Varför skriver du?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland funderar jag över varför jag fortsätter att skriva.

Särskilt när orden vägrar komma. När frustrationen över att jag borde skriva men orden verkar ha tagit slut, eller fastnat någonstans där inne och vägrar komma ut, blir så stor att det kryper i hela kroppen. När inte ens mutor så som choklad fungerar för att få det att lossna.

När jag kan sitta i en hel timme och enbart få ner några enstaka ord.

Arbetet med Hemligheter små har varit slitigt. Jag har kastats mellan ren förtvivlan och otrolig glädje. Jag har gråtit, svurit, skrattat, dansat runt och klappat händerna i lycka och även känt mig helt tom och likgiltig.

Så varför jag utsätter mig för den här känslomässiga bergochdalbanan, ännu en gång. Där jag på bara några minuter kan gå från eufori till nattsvart tvivel. Och tvärtom.

För att om jag inte skulle göra det skulle jag nog explodera.

För att trots den bergochdalbana som det ändå är att skriva och färdigställa en bok, så får det mig att må bra. Det skänker mig glädje, både under skrivandets gång och att faktiskt slutföra det. Att ha ett råmanus som man kan polera Och putsa tills det blänker. Så länge som det gör det, gör mig lycklig, så kommer jag att fortsätta skriva mina historier. För nu när jag äntligen hittat hit, till författarens underbara värld, så kan jag inte tänka mig att inte vara en del av den och förhoppningsvis kommer jag att stanna här ett bra tag.

 

Att sitta vid datorn och inte skriva

bildmaricakallner16Tjo!

Jag känner mig inte som en inspirerad person. Inspirationen väntar jag inte på. Väntar inte på min musa. Jag har rutiner. Sätter igång skrivandet klockan 07.00 och skriver fram till 09.30. Då tar jag paus och dricker kaffe och lyssnar på Ring P1.  Från klockan 10.00 – 12.00 läser jag andras texter och ger respons eller lektörsutlåtanden. På lunchen värmer jag min matlåda och lyssnar på P1. Under eftermiddagen pluggar jag, jobbar med skrivpedagogiken och ringer jobbsamtal och skickar jobbmejl och annat som får mig att känna mig som en kontorist. Det är min skrivardag. Jag har rutiner. Struktur.

Eller?

Plötsligt fungerar inte min rutin. Plötsligt kan jag inte sätta igång skrivandet.  Det är att tappa bort orden. Inte hitta dem. Förlora orden. Bli tyst. Inte skriva. Sitta vid datorn och inte skriva. Min musa var är du?

Inspiration. Det där jobbiga och ouppnåeliga. Som en kan vänta och vänta och vänta och vänta på. Ingen musa knackar på dörren. En känner ingen lust. Kanske bara en längtan efter att skriva. Kanske bara ett tomrum.

Längtar tillbaka till mornarna med skrivandet. Kanske romantiserar jag de forna dagarna – gick det verkligen alltid bra? Nej, antagligen inte. Men när det inte gick bra var det ingen fara. För då gick det bra nästa dag. Hur hittar jag tillbaka?

Jag var på Moderna museet i Malmö och såg utställningen Om att vara en ängel. Fotografier av Francesca Woodman. Hennes bilder betyder och har betytt mycket för mig. Det var första gången jag såg dem i verkligheten. Utställningen satte igång någonting i mig. Startade någonting i mig. Inspiration? Kanske. Nej, inte inspiration. Eftertanke? Reflektion? Ja.

Jag har tidigare berättat att jag har svårt att slappna av i skrivandet nu. Att jag koncentrerar mig mer på sidantal och på utgivning än på skrivandet. I detta har jag tappat bort det viktiga i min skaparprocess: utforskandet. Det handlar inte om sidantal, det handlar inte om kvalité eller gångbara berättelser. Det handlar bara om att testa och reflektera och undersöka och ifrågasätta och problematisera. Jag glömmer utforskandet. Räknar sidor. Räknar ord. Tävlar med någon men vet inte med vem.

 

Utställningen Om att vara en ängel påminde mig om det viktiga i mitt skapande – det som är viktigt för mig och det som jag vill och längtar efter.  Jag vet inte hur Francesca Woodman arbetade, men i hennes fotografier ser jag en vilja att utforska och experimentera. Kanske kan jag hitta tillbaka till skrivandet om jag hittar tillbaka till det viktiga.

p.s Vad är viktigt i ditt skrivande? d.s

 

Vem är psykfallet som förföljer mig?

img_6998

När jag skriver är jag inne i berättelsen hela tiden, jag kan aldrig koppla bort den. Det är på gränsen till maniskt. Alltså, jag lever mitt vanliga liv med familj, vänner och ett vuxet jobb men någonstans i bakhuvudet är mina karaktärer alltid med mig.

Helst av allt skulle jag vilja dyka ner i den världen och förlora mig tills jag är klar med historien men verkligheten fungerar inte så. Man måste gå upp halv sex när väckarklockan ilsket ringer, driva på tre motvilliga barn till skolan (oftast i omaka stumpor, rufsigt hår och utan läxböcker) bara för att direkt bli åthutad av en sträng klassföreståndare när vi har glömt extrakläder och lovlappar. Man måste också sköta sitt arbete och upprätthålla en professionell fasad. Eventuellt äta en vegetarisk lunch (med lite bacon om ingen ser) tillsammans med en god vän, boxas hämningslöst med en likasinnad kollega och handla färdigmat på hemköp på vägen från bussen. Om hemmet överraskas av barnens kompisar säger jag att middagen är ekologisk och lagad från grunden.

Däremellan drar jag på mig klackstövlarna och vimlar ut i innerstadens folkliv. Låtsas att trendiga måltider bestående av mellanrätter som kommer in sådär lite skönt i omgångar, är min vardag. Att halva sällskapet är ute och röker och notan slutar på en halv månadslön trots att ingen blev mätt, är helt i sin ordning. Ni fattar.

Fördelen med den röriga tillvaron är att jag får besöka inspirerande miljöer och träffa spännande människor som hela tiden ger mig nya idéer till berättelsen. Kanske är restaurangen vi valt perfekt för en bråkscen mellan karaktärerna. Kanske kan någon av dem slänga ur sig just den där frasen som den bittra kvinnan i baren nyss sa om att alla män är lata och helt befriande från känslor. Kan det verkligen stämma att det kostar 20 000 kronor att specialsanera en sanitär olägenhet mitt på Sergels torg som min biodejt berättade? Ni hör ju, allt detta måste helt enkelt dokumenteras.

Precis så besatt härjar min hjärna under skrivprocessen när den går på högvarv. Får jag ett infall antecknar jag det, inget går förlorat.

Först använde jag notisar. Skrev korta rader eller signifikanta ord på de gula klisterlapparna och fäste vid datorn. När skrivbordet såg ut som jag föreställer mig att ”Palmerummet” måste ha sett ut i slutet av åttiotalet (med risk för att mitt pappersarbete helt saknade verkshöjd förstås) köpte jag istället en stor stilig svart anteckningsbok. Det kändes franskt att plocka fram den närhelst det kom en ingivelse till mitt manus. Det visade sig emellertid att anteckningsboken inte fick plats i min enda rimlig handväska och jag kasserade idén (på den ostrukturerade asiatiska middagen i jetsetvimlet måste man ha en väska som matchar klackskorna och samtidigt får rum i den trånga baren – livsviktigt!).

Det var då jag kom på det, telefonerna.

Jag har två mobiler. Inte för att jag är kriminell – jag är statligt anställd. Den ena är min privata från vilken jag sköter hela mitt författarliv och den andra tillhör mitt riktiga jobb. Den är min arbetsgivares. Min egen är jag beroende av, den enda ägodelen jag har med mig i princip överallt. Även när jag går på toaletten.

Jag började messa bokimpulserna från min privata mobil till jobbtelefonen. Någon måste ju ta emot meddelandena och det blev ett sätt att notera händelserna. Dessutom väcker det märkligt nog inte några konstiga reaktioner hos omgivningen om man plötsligt drar upp en telefon mitt i ett samtal eller under ett möte. Det uppfattas som normalt.

Mobilerna var den optimala lösningen och jag praktiserade knepet hardcore. Fram tills jag för någon vecka sedan satte morgonkaffet i halsen när jag läste nyheterna. Det var en artikelserie som handlade om it-säkerhet och risken för dataintrång hos svenska myndigheter. De av er som lyssnade på Statsministerns tal under Folk och Försvar eller tog del av den efterföljande debatten i media vet vad jag menar. Myndigheten där jag själv arbetar anklagades exempelvis för att ha haft bristande säkerhetsrutiner när det gällde it. Rubriken träffade som en blixt. Vilken bild möter den som skannar av den senaste trafiken  till min jobbmobil?

Jag såg framför mig hur jag skulle bli inkallad till ett allvarligt samtal. ”Anna, det är en galning som försöker komma i kontakt med dig. Du har 739 sms från samma avsändare. De senaste tio meddelandena lyder: ”Följer efter in och tar av sig skorna, sitter på huk bredvid”, ”Huvan faller av, det är Karim”, ”Fredrik är speltorsk, köper kokain via signalappen – ladda ner den”, ”Göran är en kattmänniska”, ”Dödsorsaken hängning syns under obduktionen”, ”Medvetslöshet är en glidande skala”, ”Ett trubbigt slag mot huvudet ger flisor i hjärnan”, ”Mordutredning är inte allmänhetens åkning”, ”Fiber från tröjan kan fastna på spiken” och ”Margareta Öhman”.

Herregud, vad skulle jag ha svarat? ”Eh jo, det är så här, jag gillar och skriva och…” Jag skulle antagligen stamma fram orden medan alla i rummet strängt tittade på mig och någon irriterat avbröt.

”Anna, det verkar vara en djupt störd människa som förföljer dig, en total knäppgök. Förstår du allvaret? Vi har dessutom spårat numret. Det finns kopplingar till ett mycket suspekt företag i ditt närområde. Du kan aldrig ana vad rörelsen heter. Stockholm psycho AB.”

Det slog mig att psykfallet är jag.

fullsizerender

Att känna in miljön, och vikingar…

Thomas”Använd dina erfarenheter!”

Det är en uppmaning man ofta hör när det handlar om hur man skall skriva. Och jo, det är ju sant.  Det gäller oavsett vad man skriver om. Även om du skriver om en påhittad fantastisk plats kan du använda delar av egen erfarenhet. Hur låter det när man gör upp en eld? Hur luktar en skog? En avfallsdump? Och så vidare…

Förrförra veckan skrev jag om att man inte kan ta semester från sin hjärna. Det som är minst lika sant är att man inte kan, eller i alla fall inte bör, ta semester från sina sinnen. Direkt efter ConFuse åkte jag med familjen till Island. Man kan ifrågasätta det visa i att spendera en vecka i 40 graders värme, med maxad luftkonditionering, och en intensiv kongress, och ytterligare en flygresa till ett land där en av fyra man möter på stan har mössa på sig fast det är mitt i sommaren…

Jag blev tvärsjuk…

Men men, skam den som ger sig. Det var bara att bita ihop. Delar av dagarna hängde jag med familjen på aktiviteter, och delar av tiden (ganska stora delar faktiskt) spenderade jag nerbäddad i sängen…

Men som sagt, man åker inte hela vägen till Island utan att försöka få se någonting. Och har man till exempel bokat in en ridtur med familjen så har man. Eller hur?

Att man har feber är ju en bisak då. Likaså att vädret hade blivit kraftigt sämre än vad det var när vi kom. (Det var för övrigt dagen vi kom jag konstaterade att typ var fjärde person hade mössa på sig)

Vi hade givetvis valt en ridtur med tema älvor. Vi tittade på älvornas kyrka, på kullar där man inte fick slå gräset och hus man inte fick riva.

Det, och terrängen är givetvis kul både för barnen och författarpappan.

Men låt mig säga så här: Skall jag någon gång skriva om en viking som rider över isländska slätter, berg och kullar, en viking som har feber, en viking som rider genom isblandat regn som faller på tvären; skall jag göra det då vet jag hur det känns!

Skall jag någon gång skriva om hur det känns att skriva blogginlägg efter första dagen tillbaka på jobbet, nästan utan röst, och efter att ha sovit 15 minuter natten mellan lördag och söndag då vet jag hur det känns också!

Fast det första alternativet ger mer spännande bilder i huvudet, eller hur?

Nu skall jag fortsätta samla på upplevelser och intryck! Man vet aldrig när man kan behöva dem…

Isländskt vattenfall

Island…

Þingvellir

Þingvellir

Lördagsenkäten: Vem eller vad, förutom specifika författare, har betytt mest för ditt skrivande?

ChristinaChristina Lindström: Vad? Läsning. Vilka? Västerbotten-Kurirens före detta chefredaktör Lars Westerlund och tjejtidningen FRIDAs före detta chefredaktör Britt-Marie Rasque var väldigt uppmuntrande när jag under mina tonår skrev för deras tidningar. De fick mig att tro att jag verkligen kunde skriva. Nu är min man en klippa, eftersom han ger mig skrivtid (”Jag lagar middagen, skriv du om du har flow!), böcker och tidningen Skriva. Men framför allt firar han mig varje gång jag får ett manus antaget, och engagerar sig i hela utgivningsprocessen.

FredrikFredrik Frängsmyr: En av mina bästa vänner Linda Gustavsson. Vi mailade alltid massor fram och tillbaka (på den tiden man mailade när man ville något) och lite då och då droppade hon att jag borde skriva en bok tills en dag när jag inte orkade höra tjatet längre utan satte mig ner och skrev. 🙂

bildFelicia Welander: Min vän Josefin som jag tillägnat ”Kanske imorgon” till. Vi hade orden som vår lekstuga under hela vår uppväxt, från vi var sju tills vi var sjutton. Att vi hade så fasligt roligt med ord och berättelser då – i allt från noveller, dåliga filmmanus, låttexter, romanutkast, hemliga lappar, shower och skämt – lade grunden för hur jag ser på ord idag. Både hon, vårt gemensamma intresse för skrivande, vår vänskap och sorgen efter henne har påverkat mitt liv och mitt skrivande oerhört.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_nJohan Ring: Om vi bortser från det självklara – läsande – så måste jag nog svara film.
Jag har alltid älskat film, jag har alltid sett mycket film. Och parallellt med läsandet (hos mig växte de två passionerna fram samtidigt, och nästan i symbios med varandra) så började jag via filmerna intressera mig för själva hantverket att skapa en berättelse.

ThomasThomas Årnfelt: Funderade en stund, sen kom jag på att jag nog delvis redan svarat på detta i mina blogginlägg. Min syster för att det var hon som fick mig att inse hur kul det var att skriva, min hustru för all uppmuntran och den där julklappen som jag skrev om i mitt allra första inlägg, och sedan kanske jag måste säga den lilla skrivgrupp vi har som ger arbetet ett sammanhang, och som har hjälpt mig att lyfta mig ett par hack.

Att stjäla eller inte stjäla, det är frågan.

När jag har svårt att komma igång med skrivprocessen (och det har jag, genomlever just nu skriva-andra-boken-ångest) brukar jag läsa. Jag försöker välja ut litteratur som är i samma genre, tar upp samma frågor eller har samma stil som det jag vill skriva. När jag läser är jag ute efter två saker: att bli inspirerad och känna ”tänk om jag kunde skriva så där” och att bli peppad och känna ”så där kan ju jag också skriva”. Med andra ord behöver jag både djupa, välskrivna alster och lättsam underhållningslitteratur ;-).

Ett problem jag dock ofta stöter på är att min läsning inkräktar på min idéprocess. Så snart jag upptäcker något som påminner om det jag själv tänkt skriva börjar jag ifrågasätta min synopsis. Jag blir rädd att någon ska tro att jag stulit handlingen från en annan författare och börjar i värsta fall tvivla så mycket på min egen idé att jag försöker ändra den. Detta, har jag upptäckt, är dock inte det minsta produktivt.

Då jag skrev deckarmanus fick jag ofta höra att det var viktigt att läsa mycket annan kriminallitteratur, men ju mer jag läste desto mer inspirerades jag, om än omedvetet. Jag såg scener framför mig som jag senare insåg kom från andras böcker (t.ex. en hund som hittar ett lik i skogen).

Så, hur ska man egentligen förhålla sig till annan litteratur? Ska man låta sig inspireras och kanske till och med stjäla lite, eller ska man försöka skapa något helt eget? Går det ens att låta bli att influeras av sin omvärld?

Då man tänker efter är ju många succéer faktiskt inte helt egna eller unika. Ofta är de istället skapade av skarpsynta personer som identifierat en trend (Hundraåringen…/Forrest Gump, Cirkeln/Harry Potter-Twilight osv). och som är tillräckligt skickliga för att kunna genomföra idén på ett bra sätt.

 

 

Jules Verne – min barndoms största inspiration.

Det finns ett antal författare som mycket tidigt satte avtryck i mig. Den första författaren jag står i tacksamhetsskuld till är René Goscinny som bl.a. ligger bakom både Astrix & Obelix och Lucky Luke. Det var mycket tack vare dessa seriealbum som jag lärde mig läsa.

Nästa författare är Enid Blyton. Hennes Femböcker var så spännande att jag ibland kunde sitta uppe långt in på nätterna och läsa. Som vuxen är jag fullt medveten om att de rymmer både en viss främlingsfientlighet och sexism, men som barn fullkomligt älskade jag dem. Jag plöjde snabbt genom de 21 Femböckerna och 8 Äventyrsböckerna som mamma hade stående i hyllan.

Sedan kom nästa stora förälskelse, Jules Verne. Jag tror det började med Tsarens kurir. En egentligen ganska vanlig historisk roman satt i Tsar Alexander IIs Ryssland. Vad jag inte förstod då var att när boken skrevs 1876, så var den inte fullt lika historisk.

Men även om Tsarens kurir var den första boken så var det inte den som fångade mitt hjärta. Den förtjänsten tillhör helt och hållet En världsomsegling under havet. Jag var helt betagen av Kapten Nemo, ubåten Nautilus och de oändliga världshaven. Någonstans förstod jag dessutom att Jules Verne hade skrivit detta minst 50 år innan det ens fanns några u-båtar.

Snart slängde jag i mig den ena titeln efter den andra: Jorden runt på 80 dagar, Äventyrens ö, Från jorden till månen och Till jordens medelpunkt m.fl. Faktum är att jag tömde Jönköpings stadsbibliotek på allt som Verne hade skrivit.

Det fanns en vision och en positivism i Vernes författarskap som tilltalade mig. Det innebar inte att han var naiv. Många av hans historier handlar om människans girighet, kortsynthet och kompletta idioti. Men ändå genomsyrades hans författarskap av en tilltro på att vi nog en dag, med vetenskapens hjälp, skulle kunna lösa problemen och utforska den fantastiska verklighet som vi bebor.

Verne var alltid mycket noggrann med att underbygga sina historier vetenskapligt. Han använde sig av den vetenskap som fanns tillgänglig mot slutet av 1800-talet och drog ofta teorierna till sin spets. Om han ville skriva en historia för vilken det inte fanns en vetenskaplig bas så såg han till att bygga en egen som han kamouflerade så väl att man som läsare knappt såg skillnaden. Detta gjorde att alla de fantastiska resor han tog med mig på, märkligt nog, också kändes fullkomligt realistiska och trovärdiga.

Jag är övertygad om att det var med Jules Verne som mitt intresse för Science Fiction startade. Han ses ju i allmänhet som något av genrens farfar (tillsammans med H G Wells och några andra.) SF är ju den genre som utgår ifrån vår bästa förståelse av universum och ställer fråga: Tänk om! Verne utgick från sitt viktorianska 1800-talsuniversum och ställde samma fråga. Hans historier blev fantastiska.

Det roliga är att på senare tid har det framträtt en ny subgenre inom SF/Fantasy som kalls för Steampunk. Det är böcker där man gör spännande tankeexperiment med historien. Säg t.ex. att viktorianerna utvecklade datorer, men att de drevs med hjälp av ångkraft! Hur skulle ett sådant universum se ut?

Jag är själv riktigt sugen på att skriva en Steampunk baserad i Sverige. Jag har ett sent 1800-tals universum i huvudet, några karaktärer och en dimmig outline till en historia. Vi får se hur det blir med det. Måste ju arbeta på tredje delen om Erik och Hanna också. Men det finns en dragningskraft i Vernes gamla verk som fortfarande får det att suga i magen. Det vore en ära att få återvända till Vernes universum och se om jag kan skapa något eget utifrån hans vision.

Poesi piggar upp i höstmörkret

När Tomas Tranströmer förra veckan tilldelades Nobelpriset var det många som jublade och under kvällens tv-sändningar tävlade journalister, författare och skådespelare om att spotta ur sig favoritcitat. Deras iver fick mig att dra fram min volym Tranströmerdikter ur hyllan. Där fanns många ord och formuleringar som fick mig att stanna upp, tänka och känna. Hans ord gjorde det poesin gör när den är som bäst: berörde mig. Och jag insåg att det var länge sedan jag läste poesi. Ännu längre sedan jag själv skrev dikter.

Under gymnasiet var poesin min huvudsakliga uttrycksform. När fysiklektionerna blev outhärdliga lät jag blicken glida iväg, ut mot världen på andra sidan glasrutan. Tankarna följde med och blev till ord, rader, strofer och dikter i mitt kollegieblock.

Några av dessa dikter var det första jag publicerade. Tidskriften Ponton upplät tre hela sidor åt mina ord. Dessutom gjorde de en miniintervju med mig där jag kunde kläcka ur mig pretentiösa saker som jag trodde att en blivande författare skulle säga. (Hur länge har du skrivit: ”Alltid.” Favoritförfattare: ”Umberto Eco.” Motto: ”Det är synd om människorna.”) Några år senare fick jag även veta att en av mina dikter kommit med i antologin Mellanrum som gav ut av En bok för alla. Det var stort!

Tranströmers ord öppnade en dörr till den tiden i mig. Tiden i mitt liv då varje ord var på största allvar. Då jag beskrev en färg som ”falu blodröd” och döpte mina samlade dikter till ”Snöängel”. Då jag kände ett släktskap med Sonja Åkesson och Edith Södergran och högläste Walt Whitman med vännerna nätterna igenom.

När jag tänker på den tiden saknar jag den. Jag saknar inte tristessen på gymnasiet eller ängsligheten över vem jag var och skulle bli. Men jag saknar mitt språk.

Då var språket något mystiskt, som skulle utforskas, upptäckas, tämjas och tänjas. Ett levande språk som bjöd in och bjöd motstånd. Språket var medmänniska och fiende.

Idag är språket mitt främsta arbetsredskap och paradoxalt nog måste jag erkänna att det har förlorat lite av sin magiska laddning. I mitt journalistiska skrivande finns inte mycket utrymme för språkliga saltomortaler. Orden ska fylla sin funktion utan att dra uppmärksamhet till sig.

I barnböckerna finns visserligen en större konstnärligt frihet, men ännu har jag inte utnyttjat den till fullo. Delvis för att mina publicerade böcker vänder sig till ganska små barn, men kanske också för att jag inte riktigt har vågat kliva in i mitt magiska språk igen.

När jag hade läst Tranströmer lade jag ner boken och plockade istället fram en sprillans ny anteckningsbok från mina gömmor. Högst upp på sidan skrev jag dagens datum. Sedan lät jag orden ta över pennan, sidan, tanken.

Det var roligt. Förbannat roligt.

Jag har inga som helst ambitioner att bli poet, men att släppa loss sin egen röst i en tillåtande form är något av det mest givande man kan göra. I höst skippar jag C-vitamin och inför istället dagliga poesistunder. Det ska nog hålla lågan uppe!

Hur hantera den kreativa kraften?

För ett år sedan skrev Marcus ett inlägg om inspiration. Han menade att det har blivit fult att vara inspirerad – nuförtiden är det den enträgna som sägs kunna bli författare – transpiration framför inspiration! Men Marcus erkänner att han skriver bäst när han är inspirerad.

Jag håller med honom, det är helt klart roligare att skriva om man är inspirerad. Min inspiration kommer ofta ur det helt vardagliga – en tidningsartikel, ett samtal med mina barn, en vind. Någonting i nuet knuffar till en minnesmodul i mig, vilket sätter igång en kedjereaktion som slutar med att en gnista för kreativt tänkande tänds. Mitt problem är att jag har svårt att kanalisera den kraft som väller upp inombords och kräver min fulla uppmärksamhet.

I ögonblicket framstår den nykläckta idén som briljant, snudd på världsomvälvande. I sällsynta fall lyckas jag arkivera den för framtida bruk, men alltför ofta övertar den kvickt alla mina vitala funktioner. Det börjar kittla inombords i någon form av kreativ extas medan hjärnan arbetar på högtryck för att finna nya infallsvinklar och blåsa upp idén till groteska proportioner. Vid det laget är det kört. Mina system drabbas av överslag och det är inte längre möjligt vare sig att börja omsätta idén i faktiskt skrivande eller att ta sig an något mer vardagligt, som att sova eller diska.

En gång träffade jag en person som gick en kurs i kreativitet. Jag såg min chans att få lite experthjälp i frågan om att hålla den kreativa kraften i schack och frågade om hon hade några tips.  ”Det är ingenting vi har pratat om ” sa hon, rynkade pannan och började prata om Teo Härén istället.

Jag är fortfarande lika oförberedd när störtfloden av inspiration kommer. Men jag tänker att nästa gång ska jag försöka surfa på den och hålla mig flytande så länge som möjligt. Någonstans hamnar jag väl till slut.

Inspiration – Att leva i John Bauers skogar

Jag har alltid älskat sagor. När jag var barn hade jag ”Min skattkammare” stående i all sin härlighet i bokhyllan. Alla tolv volymerna. De var riktigt gamla och grånade, men fångade alltid min nyfikenhet. Jag minns speciellt Östan om sol – västan om måne med dess fantastiska illustrationer. Jag kunde sitta andaktsfull och bara bläddra i flera timmar (upplevde jag det som då, men det var säkert en halvtimma i alla fall.) 😉

I skolan blev vi tidigt introducerade till John Bauer och hans målningar. Jag vet inte om det berodde på att jag växte upp i Jönköping, som också hade varit Bauers hemort. Vi fick höra allt om hans konst och om hans tragiska död. Bara 36 år gammal, drunknade han och hela hans familj då ångaren Per Brahe kantrade och sjönk i en höststorm på Vättern.

John Bauers tavlor har alltid talat till mig, ända sedan jag var riktigt liten. Det finns något i dem, av ensamhet, utsatthet och vemod. Men också av värme, glädje och mystiskt sagoljus. Jag skriver fantasy. Min bok innehåller både troll, älvor och annat oknytt från svensk folktro. När jag började skissa på trollen till min bok var det ganska självklart att John Bauer kom att spöka i bakhuvudet. När mina karaktärer är ute och vandrar i Kilsbergens mörka skogar, så är det molningarna av Bauer jag ser framför mig.

Vi är alla olika, och hänförs av olika saker. Men personligen måste jag uttrycka en skuld av tacksamhet till den sedan länge hädangångne Bauer. För utan hans konst hade mitt liv, och definitivt mitt verk, varit mycket fattigare.

Nä, det blev Bromma

Förra veckan berättade jag lite om NaNoWriMo, och spekulerade i huruvida jag skulle vara med där. Kommentarforumet översköljdes av uppmuntran: ”Klart att du ska!” Endast en person var negativ, vilket var tur: hade det bara varit happy happy joy joy hade jag omedelbart blivit misstänksam.

Nu är det november, och jag har inte reggat något konto på den officiella sajten. Jag har inte heller börjat skriva. Trots all uppmuntran bestämde jag mig för att lämna trettio dagars skrivfrenzy därhän även i år.

Varför?

Jo, för att jag insett att jag behöver låta hetsen vila för ett ögonblick. Och för att min egen beskrivning av mitt skrivande som ett slags produktionshämmat, påställetstampande prokrastineringsmästerskap antagligen bara är något som ett tillfälligt dåligt självförtroende har ljugit ihop.

Ser jag det i backspegeln har jag faktiskt gjort en del i år. Gett ut debutromanen. Producerat en diktsamling. Gjort en synopsis till roman nummer två. Samt utvecklat mitt spokenwordande och scenpoetande så långt att jag faktiskt får en och annan betald bokning nuförtiden. Det är väl inte så förskräckligt improduktivt?

Jag gjorde ju ett försök att börja skriva råtext till roman nummer två i augusti. Det gick till en början jättebra – på det här NaNoWriMo-mässiga sättet att bara skriva utan eftertanke och självcensur. Sen läste jag eländet, och var tvungen att kasta alltihop. Skrivfrenzyn var inte någon medicin mot fastkörningen – den var själva sjukdomsorsaken.

Nu tror jag att jag behöver nåt helt annat än ohämmad flödesskrivning. Jag tror att jag behöver dess motsats, tillika mest förbjudna i dessa effektiva dagar: ROMANTIKEN.

Ja. Jag behöver cafésittandet. Dagdrömmandet. Det planlösa flanerandet i Lundells fotspår genom ett höstdimmigt Stockholm. Det konstnärliga filandet. Väntan på inspirationen. Allt det där som en gång var ett ideal, men som moderna, professionellt arbetande författare tävlar om att ta avstånd från.

Någon av kommentarerna på mitt NaNo-inlägg förra veckan strukturerade upp sitt skrivande som ett bankkonto. Jag förstod inte riktigt, bokföring skrämmer mig en smula, men jag har en egen bankkontoliknelse att kontra med och den gäller själva kreativiteten: När man skriver gör man uttag. När skrivandet krampar kan det vara för att man inte har täckning på kontot. Då måste man göra en insättning – alltså se till att inspirera sig.

Det har blivit hög tid för mig att göra några insättningar.

/Marcus

PS. Till alla er som deltar i NaNoWriMo i år önskar jag givetvis all lycka och produktivitet! You go girl!

Var inspirationen kommer ifrån

Som jag sagt tidigare så är att få frågan om var inspirationen kommer ifrån (för mig i alla fall) ett tecken på författarskap. Att någon är intresserad av hur min fantasi fungerar är väldigt smickrande och jag fick frågan för några veckor sedan. Så det här är ett försök att göra den rättvisa.

Udda verklighet är en urban fantasy. Den utspelar sig i ett Malmö och handlar om Udda som drömmer sanndrömmar om människor med förmågor utöver de vanliga, de sära. Varför Malmö? brukar vara den första frågan. För mig var det självklart. 

När jag flyttade till Malmö -94 brukade jag promenera till busstorget (från Augustenborg till Södervärn genom södra Sofielund, för de intresserade) och jag gick samma väg varje gång. Jag kunde vartenda hus på den gatan. Det var små, låga gathus med stockrosor och vildvuxna gräsplättar. Jag reagerade på vartenda nytt klotter, på minsta förändring i trädgårdarna och så en dag var den där – porten i planket jag aldrig sett förut. Det var helt obegripligt för ett par ögonblick innan rationaliteten kickade in med alla förklaringar till hur jag missat den. Den var gisten, handtaget rostigt och färgen alganlupen. Och det var helt fantastiskt.

I huvudet började alla andra möjligheter till var den porten hållit hus tidigare rada upp sig. De var mycket mer spännande än att jag varit för upptagen av stockrosorna för att tänka på planket och jag hängav mig. Eftersom jag älskar sagor och har favoriserat fantasy så länge jag kunnat läsa låg urban fantasy närmast när jag tänkte ut mina berättelser. Som gammal rollspelare var det inte heller svårt att föreställa sig människor med förmågor utöver de vanliga, eller en kombination av verklighet och saga.

Så började jag berätta historier om de där små luckorna av annan tid och annat liv som fanns överallt i Malmö. Statyer, parker, takåsar, balkonger och tornrum. Det är en så flörtig stad det här! Oavsett var man tittar finns det en underlig blandning av gammalt och nytt. Full av människor som skulle kunna vara andra varelser och när man väl börjar tänka det om människor som sticker ut så är det lätt att tänka det om vanligt folk också. Så Udda verklighet, eller i vart fall en stor del av den, började som muntliga berättelser och idéerna kommer från Malmö. Till största delen.

Om det låter underligt så fråga gärna, så ska jag försöka svara.

Och en glad påsk, förstås!

-Nene

Text, litteratur och inspiration

Så.

Text;

Barbro vaknar i sin säng på årets sista dag. Kölden drar samman huset i darrningar, golvet knäpper, väggarna suckar, elementen väser men värmer lite. För att inte säga alls. Klockan är fem på morgonen. Hon har vaknat fem varje morgon sedan Emma blev stor nog att flytta hemifrån och sluta höra av sig. Hon har vaknat fem av vana, men också av samvete. Av orden, de där förbannade orden.

Dessa är de inledande raderna av mitt manus. Inledningen är som bekant mycket viktig för att fånga läsarna och jag har ”in medias res” som ett mantra; kliv rakt in. Rakt in i händelsernas centrum, i det kapitel du tänkt dig. Jag älskar böcker som gör så, som nästan börjar mitt i en mening, mitt i ett grubbleri, eller en händelse, som om man som läsare aktivt deltar i det som sker och förvirrat försöker få grepp om rummet, om personerna, om det är tryggt att bli kvar här eller om man ska skynda sig fram och vända blad. Jag föredrar detta framför att till exempel få sida efter sida av information, bakgrundshistoria, omgivningsbeskrivningar. Var väl därför jag hade sådana problem med J.R. Tolkien.

När man ska påbörja ett nytt manus är det också viktigt att bara börja. Att inte försöka få till en perfekt början, utan också där kliva rakt in, för är det något som skaver så filas det till i korren. Börja. Det är så det är. Tänk inte, bara börja.

Vad har ni för inledande meningar? Hur tänker ni kring det första kapitlet?

Litteratur;

jag letar efter något roligt att läsa. Är väl lite ute och cyklar när jag som författaraspirant inte läser mycket, skriver desto mer. Jag borde ju läsa mycket! Det är mitt jobb att läsa mycket, om jag vill bli något! Eller? Hm.

Den senaste boken jag läste, som jag tyckte mycket om, är Donna Tarrts ”Den hemliga historien”. Gillade mycket. Nu betar jag av John Ajvide Linqvists ”Människohamn” – lite trög början. Ingen medias res, direkt 🙂 behöver nog en snabbare story att varva med.

Någon som har förslag på en spännande relationsroman med övernaturliga inslag?

Inspiration;

jag var hemma i helgen, i Vallda där jag växte upp. Energierna är annorlunda där ute. Där finns skogar, ängar, berg och himmel. Frisk luft och välsmakande vatten. Tystnad. När jag är i stan kapslas jag in av alla ständiga intryck, kapslas in av sänkt blick, hörlurar, böcker. Sköldar mot en omgivning som ständigt vill höras och synas. I Vallda kan jag höra mina tankar i det ljudlösa, känna mina känslor, känna mig och vad jag vill. Jag är en typisk husmänniska. Går inte att komma ifrån. Så, inspiration för mig är att söka mina barndomsminnen och samtidigt mig själv på en plats där jag känner mig trygg och lugn. Nu är jag tillbaka i lägenheten och full av skriv.

Vad är inspirations för er? När ni mår bra, eller dåligt? Var, hur, vad, när?

Inspiration (reclaim och den grejen)

Det började väl med Jan Guillou. Det brukar göra det.

”Jag arbetar inte med inspiration. Inspiration är för amatörer. Jag är proffs.”

Ett antal år senare är det ingen som vågar prata om inspiration. Alla från bästsäljare till hobbypoeter, från kulturikoner till skrivarlinjedrömmare, säger istället samma sak: Max tio procent inspiration. 90 procent är transpiration.

Tror fan att ingen ville hälsa på mig i min skrivarlya. 90 procent svett, det luktar nog inget vidare det.

Det var väl en tacksam position att inta, nu när man mer än någonsin tidigare måste arbeta för att vara koscher i samhällets ögon. Författare är ett kneg. Ett arbete och ett slit. Långt från den slitna klyschan om den lyxlirande men ångestridne flanören som gick långa promenader med små anteckningsblock, som kedjefikade ihop sin inspiration och som slutligen hamrade ur sig en hel roman under tre veckors dygnetruntskrivande.

Och framför allt: långt ifrån lallaren som kunde lalla runt i veckor, månader, ja, ÅR utan att få ur sig en mening annat än ”Jag måste ha inspiration för att kunna skriva”.

Klart att många lackade på klyschan. Och på posörerna som försökte leva den. När man sitter där och skrivkrampsdumstirrar på den tomma, flimrande datorskärmen är Ulf Lundell-myten långt borta. Då är det som på vilket kontor som helst, fast utan arbetskamrater och utan en tid då det är dags att gå hem.

Så nu är det hårt arbete som gäller i författarbranschen. 90 procent svett. Och ett slags avskräckande mantra för alla wannabes:”Så du vill bli författare? Tänk då först på att det är ett jobb som vilket som helst. Det är åtta-till-fem-jobb och stenhård disciplin som gäller, annars kan man hälsa hem!”

Men samtidigt som Lundells ideal ersattes av Guillous i författarnäringen, gick kontorsnissarna lustigt nog åt motsatt håll.

Öppna en jobb-bilaga i vilken tidning som helst. Eller ett karriäristmagasin. Läs vilken intervju som helst med en karriärcoach, en arbetsplatskonsult eller vad de nu heter. Läs högt, ord för ord, om du har svårt att tro vad de säger:

”Man måste känna inspirationen för att kunna göra ett bra jobb.”

Räknenissar, pärmbärare, kontorsslavar och postmoderna gårdfarihandlare (”utesäljare”). Alla är de, eller ska vara, inspirerade. Varenda slips och knytblus svänger sig med i-ordet i tid och otid.

Och jag funderar på om inte det är dags även för mig.

Jag tänker mig en mörk källare. Spotlighten rakt på mig, de andras ansikten höljda i dunkel. Kanske har jag någon typ av ögonbindel, som i en initieringsrit i något hemligt ordenssällskap. Kanske står jag bara mitt i en cirkel av sittande, allvarliga människor.

”Hej, jag heter Marcus. Och jag skriver bäst när jag är inspirerad.”

”Heeej, Marcus!”

Jag är inte säker på om samma sak gäller Jan Guillou. Men jag sätter en whiskypava på att han, så proffs han är, också tycker att det är lite roligt och inspirerande att skriva ibland.

Precis som man ska känna för sitt arbete.

/Marcus