle handla om har jag fortfarande ingen aning om.  Men det är smällar man får ta helt enkelt.

Nästa vecka vet jag i alla fall vad jag ska skriva om. Men det kommer att bli skrivet i sista stund då också. Men det är mer beroende på tajming…

För de undrar så hittar ni inlägget med kudden här, och recensionen här.

Full speed ahead and damn the torpedoes

ThomasDet börjar dra ihop sig. Det där som började för ganska exakt två år sedan börjar närma sig sitt slut. Egentligen började det för betydligt längre sedan. Dessutom är det givetvis inte slutet heller. Men en början, och ett slut.

Vad är det som får mig att låta som introt i Wheel of Time?

Jo, nu är det mindre än två veckor tills min bok kommer ut. Min första roman. Jag har fått hålla den i handen redan. I alla fall ett provtryck. Omslaget blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men jag har hört att det nya provet blev jättebra! Känslan av att hålla en bok i handen. En bok som man började jobba med runt maj någon gång för två år sedan. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Visst jag har varit med om större saker i livet. Oerhört mycket större och mycket viktigare. Men det förminskar inte känslan just i den stunden ändå. Det är bara sån …  ja vad egentligen? Lättnad kanske? Som att man hållit andan i två års tid och nu äntligen kan ta ett nytt andetag. Men bara ett …

Det är mycket att ordna med nämligen.  Det är någonstans här man börjar inse att bokrelease i maj kanske inte var superintelligent. Maj brukar vara en sådan där månad när man ska hinna med så mycket att man inte hinner tänka. Och så ska man släppa en bok på det.

Vad har hänt den senaste tiden då?

Jo, vi har bestämt att det ska hållas ett officiellt boksläpp i samband med spelkonventet Lincon i Linköping. Så om någon av läsarna av denna blogg har vägarna förbi Linköpings universitet den 14:e maj så kika in i C-huset på eftermiddagen och sök upp Undrentide förlags butik och säg hej.

Eftersom vi ändå brukar ha en del kalas den här tiden på året har vi ordnat med ett privat kombinerat födelsedags- och bokreleaseparty vid ett separat tillfälle också.

Dessutom har jag varit och pratat med en av de lokala bokhandlarna och skall hålla en signering där lördagen den 16:e.  Jag ska prata med de övriga här så snart jag bara hinner. Det ska bli så kul. Och hemskt. Superkul. Och lite läskigt.

(Tips här: Var inte rädda för att prata med din lokala bokhandel. Vad är det värsta som kan hända? Att du inte får komma dit och signera böcker? Frågar du inte får du ju inte komma dit heller. Så tänkte jag i alla fall. Bra va? Om jag trodde på det där själv? Njae…)

Och så har jag fått hålla min egen bok i min hand …

Men det där låter ju inte som så mycket tänker ni? Och det gör det ju inte. Men jag måste jobba också. Och så håller jag på att skriva på ett nytt manus.

Sen vill man ju träffa folk som läser. Så utöver signeringarna har jag försökt hitta fler tillfällen. Bland annat ska jag, Helena Andersson, och Anna Blixt ha ett gemensamt bord på Östergötlands bokmässa i höst. Jag har varit där som besökare de två senaste åren, och nu får jag alltså chansen att vara där som författare. Det ska bli hur kul som helst.

Sedan är det andra events som måste bokas. Såna jag vill åka till oavsett om jag skall vara med som författare eller bara besöka. Swecon i Linköping i augusti är ett givet besök för mig, men där behöver jag inte fixa så mycket. Inga resor som ska bokas. Inga hotell heller. Bara konventet att åka till. Däremot har det varit bökigare med ett annat konvent, Archipelacon i Mariehamn. När ryktet spred sig (ok det var inget rykte, det var en officiell nyhet) att en viss G.R.R. Martin skulle komma dit blev det ganska snabbt fullbokat, och hotellrummen verkar ha gått åt som tonfisk i en Cat Sanctuary.

Hemsidan har blivit uppdaterad med aktuell info också. Och så var det något mer. Men det har jag faktiskt glömt.

Sa jag förresten att jag har hållit boken i min hand?

en bok, och en hand

en bok, och en hand

Om ett omslag

ThomasFredrik skrev igår om sitt omslag. Jag tänkte knyta an till det lite idag.

Det här med att vara debutant är ju lite spännande. Det är trots allt steget från opublicerad till publicerad författare det handlar om. Jag tyckte det var skoj att få en novell med i en antologi. Men att ge ut en roman – alldeles bara jag – det är större. Och overkligare.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt har insett vad det är jag har gett mig in på. Framförallt har jag inte riktigt fattat att jag skall få en bok utgiven. Jag. En roman. Så är det, säger de som vet.

Men ändå. Just nu finns det ju ingen bok. Jag är egentligen precis lika outgiven som jag var för ett halvår sedan – innan jag ens hade sökt till Debutantbloggen.

Att sitta och diskutera omslag med förlaget är kul, men även det ganska overkligt. Vad hade du själv för tankar? Skulle något i den här stilen vara ok? Och jag sitter där och försöker få ur mig vad jag känner – vilken känsla jag skulle vilja att omslaget skall förmedla. Inte helt lätt. Till skillnad från Fredrik hade jag inte någon klar bild av hur det skulle se ut. Inte alls. Eller, jag hade en idé, men en extremt vag sådan, och i slutversionen finns faktiskt en antydan till den kvar. Men jag gillar känslan i bilden. Jag gillar skogen skarpt.  Om det är säljande, om det är rätt för målgruppen? Ja det vet inte jag, jag kan bara hoppas att det är det, och att andra än jag har bättre koll på just de delarna.

Men återigen. Det kändes extremt hypotetiskt, teoretiskt, inte ”på riktigt”. Missförstå mig inte. Det var inte så att jag inte brydde mig. Men det finns ju som sagt ingen bok än…

Så i förra veckan publicerade förlaget en bild på den kommande boken.

Jag blev lite tagen.

Inte för att jag upptäckte något fel. Inte heller för att jag ”ångrat mig”.

Men helt plötsligt blev alltihop lite mer verkligt.

Det var min bok som det gjordes reklam för – med bild.

Det var en häftig känsla. Jag vet inte om ni andra, ni som redan varit där, känt något liknande vid något tillfälle i processen?

Jag unnar verkligen alla er blivande/aspirerande debutanter därute den känslan. Hoppas den kommer snart för er också!

Omslaget till Incidenten i Böhmen

Skrivstoppspanik

ThomasJag skriver inget nu. Inget nytt alltså. Av flera av varandra oberoende anledningar. Alltså det är klart att jag skapar lite text, att jag bearbetar saker. Jag har gjort innehållsliga redigeringar och jag pillar in korr. Vi diskuterar framsidor och annat. Men jag har inget projekt på gång. Och det är jobbigt. Jättejobbigt faktiskt. Jag saknar att vara inne i en berättelse, verkligen leva med den varje dag. Redigerande är så mycket mer ett utifrånperspektiv.

Det är inte så att jag inte har några idéer. Snarare tvärtom. Men jag kan inte komma loss. Dels har jag inte ork att jobba speciellt mycket alls för tillfället men det är inte bara det. Jag kände samma sak när jag satt i redigerings- och korrvändan inför inskickandet till förlag i första vändan. Jag försökte skriva parallellt, men det gick inte. Uppenbarligen klarar jag bara att jobba med en bok i taget. I alla fall vad gäller själva nyproduktionen. Annars är det ett oöverstigligt stort hinder varje gång jag skall sätta mig.

Jag hoppas i alla fall att det är så. Jag har tragglat mig igenom två kapitel i vad jag tänkte skulle bli en fristående fortsättning på Incidenten. Men det börjar bli rätt länge sedan nu. Det andra kapitlet fick jag för övrigt slänga efter ett första försök. Jag brukar inte redigera medan jag skriver (förutom det kapitel jag för tillfället jobbar i) men det här var bara för dåligt, så det åkte i papperskorgen. (Nu bröt jag ju egentligen inte min princip i och med att jag faktiskt inte hade påbörjat något kapitel 3 innan jag kastade kapitel 2). Det nya kapitel 2 blev jag nöjd med, men det satt långt inne, och det är som sagt rätt länge sedan jag skrev det.

Så nu måste jag ta tag i korrinförandet. Inte bara för att förlaget skall bli nöjt med mig, utan också för att jag själv skall kunna komma vidare. Jag hoppas det kan lossna då. Förhoppningsvis har jag tagit mig igenom den dipp jag själv haft, och förhoppningsvis känner jag att jag kan få upp farten då.

Jag inte bara hoppas. Jag har bestämt mig för att det är så!

Som bevis lägger jag fram att jag, så fort jag skickat Incidenten till förlag, kunde ta tag i skrivandet av Kaninen. Kaninen blev klar. Den blev bra. Och jag hade haft samma problem med att skriva den under första redigeringsvändan som jag haft att producera något annat nu under vintern.

Fullt fokus på en bok i taget.

Fast det är trist att inte ha skrivit något nytt sedan i september…