När jag var liten så älskade jag att leka. Vem gjorde inte det? Fantasin flödade och jag kunde leka både med vänner och ensam. Jag har inga syskon och även om jag hade många vänner som ofta var med och lekte, sov över och åkte på semester tillsammans med mig så lekte jag mycket ensam. Jag kunde sitta i timmar och timmar och leka med samma hästar. Jag ska inte låtsas som om jag minns alla mina lekar och hur jag som barn resonerade men jag kan ändå minnas känslan av att vara helt uppslukad av karaktärerna och den värld som jag skapade.
Jag tänker på skrivandet som leken. En lek för vuxna. Det kreativa uppfinnandet av karaktärer, världar, relationer och händelser. Det jag som barn hittade på till mina barbies och my little ponys, gör jag nu istället på papper. Eller troligen på datorn.
Att leka är en viktig del av livet. Leken står inskriven i Barnkonventionen som en rättighet. Med leken kommer även rätten att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Vad är leken? Bland annat något som uppmuntrar och utvecklar den kreativa förmågan.
Det är även viktigt att vi får fortsätta att skapa och leka under tonåren och i vuxen ålder. Jag tror att många kanske glömmer bort det bland alla måsten som kommer med vuxenlivet, eller så kanske man helt enkelt inte har tid till det. Så är det i alla fall för mig. Ibland när man väl får en timme över från allt som måste göras vill jag bara sätta mig i soffan och kolla på en serie, men jag försöker påminna mig om att prioritera den aktiva leken. Skapandet och skrivandet. Och att just prioritera skrivandet, inte som ett måste inför eventuella deadlines utan som något roligt och som en lek – känns viktigt. Vissa dagar går det och vissa går det inte.
Jag kan ärligt säga att det för tillfället för mig går ganska tungt med skrivandet och att se det som en lek, jag försöker inspireras av mitt yngre jag och all fantasi som fanns i mig då. Hoppas det går bättre för er!
Dagens inlägg skrivs mellan olika deadlines och flyttpackning. Det är en sådan där vecka när onsdag redan känns som fredag för jag är så trött. Jag försöker vara positiv men det är ju inte alltid så lätt, särskilt i januari … Inspirationen tryter. Så vad gör man när man helst bara vill krypa ner under täcket och sova i flera månader? Det är såklart inget botemedel men för mig hjälper det ofta med musik!
Musik piggar upp och får mig att orka lite mer, men det inspirerar också mitt skrivande. Jag lyssnar ofta på musik där ett ord, en mening eller en hel låt inspirerar mig till en karaktär, en scen eller en hel novell. Självklart snor jag inte storyn från låttexten och använder till en novell, men känslan eller formuleringarna kan inspirera till något nytt.
Ett exempel är Billie Eilish ‘Bad Guy’, som jag fortfarande är besatt av (alla hennes låtar går på repeat i mina hörlurar), där hon i slutet raspigt sjunger: ”You said she’s scared of me? I mean, I don’t see what she sees. But maybe it’s ‘cause I’m wearing your cologne”. Vilket direkt fick mig att börja skriva på en novell där en tjej vars kille är otrogen sedan blir kär i tjejen han är otrogen med … Inget superoriginellt och inte vad Billie Eilish sjunger om men det kändes klockrent för mig. Jag såg framför mig hur den ena tjejen sprutar på sig killens parfym för att ”locka” till sig den andra tjejen. Det var nästan som att den skrev sig själv utifrån den meningen. (Den här novellen är inte med i min samling utan ett nyare, opublicerat, verk. Vi får se när den kommer!)
Jag blir ofta inspirerad av lite sorglig musik. Två meningar som har följt med mig under många år och ofta dyker upp i mitt huvud är från Melissa Horns låt ‘Lät du henne komma närmre’: ”det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig” och ”hur ska man älska nån som har älskat nån förut”. Jag känner ofta för att skriva melankoliska scener och noveller, men eftersom erotik ska vara lite som romance och feelgood – alltså inte fokusera på det negativa, får jag försöka göra den sorgliga inspirationen till något hett istället!
Är det någon som känner igen sig och inspireras mycket av musik? Det skulle vara intressant att veta om någon har exempel på låtar som inspirerat ert skrivande.
Nu ska jag lyssna på lite musik, packa, jobba och hoppas att jag är mer inspirerad till nästa veckas inlägg!
Nu börjar jag sakta men säkert krypa ur bokbebisbubblan. Den första yran börjar lägga sig, men jag njuter fortfarande av allt som händer och allt känns fortfarande väldigt spännande och overkligt. Jag börjar planera för ett par boksigneringstillfällen under julhandeln och njuter av att se hur boken köps in av alltfler bibliotek. Jag var inne på Akademibokhandeln i området där jag bor och såg att ett par exemplar av min bok blev sålda under förra veckan. Det ger en otrolig lyckokänsla. Jag måste säga att jag verkligen njuter nu. Men lite, lite grann kan jag ibland bli rädd att det inte blir någon fortsättning. Tänk om det ”bara” blir den här boken. Jag älskar hela den här processen och den här världen och jag vill fortsätta vara i den. En boks levnadstid är kort, så jag försöker verkligen vara i nuet. Samtidigt skulle det vara så skönt att ha ett nytt förlagskontrakt påskrivet och veta att jo, jag får vara med om det här en gång till. Jag har flera manus som är ute hos förlagen, så än finns det hopp.
Dock var det länge sedan jag faktiskt skrev på något nytt. Orken har varit som bortblåst. Men i förra veckan kom inspirationen åtminstone plötsligt tillbaka. Nu har jag hux flux fått idéer till en ny barnbok, en ny novell och en ny roman! Jag känner att skrivlusten och lusten att skapa kommer tillbaka och jag längtar efter den där härliga processen när en öppnar upp ett helt tomt dokument och börjar skapa en ny värld. Det finns faktiskt inget bättre. Nu gäller det bara att ta sig tiden och att välja vilken av alla dessa idéer jag ska låta få företräde till att växa fram. Jag tror att det blir novellen och barnboken som får samsas om min tid framöver.
Jag har flera semesterdagar dagar kvar att ta ut i år och jag borde faktiskt passa på att försöka ta ut några strödagar här och där och ge mig själv möjlighet att skriva. Det vore väl den bästa julklappen till mig själv.
Att få just tid och ork till skrivandet är en ständig kamp. Det handlar hela tiden om att göra avkall på något. Sömnen, jobbet, familjen, vännerna, träningen, ja listan kan göras lång. Och vet ni, det kan också finnas människor i er omgivning som försöker sätta käppar i hjulet för att ni ska kunna uppnå er dröm, som vill prata er till rätta, som tror sig veta bättre vad du egentligen borde ägna dig åt. Men till er vill jag säga: stå på er! Vad ni än gör, ge inte upp er dröm! Hur kan du veta att du inte är Sveriges nästa storsäljande författare om du inte provar? Och skriver du ingen bok, kan det absolut inte bli en bok, så skriv den! Och ingen annan kan tala om för dig hur du ska leva ditt liv eller vad som gör dig lycklig eller vad som är viktigt i ditt liv. Det vet bara du och det bestämmer bara du! Det går att förena sin dröm med resten av livet. Jag tror att det är viktigt att då och då umgås med andra som skriver, att vara i ett skrivande sammanhang. Då förstår du att du inte är ensam om att bära på en dröm och att det finns andra som vill och måste göra precis samma uppoffringar som du. Och att drömmen om att skriva är bland det viktigaste i ens liv.
Det har faktiskt varit mer stiltje i skrivandet än jag hade tänkt i sommar. En del beror på att värmeböljan lamslagit mig. I lägenheten ligger inomhustemperaturen på 32 grader och det är svårt att få någonting vettigt gjort. Istället har jag lyckats upprätthålla min träning och lyckats gå till gymmet 2-3 gånger i veckan under hela sommaren. Igår nådde jag en milstolpe när det gäller träningen. För en månad sedan kunde jag inte göra en enda så kallad pull-up (eller chins). Jag har tränat för att kunna göra det och har som mål att klara 10 stycken. Igår testade jag och helt plötsligt kunde jag göra 3 stycken pull-ups. Det var en enorm lyckokänsla över att ha lyckats nå mitt första delmål.
Jag tänker att det är precis samma sak med skrivandet eller allt annat en företar sig att göra. En har ett mål som hägrar långt bort i horisonten som i början känns helt omöjligt, men en harvar och kämpar och övar och till slut kommer resultatet och belöningen av att ha uppnått sitt uppsatta mål.
För att någonting ska bli skrivet krävs det förstås att jag faktiskt sätter mig ner och skriver. Det har det som sagt varit lite dåligt med i sommar. Men samtidigt har jag varit med om saker den senaste tiden som kommer hjälpa mig oerhört för att gå in i min huvudkaraktärs känslor och beskriva dem på ett starkare sätt.
Jag har också hunnit läsa en del i sommar och när jag läser riktigt bra och välskrivna böcker blir jag alltid otroligt inspirerad och skrivlusten kommer tillbaka med en gång. En av mina favoritförfattare är Theodor Kallifatides och hans böcker återkommer jag alltid till och inspireras av. Så det har jag gjort i sommar. Just nu håller jag med en bok av Kjell Westö och redan från första sidan visste jag att jag skulle gilla boken. Språket fångade mig direkt och nu kliar det i mina skrivfingrar.
Ytterligare en sak som hände häromdagen som verkligen fick skrivlusten att komma tillbaka var när en kompis hörde av sig efter att ha läst min novell i novellsamlingen ”Kära mamma” som jag medverkar i.
När en får feedback av det här slaget känns det som det är värt allt slit med att skriva. Att det är en den absolut finaste belöningen jag kan få. Och är det en otrolig känsla att veta att ens ord har väckt känslor hos någon. Obeskrivligt, obetalbart och jag blir väldigt, väldigt rörd och tacksam. Och framförallt, motiverad att skriva mer!
Så nu ska jag äntligen återvända till skrivandet. Som jag har längtat! Nästa vecka kommer det svalare vädret som nog hjälper skrivandet på traven också.
Om en dryg vecka är jag tillbaka i arbetslivet igen. Det har varit en minikort ledighet, men jag ska inte klaga. De flesta ”månskens-författare” skriver jämt på sin lediga tid. Själv klarar jag inte det. Jag måste pausa och återhämta mig. Hänga med min familj.
Men en sak slutar jag aldrig jobba med och det är intrycken som lagras i min hjärna. De är min författarbensin. Det som blir nya idéer. De är mitt guld.
Som kreatör och copywriter har jag samlat intryck professionellt i 20 år. Jag ser nåt i ett sammanhang och kopplar ihop det med något annat. Och så blir det trendspaningar och kampanjer. Jag har märkt att samma arbetsmetod fungerar bra även som författare och manusförfattare. Det ger mig story.
Just nu har jag en spaning från en bardisk i våras som jag vill göra något av. En för mig främmande person berättade en detalj ur sitt liv. Den lilla grejen sa så mycket om vår tid. Då skulle jag också för första gången ha en man i huvudrollen, en medelålders. Bara en sån sak känns spännande! Och jag skulle vilja skriva berättelsen ur ett feministiskt perspektiv.
Jag gör även intervjuer när jag hittat ett ämne som jag vill dyka ner i. Och så skapar jag mappar på Pinterest, Instagram och på datorn med bilder och artiklar som inspirerar eller rör ämnet. För ljudboksserien Kämpa tjejer! har jag hur mycket som helst och det kommer hela tiden mera. De teman jag tar upp är hyperaktuella. Jag skriver om utmattning, framgångshets, hälsotrender och vår tids journalistik. Men också om vänskap, stora drömmar och längtan efter tillhörighet.
Nu kör jag snart sista rycket med Kämpa tjejer. Redaktören har sagt sitt: ”Funkar utmärkt!” och ”Underhållande!” (Hurra!) Inspirationsmapparna fortsätter att fyllas på, men i så fall till en eventuell säsong 2. Nu ska jag släppa den här serien. Ska bara dubbelkolla… Ska bara putsa lite på dialogen… Ska bara…
Lycka till med ditt skrivprojekt i sommar och hoppas du tankar massor med författarbensin!
Hämtar du inspiration från verkligheten när du skriver? Eller är det så att du låter fiktionen bli verklighet? Skriver du om dig själv eller lånar du från andras liv? Eller hittar du på helt själv?
En kan ju lätt tro att jag får massor med inspiration till att skriva barnböcker från mina tre barn och att det är därför jag skriver barnböcker. Så är det faktiskt inte alls. Jag började skriva barnboksmanus långt innan jag fick egna barn och har nog inte hämtat inspiration från dem till något av mina barnboksmanus. Snarare är det så att jag får inspiration från mina egna känslor och tankar. Kanske sådant som har funnits med mig som barn eller sådant som jag som vuxen vill förmedla till barn nu. Det som har underlättat är kanske snarare att jag vet hur det är att vara förälder och försöker tänka mig in hur det uppfattas för ett barn när jag som vuxen bara tjatar och säger nej till exempel. Jag utgår nästan alltid från en känsla när jag börjar skriva.
När jag skriver för vuxna utgår jag också från en stark känsla. Ibland kan jag utgå från en självupplevd känsla, men många gånger kan jag istället skriva om något jag är rädd för ska hända mig och genom att skriva tillåts jag gå in i den känslan som jag tror att den upplevelsen skulle ge mig. Om jag till exempel är rädd för att bli lämnad, då kan jag välja att skriva att karaktären blir lämnad. Då får jag gå in den känslan och bearbeta den fast jag inte har varit med om den. Eller om jag verkligen drömmer och längtar efter något som jag kan inte kan göra eller få i verkliga livet så lever jag ut det i mina berättelser istället. En gång har jag till och med längtat och önskat efter att göra något och låtit karaktären göra just det och sedan har jag ett bra tag senare gjort samma sak som karaktären. I sådana stunder undrar jag om vi författare är lite galna när verklighet och fiktion går in i varandra på ett märkligt sätt. Jag spelar ofta upp scener i mitt huvud och för gärna samtal och pratar högt för mig själv hemma. Det är som leva lite i två världar. Ja, ni hör ju själva hur galet det låter.
Ju mer jag skriver desto längre ifrån mig själv lyckas jag komma. Jag kan mer och mer gå in i karaktärer som är långt ifrån mig själv och inte alls lik mig i personligheten. Det är väldigt spännande att låta karaktären agera på ett sätt som jag själv aldrig skulle göra. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och därför är det extra spännande att fundera över hur och varför människor och karaktärer agerar som de gör. Människor inspirerar mig. Människor är oförutsägbara och förunderliga och det vill jag gärna utforska när jag skriver.
När jag skapar en karaktär hittar jag både på och lånar egenskaper från mig själv och från andra i min närhet och skapar en påhittad karaktär.
Att få leva i flera världar, en verklig och flera fiktiva är fantastiskt. Det är nog en av anledningarna till varför jag tycker så mycket om att skriva. Det är ingen flykt, det är något som ger en ytterligare dimension till livet.
Jag har pyttelite redigering kvar av ljudboksserien Kämpa tjejer! Ska bara rensa i favorituttryck jag kan ha använt några gånger för mycket och kolla flytet i dialogerna. I början av augusti ska allt vara klart och en suverän skådespelare och komiker ska läsa in manuset. Min serie är en komedi, jag vet inte vad jag ska kalla den för annars, men det är förstås en genre som används mer inom dramatik än litteratur.
En humorförebild inom litteraturen är Bridget Jones’s Diary av Helen Fielding som kom ut redan 1996. Bridget Jones blev en serie om fyra romaner och två långfilmer om en annorlunda ”never seen before” hjältinna eftersom hon var en kedjerökande och ständigt bantande singel. Bara att Renée Zellweger var tvungen att gå upp i vikt för rollen säger ju en hel del om våra ideal.
Det är annars i film och tv-serier jag hittar mina förebilder inom komedi. Bridesmaids(2011) med antihjältinnan Annie, både spelad och skriven av Kristen Wiig, är den främsta. En människa vars drömmar gått i kras och som förnedras gång på gång när hon försöker göra ”rätt” och som när hon träffar polisen Rohdes för första gången uppmanas att ta tag i sitt liv. Han som senare visar sig vara den rätte. Filmen vann en Oscar för bästa manus och är en stor inspiration.
Min hjältinna heter Jossan och är en 23-årig journaliststudent med telefonskräck. Hon har fått praktikplats på hälsomagasinet Fit, men har aldrig tränat i hela sitt liv. Hon vill också bara göra rätt och då förstår du hur det kommer att gå…
Hur är mitt manus då? De som har läst tycker att det är roligt. Flera har skrattat högt, och inget gör mig gladare. Är väldigt spänd på att få fler reaktioner! Samtidigt är det så många proffs i film- och tv-branschen som säger att inget är svårare än humor…
Vi får väl se om det blir tjära och fjädrar i kommentarsfältet i Storytel-appen i oktober. För då släpps den!
Förra veckan var det 20 år sen första avsnittet av Sex and the City sändes. Jag tror att få serier påverkat unga kvinnor (och en hel del unga män) så mycket eller för den delen varit så viktig i skapandet av bilden av coola New York där alla vill bo.
Sex and the City har påverkat mig på många plan, inte minst som författare och manusförfattare. I media har det ofta stått att serien handlar om vänskap mellan fyra kvinnor, men jag har aldrig tyckt att den gör det utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Under vårens tv-seriekurs på StDH, med analys av kurskamrater och den eminente läraren Alexander Skantze, kom det fram att serien handlar om att hitta kärlek i en ytlig men underbar värld.
Sex and the City bröt tabun. Minns att jag satt hemma hos mina föräldrar som hade TV3 och rodnade när jag såg några av de första avsnitten. ”The Rabbit” – bara att skriva om en sån sak!
En av alla favoritscener är den i pilotavsnittet när Charlotte ska dejta en alfahanne och hålla på sig, vilket resulterar i att han delar hennes taxi hem men åker vidare till en klubb för att han ”måste ligga inatt”. Så klart är det Samantha som senare raggar upp honom!
Jag minns min första resa till New York och hur kul det var att besöka de balla klubbarna, barerna och restaurangerna som synts i serien. Låg till och med i en säng på en bar och drack drink precis som de gjorde i serien, haha! Jag var ett dedikerat fan och köpte en Marc Jacobs-jacka inspirerad av seriens fantastiska mode skapat av ikonen Patricia Field. Sex and the City är den serie som betytt mest för mig åren runt 30 då även jag sökte kärlek i en ytlig värld, fast runt Stureplan. Och jackan hade jag på mig när jag träffade min man för första gången, men det är en annan historia…
När jag var i New York första gången var jag där som copywriter på jobbresa. Då hade jag ingen aning om att jag skulle börja drömma om att bli manusförfattare, skriva tv-serier och sitta i ett så kallat writers room. Alltså ett rum där du jobbar i grupp med andra författare. (Missa inte artikeln om SATC:s writers room i Vanity Fair, tack Amanda för tipset.) Det fanns inte på kartan.
Men. I fredags skrev jag klart mitt första tv-serieavsnitt! Efter två års heltidsstudier är jag manusförfattare på riktigt! Tjoho!! Det är en komediserie som kommer att gå på en stor kanal till våren, och med tanke på Sex and the City som handlar om att hitta kärlek i en ytlig värld kan jag hinta om att jag har inspirerats av min gamla favoritserie.
Inspireras av det du gillar och ha en härlig vecka!
Har du idétorka och inte vet vad du ska skriva om? Eller går det trögt med skrivandet? Ett sätt att komma igång att skriva på är att utgå från en känsla. Tänk på något som skulle göra dig riktigt ledsen, arg, stolt, lycklig eller rädd.
Skriv en kort berättelse utifrån en känsla som du väljer. Du kan blanda fantasi och verklighet. Även om du utgår från dig själv så hitta på att det handlar om någon annan.
Från de starkaste känslorna föds berättelser. Ibland kan det vara lättare att börja en berättelse när en har ett tema att utgå ifrån. Tänk till exempel på vad kärlek betyder för dig. Är det kärleken mellan ett par, mellan förälder och barn, mellan syskon, mellan vänner, mellan människa och djur?
Utgå från vad kärlek är för dig och skriv en kort berättelse. Gestalta och hjälp läsaren att få bilder i huvudet på hur denna kärlek yttrar sig.
Förhoppningsvis får du själv en massa bilder i ditt huvud och kan skriva en längre berättelse utifrån dessa korta skrivövningar! Låt fantasin och orden flöda. Och du får väldigt gärna dela med dig av din berättelse här i kommentarerna!
Oj, oj, oj. Det är mitt näst sista inlägg på Debutantbloggen innan ett nytt gäng tar över. Känns så konstigt. Och lite sorgligt 😦 Kommer verkligen att sakna att blogga här varje måndag men nya äventyr och utmaningar väntar för mig 🙂
Så jag tänkte att mitt näst sista inlägg skulle få bli ett med glimten i ögat 😉
Med hjälp av några av mina författarkollegor som också skriver romance så kommer här en liten lista på bekännelser 🙂
Under intensiva skrivperioder blandar jag ihop namnen på mina barn och mina karaktärer. I texten blir det allt som oftast rätt, men barnen kan vara ganska förvirrade en period.
Jag har konversationer med mina karaktärer, ut högt och inte enbart när jag är ensam.
Instagramkonton som @menandcoffee, @badboysofinsta mfl. hänvisas alltid till som research … ALLTID
Jag brukar googla bilder på barbröstade vältränade män när skrivandet går segt. För inspiration. Ni vet.
Med undantag för min äkta hälft föredrar jag män i bokform.
Jag har drömt att jag har flirtat med en av mina manliga karaktärer och blivit nobbad. Jag önskar att drömmen tog slut där, men nej… Istället hade en lång utläggning om hur jag skapat honom och att han inte kan hitta någon som förstår honom bättre än jag. Han lät sig dessvärre inte övertalas.
Jag brukar öva på föredrag, intervjuer osv. i mitt huvud när jag kör bil, duschar mm. Ni vet, så att jag är förberedd inför när jag slår igenom stort och får hålla alla dessa saker.
Egentligen önskar jag att det fanns en subgenre för konfliktfri romance, för när mina karaktärer är olyckliga är jag också olycklig.
Innan intervjuer och författarframträdanden lyssnar jag alltid på samma sång. Den får mig på bra humör och sätter mig i rätt stämning för att vara utåtriktad och lättillgänglig/välkomnande.
Trots att jag har läst ett manus så många gånger att jag tappat räkningen kan jag fortfarande gråta av lycka när problemen skingras och kärleken vinner på slutet.
Jag fulgrät så ögonen svullnade igen medan jag skrev en sorglig scen och jag gråter varje gång jag läser den.
Nej, sexscenerna som jag skriver är inte hämtat från personliga erfarenheter … i alla fall inte allt.
Ja, jag är lite småkär i mina manliga huvudkaraktärer.
Så här vill jag göra ibland när någon säger: ”Jaha, du skriver sån där tantsnusk!”
Och med det så vill jag passa på att önska er en underbar Jul med era nära och kära. Ta det lugnt, försök att inte stressa och …
Ha en riktigt GOD JUL!!!!
Ps. Om ni vill fortsätta följa mig och min påbörjade författarkarriär även efter mitt sista inlägg nästa måndag så kika in på min blogg www.christinaschiller.com eller min instagram @c_schiller
Ni vet när man kommer till det där stadiet i skrivprocessen där man är så trött på sitt manus, på sin egen text, att man kan kräkas på det?
Där befinner jag mig just nu.
Och jag får nästan tvinga mig själv att öppna dokumentet för att redigera.
Jag är så trött på det.
På mina egna ord och meningar.
Men jag vet att det kommer att gå över (hoppas jag) även denna gång. Det gjorde det med Hemligheter små i alla fall. Där hade jag också en period efter att allt fallit på plats i manuset som jag blev så sjukt trött på det att jag inte ville läsa det något mer. Där jag bara ville att det skulle vara färdigt någon gång.
Precis som då, så försöker jag bota denna trötthet med filmer och böcker. Romantiska sådana. En av mina favorit filer att titta på när jag behöver inspiration är Notting Hill. Den har jag sett fler gånger än jag har fingrar. Även Stolthet och fördom är en favorit. The Lucky One hamnar också högt upp på listan.
Så i helgen har jag haft filmmaraton och kollat på alla mina favoriter 🙂 Varvat med redigering förstås. Jag studerar gester, ansiktsuttryck, hur de bygger upp scenerna känslomässigt, vilka känslor som väcks hos mig som tittare osv. och sedan tar jag med mig detta in i redigeringen.
Prokrastinering skulle vissa kanske kalla det, men jag säger fördjupning i konsten att skriva romance 🙂
Det är sånt här man kan ägna sig åt när mannen tar med yngsta sonen till farmor och tonåringen sköter sig själv 🙂
Idag blir det till att bita ihop och fortsätta redigera. Och kanske kolla på en film eller två mellan varven 🙂
Jag är lite vilsen just nu när jag inte har något manus som behöver mig varenda lediga sekund jag har.
Kanske borde jag fila på synopsis för del tre? Eller göra research för Brutna små regler? Eller egentligen bara något som har med skrivandet av Brutna små regler att göra, men istället gör jag typ allt annat medan jag väntar på att feedbacken från min redaktör ska trilla in.
Kollar Facebook – typ var femte minut eller så för att se om någon skrivit något intressant i gruppen Författare på Facebook.
Fixar te – för man måste ju ha te, så är det bara.
Kollar Instagram – där postas det alltid nya roliga saker från en massa författare jag följer 🙂
Fixar nytt te eftersom det andra troligtvis blivit kallt.
Plöjer romance böcker från min ”Att läsa”-hög – för jag menar man kan aldrig bli trött på romance böcker 🙂
Går promenader med lilla hunden.
Läser författarbloggar – det är roligt att se hur andra författare har det i sin författarvardag. Lite som Instagram men här får man mer.
Tvättar och diskar – har man en tonåring och en pre-teen så … ja jag behöver nog inte säga mer.
Fixar ännu mer te 🙂
Syr lite – måste ju fixa en klänning (eller två) att ha på bokmässan.
Bloggar lite – eller försöker i alla fall 🙂
Youtub:ar (är det ens ett ord?) tal och paneldebatter med de riktigt stora romance författarna – fasiken vad bra de är. Jag vill också bli så bra när jag blir stor!
Här är två av mina favoriter som jag verkligen tycker att ni ska kika på:
Önskar er en härlig måndag och en bra start på veckan. Nu ska jag gå och göra mig lite te 🙂
Det är verkligen roligt att läsa era texter så fortsätt att dela med er i antingen en kommentar, länka till din blogg eller hör av dig till oss på vår mejl, Facebooksida, Twitter eller Instagram!
I dagens skrivövning så vill vi att ni skriver en scen som slutar med meningen: Hon/Han skulle göra vad som helst för att vrida tillbaka klockan fem minuter.
Du har skrivit klart ditt manus. Redigerat, filat och putsat på det och du känner dig äntligen klar. Det är dags att ta steget att skicka in din ögonsten till förlagen och förhoppningsvis ta dig igenom nålsögat. Men du har en sak kvar att göra innan du kan trycka på skicka knappen, nämligen skriva det där fruktade följebrevet.
Det värsta du kan göra i detta läge är att börja googla på följebrev och förvänta dig att hitta exempel på hur de kan vara utformade, tro mig för jag har själv gjort det misstaget. Om du hade lite lätt ångest innan du googlade så kommer du att sitta likt Goldie Hawn i filmen Tjejen som föll överbord efter att ha läst hur otroligt viktigt följebrevet är för att förlaget ens ska ta en titt på ditt manus.
Visst är följebrevet viktigt, det är där du ska presentera dig själv och ditt manus så lockande att personen som läser det blir nyfiken på vad du skrivit för något. Men mer än så är det egentligen inte. Resten är upp till manuset.
När jag skrev mina följebrev, efter att jag slutat mumla osammanhängande, så försökte jag göra dem personliga och visa vem jag är utan att skriva det rakt ut. Jag hade med en kort beskrivning av manuset och även ett litet stycke där jag tog upp vad jag vill med mitt författarskap. Krångligare än så behöver det inte vara.
Så, ta ett djupt andetag och skriv de där följebreven. Bara gör det. För om du har ett tillräckligt bra manus så kommer du att få ett ja, med eller utan det perfekta följebrevet. För i ärlighetens namn, blir vi författare någonsin helt hundra procent nöjda med något vi skriver?
Och för att öka chansen att den som ändå ger sig på att googla följebrev faktiskt ska få upp ett exempel på hur ett kan se ut och inte bara en massa tips och råd och ord som påpekar hur otroligt viktigt det är att ha ett riktigt bra följebrev, så tänkte jag dela med mig av det som jag bifogade mitt manus Hemligheter små när jag skickade det till HarperCollins Nordic.
Så här kommer det, mitt ena följebrev, i sin helhet!
Hej!
Mitt manus som jag skickar in till er har ni redan läst delar av då jag var med och tävlade i Författartävlingen 2015 som ni anordnade. Jag fick skicka in hela mitt manus till er men sen tog det stop. Jag lät det inte stoppa mig utan jag har fortsatt att jobba på manuset då jag tror på det, det har en bra story och karaktärerna griper tag i en. Efter några vändor hos testläsare och lektör så har jag redigerat, skrivit om och skrivit nytt och manuset har genomgått en totalrenovering.
Hemligheter små (ja manuset har även fått ett nytt namn) är en nutida Romance och är den första fristående delen i en planerad trilogi. Del två är påbörjad och går under namnet Penseldrag.
Svensk Romance är på frammarsch just nu och det är en genre jag älskar och brinner för. Mitt mål med skrivandet är att dela med mig av mina berättelser, ge läsarna en upplevelse och få dem att förälska sig i mina karaktärer. Med hårt arbete är allt möjligt och jag tar mitt skrivande på största allvar. Jag är öppen för feedback och villig att lägga ner det arbete som krävs för att manuset ska bli så bra det bara går.
Här kommer en kort beskrivning av manuset: Alexandra Kristensen lever för att fotografera och har lyckats skapa sig ett namn inom konstvärlden med sina nakna och utlämnande fotografier. Men själv har hon fler hemligheter än Area 51 och hon vaktar dem lika väl. Med kameran i händerna kan hon fly verkligheten för en stund och glömma det som lämnat så många ärr på hennes hjärta och kropp. Ett telefonsamtal förändrar allt och utan förvarning kastas hon rakt in i det hon försökt att glömma och mannen som hon svurit på att hålla sig undan kommer kraschande in i hennes liv igen, på fler sätt än ett.
Efter broderns tragiska olycka och familjens långsamma sönderfall har Daniel Bergnér bara fokus på en enda sak: Handelsträdgården han äger och driver ska bli den största och bästa i hela Värmland. Men när det förflutna knackar på dörren vänds livet upp och ner och han tvingas ta i tu med allt det som han försökt att glömma. Framförallt flickan med de blåa ögonen. Flickan som han älskade men som inte älskade honom, utan hans bror.
När ödet, eller kanske bara en helt vanlig hare, för Alexandra och Daniel tillsammans igen räknade ingen av dem med den passion som skulle flamma upp. Trots deras försök att ignorera känslorna dras de till varandra och snart befinner de sig i ett hett men komplicerat förhållande. Men vad händer när hemlighet efter hemlighet sakta gör sin väg ut i ljuset? När det man trodde att man visste inte ens är hälften av vad som är sanningen?
I sann Romance anda så får de varandra till slut men vägen ditt kantas av hemligheter, skuldkänslor, ärrade hjärtan och rädslan för att bli sårad eller att såra.
Att gå vidare betyder inte att glömma. Det betyder att acceptera det som hände och fortsätta leva.
Vem är då jag som skrivit manuset som jag nu hoppas att ni känner att ni bara måste läsa.
Här kommer en liten faktaruta om mig:
Namn: Christina Schiller
Ålder: 34
Stjärntecken: Skorpion
Familj: 2 barn, en äkta man och en tokig kinesisk nakenhund
Yrke: Sömmerska
Motto: ”You have to work for it”
Har ni några frågor är det bara att höra av er.
Med vänlig hälsning Christina Schiller
Nu ska jag bara ta till mig mina egna råd och inte noja så mycket över om mitt brev jag sitter och filar på just nu är tillräckligt bra, tillräckligt perfekt, för att ta mig igenom ett ännu mindre nålsöga.
Vi får hålla tummarna för varandra helt enkelt!
Den senaste veckan har jag funderat mycket på det här med marknadsföringen av Hemligheter små. Jag har skrivit ner tankar och idéer på hur och vad jag kan göra för att nå ut med min lilla bok, så att folk får upp ögonen för den.
Hemligheter små ges ut i Silk serien som är en del av HarperCollins Nordics massmarknads sida, dvs. Harlequin böckerna man ser i dagligvaruhandeln. Detta gör att jag inte har en PR avdelning bakom mig utan jag kommer att få sköta all marknadsföring själv. En av fördelarna med att ges ut i Silk serien är att Hemligheter små kommer att skickas ut till alla som prenumererar på Silk, så redan där har jag ett antal läsare inom rätt målgrupp som förhoppningsvis kommer att läsa och tycka om Hemligheter små. Kanske till och med rekommendera den till andra. För det är ju det man vill uppnå, att folk pratar och rekommenderar ens bok.
Men hur når man dit då? Hur når man ut genom bruset?
Det är frågan jag ställt mig själv ett antal gånger sedan jag började skriva. Och om någon sitter på svaret så får ni väldigt gärna höra av er 🙂
Spenderade söndagen med att planera inför den kommande marknadsföringen av Hemligheter små.
Orden: Om du inte syns, så finns du inte ligger det mycket i tror jag. I alla fall när det gäller att nå ut med sin bok och sitt författarskap i den stora konkurrensen som finns där ute. Och hur skrämmande det än är så är det något jag tagit fasta på när jag skrivit på min marknadsföringsplan. Ja, när jag känner mig obekväm med att göra något så gillar jag att planera och att vara förberedd. Nästan in i minsta detalj, lite svängrum måste finnas kvar för spontana saker.
Några av punkterna på min lista är följande:
Boka in så många signeringar som det går under veckorna efter boksläppet (först och främst i Västra Götaland, för att det är där jag bor och även i Värmland, för att det är där Hemligheter små utspelar sig)
Skicka ut pressmeddelande (kommer att göras ca 1 vecka innan boksläppet)
Ta kontakt med lokalradion (både i Västra Götaland och Värmland) och se om de kanske är intresserade att göra en intervju eller liknande.
Kontakta utvalda bokbloggare och se om de kan vara intresserade av att recensera boken.
Skapa en annons på Facebook, gärna redan när boken finns att bevaka hos diverse nätbokhandlare.
Var aktiv på sociala medier och posta sådant som är relevant för ditt författarskap och boken.
Var inte rädd för att prata om boken, med alla som visar minsta lilla tecken på att vara nyfiken. Var stolt över vad du åstadkommit.
Förbered en kort pitch om vad boken handlar om som du kan ta till när frågan vad den handlar om kommer, då slipper du stamma fram något osammanhängande och eventuellt tappa intresset hos den som frågade.
Var med på bokmässor.
Planen är att när Hemligheter små finns där ute på marknaden så ska jag göra något för boken varje dag. Ringa eller mejla om att boka in en signering, mejla tidningar och se om de är intresserade av att skriva något om mig och boken, ha en tävling på Instagram eller Facebook där man kan vinna min bok osv. Litet eller stort spelar ingen roll så länge som jag gör något varje dag.
Att nå ut med sin bok är som ett långdistanslopp tror jag och det gäller att hålla i hela vägen, ända tills man springer över mållinjen. Tills man får det där genombrottet. Så just nu laddar jag inför att startskottet ska gå och jag påbörjar mitt långdistanslopp. Hur det hela kommer att gå vet jag inte men jag kommer ge allt jag har, det kan jag lova. Och det kommer att komma en del 2 på detta ämne också. Jag måste ju hålla er uppdaterade om hur det går med min marknadsföringsplan.
Hur tänker ni om det här kring marknadsföring av er bok? Ser ni fram emot det eller är det mer en skräckblandad förtjusning som för mig?
Debutantbloggen 