Gästblogg: Max Landergård

Jag​ ​var​ ​på​ ​en​ ​fest​ ​förra​ ​helgen.​ ​Då​ ​träffade​ ​jag​ ​en​ ​posör.​ ​Han​ ​är​ ​ursäktad.​ ​Han​ ​är​ ​bara​ ​20 år.​ ​Han​ ​uppgav​ ​att​ ​han​ ​vägrade​ ​lyssna​ ​på​ ​Spotifys​ ​algoritmgenererade​ ​spellista​ ​“Discover Weekly”​ ​-​ ​en​ ​spellista​ ​som​ ​skräddarsyr​ ​ett​ ​urval​ ​utifrån​ ​vad​ ​du​ ​lyssnar​ ​på.
“Aldrig.​ ​Jag​ ​hittar​ ​mina​ ​egna​ ​låtar.”

En​ ​posör.

Jag​ ​har​ ​skrivit​ ​sju​ ​romaner.​ ​Den​ ​första​ ​skrev​ ​jag​ ​för​ ​hand.​ ​Den​ ​andra​ ​på​ ​skrivmaskin,​ ​Fånigt va?
Sju​ ​romaner.​ ​Sex​ ​blev​ ​refuserade.​ ​Med​ ​all​ ​rätt.

Min​ ​mormor​ ​frågade​ ​mig​ ​vid​ ​något​ ​tillfälle:
“Varför​ ​håller​ ​du​ ​på?​ ​Varför​ ​slutar​ ​du​ ​inte​ ​bara​ ​skriva?”
Jag​ ​kan​ ​förstå​ ​hennes​ ​perspektiv.​ ​För​ ​henne​ ​måste​ ​det​ ​vara​ ​som​ ​att​ ​söka​ ​samma​ ​jobb​ ​flera gånger​ ​även​ ​efter​ ​att​ ​man​ ​fått​ ​nej.​ ​Bara​ ​en​ ​idiot​ ​gör​ ​sånt.
Men​ ​skrivandet​ ​för​ ​mig​ ​det​ ​är​ ​som​ ​lek​ ​för​ ​barnen.​ ​Det​ ​är​ ​en​ ​stundens​ ​ingivelse.​ ​Man​ ​ger​ ​sig hän.​ ​Fantasin.​ ​Leken.​ ​Man​ ​fångas​ ​upp​ ​i​ ​det.

Ingenting​ ​att​ ​göra​ ​åt.

Jag​ ​var​ ​länge​ ​en​ ​posör.​ ​Bland​ ​annat​ ​i​ ​vindsförrådet​ ​ovanför​ ​vår​ ​första​ ​lägenhet.​ ​Det​ ​var​ ​ett stort​ ​förråd​ ​i​ ​ett​ ​punkthus.​ ​Fem​ ​meter​ ​till​ ​nock.​ ​Och​ ​ett​ ​fönster​ ​i​ ​söderläge.
Vi​ ​köpte​ ​vår​ ​lägenhet​ ​för​ ​1​ ​695​ ​000​ ​för​ ​tio​ ​år​ ​sedan.​ ​Samma​ ​vecka​ ​klubbades​ ​en parkeringsplats​ ​på​ ​Riddargatan​ ​för​ ​1​ ​000​ ​000​ ​på​ ​Blocket​ ​efter​ ​en​ ​intensiv​ ​budgivning.​ ​Hade jag​ ​varit​ ​cynisk​ ​hade​ ​jag​ ​säkert​ ​kunnat​ ​fått​ ​mitt​ ​vindsförråd​ ​uthyrt.​ ​Men​ ​det​ ​ville​ ​jag​ ​inte.​ ​För där​ ​satt​ ​jag​ ​och​ ​skrev.

​​Eller.​ ​Jag​ ​skrev​ ​inte​ ​så​ ​mycket.​ ​Jag​ ​rökte​ ​cigarr.​ ​Jag​ ​drog​ ​igång​ ​min​ ​vevgrammofon.​ ​Jag hade​ ​fickplunta. ​Jag​ ​satt​ ​där​ ​säkert​ ​tre​ ​kvällar​ ​i​ ​veckan.​ ​Jag​ ​fick​ ​inte​ ​ner​ ​en​ ​rad.
Jag​ ​hade​ ​flera​ ​volymer​ ​av​ ​biografier​ ​på​ ​vinden.​ ​Fogelström.​ ​Strindberg.​ ​Bergman.​ ​De​ ​stora.

Jag​ ​poserade​ ​på​ ​bild​ ​också.​ ​I​ ​ett​ ​nummer​ ​av​ ​Tidningen​ ​VI​ ​från​ ​2008,​ ​om​ ​man​ ​slår​ ​upp mittuppslaget​ ​-​ ​så​ ​finner​ ​man​ ​där​ ​en​ ​yngling​ ​förevigad​ ​i​ ​ett​ ​gasellhopp.​ ​Polisonger.​ ​Randiga byxor.​ ​Väst.​ ​Frackskjorta.​ ​Cowboyboots.​ ​Vad​ ​i​ ​helvete​ ​liksom?​ ​Men​ ​det​ ​tyckte​ ​jag​ ​var snyggt.​ ​Då.​ ​En​ ​posör.​ ​Som​ ​en​ ​blandning​ ​mellan​ ​Peter​ ​Siepen​ ​och​ ​en​ ​sliten​ ​dandy​ ​tagen​ ​ur Röda​ ​Rummet.

Ingmar​ ​Bergman.​ ​Jisses​ ​vad​ ​jag​ ​tänkt​ ​mycket​ ​på​ ​honom.​ ​Oklart​ ​varför,​ ​såhär​ ​i​ ​efterhand. Kanske​ ​för​ ​att​ ​jag​ ​föddes​ ​utan​ ​kulturellt​ ​kapital​ ​och​ ​inbillade​ ​mig​ ​att​ ​jag​ ​ville​ ​ha​ ​det.​ ​Det​ ​är pinsamt​ ​att​ ​säga.​ ​Men​ ​det​ ​gjorde​ ​jag.​ ​En​ ​gång​ ​skrev​ ​jag​ ​ett​ ​brev​ ​till​ ​Ingmar​ ​Bergman.​ ​Jag var​ ​19.​ ​Adress​ ​och​ ​nummer​ ​fanns​ ​på​ ​hitta.se.​ ​En​ ​vecka​ ​efter​ ​att​ ​jag​ ​skrivit​ ​ringde​ ​jag​ ​till​ ​hans hus.

“Hos​ ​Bergman.”
“Ja​ ​hej”,​ ​sade​ ​jag​ ​och​ ​lade​ ​an​ ​en​ ​myndig​ ​stämma,​ ​“jag​ ​skulle​ ​vilja​ ​tala​ ​med​ ​Ingmar Bergman.”
“Vad​ ​gäller​ ​saken?”
“Det​ ​gäller​ ​ett​ ​brev.”

“Som​ ​han​ ​skickat​ ​eller​ ​som​ ​du​ ​sänt?”

“Jag​ ​har​ ​skickat​ ​till​ ​honom.”

“Käre​ ​vän…​ ​“,​ ​sa​ ​rösten​ ​och​ ​lade​ ​på.
Det​ ​är​ ​det​ ​närmsta​ ​jag​ ​kommit​ ​Ingmar​ ​Bergman. ​Och​ ​vilken​ ​jävla​ ​tur​ ​att​ ​jag​ ​inte​ ​kom​ ​fram.

Han​ ​var​ ​höjden​ ​av​ ​de​ ​personer​ ​som​ ​jag​ ​jämförde​ ​mig​ ​med.​ ​Jag​ ​ville​ ​bli​ ​som​ ​han.​ ​Helst​ ​vara han,​ ​så​ ​slipper​ ​man​ ​ju​ ​klura​ ​ut​ ​sin​ ​egen​ ​väg​ ​själv.​ ​Men​ ​sen​ ​hände​ ​något.​ ​Tiden​ ​händer.​ ​Livet händer.​ ​Man​ ​höjer​ ​blicken.​ ​Vi​ ​fick​ ​barn.​ ​Det​ ​gör​ ​mycket.​ ​Barnen​ ​hjälper​ ​till​ ​att​ ​rensa​ ​mycket av​ ​ditt​ ​ogräs. Det​ ​var​ ​också​ ​tack​ ​vare​ ​barnen​ ​som​ ​jag​ ​skrev​ ​den​ ​romanen​ ​som​ ​kom​ ​att​ ​bli​ ​utgiven.​ ​Det handlar​ ​om​ ​Simon,​ ​en​ ​kontraktsmördare​ ​som​ ​går​ ​på​ ​pappaledighet.

Jag​ ​är​ ​så​ ​tacksam​ ​över​ ​att​ ​jag​ ​upphörde​ ​mitt​ ​poserande. För​ ​vem​ ​har​ ​ork​ ​att​ ​berätta,​ ​när​ ​energin​ ​läggs​ ​på​ ​att​ ​stryka​ ​pressveck​ ​och​ ​ränna​ ​runt​ ​hela stan​ ​för​ ​att​ ​hitta​ ​rätt​ ​fintrådig​ ​puertorocansk​ ​tobak​ ​att​ ​stoppa​ ​snuggen​ ​med.

Vad​ ​som​ ​stod​ ​i​ ​brevet​ ​till​ ​Ingmar​ ​Bergman?​ ​Jag​ ​minns​ ​inte​ ​exakt,​ ​men​ ​om​ ​man​ ​skulle summera​ ​de​ ​fumliga​ ​raderna​ ​i​ ​två​ ​ord​ ​så​ ​var​ ​det​ ​nog​ ​“se​ ​mig.”

Jag​ ​är​ ​nog​ ​fortfarande​ ​en​ ​posör.​ ​Men​ ​vuxenskapet​ ​har​ ​lärt​ ​mig​ ​vara​ ​subtil.​ ​De​ ​rutiga​ ​byxorna skänkte​ ​jag​ ​till​ ​Stadsmissionen.​ ​Och​ ​jag​ ​lyssnar​ ​alltid​ ​på​ ​Discover​ ​Weekly​ ​när​ ​jag​ ​skriver. Jag​ ​kan​ ​dock​ ​få​ ​något​ ​högtidligt​ ​i​ ​blicken​ ​när​ ​jag​ ​ser​ ​dinkisar​ ​(Double​ ​income,​ ​no​ ​kids)​ ​på stan.​ ​Jag​ ​brukade​ ​också​ ​vara​ ​sådär​ ​utstuderad.​ ​Känslan​ ​av​ ​att​ ​mänsklig​ ​oövervinnelighet vilar​ ​mellan​ ​stygnen​ ​i​ ​en​ ​skräddarsydd​ ​kavaj.​ ​Men​ ​jag​ ​bytte​ ​ut​ ​det​ ​livet​ ​mot​ ​en​ ​förmåga​ ​att berätta​ ​saker​ ​som​ ​betyder​ ​något​ ​istället.

Förra​ ​året​ ​fick​ ​jag​ ​min​ ​andra​ ​son.​ ​Han​ ​fick​ ​heta​ ​Ingmar.

Max Landergård (född 1984) är producent och grundare av AB Storstad Medieproduktion som producerar film och podd. Han debuterade i december 2016 med romanen Blod, Tvätt & Dårar, Storytel original. Just nu skriver Max på en faktabok om ”de skrupelfria”.

Vargtimmen

Efter en orolig natt vaknar jag med tre barnfötter upptryckta i ansiktet. Pojkarna sover djupt, stilla nu. Även Spindelmannen och Skateboardproffset behöver trots allt återhämtning.

Med en suck konstaterar jag att det inte går att somna om. Att jag får rulla röda ögon över dagen som känns oändligt lång.

Med morgonrocken hårt svept om kroppen går jag ut till köket och brygger en kanna trösterikt kaffe. Utanför fönstret stiger en mjölkfärgad dimma långsamt upp över viken. Det är stilla, vackert. Vattnet bryts inte av något. Himlen är tom, öppen. Det är alldeles tyst.

03.47 lyser de röda siffrorna på mikron.

Kaffedoften sprids i rummet, fyller långsamt morgonen.

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.
Orden är Ingmar Bergmans.

Hans funderingar kring tidpunkten räckte till en film som handlar om en känd konstnärs försvinnande. Det är den där Max von Sydow slåss mot demoner. Vad är på riktigt och vad är fantasi?  Bergman ger som vanligt inga svar.

Jag sitter vid köksbordet och sippar på mitt kaffe. Njuter av ensamheten. Lugnet.

Inga barnben jagar varandra över golvet. Inte ännu. Ingen pappa svär över att han trampat på en legobit. Inte ännu.

Jag ser två svanar glida in över viken och jag tänker att den här dagen kan föra med sig vad som helst. Allt är möjligt.

Jag slår upp datorn och lägger fingrarna över tangentbordet. Det vita pappret ropar, vill fyllas med berättelser och livsöden. Snart kan magin vara borta men just nu känns allt nära, lättåtkomligt inom mig.

Sofia

Ps. Det går att provläsa min debutbok nu. Om du är nyfiken på ”Mina fräknar” kan du få ett smakprov här.

Som Ingmar Bergman sa

Känsliga läsare varnas. Nedanstående text innehåller fula ord. Inte fula som i oestetiska, utan fula i ”betecknar nåt vi skäms för, till exempel sexualitet, och bör därför inte användas”-bemärkelsen.

En kompis till mig (ja, jag vet, men han intygar att det är sant) träffade en gång en snubbe i en bar. Han var klädd som en städare och såg trött och härjad ut, och berättade att han precis hade städat färdigt på Dramaten och att det hade varit ett riktigt hundpass. Han behövde en bärs, helt enkelt, innan han gick och la sig. Min kompis bjöd, det var IT-tider och pengarna flödade, och frågade om det var nåt speciellt som hade hänt.

Den där jävla Fårögubben, muttrade städaren.

Jo, det hade varit sen repetition på Dramaten. Ingmar Bergman hade försökt regissera den mer egensinniga delen av den svenska skådespelareliten (ryktet säger att Börje A. var inblandad, men ryktet är inte tillförlitligt på den punkten), och det hade lyckats mindre bra. Premiären skulle vara snart, men Bergman tyckte inte att han fick till det riktigt. Ni gör ju för fan inte som jag säger! Det ska vara mer ångest för helvete!

Det blev ett liv och ett kiv. Städaren hade varit med förr och tog inte mycken notis till det hela, utan avverkade lokalen i rask takt i hopp om att få komma hem strax. Snart var det bara själva scenen kvar, där Bergman och hans skådespelare stod. Städaren stod i ett hörn av scenkanten, blick stilla, och väntade på att det skulle bli klart.

Då flippar regissörsgeniet.

”Nej, jag orkar fan inte längre! Nu skiter jag i det här! Kuk, fitta, balle, bajs! Nu går jag hem!”

Så vände Ingmar på klacken, med en snärt värdig en exercisofficer, och måttade en klockren spark mot städhinken som naturligtvis välte. Liter efter liter av smutsigt vatten rann ut, ner från scenen och ut över golvet där nedanför. Skådespelareliten stod där med tefatsögon, och vår vän städaren var tvungen att börja om.

Så gör man en rejäl sorti.

Med det sagt: Det är mitt i sommaren. För första gången på länge har jag förmånen att ha en tre veckor lång semester då jag inte behöver ägna en tanke åt skrivande. (Tidigare har semester betytt just skrivande.) Jag ska bara koppla bort allt, ta det lugnt och vara som vilken semesterflane som helst. För första gången på länge, och kanske också för sista gången på länge. Det måste helt enkelt utnyttjas.

Tre veckor utan skrivande. Tre veckor utan internet. Ni förstår vad det betyder för min verksamhet på bloggen. I början av augusti börjar jag svara på kommentarer och sånt igen. Till dess får ni ha en fin sommar!

Kuk, fitta, balle, bajs. Nu går jag på semester. Som Ingmar sa.

/Marcus

Gästdebutant Johan Erlandsson: Därför fick jag ångest av mina 20 recensioner

Del 1: Så blev det en bok.

Det är den enda sajten jag vet där det spelar roll om man skriver in adressen med versaler eller gemener. Svensk Bokhandels recensionssamling. Det ska stavas svb.se/Recensioner. Knappar man in svb.se/recensioner blir det error i rutan.

Jag har hängt där en del den här sommaren.

I juli 2005 satt jag rätt sysslolös i mitt arbetsrum på Kommunalarbetaren. En idé kom och jag började samla fakta för en biografi om en av våra mest folkkära skådespelare, Allan Edwall. Intervjuade 79 pers. Fick låna en unik klippsamling av Allans härliga syster. Fick flimriga ögon av mikrofilmen på KB. Försökte bjuda Gösta Ekman på köpebullar, det ville han inte ha. Fick via sagolika Marie Nyreröd (som Norén och Donner nu spyr galla på) Ingmar Bergmans ord om Allan.

Tre år och nio månader gick. Jag jobbade kvar på tidningen, var tjänstledig sex veckor.

Åtta minuter över nio på kvällen den 4:e mars 2009 mejlade jag två obehagligt tunga word-dokument (ett med själva prosatexten, ett med alla källor) till fantastiska Caroline Åberg på Atlas förlag. Efter korr och form och bildblock och två teveintervjuer höll jag måndagen den 27 april boken i min hand. Jag går ut på Drottninggatan, svänger upp mot Tegnérlunden. Papperskassarna med friexen är tunga i mina båda händer. Är jag författare nu?

Del 2: Så övergav jag den.

Det är som de säger: Man ger inte ut en bok, man överger den. Recensionsdagen skulle infalla den 14:e maj. Den 13:e maj tokgooglade jag förstås. Den för mig helt okände Stig Åke Stålnacke hade skrivit en recension i Läsarnas Fria Tidning. Stig Åke, om du mot all förmodan läser det här: jag är ännu ordlös. Men jag blev så glad.

Även om jag förstås förstod att förhållandevis få följer Läsarnas Fria slaviskt. Det spelade just då inte den minsta roll.

Timmarna gick, recensiondagen kom.

Nästa dag, den 14:e, kom jag till jobbet på tidningen som vanligt. I fikarummet satt alla och läste Gunilla Brodrejs stort uppslagna förstadagsrecension i Expressen under rubriken Allan åt oss alla. Jag var lite försenad – fortfarande efter två dagar svårt releasefestbakis, det erkännes – och hade ingen aning vad nån hade skrivit. DN hade inget på morgonen.

Om Stig Åke gjorde mig ordlös gjorde Gunilla mig detsamma. Hon saknade Allans privatliv (med rätta), men skrev vackert att hon genom hela boken hörde Edwalls röst som om det var igår.

Mina kolleger teg inte. Lättnad. Skratt. Leenden. Tårta? Underbara underbara kolleger.

(Och, det här är som synes en parentes: Men är det nåt jag unnar en debutant så är det att ha en redaktion att gå till.)

Sen kom strömmen.

Jag har först långt senare förstått att det finns listor på hur många recensioner en bok får. På vissa wikipediasidor om författare står det stolt att han eller hon minsann har satt rekord i antalet recensioner i dagspressen.

Om mig skrev de allihopa. Det beror alldeles självklart på föremålet för min biografi, Allan själv, jag säger inget annat. Men ändå. DN skrev, BLT skrev, Aftonbladet skrev, fan och hans moster skrev. Till och med halva Lars Kepler skrev (i Göteborgs-Posten)! Genomgående rätt välvilliga. Helsingborgs Dagblad var negativ, boken var ”tråkig” och ”slarvig”. Tidningen Kulturen tyckte inte ens att det var en bok. Och Ingemar Unge, åh, Ingemar Unge. En finsk bloggare gillade min bok, Dalademokraten gjorde det inte.

Men hur ska man kunna överge sin bebis till såna här vargar? Jag tror jag kom på det idag, detta skrivs den 5:e september. Fyra månader sent publicerade Svenska Dagbladets Lars Ring, en av landets mest betydande teaterrecensenter, idag en recension. Ring tyckte att min bok var ”charmig”, ”lättillgänglig, ”inte dålig”.

Men problemet – det var jag. Jag kan inget om teater och Lars Ring undrar varför jag som inte kan ”relatera till den svenska Stanislavskijtraditionen” får skriva den här boken. Två gånger bankar han in den spiken. Boken saknar fördjupning och kunskap om teater. Ett rätt hårt hugg trots allt.

Det var då jag gjorde det förbjudna.

Jag skrev ett mejl till Lars Ring. Och i samma stund övergav jag min bok. För att göra ett halvlångt mejl kort skrev att han hade rätt. Jag tackade ”uppriktigt för en rättvisande recension”. Jag är trots allt en sketen murvel i fackförbundspressen, ingen teatervetare.

Nu du bok lilla. Nu är du vargamat!

/Johan Erlandsson

Länkar:
Läsarnas FriaExpressenDNBLTAftonbladetGPHD,
KulturenViSvD