Jag vill inte bli behandlad som Inger Frimansson

Idag kände jag mig som deckarförfattaren Inger Frimansson. Ni vet, det var hon som fick spel när Akademibokhandeln i Södertälje schabblade bort releasen av hennes senaste bok. Frimansson skrev ett (mycket omdiskuterat) öppet brev i tidningen Svensk Bokhandel där hon slog fast att hon inte ville bli behandlad som debutant på ett mycket litet förlag.

Men vi som nu är debutanter på mycket små förlag? Det är många som frågar mig var min bok finns att köpa och jag brukar tyvärr inte svara Akademibokhandeln. Särskilt inte Akademibokhandeln i Haninge Centrum, vilket bortsett ifrån BR Leksaker, bibliotekets En Bok För Alla-bord och Pressbyrån är kommunens enda försäljningsställe för böcker. Butiken hette förut Bildstens och var en välsorterad, om än något rörig, oberoende bokhandel. Nu är den Akademibokhandelns första koncept-butik. Det betyder att butiken har helrenoverats och är extra-snygg. Allt som finns går att hitta direkt. Det är bästsäljare och nästan-bästsäljare, vilket min bok inte är.

Jag vet i förväg att det är lönlöst. Men ändå. Jag presenterar mig. Säger bokens titel tre gånger innan biträdet uppfattar det rätt. Nej, bokhandeln får inte ta in den, berättar hon. Allt är centralstyrt. Det spelar ingen roll att boken har lokal förankring, eller att jag står där med min son som har öroninflammation och säger att han vill hem. Datorn säger nej.

Jag kan inte tvinga butiken att ta in boken, men jag undrar: är Akademibokhandeln fortfarande en bokhandel? Det är inte bara Inger Frimansson, utan det är hela konceptet: böcker upplevs av Akademibokhandeln som jobbiga. Bokkunniga kunder med. Här ska ledningen bestämma vad vi ska läsa. Vad Haninge ska läsa. Det blir böckernas snabbmat.

Jag hade lika gärna kunnat fråga efter boken på McDonalds.

Å andra hand, det kanske jag ska göra. De kanske har mer lust att samarbeta med en lokal författare.

Augustin: Frimansson dissar debutantlivet!?

Jag älskar semikolon; jag är ambivalent till kommatecken, jag avskyr utropstecken!

Utropstecken är för mig, såvida det inte ska formulera ett skrik, ett tecken på att jag inte lyckats formulera intensiteten med mina ord. Istället måste jag gömma mig bakom grafiskt trolleri.

Jag får inte rätsida på frågetecknet. Jag har inte lyckats bestämma mig för om det borde framgå av uttalandet att det är en fråga eller om frågetecknet behövs.

”Vad menar du”, sa han. Eller ”Vad menar du?” sa han.

Efter att ha läst hur Inger Frimansson nedkallar Faraos förbannelse över någon stackars butik i Södertälje, som inte staplat hennes blivande bästsäljare i högar, och skriver att hon blivit behandlad som en debutant på ett litet förlag (vilket enligt henne är ”ovärdigt, kränkande och minst sagt oacceptabelt.”) så insåg jag att det finns en helt ny dimension kring frågetecknen att fundera på.

Inger skriver nämligen fyra frågetecken efter varandra mitt i texten. Jag förstår ett. Men två?? Och tre??? Och fyra???? Och om man ändå drar till med fyra, varför inte lika gärna fem?????

/Augustin