Panik igen

Thomas_2”Du är ju manodepressiv – fast samtidigt.”

En kommentar jag minns, även om det var många år sedan jag gavs det omdömet av en kollega. Till viss del är det väl sant. Men framförallt är det en bra beskrivning av den väg man vandrar som skrivande människa. Det är hela tiden uppåt och neråt. Ofta samtidigt. Men ibland är det mer upp – och kanske oftare, eller i alla fall lättare, mer ner.

En av mina värsta perioder – har jag kommit på – är när jag inte skriver. Då blir jag låg. Riktigt låg.

Men det är väl lugnt tänker ni? Bara att skriva då, eller hur?

Fast problemet är att en del skrivstopp är inte självvalda. När det är tungt på andra håll. När orken tas av något annat. Då orkar man inte skriva. Och skriver jag inte – ja ni vet, tänk er själva ett lite trä- och segelduksklätt flygplan från 1914 ungefär som tappat för mycket fart i ett desperat försök att komma upp i höjd. Spinnen blir allt mer okontrollerbar. Marken kommer närmare, och man känner att den här landningen blir nog inte mild.

Ett annat problem, i alla fall för mig, är att jag på något sätt bara känner att jag skriver när jag skapar ny text. Och det en så himla liten del av själva skrivandet egentligen. Fast som sagt, det känns inte som att jag skriver. Redigerar jag så ”fixar” jag ju bara till. Jag ”skapar” inte något. Bara pillar. Likaledes om jag sitter och försöker översätta. Det känns inte som att jag ”skapar” text då heller.

Och vad gör jag nu då? Lite redigerande. Lite översättande. Och alldeles för mycket annat. (Ni vet den där andra världen, den man får sin lön ifrån). En treoenighet som inte är bra alls för mig.

Som tur är har jag den här bloggen. Ibland en hemsk känsla det här att det är måndag och jag måste producera en ny text. Men samtidigt. Bloggande är också skapande. Skrivande. Jag känner att hade inte ”tvånget” funnits, hade det inte blivit något skrivet alls idag heller.

Så vet ni vad? Ni som läser den här bloggen, kanske just det här inlägget. Det är en himla tur att ni finns! Utan er hade jag garanterat känt mig ännu mer misslyckad som skrivande människa just nu. Kanske förlorat hoppet helt om att någonsin kunna skriva något nytt igen. (För det är så det känns).

Men vad jag vet är att det kändes likadant i början på året (minns att jag bloggade om just det), då jag inte hade något ”nytt” projekt igång heller. Och det kom jag igenom. Det ger mig i alla fall lite hopp. Jag kan nog kanske få igång mitt skrivande igen. Jag har gjort det förut. Det här manuset jag just avslutat kanske inte blir mitt sista det heller.

Och ni kära läsare. Kanske känner någon av er likadant. Och då tänker jag att det kanske, i alla fall mikroskopiskt lite, kan hjälpa er också att veta att ni inte är ensamma om att känna så ibland.

Eller så kan jag inte skriva igen. Vad vet jag?

Skrivstoppspanik

ThomasJag skriver inget nu. Inget nytt alltså. Av flera av varandra oberoende anledningar. Alltså det är klart att jag skapar lite text, att jag bearbetar saker. Jag har gjort innehållsliga redigeringar och jag pillar in korr. Vi diskuterar framsidor och annat. Men jag har inget projekt på gång. Och det är jobbigt. Jättejobbigt faktiskt. Jag saknar att vara inne i en berättelse, verkligen leva med den varje dag. Redigerande är så mycket mer ett utifrånperspektiv.

Det är inte så att jag inte har några idéer. Snarare tvärtom. Men jag kan inte komma loss. Dels har jag inte ork att jobba speciellt mycket alls för tillfället men det är inte bara det. Jag kände samma sak när jag satt i redigerings- och korrvändan inför inskickandet till förlag i första vändan. Jag försökte skriva parallellt, men det gick inte. Uppenbarligen klarar jag bara att jobba med en bok i taget. I alla fall vad gäller själva nyproduktionen. Annars är det ett oöverstigligt stort hinder varje gång jag skall sätta mig.

Jag hoppas i alla fall att det är så. Jag har tragglat mig igenom två kapitel i vad jag tänkte skulle bli en fristående fortsättning på Incidenten. Men det börjar bli rätt länge sedan nu. Det andra kapitlet fick jag för övrigt slänga efter ett första försök. Jag brukar inte redigera medan jag skriver (förutom det kapitel jag för tillfället jobbar i) men det här var bara för dåligt, så det åkte i papperskorgen. (Nu bröt jag ju egentligen inte min princip i och med att jag faktiskt inte hade påbörjat något kapitel 3 innan jag kastade kapitel 2). Det nya kapitel 2 blev jag nöjd med, men det satt långt inne, och det är som sagt rätt länge sedan jag skrev det.

Så nu måste jag ta tag i korrinförandet. Inte bara för att förlaget skall bli nöjt med mig, utan också för att jag själv skall kunna komma vidare. Jag hoppas det kan lossna då. Förhoppningsvis har jag tagit mig igenom den dipp jag själv haft, och förhoppningsvis känner jag att jag kan få upp farten då.

Jag inte bara hoppas. Jag har bestämt mig för att det är så!

Som bevis lägger jag fram att jag, så fort jag skickat Incidenten till förlag, kunde ta tag i skrivandet av Kaninen. Kaninen blev klar. Den blev bra. Och jag hade haft samma problem med att skriva den under första redigeringsvändan som jag haft att producera något annat nu under vintern.

Fullt fokus på en bok i taget.

Fast det är trist att inte ha skrivit något nytt sedan i september…