Det räcker så

Foto: Kajsa Göransson

Idag har jag varit med i P4 Halland och pratat om Vi går varvet. Adrenalinet gjorde mina kinder illröda och jag fick tvinga mig att andas lugnt. Jag kan prata om min bok i alla sammanhang men inte utan att bli nervös. Kommer det någonsin att gå över? Nu för tiden kan jag i alla fall känna mig stolt över att jag ändå gör det. Kan känna mig nöjd över att jag vågade och inte tänka så mycket på hur det gick, på vad jag sa och inte sa. Jag är nöjd över att jag är med. Det räcker så.

Det som är svårt är när jag förväntas sälja in boken, alltså få andra att vilja läsa den. Då får jag prestationsångest och vet inte vad jag ska säga. Det känns som om det förväntas att jag ska kunna det, vilja det, sälja alltså. Visst vill jag att många ska läsa men det är inte så att jag är någon säljare. Jag pratar gärna om vad boken handlar om och skrivprocessen som har lett fram till den. Men när frågan kommer om till exempel varför ungdomar ska läsa Vi går varvet vet jag inte vad jag ska säga. Det kanske är läge att öva in ett standardsvar på den frågan som jag kan rapa ur mig. Får fundera på vad jag ska svara nästa gång. Eller så låter jag bli, jag vill faktiskt inte sälja, jag vill skriva och berätta om hur roligt det är. Det räcker så.

Dessa fördomar alltså!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Att få ge intervjuer i tidningar och radio är verkligen jätteroligt och något som jag helt klart kan vänja mig vid att göra, bara inte allt för ofta då jag måste hinna skriva också 🙂  Och även om jag tycker att det är skoj att få ge intervjuer så har det också fått mig att fundera, på alla dessa fördomar som finns om romance. Så jag tänkte i detta blogginlägg ta upp de tre vanligaste som jag fått höra (och fått svara på) om och om igen.

Harlequin (smörja) då eller?

Ja, i Sverige är Harlequin starkt förknippat med romance och ja, böckerna har inte alltid varit så jättebra men kom in i matchen liksom. Eller kliv in i detta årtionde åtminstone. Det har Harlequin gjort. (och det säger jag inte bara för att jag är utgiven av dem 🙂 ) Romance har, precis som samhället, förändrats enormt och en Harlequin bok idag är inte detsamma som en Harlequin bok för 30 år sedan så var snälla och sluta använda ordet Harlequin som ett förminskade ord för hela genren. Romance genren bjuder på ett minst lika brett spektrum som deckare. Så att dra alla romance böcker över samma kam är inte riktigt schyst.

Du menar som 50 shades of grey?

Newsflash: Böcker i samma stil som 50 shades of grey har funnits långt innan 50 nyanser slog igenom. För att inte tala om sex i böcker. Det är inget nytt liksom. Men ändå så verkar det som att folk tror att man kopierat eller inspirerats av 50 nyanser bara för att man har sexscener i sin bok. Så är alltså inte fallet.

Det är ju så förutsägbart!

Ärligt? Det enda man säkert kan veta innan man läst boken är att den kommer att handla om en kärleksrelation och att den kommer att sluta tillfredställande.
Precis som du vet att i en deckare kommer det handla om ett mord och i slutet får du veta vem som är mördaren, men jag hör ingen klaga på det. Eller?
I romance, deckare, fantasy, ja all genre litteratur så är det ju resan fram till målet som är det viktiga. Det är det som vi läsare är ute efter. Annars skulle vi inte fortsätta att sluka bok efter bok i den genre vi tycker om.

Har ni stött på några fördomar när ni berättar om vad ni skriver eller vad för typ av böcker ni läser? 

Söndagsintervju: Mats Strandberg

Debutantbloggen fick chansen att ställa lite frågor till Mats Strandberg. Mats är just nu aktuell med skräckromanen Färjan. Mest känd troligen för att tillsammans med Sara Bergmark Elfgren ha skrivit trilogin om Engelsfors. Vi tackar Mats för pratstunden och hoppas att ni har lika stor glädje av den som vi. 


Mats Strandberg
Hej Mats!
Eftersom vi är på debutantbloggen så känns det ju rimligt att första frågan 
(debutfrågan) handlar om din litterära debut… Hade du skrivit många manus innan du fick din första bok publicerad?

Ja. Jag skrev en roman när jag var 17 som nästan blev utgiven på Bonniers. Jag kom till sista utgallringen, och fick ett jättefint refuseringsbrev med massor av konstruktiv kritik.

Men jag är väldigt glad att den inte blev utgiven. Den var en soppa av stölder från mina dåvarande favoritförfattare. Och jag hade blivit helt olidlig om jag fått framgång som 17-åring, haha. Och sen skrev jag en väldigt pretentiös bok när jag var typ 25. Mycket experiment med form och sådär. Men det som är bra med att skriva böcker som inte funkar är att det nästan alltid ändå finns NÅGOT i dem som funkar. Små bitar därifrån som faktiskt var bra har kommit till användning i annat jag gjort.

Var skriver du helst och vilken är den mest udda plats du har skrivit på?

Jag sitter helst på fik eller i hotellbarer (men jag dricker bara kaffe). Jag har ett kontor hemma, men jag gillar att ha lite liv och rörelse omkring mig. Jag har nog inte skrivit på några spektakulärt udda platser. Det funkar helt enkelt inte för mig.

Hur långt är ett arbetspass när du arbetar med ett grundmanus? Ungefär…

Det är förstås väldigt olika, men jag tycker det känns tydligt när det är slut i kranen, liksom. Om allt går bra snittar jag på fem sidor manus per pass, men det kan ta allt från en timme till sexton timmar.

Du är ju säkert mest känd för många tack vare Engelsfors-trilogin. Visst var det så att du och Sara hade kontrakt på den innan ni ens började skriva?

Nej, vi fick kontrakt på första boken när vi skrivit de första hundra sidorna ungefär, och sedan tror jag vi fick kontrakt på resten av trilogin när Cirkeln var klar. Men det var ju fantastiskt bara det.

Hur har succén med Engelsfors (och ingen falsk – eller äkta – blygsamhet nu Mats, för det går ju knappast att kalla det annat än succé) påverkat ditt författarskap

Det är så stor skillnad att jag knappt kan överblicka det själv. Både jag och Sara har lärt oss så otroligt mycket av Engelsfors, och av varandra. Och så har det inneburit att jag faktiskt kan leva på mitt skrivande, vilket är få författare förunnat.

Din senaste bok Färjan är ju en skräckis ombord på en Finlandsfärja. Vad är läskigast: Boken eller att åka Finlandsfärja i researchsyfte?

Haha! Jag hoppas ju att min bok är läskigast förstås. Men efter alla researchintervjuer jag gjort, och alla idéer jag bollat om blodiga scenarier, så är jag ju inte jättesugen på att åka färja igen.

Vad jobbar du på just nu?

Just nu på en trilogi barnböcker, som jag skriver och grymma serietecknaren Sofia Falkenhem illustrerar. Det handlar om monster, men av en helt annan sort. Och sedan har jag börjat så smått med research för min nästa skräckroman.

Hur mycket av dina karaktärer baserar du på verkliga personer, och hur hanterar du det ifall du gör det ?

Jag använder mig mindre och mindre av verkliga förebilder. Men det är klart, vissa repliker och vissa händelser måste man bara sno från sina vänner. Fast jag brukar fråga först.

Vad är det roligaste du har gjort som på något sätt är kopplat till ditt författande?

Det roligaste är läsarkontakten. Jag skriver ju för att bli läst. Och jag älskar att se folk göra fan art. Det finns så många som är grymt duktiga, och att något jag skrivit kan få igång någon annans kreativitet är sjukt häftigt.

Ditt bästa tips till aspirerande författare?

Läs mycket för att tanka dig själv med ord. Folk säger ”gräv där du står”, ”skriv om det du känner till”. Det behöver du inte. Det är det research är till för! Men skriv om det som intresserar dig. Skriv en bok du själv vill läsa! Och inse vikten av att redigera. Om och om igen.

Hallå hela pressen!

OmslagFelicia

 

Jag har hittills bara hunnit med en handfull intervjuer och fått se min nuna i bland annat Dagens Nyheter, Ljusnan och Mitt i, men har ändå dragit tre (mycket generella) slutsatser om det här med media:

1. Journalister är trevliga prickar

Kanske kommer jag att ångra det här uttalandet någon gång i framtiden när jag hittar mig själv under rubriken ”Tros-chock” på uppslaget av Se&Hör, men jag tycker faktiskt generellt att journalister verkar vara ett trevligt släkte. Dessutom är de nyfikna av naturen. De jag hittills har träffat har dessutom varit pålästa, välformulerade och goda lyssnare. Och så det här med att jag får prata i en och en halv timme om skrivande och om Kanske imorgon med någon som antecknar ivrigt! Trevligare människor får man leta efter!

2. Det är bra att vara förberedd

Framförallt är det bra att redan innan formulera några saker som man vill berätta om boken, varför man skrev den och vem man är. Sen skadar det inte att alltid, alltid, alltid ha med sig sin bok också – och gärna föreslå att den ska vara med på bild…

3. Det är gott med biskvier

Journalister bjuder ofta på fika. Jag älskar fika. Beställer nästan alltid en biskvi, eftersom en av mina huvudkaraktärer; Monika – också älskar chokladbiskvier och är en frekvent cafébesökare. Under intervjuer gör den både mina smaklökar glada och blir en bra ingång till samtal om Kanske imorgon.

Rörlig media, såsom TV har jag inte kommit i kontakt med än, men är nyfiken på hur det är. Kanske har du, författarkollega, någon erfarenhet att dela med dig av? (T ex om man brukar bli bjuden på biskvier?)

 

IMG_0782

Första intervjun som författare


”– Helst vill jag att bara snälla människor och ingen som jag känner ska läsa min bok!

Det är med skräckblandad förtjusning som Sofia Hallberg ser fram emot sin debut som romanförfattare. Det röda håret svallar runt axlarna och på armarna trängs fräknarna. Och det är i fräknarna som ursprunget till Sofias debutroman Mina fräknar finns. I centrum står 40-åriga Karin, med en känsla av övergivenhet mitt i den hektiska vardagen. Så småningom börjar allt förändras i Karins liv, inte minst när hon börjar se sina fräknar förvandlas till ord.

– Det händer när hon flyttar fokus från omgivningen till sin egen hud, berättar Sofia Hallberg.
Skrivit har Sofia hållit på med länge, redan när hon som 14-åring gjorde praktik på Kungsbacka Tidning var målet klart. Och Mina fräknar är i själva verket hennes andra, färdiga romanmanus.

– Jag hade skickat ett manus till mängder av förlag. Det blev en hel del refuseringar, men ett förlag hörde av sig och ville att jag skulle jobba vidare på det.

Men förlaget ville att Sofia skulle dra handlingen åt spänningshållet, något hon inte alls var så pigg på.

– Men då hade jag redan fått idén till Mina fräknar och kände att jag inte kunde växla mellan de två historierna.
Tanken till romanen väcktes när Sofia satt och googlade på nätet och sökte på en gammal pojkväns namn. När hon hittade hans dödsannons kom tankarna om hur fort livet kan ändras.

– Jag fick hjälp att utveckla manuset av Stig Larsson, ja, den andre Stig Larsson, när jag gick på författarskola. Lite av innehållet i boken kommer från mig själv, precis som för alla debutanter, men den är inte självbiografisk.

Sofia upprepade processen från tidigare, och skickade sitt manus till ett antal bokförlag. Den här gången hörde Damm förlag av sig, och ville att Sofia skulle komma förbi.

– När jag kom dit hade de ett avtal färdigt. De hade också läst om mitt första manus, En god man, och var intresserade av det också.

Och ungefär här började nervkittlet för Sofia. Damm, som är ett av Sveriges större förlag, får in över 1 000 manuskript från debutanter om året, i år har de valt att gå vidare med två. Hon är en av dem.

– BTJ har redan recenserat boken och skrev jättefint om den, säger Sofia och rabblar snabbt upp texten som hon lärt sig utantill. Men annars är det ju inte så många som läst den, i alla fall inte som jag känner. Min man har jag sagt får inte läsa den. Jag har jättestor prestationsångest nu!

Den 8 augusti är den stora dagen, då släpps boken. Och fastän det är nervöst, så har Sofia Hallberg redan börjar jobba på nästa bokmanus.

– Men än så länge vill jag inte berätta så mycket vad den handlar om.”

Av Ann Kristin Ekman
Foto Ann Kristin Ekman
Tidningen Norra Halland

www.sofiahallberg.se

Tramsig radio – nej tack!

Förra veckan blev jag tillfrågad om att vara med i radio. En kanal som skulle sända från förorten där jag bor och ville prata med folk på plats. Den unga reportern hade hittat mig via en gammal blogg. I ett mejl skrev hon att hon hoppades att jag villa komma och ”prata lite” med dem ”om hur livet flyter på”. Lite senare lade hon till: ”inget djupt”.

Jag svarade på mejlet och berättade att jag nog kunde komma, men att jag gärna ville prata om något som intresserar mig. Till exempel den språkliga rikedom som finns i mitt område och om mina böcker som är ett sätt att synliggöra flerspråkighet och stärka små barns olika språk. Jag förstod att det inte var vad programledarna ville, men kände ändå att jag var tvungen att göra ett försök. Hon lovade att kolla med sin producent.

De hörde aldrig av sig och det blev ingen radio för mig.  Av en händelse råkade jag gå förbi en sväng under sändningen och kunde konstatera att det var helt fel forum att prata om barnböcker. Ganska tramsigt och högljutt.

Jag har tidigare skrivit en del om att marknadsföra sig och sina böcker. Man kan ju tycka att radio är ett ypperligt sätt och att det inte spelar någon roll vad man pratar om. Men jag känner ändå att man måste ha något slags integritet. Att prata om vad som helst för att höras är inget som lockar mig. Att göra en kupp på plats och prata om mina böcker fastän reportern är inställd på något annat kändes inte heller rätt.

Så jag konstaterar helt enkelt att andra människor som inte hade en lika tydlig agenda fick tid i radion denna gång, medan jag fortsätter att fundera på nya sätt att nå de grupper som faktiskt kan ha ett intresse av det jag skriver om. Om jag gjorde rätt eller fel val…. det vet jag faktisk inte.

De första tidningsintervjuerna

Dagens gästbloggare är Malin Johansson som debuterade den 20:e juli på Contrast Förlag med den humoristiska kärleksromanen ”Kär lek?”. Boken handlar om Joanna som flyttar från Norrland till en studentlägenhet i Malmö, men den dagen hon får en ny granne är också dagen saker och ting sakta men säkert börjar förändras.


Först skrev jag en bok som jag egentligen inte ville att någon skulle läsa. Sedan gav jag ut den själv trots att jag tidigare sagt att det aldrig skulle hända. Då ringde journalister och ställde frågor vars svar jag inte alltid ville säga.

Den första intervjun överrumplade mig helt. Den kom innan boken var tryckt. En dag hade jag ett missat samtal på mobilen, och ett inspelat röstmeddelande med uppmaningen om att ringa upp journalisten. Så jag ringde upp. Och han började genast ställa frågor om mig, min bok, dess handling, mina framtidsplaner. Jag trodde han vill talas vid för att bestämma tid för intervju, så jag skulle hinna förbereda mig. Men nä.

Detta var innan boken hade kommit ut. Jag blev genast varse hur svårt jag hade att beskriva handlingen för min egen bok. Det var ju det att handlingen var så extremt jobbig för mig att tala om. Svarade något om att det var en humoristisk kärleksroman. Fick frågor om hur mycket i boken som var jag, hur mycket som var sant, vad mina vänner skulle säga. Jag hade ganska svårt för att svara på egentligen väldigt många av hans frågor, men han var trevlig. Lätt att prata med. ”Har du någon bild du kan mejla till mig, som vi kan publicera i tidningen?” undrade han avslutningsvis. ”Självklart”, ljög jag, för det var minsann allt annat än självklart, men som tur var hittade jag i datorn en bild som kändes ok.

Några dagar senare kom så artikeln i tidningen. Bokens titel saknade genomgående ett frågetecken, vilket såklart var något irriterande, men i övrigt var den helt ok. Kändes konstigt att se sig själv och framförallt läsa sina egna svar. Sa jag verkligen så?

En kort tid därefter kom samma text, men något längre, även med i en annan tidning. Men betydligt större. Reportaget fick en helsida och min bild upptog halva. Jag tänkte tyst att jag inte borde skickat en så högupplöst bild. Men det var kul ändå. Båda tidningarna finns uppe i Norrland i mina hemtrakter, så vips hade jag blivit lokalkändis. Nu var jag inte längre järvträskbon som flyttat till Malmö, nu var jag författaren som skrev böcker.

Boken anlände från tryckeriet, och ett par veckor senare fick jag mejl från en journalist som läst Kär lek? och nu ville tala med mig om den. Han hade inte bara mejlat, utan också skickat ett meddelande till mig på Facebook där han berättade lite om sin egen bakgrund, samt bad mig ringa honom. Då blev jag nervös. Med tanke på hur jobbigt det hade varit med frågor om boken tidigare, både från reportrar och bekanta, tänkte jag med fasa på vilka frågor som kunde komma nu när reportern läst Kär lek?. Han var dessutom en äldre herre, vilket väl inte direkt är den mågrupp som Kär lek? med studentliv och kärleksbekymmer riktar sig till. Så, jag var nervös. Men helt utan anledning skulle det visa sig.

Den här reportern var påläst, inte bara om boken men också om mig. Han hade kollat i min blogg, ställde frågor om Queen, läsning, ursprung, var mitt skrivande kom ifrån, hur jag hinner med allt. Vi hade mycket gemensamt och mycket att tala om, trots att han inte var i min målgrupp. Även han avslutade samtalet med att be mig mejla över en bild. ”Javisst, inga problem”, svarade jag, vilket inte helt sant den här gången heller.

Bilden som användes i de två första reportagen var visserligen bra, men den hade redan använts två gånger i norrländska tidningar samt att Kär lek? själv inte var med. Det var givetvis inte bra ur marknadsföringssynpunkt. Jag befann mig i lägenheten i Malmö, solen hade legat på hela dagen och det var 30 grader i lägenheten. Då började jag med projektet att ta ett självporträtt i helfigur. Det borde ha varit filmat, men som man säger; med självutlösare går det förr eller senare. Jag har fått många komplimanger för bilden, men själv fnissar jag mest då jag tänker på spektaklet det innebar att få till den. Om någon tycker att jag ser lite blank ut i ansiktet är det för att jag blev genomsvettig av att åla omkring i sängen, stapla upp böckerna som ständigt trillade omkull och försöka ställa in kameran som stod på uppstaplade lådor en bit bort.

Och artikeln blev bra, även om jag tycker en del grejer låter så fåniga. Men så är det väl för det mesta när ”man hör sin egen röst” i tidningen. Han verkade dessutom gilla boken och kallade mig för vår tids författare. ”Oj, det var inte illa”, tänkte jag.

Media

För första gången i mitt liv försöker jag marknadsföra en produkt. Ett sätt att göra detta på är att höras/synas i media. Jag har ingen som helst mediaträning och mitt enda verktyg är mitt sunda förnuft (som för det mesta fungerar som det ska ;-)).

Den senaste tiden har jag intervjuats av Helsingborgs Dagblad och Radio Kristianstad angående min debutroman Charlotte Hassel och jag har redan hunnit lära mig en hel del.

HD kontaktade mig efter att de blivit tipsade om min romandebut och Radio Kristianstad hörde av sig efter att de läst om mig i HD. Då jag gjorde radiointervjun via studio i Malmö ville även Radio Malmöhus boka in en intervju med mig.

Saker jag lärt mig hittills:

* Att synas i media ger ringar på vattnet eftersom journalister bevakar varandras rapporteringar.

* Det är bra att ha ha en bild av vad man vill förmedla innan man intervjuas.

* Är man nervös kan man be att få frågorna intervjuaren kommer ställa i förväg (fast det är inte säkert att han/hon vill ge ut dem).

* Om det finns en särskild fråga som man inte vill svara på kan det vara bra att förbereda vad man ska säga om man får den.

* Ge reportern information i förväg (t.ex. beskrivning av ”produkten”), så slipper du ödsla tid på att berätta om saker som du redan presenterat i text.

Saker jag kommer tänka på inför nästa intervju:

* Att inte använda samma ord för många gånger (lyssna på radiointervjun och räkna hur många gånger jag säger precis, absolut och otroligt).

* Att nämna titeln på min bok fler gånger.

Första intervjun angående Drakhornet

Så har man blivit intervjuad av lokaltidningen. Det var egentligen i förra veckan som intervjun gjordes, men artikeln kom först nu, perfekt till releasen. Det var väldigt trevligt. Jag och journalisten Jeanina Santiago från Knivstabygden fick oss en lite längre pratstund om svenska folksagor, arrangerade äktenskap, Sveriges historia, podcastteknologi och framtidens förlagsbransch.

Läs hela intervjun här

Att läsa om Kevin i tidningen

Förra helgen publicerade Sydsvenskan en intervju med Kevin, en intervju som gjordes för mer än en månad sedan och som jag då ögnade igenom som hastigast i manusform. Det var en helt annan sak att se den i tryck.

Våra vänner i Malmö klippte ut artikeln och skickade den. I tisdags var Kevin borta på kvällen och vi hade morfar här på middag. Jag tog fram artikeln och visade honom. Barnen hade inte heller sett den.

”Är det där pappa? Jag trodde det var Rinaldo!” säger åttaåringen.

”Är det VÅR pappa?” säger treåringen. ”Han ser konstig ut!”

”Det är för att det är veck på pappret.” Jag slätar ut tidningen. ”Så, nu ser han vanlig ut.”

Femåringen är fullständigt, totalt ointresserad, ägnar inte tidningen en blick. När åttaåringen är stolt, och treåringen är fascinerad, är det typiskt för en femåring att vara ointresserad? Eller är det bara hans personlighet? Ibland tror jag att om någon frågade honom om hans pappa skrivit en bok eller inte, skulle han inte med säkerhet kunna säga vilket. Eller ens bry sig om att svara. Men han kan alla namnen på Pokémon-figurerna. Det gäller att hålla reda på det som är viktigt.

Jag har läst alla recensioner Kevin begåvats med utan och innan, men det var en annan sak att läsa den här intervjun. Den handlar liksom inte bara om boken, utan om Kevin själv, om hans liv, om vårt liv, ja om mig också. Det känns lite underligt att läsa att jag lovat att skriva färdigt min uppsats och ta ut min examen när vi flyttade hit för elva år sedan, och fortfarande inte gjort det. Och attans, det är ju sant! Och hur mycket vi bråkade när vi precis flyttat hit, eftersom Kevin vägrade prata engelska. Och om att vi säkert blir kvar här nu, i den här förorten, är det så? Vi som liksom aldrig pratat klart om det där att flytta tillbaka till USA, bara skjutit det på en oklar framtid. Men det kanske är så. Jag behövde bara läsa det i tidningen för att förstå det.

/Fru Frato